onsdag 30 december 2015

Mellandagar. Verkligen.

Nu är det de här mellandagarna. Dagarna mellan jul och nyår. Och det känns verkligen som mellandagar.... Vi gör inte så mycket här hemma.... Maken klagade lite förut, på att han inte får nåt gjort. Nä, men vila och ta det lite lugnt då! Du har ju semester, och behöver kanske komma ifatt lite också?? Nu sitter han i alla fall och jobbar med sina papper. Han har ett uppdrag, och det tar ju lite tid. Nu är det mycket till årsskiftet, och bokföringen ska vara klar och så....

Igår hade vi besök av socialen. Det var länge sen nu. Två socialsekreterare, den ena har varit här förut, men inte varit ansvarig för oss. Hon är placerare. Den andra har träffat och har hand om pojken de vill placera hos oss.

Vi har inte sagt något än, varken ja eller nej. Men, det kändes bra att prata med soc. Få veta lite mer. Så att vi kan ta ställning sen. Och, informationen vi får nu, stämmer inte riktigt med den kortfattade vi fick först. Och visst finns det saker som gör att vi tvekar. Konstiga saker. Maken sa rakt ut, att det känns som om pengar är inblandade, och det är därför som "de andra" vill bli familjehem åt pojken. Och då höll de med, på soc. Och det är inte aktuellt att "de andra" ska bli familjehem. Det är vi som gäller. OM nu vi vill, och OM vi kommer överens med pojken.... Det är så mycket som är konstigt i det här... Jag kan inte skriva ut allt, men det är inte enkelt det här....

Maken hade funderat nu i natt, så vi pratade i morse och jag skrev upp hans funderingar. Han har mer frågor än vad jag har. Nu har vi ringt och sökt soc sekr, men först var hon på tjänsteärende, och sen svarar hon inte. Nästa vecka har hon semester, och vi vill kunna ge dem ett besked när de vill ha det, måndagen den 11 januari. Därför vore det bra med lite svar NU. Vi får väl se....

Vi har en del att tänka på....

Julens dagar är i alla fall över. Vi hade en underbar julafton, och det var länge sen jag fick skratta så mycket - både en julafton, och en vanlig dag. Förra årets julafton fick jag ju ett utbrott (det enda jag egentligen fått framför släkten). Men då var livet också mycket rörigare, när jag inte visste hur det skulle bli med jobb och så.... Nu är jag mer säker och lugnare.

Här är nu kallt och minusgrader, och snön ligger kvar på marken. Härligt!

Kram på er!

onsdag 16 december 2015

Åtta dagar kvar till jul....

Tiden går snabbt. Ibland. Om man vill att tiden ska gå snabbt, så gör den sällan det. Och tvärtom. Allt sitter väl i vårt huvud...

Vi har pratat med socialen. Så nu har vi fått en lite mer rättvis bild, tror vi. Lite annorlunda. Allra helst vill de att pojken bor hos sin pappa, men det finns en del hinder för det. Men, de jobbar på det. Går inte det, så vill de att han bor så att han slipper byta skola, eftersom det fungerar bra på den här skolan som han gått på, i lite mer än ett år. Men det är inte enkelt att hitta familjehem. Så då kan det bli att han får bo hos oss. Vi är alltså typ tredje alternativ.

När vi fick höra det, kände vi att vi återigen hamnar i det här "inte-veta-landet". Så då bestämde vi att lägga alla tankarna åt sidan, och plocka fram dem igen OM det skulle bli aktuellt. Det tjänar liksom inget till att grubbla och fundera, om man ändå inte vet vad det blir av det!

Men, nu har de ringt från soc och vill träffa oss. Det är en ny handläggare, som vi inte träffat förut. Jag blev lite överrumplad när de ringde, men vi bestämde en dag i mellandagarna. De vill väl lära känna oss lite, antar jag. Alltså, den här nya handläggaren vill väl veta vilka vi är.

Vi lever fortfarande i ett "inte-veta-land", och vi tänker fortfarande inte på det. Men, vi kommer väl plocka fram det, tills soc kommer hit. Sen får vi se. Vi har som sagt inte bestämt något alls än.

Först ska vi fira jul!!

Alla julklappar är inköpta! Tre paket kvar att slå in, tänkte göra det nu i kväll. Däremot har jag två födelsedagspresenter kvar att köpa och en ytterligare att slå in. Men, det är tid kvar.

Idag postade jag julkorten. Jag älskar julkort. Jag tycker det är det minsta man kan göra, att skicka en liten julhälsning till såna man tycker om, eller? Det här tramset att man skriver  på Facebook att man inte skickar några julkort i år, utan skänker pengar till välgörenhet.... Alltså. Så bara för att vi skickar julkort, så skänker inte vi till välgörenhet??? Hallååååå!!! Jag tror vi skänker mycket mer än vad andra gör, faktiskt. Min man är en god man. Han blir ofta berörd, och vill ha en rättvisa i världen. Hans plånbok öppnas ofta och mycket. Och jag älskar honom!!

Så. Nu ska jag slå in paket.

Ha det gott, alla!! Ge någon en extra KRAM, de kanske behöver det?? !!

fredag 4 december 2015

Va?? NU????

I reklamen säger de att "Plötsligt händer det". Det handlar om trisslotter. För oss handlar det om något annat. Men, plötsligt händer det.

Jag var iväg två dagar, till min skola. En gång i månaden är jag det. Då sover jag över på vandrarhemmet som hör till skolan. Smidigt, enkelt och bra.

Maken jobbade hemma, så det var han som svarade i telefon. Så klart. De ringde från den socialtjänst som vi haft bäst kontakt med. Som vi tycker har fungerat. Typ alltid. Nästan i alla fall....

De vill placera en 12-årig pojke hos oss. Vi har fått frågan förut, och då har vi sagt NEJ NEJ NEJ. Men. Inte den här gången. Nu är vi tveksamma. Den här stackarn har en helt annan historia. Socialen har aldrig nånsin haft något med honom att göra förut. Men plötsligt står han helt ensam i världen. Han har vuxit upp med sin ena förälder, som dör plötsligt och oväntat. Den andra föräldern har han inte haft nån kontakt med, och nu vill inte den föräldern veta av honom. Ja, men. HALLÅÅÅÅÅ. Stackars barn. Så får man inte ha det. Det värker i hjärtat. Eller i magen, eller var det nu sitter.

Men. Vi har ju lämnat det här bakom oss. Vi har gått vidare. Det är ju maken och jag nu. Det är vi. Vi TVÅ. Ska vi bli tre??

Vi vet inte. Svåra beslut, och det måste gå ganska snabbt.

Vi pratar. Funderar. Vänder och vrider på saker. Vad vill VI egentligen? Vad är vi beredda att göra?? Det vi var beredda att göra för två år sen, är vi beredda att göra det samma nu??

Känns jobbigt, hela situationen.

Återkommer.

Adventskram i stormen till er!!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Några dagar senare: (måndag eftermiddag) 
 Tack för era kommentarer!!
Vi har ännu inte fått prata med "vår" socialsekreterare.... Hon är på tjänsteuppdrag hela tiden, och eftersom hon bad mig lämna meddelande då, gör jag det. Men hon har inte hört av sig tillbaka än....

Vi tänker och grubblar och funderar... Inget beslut är taget än. Vi vill prata mer med soc först. Vi har en del frågor...

Jag återkommer!! KRAM

måndag 9 november 2015

Vår "Fars dag".

Så har det varit Fars dag igen. En dag jag aldrig har firat, typ.

När jag var liten, 5-6 år, så var jag mycket upprörd över att det fanns Mors dag och Fars dag, men ingen Barnens dag! Så fruktansvärt orättvist!! (En ganska typisk logik av en 6-åring). Vad gör man då? Jo, jag skrev ett brev till statsministern, och påtalade detta stora problem. Och jag fick faktiskt ett svar! Jag var 6 år gammal, och skrev helt själv. Säkert inte rätt stavat, med korrekta stor bokstav och punkt. Men, jag skrev och läste när jag var 4 år, så jag tror att det gick att förstå mig väl! :)

Jag var inte nöjd med svaret. Statsministern menade att alla andra dagar var Barnens dag. Pyttsan heller! Och så kunde man ju ta en dag i skolan, och göra något extra utav den? Nä nä, tyckte jag. Mig lurar ni inte! Så jag började helt enkelt bojkotta Mors och Fars dag. ;)

Som ofrivilligt barnlösa är Fars dag jobbigt. Precis som Mors dag. Man tänker på vad som kunde varit. Reklam i tidningar och teve, i många program på teve pratas det massor om hur man ska fira Far. Ja ja, jag har ju en egen Far, så det funkar väl för mig. Men det har inte min make. Hans pappa dog i somras.... Så i år var det lite extra tungt, just denna Fars dag.

Min egen Far är lite barnslig när det gäller det där firandet.... Om man inte hör av sig, ringer eller sms'ar eller besöker honom, blir han rätt tjurig. Och detta gäller även när han har namnsdag. Med sitt andranamn!!! Men HerreGud, liksom!! Det har bara blivit värre med åren.... Eftersom båda mina syskon bor en bit bort, såg jag mig nödgad att åka till honom i går. Jag jobbade, så det blev lite middag, och tårta på kvällen. Vad ger man då för present?? Fortfarande sitter det lite i mig, att inte fira denna orättvisa dag, men jag köpte fyra små, olika, gröna växter och satte i en bunke. De var lite roliga, faktiskt. De doftar inget heller, så det tål han i alla fall! Han blev väl inte överväldigande glad, men han fick i alla fall mer än ett telefonsamtal....

Det gör ont, såna här dagar. Kanske går det över, vad vet jag. I år var det som sagt extra tungt. Svärfar skulle ha fyllt år häromdagen, och dessutom var det Alla helgonshelgen förra helgen. Det har varit många tankar till honom nu ett tag..... Han fattas oss!!

I lördags var det kladdkakans dag, och eftersom det inte skulle bli någon Farsdagstårta hos oss, gjorde jag kladdkaka i lördags i stället. Jag spelade på ett dop mitt på dagen, men hjälpte till lite på förmiddagen, och mer på eftermiddagen ute i trädgården (makens nya leksak, ett nytt och större växthus). Det blåste kallt och regnet hängde i luften. Så vi var frusna när vi kom in. Och kan ni tänka er, vi lyckades smälla i oss hela den stora kladdkakan.... :) Visserligen tog vi inte allt på en gång, utan sparade en del till filmen senare på kvällen.... Höga av socker och choklad, trodde jag aldrig vi skulle sova på natten. Men det gjorde vi! Och visst är choklad nyttigt??? :)

Idag är min pluggdag. Jag kom i gång redan kl 8, och har hunnit med mycket idag. Känns skönt! Nu ska jag göra lite lunch.... Pauser är också viktigt!!

Kram på er!!

onsdag 4 november 2015

Vänner.

Vänner är viktiga. Det är något vi alltid har fått höra. Ni vet, ensam är inte stark. Visst är det så.

Genom hela vår ivf-resa har vi haft några vänner som har vetat om allting. Eller, kanske inte riktigt alla små, snuskiga och läskiga detaljer. Men, de har vetat mycket. Det har varit en trygghet för oss. När vi har varit ledsna, så har någon vetat varför. Vi har fått stöd och peppning när vi har behövt det.

Vi har många vänner, maken och jag. Men jag har ingen "bästis". Har man det, när man är vuxen?? Enligt flera av mina vänner på Facebook, så har de sina bästisar. Men det har inte jag. Saknar jag det? Nja, det vet jag inte riktigt.

Vad har hänt med mina vänner då?? När jag gick på gymnasiet var vi ett tätt gäng. Men, så flyttade jag och läste vidare. De gamla vännerna hängde inte riktigt med då. När vi ses nu, så säger vi hej och hur är det, och sen är det bra med det.

De nya vännerna som jag fick när jag pluggade då?? De bor ju kvar på sina hemorter, precis om jag flyttade hem igen. De första åren hade vi mycket kontakt, och träffades ofta. Sen kom liksom Livet emellan. Det tar tid att vårda vänskap, tid att resa till varandra. Det dyker upp nya saker som kräver mer tid.

En av mina vänner bodde i närheten av mig, ett tag. Men, så flyttade hon hem igen. Med sin man. Och sina barn.

Ett underbart par som bor inte så långt från oss, gjorde ivf samtidigt som vi. Vi var på kliniken samtidigt. Vi fick blödning nästan samtidigt. Vi kämpade tillsammans. Men, så gick de plötsligt ett steg åt sidan, och blev verkligen gravida. Tvillingar och så en liten till. De fick barn, men inte vi. Nu får jag aldrig några hjärtan via sms från henne, inga roliga skrattande meddelanden. Och ändå borde de veta hur det är, att inte få något barn. De var utan så länge, och kämpade länge.

Jag jobbade med en underbar tjej, och vi brukade ta sällskap efter jobbet en dag i veckan, sitta och fika, bara prata och ha det trevligt under några timmar. Men, sen fick barn. Nu finns det inte tid för mig.

Det är faktiskt så. Mina vänner hittar en man (eller fru). Det gjorde ju jag också. De köper hus. Det gjorde jag också. Sånt tar tid, mycket att ta hand om, helt plötsligt. Men sen fick de barn. Det fick inte vi. Jag har fortfarande samma tid. Det har inte de. De har ett helt annat fokus nu. Vi kan inte alltid prata om samma saker. För jag vet inte. Jag har ingen aning. Ingen erfarenhet. Av det där med egna barn. Jag har inte fött något barn, jag har inte ammat, jag har inte haft förlossningsdepression, genomlevt vaknätter och kolik....

På så sätt är vårt liv mycket fattigare än deras.

Men. Vi har varandra maken och jag. Om vi vill sitta i soffan framför teven och äta middag varje dag
så kan vi göra det om vi vill. Vi kan ta en spontan biokväll, med kort varsel. Vi kan gå ut och gå timslånga promenader på kvällarna. Vi kan strunta i matlistan och äta hämtmat sju dagar i veckan, om vi skulle vilja. Vi kan boka en resa till London i april. Och åka dit. Vi kan sova hela nätterna utan att bli väckta. Om vi skulle vilja sitta uppe en hel natt och kolla på film, så kan vi göra det. Och sen kan vi ta sovmorgon till lunch, bara för att vi vill och kan. Vi har en frihet som inte våra vänner har. Vi har en enorm kärlek för varandra, som vi visar och upplever varje dag.

Vilket är bäst då?? Jag vet att mina vänner är avundsjuka på oss,  och gärna vill ha det lite som vi har det. Men de är ju inte beredda att byta bort sina barn. Och vi är ju faktiskt avundsjuka på dem också.

Nu är det så, att vi har inget val. Livet är som det är. Vi har försökt, men det blev inget barn för oss. Vi är för alltid oförklarligt ofrivilligt barnlösa. Det är vi. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Det är inte alltid enkelt. Men, vi har varandra.

Fina, älskade maken min.... Jag är så glad att jag har dig..... <3 <3 <3

torsdag 15 oktober 2015

Att förstå.

En härlig höstdag. Kallt ute, luften är klar och hög. Friskt! Solen verkligen strålar idag....

Livet rullar på. Jag jobbar och jag pluggar, men det är så vansinnigt roligt!! Jag har verkligen hittat rätt. Även om det tar mycket tid....

Vi har lagt planerna på att bygga hus åt sidan. Vi bor ju så bra där vi gör.... Och jag har gjort om lite här hemma, jag flyttade in mitt skrivbord från arbetsrummet in till gästrummet. Tänk, detta lilla, och så bra det blev!

Vi fick en stol över. En barnstol, ser ut som en vanlig stol fast lite mindre men ändå hög. Lagom för en 3-4-åring att sitta med vid matbordet.... Maken har haft sina kläder på den, men nu köpte jag en s k herrbetjänt till honom att ha kläderna på. De kan hänga mycket bättre där, och det tar lite mindre plats. Jag försökte sen skänka bort stolen, men ingen vill ha den.... Alltså, den är ju knappt använd, och ser verkligen bra ut. Men alla har ju redan det de behöver.... Jag försöker lite till, annars vet jag inte vad jag gör med den. Slänger den? Känns ju inte bra det heller.... Här hemma står den bara och påminner om det vi INTE har. Jag har slängt ut fler saker. En leksaksspis som jag och mina syskon hade när vi var barn, fick åka hem till mina föräldrar igen. Tillsammans med leksaksservisen. Korgen (som innehållit små dockor, bilar, klossar och andra små leksaker) tömdes. Sakerna packades i lådorna under sängen, tillsammans med en massa mjukisdjur. Nu är det inga såna saker framme längre. Det kommer inget barn till oss. Bara att inse det. Våra syskonbarn börjar bli stora, och minstingen är inte här så ofta. När han kommer kan man plocka fram det man vill ha....

Vi måste fortsätta med vårt liv. Vårt liv som vuxna. Och vi har det bra tillsammans, men ibland måste man jobba lite för det.

Inte glömma bort varandra. Jag är borta nästan tre kvällar i veckan, och det är inte bra. Tisdagar läser jag, och är hemma kl 19. Men, nu har jag bestämt att efter det är jag hemma! Jag håller mig kring maken!! Även om han vill titta på fotboll på teven, och inte prata, så sitter jag i teverummet hos honom. Med min stickning. Vi umgås ju på sätt och vis ändå.

På onsdagar och torsdagar sjunger jag. Men, jag försöker åka hem tidigare på torsdagar, så jag är hemma kl 20.30.

Det är ju lite värre när jag jobbar på helgerna. Men, jag försöker. Och vi är två om detta.... När jag jobbat 50%, så gjorde jag ju mer saker här hemma. Nu jobbar och pluggar jag nästan 100%, klart att jag inte har så mycket tid över då!! Det gäller för maken att förstå det också....

Nu ska jag baka lite bröd, och medan det står i ugnen så pluggar jag lite också....

Ha en fin dag!!

onsdag 23 september 2015

Asfalt. Strumpbyxor. Barnlängtan. Ungdom. Död. Kram.

Jag jobbar hemifrån idag. Så var det tänkt i alla fall. Men nu kanske jag åker iväg och jobbar i alla fall.... Vi gör en ny garageuppfart, nämligen. Och igår jobbade maken hemifrån när de kom och började greja med det. Men, de blev ju inte klara, så då fick jag vara hemma idag. Nu blir de ju inte klara i dag heller.... Jag trodde väl i min enfald att det var att platta till lite, så och splash på med asfalten och så kör man med bulten och det blir platt.... Hehehe.... Nä, kanske inte riktigt så. Förhoppningsvis är de klara med arbetet idag. Och SEN blir det själva asfalteringen. Men, den blir ju inte NU. Killen jag pratade med log med hela ansiktet (ni vet, ungefär som: lilla gumman, det här begriper du väl tar tid, vi kommer när vi vill, och det kan ta lång lång tid....).

Ja, ja. Det är världsliga problem.

Jag har fler världsliga problem. Vi ska gå på bröllop. Jag måste ha strumpbyxor till min klänning. Säger min mamma. Man ska vara elegant och fin på ett bröllop, det är klart. Och hon menar att det ser mycket mer klätt ut med riktiga strumpbyxor. Vad är det för fel på tajts??  Nä, jag fattar, och hon har ju rätt, så klart. Men jag har lite dåligt med strumpbyxor, så nu ska jag ut på stan och leta rätt på det. Och en snygg färg också, vilket jag tycker är det svåraste...

Ja, ni hör ju vilka problem jag har... ;)

Nu när jag har ändrat mitt liv så radikalt, tänker jag ibland på hur det skulle varit om vi hade fått ett biologiskt barn, någon av de där första gångerna vi var gravida. En treåring kunde ha sprungit runt här nu, eller en snart-fem-åring? Eller kanske två barn?? Hade vi bott kvar i huset då? Jag hade förmodligen jobbat kvar på mitt jobb som lärare. Kanske vanlig lärare, och inte ens musiklärare? Eller hade jag ändå vågat/varit tvungen att ta steget och säga upp mig och byta karriär? 

Jag tycker det är så oerhört fantastiskt roligt det jag jobbar med nu, och det jag läser. Jag känner att jag som person har ett helt annat lugn. Jag hinner andas. Jag hinner tänka. Och jag njuter av så många saker. Som småbarnsförälder hade det förmodligen inte varit så. Men. Då hade jag fått så mycket annat i stället. Jag hade fått hämta och lämna på förskolan. Namna kläder. Sticka den där koftan jag nu gjort, men till mitt eget barn i stället.... Jag hade varit i en helt annan värld med  blöjor, nappar och vaknätter.... Ja, ni fattar. Alltså.

Ja, alltså. Jag har det bra nu. Det har jag! Men, barnlängtan finns kvar. Den försvinner nog aldrig. Den där känslan, av att det inte kommer någon efter mig. Vem tar hand om oss när vi blir gamla?? Ska jag bli den där gamla fastern/mostern som man pliktskyldigt hälsar på till hennes födelsedag och till jul? Och har med sig en orkidé...

När vi ska på bröllop tänkte jag sätta upp mitt hår, men jag är så dålig på det, så jag åkte till min frisör och beställde en tid. Jag letade upp foton från 1995, alltså 20 år sen, då jag också var på bröllop och fick håret proffsigt uppsatt. En vän till mig är frisör, och gjorde det då som en tjänst då jag passat hennes barn en del. Nu tittade jag på foton och log. Jag är ung där. Bara 25 år. Ser glad ut. När maken fick se fotona log han och sa: Vad söt du var då! <3 Hm. Svarade jag. "Var"??? Och varför lät han så förvånad....??

Det slår mig ofta nu, att jag inte är så ung längre. Jag VET ju hur många år jag är. Det är inte det. Men, det känns inte som om jag är så himla gammal. Jag vill inte vara 25 längre, det är inte det. Men jag känner mycket yngre. Maken fyller 50 inom en kortare framtid. När min pappa fyllde 50 var han jättegammal!!! Det är ju inte maken alls! Min pappa gick i pension när han var 56.... Eh....? Det gäller att leva livet fullt ut, hela tiden. Njuta av det man har. Visst är det bra med lite pengar på banken, men vi får inte ta med dem när vi dör.... Min svärfar dog ju i somras. Många frågor om vår död väcktes då. Jag har faktiskt skrivit ut det s k Vita Arkivet till maken och mig. Vi har inte fyllt i det än, men vi ska. Det är klokt att ha tänkt igenom en hel del, innan man hamnar i en situation, då man kanske är alldeles förkrossad och bedövad av sorg!

Spridda tankar så här en onsdag i slutet på september..... Men, jag hinner fundera en del nu. ;)

Och även om min barnlängtan fortfarande är STOR, så kan jag glädjas med andra!  Just nu är jag bara glad för Wilda Mathilda, som just fått sin son.... Kärlek till hela hennes familj!!

Det är viktigt att kramas, så gå ut och krama någon i dag!! KRAM

fredag 18 september 2015

Höst. Sjukhusbesök.

Idag är det riktigt ruskväder. Regn och blåst. Höst? Fast träden har kvar sina gröna löv, faktiskt. Eller, nja, här där jag sitter i köket kan jag faktiskt se ett par träd som man kan ana gulnade löv på.... Jag brukar inte tycka om hösten. I alla fall inte när det är dimma, eller blåst/storm. Visst kan det vara mysigt när man får krypa inomhus igen, tända brasa, lysa upp med värmeljus, kura under filten.... Men, jag har inte fått så mycket sommar i år, jag är inte beredd för hösten än....

I går var jag på Universitetssjukhuset i Örebro. En ny erfarenhet. En undersökning som för närvarande inte kan göras på mitt vanliga sjukhus, pga ombyggnad. Så jag fick åka iväg långt som tusan.... Tur att maken följer med. Och undersökningen skilde sig faktiskt en del åt. Jag var orolig. Och ledsen. Det är alltid jobbigt att komma till ett nytt ställe, ny personal, som inte har/kan läsa sig in på min journal, vad jag har gjort. Så jag måste berätta allting, om igen. Suck. Den första som möter mig var en alldeles för hurtig bestämmar-sköterska. Hon visste, men inte jag, typ. Hon ville inte att maken skulle följa med mig. Men det ville jag. Och det hade jag talat om för maken, med tårarna i ögonen, så han stod på sig. Älskade, en sån tur jag har honom.... Men, när det till slut var dags för själva undersökning, då dök Thomas upp.... Han brukar vara på mitt vanliga sjukhus. Åå... någon jag kände, som jag har förtroende för, jag tycker om honom.... Då blev det lättare. Och så klart gick undersökningen bra. Nu väntar vi bara på resultatet. Jag åt frukost redan kl 6, och sen var jag fastande, hela dagen. Inte ens kaffe eller tuggummi, bara vatten.... Klockan var 16.30 när vi  slog oss ner på McDonalds och snabbt slukade maten... Inte lätt när man inte hittar i en stad, och är otroligt hungrig... Då  får det bli s k snabbmat. Men det funkar ju någon gång ibland!

Idag är jag hemma. Jobbar hemifrån, kan man säga. Jag ska skriva om noter till en sång, som jag ska spela och sjunga till på en vigsel om två veckor. Det är lite kul, men det tar en stund, och är lite pilligt... Jag ska öva mer till den här vigseln också. Och så väntar jag på att de ska komma och asfaltera vår garageuppfart. Kan  de göra det i det här regnovädret? Ja, ja. Vi får se om de kommer...

Igår var jag nog mer nervös och orolig än vanligt, för jag glömde bort att be om ett reseintyg på sjukhuset. Som om jag vore en amatör..... Men, kanske kunde personalen som registrerar patienterna, ge dem ett intyg? Jag menar, vem vill inte ha reseersättning....? Min resa var tio mil längre, enkel väg.... Så nu måste jag ringa och hoppas få ett i efterskott. Suck. Jobbigt.

Nähä. Kaffe, kanske?

Kram på er....

fredag 11 september 2015

Oj, vad tiden går ibland. Jag har ju sagt upp mig från mitt jobb, för att nu plugga, och jobba lite mindre (som gör att jag får praktiken jag behöver). Men, jag har mycket mer att göra nu, än när jag jobbade. Eller.... Det kanske bara känns så?

Jag tycker att jag har mer ledig tid än min man, så jag försöker vara den som fixar och stökar här hemma. Det är jag som sköter tvätten, som försöker städa i veckan så vi har helgen tillsammans.... Jag brukar veckohandla på måndagar, då jag ändå är ledig osv. Men, det kanske inte funkar så? Det känns i alla fall inte som om jag har en massa ledig tid, då jag kan slöa i soffan, eller läsa en bok, eller hinna kolla på inspelade program på teven....

Men det är roliga saker jag gör!!

Nu är det ju om sanningen ska fram, lite andra och extra saker också. Förra helgen gick åt till en möhippa, och hela den här helgen går åt till körresa med övning och övernattning. Roliga saker, ju!

Den senaste tiden har tankarna på barn dykt upp ofta igen. Jag vet inte varför. Det finns nog ingen särskild anledning till det, egentligen. Men de stör mig, för jag tappar mitt fokus och min koncentration.

Vi pratar om att bygga hus, maken och jag. Vi bor riktigt bra där vi gör, egentligen. Men, min farmors och farfars hus är till salu. Det har stått tomt i flera år, och är i stort behov av renovering. Man måste fixa typ allt, vatten, avlopp, gräva om källaren (eller i alla fall runt om huset), byta värmesystem, ändra toaletter och tvättrum, byta köket, fixa kakelugnarna (inte eldade i på många år). Huset har  eternitplattor också, något av det fulaste jag vet. Vi tycker om trähus, maken och jag! Trädgården är alldeles ljuvlig! Stor, med massor av äppelträd, körsbärs- och klarbärsträd. Här finns gamla vinbärs- och krusbärsbuskar. Utrymme för fler odlingar, även potatis!

Många och spännande tankar! Men, det kostar ju pengar.... Själva huset och tomten kostar oss inte så mycket. Men att bo kvar i vårt gamla hus, och samtidigt bygga nytt/ bygga om/ renovera.... Det kostar ju en del....

Jag har pratat om det här huset tidigare, men då var inte maken alls intresserad. Han får minst 20 min längre restid till jobbet. Enkel väg. Men igår satt han med sin surfplatta och kollade på olika trähus, som olika husfabriker gör. Vilket passar, vad vill vi ha? Ska vi hitta på eget? Får vi köpa till en liten bit mark i anslutning, så kan vi bygga garage också....


Det är inte säkert det blir något alls av det här, vi får se.

Nu gäller ju planerna bara oss två. Inga barnrum, tankar på skola, skolskjuts osv. Ingen som tar hand om huset efter oss. För arvet vidare, om ni fattar. Nej, jag har fortfarande inte släppt alla tankar.....

Idag har jag i alla fall en ledig dag. "Ledig". Eftersom varken maken eller jag är hemma i morgon, och jag är borta på torsdag också, tänkte jag passa på att städa i dag. Och tvätta. Egentligen behöver jag baka bröd också, men det känner jag inte för. Det får bli bröd på måndag i stället. Kanske är det sämre väder då?

Hoppas ni får en fin helg alla - passa på att njut av den lilla sol och värme som är kvar!!

kram kram

torsdag 20 augusti 2015

Skola.

Jag är tillbaka i skolan igen. Inte som lärare, utan som elev. Och ingen "vanlig" skola. Det är folkhögskola. Och jag måste säga att hittills tycker jag om det!!
Vi är en liten grupp, ungefär 15 stycken som läser samma inriktning. Och alla är så himla vänliga och snälla mot varandra. "Vi har visst inte hälsat än..." osv. Vips så fanns jag med på en gemensam sida på Facebook, och fick många nya vänner. Åldrarna är blandade. Jag är nog äldst, men det gör mig inget. Jag kommer läsa på distans, och vara på skolan bara en dag i veckan.

Men, det fina i kråksången, vet ni vad det är??

Ingen pratar om barn, barnlängtan, eller ens önskan om barn..... De allra flesta är runt 25 år, och satsar på ett yrke. De ser inte familjelivet som något intressant just nu.

Så har jag aldrig haft det förut. Mina kollegor har alltid haft barn, och pratat om sina barn, och å så söta de är och å så jobbiga de är bla bla bla bla..... Nu är det bara JAG. Vi delar ett stort intresse, och det är musiken. Härligt är vad det är!!

Kram till er alla!!

tisdag 18 augusti 2015

Missfall.

Jag såg på Nyhetsmorgon på TV4 och det handlade om missfall. Tyvärr missade jag början, utan kom in precis i slutet. Men sen såg jag den lilla frågestunden då "experten" fick svara på frågor som tittarna mejlat in.

Och jag upptäckte att jag fortfarande är arg. Jag är ARG på våra missfall. Den här experten (vet inte om hon var barnmorska eller gynekolog eller vad hon var, men hon lät kompetent i alla fall), pratade om hur missfall är OTUR. Varenda gång???? undrar ju jag då.

Nä, jag är inte klar med våra missfall än. Jag trodde det. Jag trodde att jag gått vidare.... Igår tänkte jag faktiskt på vårt senaste (sista?) missfall. Jag skulle varit nångång på väg in i månad nummer 6 nu. Förmodligen lite rund om magen.... Fast nu blev det inte så. Den här gången. Heller.

Det hjälper ju inte att grubbla och vara bitter. Så därför försöker jag glömma och gå vidare. Inte glömma som att "inte prata om det". Nä, för det tror jag är riktigt viktigt att man gör. Maken och jag måste vara väldans öppna mot/med varandra och prata om det. Och det gör vi.

Nähä. Tillbaka till vardagen. Nu ska jag hoppa in i duschen och sen ner på stan och köpa födelsedagspresent till guddottern. Hon fyller nio år och har för första gången önskat sig smink. Så det har jag lovat. Men bara lite grand, förmodligen ögonskugga och nåt läppglans.... :)

Kram på er!

måndag 17 augusti 2015

Tunga tankar.

Vad är det jobbigaste med att vara ofrivilligt barnlös?

Konstig fråga kanske. Men jag hittade den i ett forum för ett tag sen, och har funderat lite på den sen dess.

Jag vet att jag har skrivit det förut. Jag tycker det är tungt att det inte kommer någon efter mig. Det tar slut med mig. Vem tar hand om mig när jag blir gammal?? Jag har tvingat maken att lova att vi ska dö samtidigt, men jag vet ju egentligen att det inte går att tänka så. Vem tar hand om mina saker? De saker jag ärvt och fått från min släkt?

Nu när svärfar dog i somras, har många andra tankar väckts. Jag har letat upp det så kallade Vita Arkivet. Vi ska fylla i det, maken och jag. Vi har pratat tidigare, men inte på allvar, känner jag. Kanske ska vi titta över det där med arv också. Skriva testamente? Inte roligt att tänka på, men jag tror det är bra att göra det.

Många tunga tankar det här sommaren. Men, jag tror det kommer bli bättre. Så småningom.

Kram!

torsdag 30 juli 2015

Ett jäkla dumt år.

Alltså, det har inte funnits tid och kraft att skriva. Jag är ledsen, men så är det....

I slutet av juni blev svärfar sämre, och till sist blev det sjukhuset. Där blev han snabbt sämre, och efter bara tre-fyra dagar vara han inte kontaktbar. Sen följde tio dagars vakande dygnet runt, då han gled in och ur medvetandet. Hela tiden med längre och kortare andningsuppehåll. När han till slut släppte taget och fick somna in, var det en befrielse för oss alla. Det var lugnt och vackert, och vi kunde vara med de som ville....

Så, det blev ingen semester för oss.... Vi ska faktiskt ta några dagar i vår huvudstad nästa vecka. Vi behöver komma bort lite, bara vi två.

Idag är det nästa begravning. Min fina vän Jenny, som alldeles för tidigt fick ge upp mot cancern. Vi var ungefär lika gamla, kämpade mot barnlösheten OCH cancern båda två. Det blev många och långa mejl och samtal. Man kan få stöd av varandra!! Glöm inte det! Idag går alla mina tankar till hennes man, deras lille son och hela deras familj. <3 <3 <3

Det här är ett jäkla dumt år, känns det som. Mycket tunga och jobbiga tråkigheter. Stora saker. Jag har alltid haft lätt att se positiva och bra saker i allt, men just nu är det rätt motigt, ska jag erkänna....

måndag 22 juni 2015

Slutet på juni.

Märklig sommar vi har. Regn och sol. Hela tiden. Och så blandar vi upp med lite hagel. Eller varför inte åska? För att riktigt variera kan vi slå till med kraftig blåst också.

Jag längtar efter att sitta i solen, få läsa och slöa en hel dag. Bli riktigt uppvärmd. Lite solvarm. Solbränd. Men inte en enda sån dag, hittills i år. Jag hoppas att det kommer snart.

Jag är lite ledig nu. Vissa dagar är lugna och helt fria. Och sen ska jag jobba lite till helgen. Inte alla helger, men nästan var annan helg. Helgen som kommer jobbar jag både lördag och söndag. Men det är lite roligt, också. Spännande. Och annorlunda. Jag är typ mitt-i-livet, i alla fall mitt i arbets-livet. Det är nog nyttigt att göra något helt annat. Byta inriktning. Det finns ju inget som säger, att jag inte kan gå tillbaka till mitt gamla jobb. Om jag vill. Vi får väl se vad som händer, helt enkelt.

Så nu tar jag det lugnt. Idag har jag tvättat, och tagit hand om tvätt. Sen har jag vilat. Kollat på teve (ja, det regnar ju!!). Plockat i ordning i köket. Sovit middag. Bäddat och plockat i ordning lite här hemma. Men mest tagit det lugnt. Lugnt på så sätt, att jag kan göra precis vad jag vill. Och när jag vill. Det är frihet. Det är bra!

Vi har en sorg kvar. Och en viss oro. Vad gör vi om vi blir gravida igen?? Ska vi börja skydda oss? Nu?? Jag som aldrig ätit p-piller i hela mitt liv, måste jag börja nu? Spontangravid två gånger. Ja men, hur stor är chansen, liksom? Eller risken. Det beror på hur man ser det.

Skulle vi bli gravida igen, typ ganska snart, skulle det bara vara spännande. Men, om vi blir gravida om två år? Vad gör vi då? Är det fortfarande lika mycket mirakel? Eller är vi för gamla då? Orkar vi? Kan vi? Är jag frisk nog?

Förra veckan var jag tillbaka hos min underbare gyn-läkare. Lite kontroll efter missfallet. Han är så klok. Maken kunde inte följa med den här gången, men det gjorde mig inget att gå själv. Han fanns ändå med mig, på nåt sätt. Vi messade precis före och strax efter besöket. Stackarn, han har alldeles för mycket jobb.... Men, snart snart snart har även han semester!

Hur som helst såg det bra ut. Vi pratade klokt och bra. Vi pratade också om att skydda sig. Behöver vi det? Vill vi det? Ska vi det? Och i så fall, på vilket sätt? Ska någon av oss "knipsa" oss? Det är ett större ingrepp för mig, än för maken. Rent fysiskt alltså.

Jag tror vi har landat i att fortsätta som tidigare. Om vi på något märkligt sätt skulle lyckas bli gravida igen, då får vi ta den diskussionen då. Vi lever i nuet. Det har blivit något av vårt mantra. Vi lever i nuet. Försöker njuta. Se positiva saker. Göra bra. Ha roligt. Försöka vara lycklig. I nuet.

Att leva i nuet innebär också, att ta emot sorgen när den kommer. För den kommer ju tillbaka lite då och då. Inte så mycket eller så ofta som i början. Den akuta ledsenheten är över. Kvar finns sorgen. Men ibland bryter ledsenheten igenom. Och då är det DET som är nuet. Men vi pratar om det. Vi pratar mycket. Vi talar om för varandra att vi är ledsna. Och det är helt okej att få gråta lite. Att säga att man behöver en kram. Att få vara lite ledsen. Men sakta, sakta försvinner ledsenheten mer och mer. Kvar blir sorgen.

Jag älskar min man. Även om jag ibland kan bli irriterad eller arg på honom. Det är inte ofta, men det händer. Precis som han kan bli irriterad eller arg på mig. Det är inte ofta det heller, men det händer. Och, det går snabbt över! Jag är så glad att jag har honom. Vi hör ihop. Det är vi två. Och vi har varandra.

Runt omkring oss separerar folk. Folk vi känner väl, och folk vi känner lite grand. Våra liv ändras, vårt fokus ändras. Gamla vänner blir.... ja, annorlunda? Förmodligen för att även vi har blivit annorlunda. Intressen förändras. Familjesituationer förändras. Man kan byta jobb. Byta bostad. Det är inte alltid som det är  dåligt att byta vänner. Ibland sörjer man dem, saknar dem. Eller kanske rättare, saknar det man haft. Men, var sak har sin tid.

Nu ska jag fortsätta ta det lugnt... Om två timmar kommer maken hem. Då ska jag ha middagen klar. Men jag hinner ta det lugnt lite till! :)

Ta hand om varandra!!

lördag 30 maj 2015

Efter missfallet.

Nu har jag blött färdigt. Men jag höll på i tolv dagar, mycket. Nu känner jag i hela kroppen att hormonerna gått ur mig. Jag börjar bli mig själv igen. På ett sätt är det skönt.

Kvar finns en sorg. Det mest akut ledsna har vi nu lämnat bakom oss, tror jag. Men sorgen finns kvar.

I torsdags ringde barnmorskan, så gullig hon är. Hon hade tänkt på oss, och ville bara höra hur vi mådde.... Vi passade på att bestämma tid för ett besök också. Det känns bra, att de kollar upp mig, så att allt ser okej ut. Men vi väntar ett par veckor, då Livet lugnat ner sig lite. Vi befinner oss just nu i det jag kallar "Helvetesveckorna". Betyg ska sättas, skolavslutningar ska övas och genomföras. Sen! Då kan man andas lugnt igen.

Idag är det Ofrivilligt barnlösas dag. Jag har lagt upp en liten film på min Facebook-sida. Vackra bilder och kloka ord till Sarah Dawn Finers musik. Sånt här är viktigt att prata om!!

Jag kan umgås, skratta, prata och se glad ut. Men mitt hjärta har fått ännu en sorg.... Där finns flera redan. Jag kan tackla dem. Jag måste acceptera dem. Men jag vill ändå inte ha dem där...

KRAM till er för alla fina ord, här och i mejl!!

torsdag 21 maj 2015

Snedresa.

Det är lite konstigt. Hur långt är ett missfall egentligen? Jag menar, jag har blött nu i fem dagar, och vet att det kommer hålla på ett tag till. Har man missfall hela tiden då, eller?

Vi har fått missfall. Eller vi håller på att få missfall. Hur säger man? Inte för att det spelar nån roll. Jag har bara funderat lite. Missfall är det i vilket fall som helst.

Och vilket konstigt ord det är. Miss och fall. Är det något som faller? Faller ur mig, kanske? Missar man det fallet då? Eller varför heter det missfall? Någon som vet?

Förr sa de att man hade haft en snedresa. Kanske ett bättre uttryck? Det som skulle bli resan till ett nytt barn, började bra, men sen gick det snett och fostret dog. Typ.

Idag har jag träffat en god vän, som inte bor så när mig. Vi träffas inte så ofta, men nu är han här i närheten i jobbet några dagar. Vi är så lika. Och ändå så olika. Hur är det? frågar han. Eländigt, svarar jag. Igen? frågar han. Missfall, svarar jag. Och så blir det en lång varm kram. Han vet precis hur vi har det. Vi delar samma värdegrund, på nåt sätt. Skönt med såna människor!

Blödningen kom igång ordentligt i söndags kväll. Tröttsamt. Jag bäddade med en stor frottéhandduk under lakanet, är lite rädd om madrassen. Suck. Men, det har klarat sig faktiskt! Men jag har sovit illa, och varit uppe på toa många gånger på natten.

Med risk för äckliga detaljer kan jag säga att det är mycket som kommit ut. Främst när jag sitter på toa, då är det mycket mer än klumpar, om jag säger så. Sen kan det lugna ner sig en stund. Sen blöder det som en vanlig mens. Och sen sätter det fart igen. Jag tror att det fostret kom ut idag. Det var den ljusa klumpen, ni vet..... Min lilla ängel.

Det är liiiiite tungt, att det är precis fem år sen det allra första missfallet vi hade. Nästan på dagen exakt fem år sen. Lite läskigt.

På jobbet sitter folk och pratar om sina vanliga bekymmer, och jag vill bara skrika ut att NÄÄÄÄ tänk på mig då!! Här händer det jobbiga saker, förstår ni!!!

Men. Jag säger inget. Jag skrattar och är som vanligt. Sen orkar jag inte riktigt hålla masken hela tiden, och någon frågar hur det är. Jag svarar att det är eländigt. Men, säger jag, Livet går ju upp och ner hela tiden, eller hur? Och då får jag oftast ett rätt lättat leende tillbaka. Man vill bry sig, men det är jobbigt och bry sig....

I början på veckan hade jag ont. Och nu snackar vi ONT. Sån där smärta som det söker mig för. Alltså, man nästan svimmar. Jag åt Alvedon + Ipren som godis ungefär. Nä, inte riktigt. Men nästan. Det går ju över, om tur är. Vetekudden är go då. Både på magen, och på korsryggen.

Jag känner att hormonerna glider ur kroppen. Jag är inte lika bedövande trött längre. Brösten har minskat i omfång och känslighet (skööööönt). I morse hade jag bara 37,3 - inte mycket till feber längre. Jag känner igen mig i min kropp. Och det känns bra. Missförstå mig inte nu. Om graviditeten fortsatt normalt, hade jag klarat av det. Men nu valde Bubblan att lämna oss, och då vill jag må som vanligt igen.

Idag är det lite varmare, här där jag bor. Äntligen! Jag har varit ute en sväng nu i eftermiddag. Det är bra. Men nu är det dags att börja med lite middag....

Ta hand om varandra - och glöm inte kramas!! Mycket!! Det är både gott och nyttigt.... <3

söndag 17 maj 2015

Samtal med läkaren.

Nu har det gått många dagar, och jag ber om ursäkt för det. Men vi har varit i mina föräldrars sommarhus, och jag har inte alls haft lust eller möjlighet att skriva där. Jag kan skriva på surfplattan, men det tar sån tid, och är inte kul. Jag behövde landa också.

Vi har haft några fantastiskt sköna och härliga dagar, vilket vi behövde. Bara maken och jag.

Jag kom hem från jobbet i onsdags, och hade ungefär en halvtimme på mig att plocka ner maten i kylväskan, packa ut våra väskor i bilen, slänga sopor och göra i ordning det sista för att kunna vara borta några dagar. Då passar läkaren på att ringa. Lite bra att jag var hemma, det hade varit jobbigt att vara på jobbet, tror jag.

Det är som vi, och läkaren trodde. Hcg halten har minskat på de här fyra dagarna. Inte särskilt mycket, men det har i alla fall minskat. Om det vore en normal graviditet skulle det ha fyrdubblats på fyra dagar. Men jag hade ju fortfarande ingen blödning. Vi bestämde att jag ska komma in till honom på måndag (i morgon). Om jag inte fått en stor blödning (som en rejäl mens, uttryckte han det). Jag frågade om jag ska fortsätta med tabletterna, och det var ett självklart ja till det. Så det har jag gjort.

Jag mår inte alls bra. Ont i magen, som känns så stor, så stor. Fortsatta andra "krämpor" som tröttheten, lite feber, springer på toa hela tiden, ömma bröst osv.

I går lördag, kom lite blod för första gången. Det var brunt, alltså gammalt. Jaha, tänkte jag, nu kommer det då. Men det gjorde det inte. Det blev inte så mycket mer än så. På kvällen kom någon droppe rött blod, alltså färskt. Men jag hade ont i magen hela dagen i går. Idag söndag har det kommit aningens lite brunt, och ungefär lika lite rött blod. Inte alls mycket.

Nu väntar jag bara på att det ska komma igång. Samtidigt funderar jag på det som läkaren sa. Jag trodde jag skulle sluta med medicinen med det samma, vad är det för mening att fortsätta, liksom? Har han ändå något litet hopp kvar, eller??

Vi var så förberedda på det här. Vi har anat hela tiden. Men samtidigt har det känts fel, att tro att det är hopplöst över, innan vi vet att det verkligen är det. Positiva förväntningar, på nåt sätt. Tror man det ska gå dåligt, så går det dåligt. Tror man att det ska gå bra, så går det bra.

Det var nog mest maken som blev ledsen och grät lite, efter samtalet med läkaren. Sen är det jag som får tårar i ögonen av det mest oväntade. Men det beror säkert mycket på gravidhormonerna, att jag reagerar som jag gör. Det har varit så vid de andra fem missfallen också.

Vi funderar mest på den där irriterande frågan, Varför? Känns så onödigt. Vi hade ju gått vidare. Vad skulle det här vara bra för? Vad lärde vi oss av detta?? Som vi inte visst innan.... Jag kan inte se meningen med det. Jag förstår inte. Jag vet att människor med stark gudstro, förklarar att vi små människor kan inte se Guds mening, hans avsikt. Vi förstår inte, vi har inte det förståndet som Gud har.

Men jag skulle ändå bra gärna vilja veta.

Det är för tidigt att gå vidare. Om inte Bubblan kommit igång och ge sig iväg ordentligt på måndag, måste till hjälp. För Bubblan måste ut, om det inte skett nåt mirakel. Jag väljer att tro på mina beräkningar, då jag vet när jag hade mens, sex och jag vet hur jag har känt och mått. Vi har då gått in i vecka 10 nu. Om man fortfarande kan säga så, när vi inte vet om Bubblan lever.

Ibland kommer tankarna, att det är nåt slags straff. Jag hade det för bra. Jag behövde påminnas om min litenhet, att vara ödmjuk och inte ta saker för givet. Men de tankarna blåser oftast förbi ganska snabbt.... Det är inte många som vet om vår situation, hur vi har det. När vi träffade goda vänner i helgen, och får frågan hur det är med oss, så ler man bara lite ansträngt och mumlar nåt om att Livet rullar på alldeles för fort, och visst går det lite upp och lite ner. Men vi säger inte hur mycket upp det går, eller hur långt ner det kan gå. Vi håller masken, utan att försöka ljuga och säga att allt är bra.

Vi får mycket omtanke och kärlek av dem som vet hur vi har det. Och vi är goa vid varandra, maken och jag. Han ser på mig ibland, med så mycket kärlek i blicken, att jag blir alldeles tårögd.... Kärlek.

Vi har ju varandra.

Jag har kommit in på en av utbildningarna jag har sökt till hösten. Det var faktiskt en sten som föll från mitt bröst. Det känns bra. Det mesta är på distans, och jag väljer farten själv. Men nu ska jag tillbaka till mitt gamla jobb, och jobba två dagar i veckan som kommer. Sen har jag kvar en dag i veckan, under tre veckor. Känns osäkert. Det blir så många frågor om framtiden, och hur har jag det nu, och hur mår jag, och ..... Vill helst inte svara, bara komma dit, låtsas att allt är som vanligt, göra mitt jobb, och sen åka hem.

Om nu inte det kommer igång nån blödning, så ska jag träffa läkaren i morgon. Det känns bra, att han vill kolla på mig. Men det betyder att jag få jobba till kl 14, hoppa in i bilen, köra över nio mil, och sen hoppas jag hinner i tid till läkaren. När ska jag få sova middag då?? Men, det löser sig nog.

Nu vet ni. Tack för att ni följt oss, både upp och ner, i den här lite plötsliga och oförväntade händelsen.
Kram!


Tillägg, senare på kvällen:
Nu har blödningen kommit igång, på allvar. Jag blöder riktigt ordentligt. Så nu är väl missfallet ett faktum.

onsdag 13 maj 2015

Väntan?

Fortfarande inga besked om hcg-nivån.
Jag hade hoppats de skulle ringa igår, men det gjorde de inte. Idag då? Nä, hittills har de inte ringt. Och på onsdagar har de inte telefontid, så om jag ringer dit möts jag bara av en telefonsvarare som talar om att det inte är telefontid.

Och. I morgon är det helgdag, alltså stängt. På fredag är det ju s k klämdag, så då har de säkert inte öppet.

Någon som är negativ? Vem, jag??? Näää......??? :)

Det är jobbigt att vänta. Att inte veta. Antingen ska vi vara försiktigt förväntansfulla eller så är det hela över. Typ. Jag hinner ju grubbla och fundera, och hitta på alla möjliga fel på den lilla bubblan. Jag försöker att inte läsa bloggar eller googla på det, och det klarar jag faktiskt.

Jag kan inte låta bli att tänka på bubblan, precis hela tiden. Maken kan lägga det åt sidan, och jobba, eller tänka på annat. Men jag känner det i min kropp, precis hela tiden. Jag kommer liksom inte undan.

Det enda jag vet, är att så här länge har jag aldrig varit gravid tidigare. Och det har inte kommit någon blödning än. Vilket ju läkaren sa var bra.

Det är bara att försöka coola ner sig, inte tänka för mycket. Helst inte låta det påverka mitt liv alls, utan leva på som vanligt. Alltså, som om jag vore gravid i alla fall. Den respekten måste jag ju visa den lilla bubblan.

I helgen berättade vi för min syster och för min svägerska. De reagerade båda helt olika. Min syster lyssnade, och menade ungefär "jaha". Min svägerska messar mig styrkeord, hjärtan och vackra tankar hela tiden. Hon förstår hur vi känner, men vill bara skrika och jubla för hon är så glad för vår skull! :) Så olika det kan vara. Min svägerska har tre barn, haft två missfall. Min syster har inga barn, vill inga ha, har två "styvbarn" som nu är vuxna. Det kändes bra att någon vet, ifall/om det går tokigt och vi kommer bli ledsna. Då finns det någon som vet och kan stötta och trösta...

Nu ska jag jobba en knapp timme till, sen är jag långledig, jag också. Vi åker iväg till mina föräldrars hus på Öland några dagar. Ska bli sååå skönt!

Njut lite av våren, mina vänner - och håll en tumme eller två för oss och vår lilla bubbla <3

lördag 9 maj 2015

Två dagar kvar.

Det har gått två dagar sen vi var hos läkaren. Två dagar sen barnmorskan tog blodprov. Nu är det två dagar kvar till nästa blodprov. Jag har faktiskt bokat tid på vårdcentralen redan kl 7.45, för att hinna ta provet på morgonen före jobbet. Då är chansen större att jag hinner få ett resultat på tisdagen.

Annars fortsätter Livet ungefär som tidigare. Mina gravid"krämpor" är de samma. Maken skrattar, och undrar om jag vill göra en lista? Så i morse när vi vaknat och låg kvar i sängarna och myste småpratade, berättade jag alla trevliga och mindre trevliga gravidkrämpor som jag har. Ha! De har varken blivit mindre eller färre....

Och så är jag nog lite irriterad på Bubblan. Är det inte meningen att den ska stanna, så är det lika bra att den släpper taget och ger sig iväg! Då kan jag få tillbaka min kropp....

Men, jag fortsätter sköta mig. Tar mina Trombyl. Dricker inte kaffe, eller koffein över huvud taget. Undviker lakrits, men tar gärna en frukt extra. Typ. Tja, ni vet. Jag planerar in min dag, så att jag har möjlighet att sova en stund på eftermiddagen. Det måste jag. Annars fungerar jag inte.

Inga tårar än.

Nä. För vi vet inte hur detta slutar. Även om läkaren tydligt berättade att han var misstänksam, så vet vi inget än.

Vi får vänta och se. Det är drygt och tråkigt att vänta. Blir det inget av det här, vill jag ha tillbaka min kropp och mitt liv så snart som möjligt! För då är det inte värt det. Blir det något av det, ja då kan jag stå ut....

Kram till er...

torsdag 7 maj 2015

Vul.

Det finns inget hjärta som slår.

När jag skulle hoppa upp i stolen, sa jag att om det inte finns nåt hjärta som slår nu, då är det ju nåt som är fel, eller hur? Läkaren såg mig i ögonen. Allvarlig.

Sen mumlade han lite bara.

Jag låg där, ni vet så där obekvämt med benen i vädret.... Höll maken i handen. Och hela världen började snurra... Ojojoj, så det snurrade.

Den lilla slemklumpen (mitt ord, läkaren kallade det för förtjockning, förtätning) hade nu växt. Det är en "blåsa" på 5 mm. Den är omgiven av en tät och tjock slemhinna, och den ligger mitt i livmodern. En typisk graviditet. Det ser riktigt bra ut. Men den borde ha varit större. "Det är nu man kan bli lite misstänksam" sa läkaren.

Jag klädde på mig, och vi satte oss vid hans stora skrivbord. Tyvärr är han lite bekymrad. Och vi också. Jag har ju varit det hela tiden, för jag har räknat och räknat, och det har inte stämt en enda gång. Och läkaren håller med mig. Det är maken och jag, samt läkaren som vet mina dagar med blödning, sex, hur det går till, hur det ser ut osv. Och vi litar fullt på honom!!

Så vad gör vi nu? Jag har lämnat ett blodprov för att mäta hcg-halten. Ett prov säger inte mycket, och nästa prov ska jag ta på måndag. Förhoppningsvis får jag ett telefonsamtal på tisdag. Ni vet säkert vad det innebär?! Mängden måste öka, vilket det gör om graviditeten är normal och fortskridet som den ska.

Jag har alla tecken på att vara gravid. Och jag är gravid. Men, något kanske är fel. Det kanske har stannat av. Eller nåt. Både barnmorskan och läkaren tycker jag är så typiskt gravid, med liten feberhöjning (37.6-37.8), TRÖTT, springer och kissar hela tiden, enormt stora och ömma bröst, halsbränna, akne. Och säkert mer som jag inte kommer på nu.

Maken sa, när vi tog det första gravtestet, att VARFÖR just nu, när vi har accepterat (eller börjat i alla fall) och försöker förstå, och leva som barnlösa. NÄR det nu blir en ny graviditet, tre år efter att vi gett upp, VARFÖR kan det inte vara rätt då? VARFÖR hålla på och luras??

Inga tårar. Bara konstaterande. Det positiva är att jag inte har nån blödning än, sa läkaren och barnmorskan. Och det känns väl i alla fall okej. Men läkaren sa tydligt, att han kan inte sticka under stol med, att han är lite fundersam. Och bekymrad.

Nåväl.

Ny väntan. Tisdag är nästa mål. Eller kanske onsdag. Jag är ledig på tisdag, men jobbar på onsdag, och berättade detta. Det är lättare att få tag på mig på tisdag.... Vi får vänta och se.

Nu vet ni, alla ni som hållit tummarna för oss!!

Tack för alla tankar, tummar och böner! Kram!

måndag 4 maj 2015

Väntan.

Det har gått några dagar, men här har inget hänt. Det är som förut. Jag är trött, och tar gärna en tupplur på förmiddagen, och en på eftermiddagen! :) Idag har jag jobbat igen, varit sjukskriven två pga hosta, bihåleinflammation, heshet. Jag jobbade bara till kl 13, en åkte hem, la mig i soffan och somnade direkt... Och sov 40 min. Lite för länge, för det är svårt att vakna sen!

Ska jag vara så här trött?

Är ledig i morgon, och sen jobbar jag onsdag igen. Ända till kl 14 - hur ska det gå??? :)

Jag springer mycket på toa också. Varje gång finns en liten oro där. Och jag undrar bara, vad det är för en dum jäkel som kommit på att det ska vara små rosa blommor (eller nåt) på trosskydden.... Man blir ju livrädd varje gång... Men. Hittills inget blod.

Jag har fortsatt att räkna mina dagar. Faktiskt höll jag uppe ett tag, men sen "kom jag på nåt" och skulle bara räkna en gång till. Jag blir inte klok på det. Maken pratar bara om "den heliga anden", men det gör mig ledsen. Vi vet ju när vi hade sex, och det är då det måste ha skett. Punkt.

Nu är det bara 3 nätter kvar. Och 2,5 dagar. Sen ska vi göra ett nytt vul. Om jag räknar ner?? Skojar du eller!

Brösten är fortfarande ömma och stora. Ibland måste jag känna lite, klämma, och visst - det gör ont fortfarande. Då tänker jag, att tro katten det gör ont, som jag klämmer hela tiden! Jag har fått en kallelse till mammografi på fredag. Kan jag göra det tro? Jag tänker på strålning via röntgen för ev foster. Och hur ONT det kommer göra, när jag är så svullen och öm redan.... :( Får kanske ta och ändra den där tiden.... Det är nog inte så vanligt att gravida gör mammografi. Vet inte om det är lika över hela landet, men jag har blivit kallad sen jag fyllde 41, och sen varit med två års mellanrum. Så nu var det dags i år igen. Känns ju ändå bra att de kollar. Jag har ju en historia med cancer, så det är ju bra att de är noga. Även om jag får göra en årlig helkroppsundersökning.

Just nu går kraften åt att "stå ut". Klara av den här väntan. Första steget är ju vul på torsdag. Då får vi förhoppningsvis veta om det finns nåt litet hjärta som slår. Finns det inget hjärta då, då är det verkligen nåt som är fel.

Jag följer en hel del bloggar, och har gjort ett tag. De som skriver har följt samma faser som vi har gjort. IVF, några med missfall, andra har lyckats. En del har gått vidare och funderar på adoption, eller har fått adoptera. Jag följer ingen blogg med någon i liknande situation som vi är i. Kan ni tipsa mig om nån? Jo, det finns nån där vi är lika gamla, typ. Men fler?

Blir så glad när ni kommenterar här! Tack för fina och peppande ord!! Jag försöker svara er alla, hoppas jag inte missat  nån :) Så, skriv mer till mig!

Kramar från soffan.... (känner mig så lat, när jag inte orkar göra nånting....)

fredag 1 maj 2015

Snurrigt.

Jag är så trött. Alltså, jag är så trött.... Helst vill jag ha en liten tupplur på förmiddagen, en kortare. Och så en på eftermiddagen, gärna längre. Och varför inte en kring middagstid också? Sen sover jag ändå gott hela natten....

I natt sov jag nio timmar. Lite oroligt, och vaknade lite då och då, men i alla fall. Det är ganska många timmar. Och ändå har jag sovit tjugo minuter nu, strax efter halv tolv.

Orkar ingenting.

Idag hade jag mindre "feber" än vanligt. Det vanliga är 37,8, men idag var det 37,6. Yeah!! liksom....  Jag hostade mer i går, men natten har varit lugn. I morse hade jag däremot ont i halsen, det har jag inte haft förut. Och idag är jag hesare än vanligt. Lite dumt när man måste använda sin röst så mycket i jobbet. Typ. Eller nåt. Mina kollegor i samma bransch talar alltid så väl om, att vi ska vara sjukskriva när rösten försvinner. Det är inte så jäkla lätt, ska jag säga. Man måste ju jobba, få en inkomst osv.

Igår morse gjorde jag ett digitalt grav test. Ja, tjena, säger jag bara. Tydligen är det 92-94% som är rätt. På mitt stod det 2-3 veckor. Det kan inte stämma alls. Maken är lite gullig och börjar prata om "den heliga anden" eftersom nåt skedde kring påsk och Marie bebådelsedag, och en födsel skulle kunna bli runt jul. Nä nä, säger jag bara.

Jag vet när vi hade sex. Det stämmer bara inte.

Jag tillhör dem som räknar och räknar. Vill veta, vill förstå, vill följa och veta vad som händer, med mig och med den som ev bor inne i mig. Maken vill inte räkna över huvud taget. Nu har vi i alla fall gjort klart DET för varandra. Han tycker det är onödigt, det är ju bara 10-15% chans att det här slutar bra, menar han. Vilket gjorde mig ledsen. Samtidigt som jag håller med honom.

Men jag måste vara så ärlig och uppriktig mot den som bor i mig, att jag gör det här på bästa sätt, och sköter mig så väl som jag bara kan. Även om det inte blir nåt sen.

Det är så mycket det kan vara. Så mycket som kan vara fel. Så vi tar inte ut nåt i förskott.

Det är sex dagar och sex nätter kvar, tills nästa VUL. Då hoppas vi att det finns ett hjärta som slår. Annars är det nåt som är väldigt mycket fel, nämligen.

När vi nu har kämpat i så många år, haft fem missfall, hoppet har kommit och gått.... Och när vi nu har mer eller mindre accepterat att det inte blir nåt biologiskt barn för oss.... Varför händer det här då? Det finns säkert nån mening med det. Jo. Kanske. Men jag vill gärna veta den meningen.

När, eller om, detta slutar i ett missfall, kommer världen rasa. Igen. Så är det bara.

Så, därför fortsätter vi i lugn och ro, försöker inte tänka så mycket, utan vara som vanligt.

Hur nu det ska gå. Jag är ju så trött!! Vi ska på släktkalas i morgon. Jorasåatte.... Kan man få låna en säng efter maten, och sova en stund, tro??

Äsch, det löser sig.

Som ni märker, virriga och lite oklara tankar och funderingar. Jag tänker mycket, även om jag försöker låta bli. Har känt mig lite ensam i det, men har sen förstått att maken är så rädd för ett misslyckande, att han inte alls vill tänka på det. Men det är svårare för mig, för det är i MIN kropp det händer saker, och jag känner det, typ hela tiden.

Nä. Nu räcker det med gnäll. Nu ska jag skärpa till mig. Och lämna detta förvirrade tillstånd. Börja med att göra lunch kanske? Sen kanske kolla nåt på teve, eller läsa i in bok? Dagens väder inbjuder inte att gå ut, inte hos oss i alla fall.

Kram på er, ni som orkat läsa hela vägen hit.... :)

onsdag 29 april 2015

Ledsen idag.


Idag känns det hopplöst. Jag vet att den här tiden, är just sån. Man pendlar i humör, och mellan spänd förväntan och ångest. Idag är det mest ångest.

Jag har räknat och räknat och räknat. Jag vet ju ungefär när jag hade mens senast, men det spelar ingen roll. Det är ägglossningen som är det viktiga. På ett ungefär vet jag också när vi hade sex, vid den aktuella tiden. Men inte för att jag kommer ihåg. Det är ju inget jag skriver upp, precis....

En annan sak är att jag vet att vi fick positivt gravtest 24/4. Då bör det ha varit minst två veckor sen ägglossning, eller hur? Och det var ett mycket starkt och tydligt plus, den 25/4.

Fler saker som jag vet, är att jag väntade mig få mens redan i veckan som börjar den 13/4. Då kände jag mig så där svullen i kroppen. Ömma, och svullna bröst. Hade veckan före det, känt av det jag trodde var pms. En enorm energi, retlig i humöret osv.

När jag första gången räknade, så räknade jag positivt, att det skulle blivit en graviditet redan helgen den 20 mars. När jag då kollar på olika hemsidor, vilken vecka vi är i, så skulle vi då vara i vecka 8 nu. Men det motsägs av att det inte fanns nåt hjärta som slog. Antingen var det för tidigt i graviditeten, eller så är det en icke-normal-graviditet.

Tänker jag helgen efter, typ 27mars-helgen, och kollar vilken vecka vi är i, får jag plötsligt fram att vi är i vecka 5. Nu vet jag att man kan räkna olika, och två veckor hit och dit. Men det talas ändå om att det kan slå ett hjärta då....

Så vad är det som gäller, egentligen?

Jag tror inte jag kan ha blivit gravid senare, eftersom jag känt så tydligt, och gravtestet var så klart. Det skulle kunna ha skett under påskhelgen, jag minns inte..... Det var så mycket som hände då....

Så idag tror jag att det är en icke-normal-graviditet. Det är bara en slemklump där inne. En förtjockning, eller förtätning, eller vad det var han kallade det. Hur det nu kan bli det....?

För, när börjar hjärtat slå? Vad är det som gäller när man räknar veckor? Det var så mycket enklare med IVF, för då visste jag ju precis vilken dag, och hur gammalt embryot var osv sov.

Jag har fortfarande ont i magen, som menssmärtor. Men det går i vågor hela tiden. Kanske, kanske att det gör lite mer ont på höger sida.

Jag är fortfarande fruktansvärt trött. Har svullna och ömma bröst (ja, herregud, liksom....). Och så har jag lite feber (mellan 37.6 och 37.9).

Kan någon säga någon sida, som är bra och som jag kan lita på, där jag kan räkna ut i vilken vecka jag är, och där jag kan läsa om vad som händer varje vecka?? Finns så många att välja på....


Suck.
Kramar från en trött och lite nere, hostig fru....

måndag 27 april 2015

Ännu mer osäkert.

Tack fina ni, för alla positiva heja-rop!

Tyvärr är det svårt att kunna njuta, och förstå vad det är som händer....

Idag ringde jag den gyn-läkaren vi hade när vi gjorde ivf. Visst kom de ihåg oss, trots att det är tre år sen sist! Känns skönt att få träffa nån, som känner till oss, och vår problematik med alla missfall osv.

Först räknade vi på dagarna. Jag är inte alls säker på datum. Min mens är ju aldrig regelbunden, om man säger så. Oftast är det 5-6 veckor, påstår maken. Och visst, han har oftast mer koll på det än jag. Knäppt va?

Hur som helst. Vaginalt ultraljud. Läkaren kunde inte hitta nåt. Inget hjärta som slog. Det fanns en "förklumpning" på ett ställe. Däremot var slemhinnan tjock, över två centimeter och det talade verkligen för en graviditet. Så. Antingen har vi (jag) räknat fel på dagarna, och det är alldeles för tidigt att se nåt än. Läkaren sa, att det skulle kunna vara 7-10 dagar tidigare än vad jag trodde. Eller så var inte detta en normalt utvecklad graviditet. Hm.

Vi fick en ny tid, om 11 dagar, och då borde vi kunna se nåt, tyckte han. Jag fick ett nytt recept på Trombyl, fick "erkänna" mitt slarvande med brie-ost, öl och kaffe. Men då flinade han bara. Brie-ost, om den är köpt i Sverige, är absolut inget att oroa sig för. Och om alkohol ska skada, behöver det vara stora mängder varje dag. Lite grand är inte farligt. Det finns en gräns, men eftersom man inte vet var den går, så säger man hellre noll och inget, samt nej tack till alkohol under graviditet. Skönt att höra. Kaffet då? Då skakade han återigen på huvudet. Inga bevis, menade han. Behöver jag kaffe, så kan jag ta en kopp. Måttligt, naturligtvis. En lite kopp om dagen, undrade jag. Inga problem, log han.

Jag har också varit på vårdcentralen med min elaka hosta. Där gick vi igenom olika mediciner jag har, för allergi, min f d cancer, hostmedicin, värktabletter mm. En allergimedicin bytte hon ut, bara för att vara riktigt säker. Men kortisonnässpray var inga problem. Hostmedicin Cocilliana Etyfin, inga problem heller (i liten mängd, typ en slurk på kvällen så att jag får sova). Skönt att det är okej i alla fall. Jag försöker ju så gott jag kan.

Men visst hade det varit skönt, om vi fått se nåt nu idag.... Nu är det liksom ovisshet i nästan två veckor till.... Suck.... Och oro. Varenda gång jag går på toa, kollar jag ju trosskyddet med nervositet....

Är jag påverkad annars då? Ja, jag tror det. Alla de saker jag har, kan man säkert ha utan att vara gravid, men man tolkar ju som man vill, eller hur?

Jag har små ofärgade flytningar, en del klåda, lite förhöjd temperatur, springer på toaletten och kissar hela tiden, oerhört stora och svullna - ömmande bröst (wow, liksom), orolig mage (fiser???), och så är jag trött.... På eftermiddagen bara måste jag sova!! Och för att pigga till lite lite grand, så har jag idag tagit mig en liten kaffe. Men mycket mjölk. Och så har jag ont i magen, typ som menssmärtor, men inte lika mycket hela tiden.

Så. Nu vet ni.

Eller, ni vet inte mer än vad jag gör. Vi vet inte så mycket mer i alla fall.

Behöver fortsatt era tummar!!

Kram

söndag 26 april 2015

Fortfarande rörigt.

Ja, här är det rörigt.

Tankarna far, hit och dit.
Vågar jag tänka på nåt än? Nej.

TACK för fina kommentarer!! De betyder jättemycket för mig!! <3

Någon av er skrev, att vi väntar barn, vi väntar inte missfall. Vi måste försöka tänka så, även om det inte är lätt....

Jag har räknat och räknat, tänkt och funderat. Jag är inte helt säker, men det verkar som om vi precis gått in i vecka 8. Typ. Helt galet detta.

Det är sååå svårt att tro på det här. Vi? Skulle det bli ett plus för oss?? Jo, det har varit det fem gånger förut, men har ju alltid slutat i missfall. Det allra första missfallet, tror vi att vi var i vecka 8, kanske så långt som vecka 9. Det var också en spontangraviditet.

Jag har nu slutat med kaffe. Är försiktig med te, drack bara lite svagt grönt te i morse. Jag har plockat fram en gammal burk Trombyl, som jag nu knaprar på. (Vet ni förresten att de tabletterna är formade som ett hjärta??). Det blir en tur ut i eftermiddag för att köpa vitaminer som innehåller folsyra och annat nyttigt. Även om jag ännu inte tror på det här, utan på nåt sätt räknar med att det ska sluta i ett missfall snart, så måste jag visa det här lilla livet sån respekt, att jag sköter mig. Känner jag.

Varför händer det här just nu?? Vi, maken och jag, är ju ofrivilligt barnlösa. Ja så långt är det inte konstigt. Vi har också fått diagnosen "oförklarligt ofrivilligt barnlösa". Det innebär att det inte är något fel på nån av oss, men av någon okänd anledning får vi inte barn. Våra missfall är utredda, och visade ingen särskild orsak.

Hur som helst, i morgon måndag ska jag ringa till Herr Gyn, som jag hade under alla mina ivf-behandlingar. Vi tyckte så mycket om honom, och hans personal. Så får jag komma till honom, trots att det är mycket längre att åka, så blir det som jag vill ha det.... Hoppas få komma dit snart snart. Jag vill att han kollar mig, så att det verkligen är sant.

Visst kan man se fostret nu? Och ett hjärta som slår?

Kram!

lördag 25 april 2015

Plötsligt händer det.

De säger så i reklamen, för Trisslotter. Plötsligt händer det.

Och här har det plötsligt hänt.

Jag berättade i mitt förra inlägg att vi varit iväg, maken och jag, några dagar utomlands, i storstad. Naturligtvis beräknad mens. Eller, jag har lite dålig koll, det är maken som har koll på mig. Jag tycker det är lite gulligt att han kan det bättre än vad jag kan! <3 Hur som helst, typiskt, när man är borta några dagar bara.... Jag kände det i kroppen, svullen, ont, hade ordentlig PMS några dagar innan, då jag fick massor av energi, städade och putsade fönster, bytte gardiner.... Ja, jäklar vad jag slet. När vi gick ut på stan, hade jag alltid med mig några bindor i jackfickan, tog med in på toan. Ja, ni vet. Men det kom ingen mens. Och lika lycklig för det var  jag!

Istället åkte jag på en gräslig förkylning.... Hostar och hostar. Snorar, och snyter ut flera liter med segt snor (bihåleinflammation). Hade lite feber också. Innan vi åkte hade jag runt 37,8-38 grader. Inte mycket, men det är heller inte helt frisk. Så jag tog med mig febertermometern. "Min kompis" kallar maken den, och det ligger nåt i det ;) Hur som helst, jag kunde ju se att jag hade mer feber några dagar. Så jag tryckte i mig Alvedon, och bet ihop. När vi väl kom hem (efter en jobbig dag med hemresan....), längtade jag så efter min hostmedicin, och klunkade glatt i mig så fort vi steg innanför dörren. Och tänk! Den natten fick jag sova.... Det är mitt knark, säger jag. Cocilliana Etyfin. Säkert bekant för många.

Jag har klagat över mina svullna bröst. Alltså, så här stora brukar de aldrig vara! Varför kommer inte den jäkla mensen då??

Min kloka man, påtalade att jag kunde göra ett gravtest, bara för att utesluta liksom. Jo, det kunde jag ju. Men då är det bättre att vänta till nästa morgon, ni vet morgonurin osv osv.

Och nu vill jag verkligen att ni som känner mig, som vet vem jag är, bakom denna mask av Hönsamaja, inte säger någonting om det jag nu kommer att berätta!! Snälla, snälla! Kommentera gärna här, anonymt eller med namn. Men ingen annan stans!! Snälla!! Respektera min önskan!!

För jag kunde ju inte hålla mig, utan testade igår eftermiddag. Ett enkelt, billigt test från Testlagret bara. Jag såg ett streck, lade ifrån mig testet - det ska ju ligga 5-10 min innan man kollar det. Men jag glömde bort det. När jag kom tillbaka efter 45 min kunde jag se ett svagt svagt streck till. Hm. Skumt. Jag visade maken, och berättade. Vi har alltid gjort sånt här tillsammans.

Framåt kvällen gjorde jag ett test till, och då höll jag koll på tiden. Och det var två streck då också. Fortfarande osäker pga testens kvalitet, och att det var mitt på dagen, jag hade druckit mycket hela dagen eftersom jag är så förkyld.... Det blev en snabb tur till apoteket och inköp av ett ordentligt gravtest, typ fem min innan de stängde... :)

Så i morse, efter flera timmars (lite orolig) sömn, och inga toalettbesök, var det dags igen. Och, ja det är ett tydligt plus. Oj då. Spontangravid. För andra gången. Ja, sa maken, man kan ju tycka att en gång vart femte år är lagom....

Jag vet inte alls vad jag känner för det här. Vi är inte unga längre. Vi har inte skyddat oss när vi haft sex, inte nån gång. Vaddå? Vi är ju oförklarligt ofrivilligt barnlösa.... Det har ju inte hänt så mycket tidigare.....? Risken är ju förstås mycket, mycket stor att jag får missfall igen. Det har jag haft de andra fem gångerna vi har fått ett plus. Varför skulle det vara annorlunda nu? Och missfallsrisken blir väl inte mindre när man blir äldre, precis.....

Helt plötsligt var alla mina kunskaper om graviditet och veckor och hit och dit borta. Jag kommer inte ihåg nånting.... Skumt. Men, jag har läst på lite igen. Det verkar som om vi typ idag gått in i vecka 8. Det borde alltså finnas ett hjärta som slår där inne.... Det har bara hänt en gång förut, och det är snart fem år sen. Konstig känsla.

Vi tar inte ut nåt i förskott. Här ligger vi lågt, och säger inget till nån. Tror jag. Vi måste prata mer om detta. Men, är jag inte för gammal?? Jag är i alla fall 45 år.... Nyss fyllda visserligen, men i alla fall.... :)

Idag har jag ont i korsryggen, och i nedre magen. Antingen som menssmärtor, eller.... ja, jag vet inte, livmodern som växer??

Känner bara en massa oro och rädsla. Vågar inte känna nån glädje eller hoppas....

Men. Plötsligt händer det.

Kram till er!

fredag 24 april 2015

Blev lite osäker här nu....??

Jag blev lite osäker här nu.

Först och främst vill jag göra klart. Jag är INTE gravid.

Men. Min mens är sen. Jag är svullen och öm på alla möjliga ställen, och det känns verkligen som om den är på väg, vilken dag som helst. Så har det varit i två veckor nu. Jag brukar aldrig hålla tiden, men den här gången har till och med jag reagerat.

Så började jag fundera. OM jag skulle vara gravid. Oj då. Till påsk köpte vi goda ostar, som vi mumsade i oss en hel vecka efter. Alltså olika mjuka goa, fina ostar. Med mögel, men mest utan. Vi har varit iväg på en weekendtripp till en stor stad, ihop med några vänner. Där blev det såklart god mat, inklusive rökt och gravad lax. Till lunch och till middag och allt där emellan förekom en hel del öl. Och nåt glas vin. Och när jag tänker efter, till och med nån rolig drink. Alltså inga mängder. Men en liten öl till lunch, ett glas vin till middag, och så kunde det hända att det blev en öl till eller en rolig drink framåt natten. Och så en massa gott kaffe! Inte 8-10 koppar om dagen. Nä. Kanske två? Hemma dricker jag inte så mycket kaffe. Jag jobbar två dagar i veckan, och då blir det två små koppar. Annars kanske det blir en kopp. Ibland. Mitt kaffedrickande har minskat rejält sen jag bytte jobb!!

Det jag blev osäker på, är ju då, om detta vilda leverne som jag har ägnat mig åt skulle skada ett eventuellt embryo/foster?

Som jag sa, jag tror inte på nåt sätt att jag är gravid. Alltså, jag är 45 år gammal, vi har försökt i många många år, så varför just nu? Och om jag skulle vara det, blir det nog missfall i alla fall, det har det ju blivit alla de andra gångerna.... :(

Nä, mina funderingar är lite allmänna så där. Hur tänker ni, när det gäller att äta och dricka vid en graviditet? Jag har kompisar som ammar, som ändå kan dricka ett glas vin till maten.... Är ju så klart inte varje dag, men nån gång i bland.... (Barnet är ett halvår gammalt, äter smakportioner också).

Det måste ju varit massor av kvinnor som blivit oplanerat gravida, och varit och festat och varit rejält fulla.... Hur mycket påverkar det??

Nåja. Bara några små funderingar så här när jag ändå ligger hemma och är sjuk. Än en gång har jag fått hosta.... Såååå trött på detta.....

Kram på er!

tisdag 7 april 2015

Påsken är över.

Så var påsken över. Lite för mycket godis, men rätt lagom med mat. Varför, varför, varför kan jag inte låta godiset vara?? Nån som känner igen sig...??

Det blev några lediga dagar, faktiskt. Även om jag har sjungit mycket också. På långfredagen gick jag iväg och sjöng, ett stort verk i kyrkan, med maffig orgel och fantastisk kör. Det var sån känsla. Verkligen! Det är ju starka ord, i den här påskberättelsen.... Samtidigt som jag stod där och sjöng, svartklädd och allvarlig, var maken på ölprovning tillsammans med sina vänner.... Ja, ja. Tvära kast i bland! Det ena behöver ju inte utesluta det andra, eller hur??

Så var det dags för släktkalaset. Alltså Släktkalaset. Vi träffas till påsk, och har en tradition att påskafton åker vi runt. Vi turas om att vara hos varandra. I år var det på min mammas tur, så min syster och hennes man höll i det. Trevligt? Jovars. Äldsta är 74 år och yngsta är 8 veckor. Denna lilla bebis är min guddotters dotter. Mitt gudbarns barn. Alltså mitt gudbarnbarn. Eller?? ;)

Det gick bra. Maken frågade innan vi åkte, om jag var rädd att det skulle bli jobbigt att träffa dem. Men jag trodde ju inte det. Inte hon! De bor 25 mil från oss, så jag har inte träffat dem sen barnet föddes. Och det var klart det gick bra!! Jag höll henne. Bara jag, förutom hennes föräldrar och mormor som fick göra det. Stolt godmormor, kan jag lova!!

Men sen. Oj då. Alla andra började prata om, tänk hur det var när de var sååå små, och tänk vad de luktar gott, skriker på natten, ammar, är söta, är gulliga, ut och gå med barnvagn.... Ja, allt. Då blev det jobbigt. För JAG har ju ingen erfarenhet. Jag vet INGENTING. Så håll tyst bara!!!

Sen kom jag på, att vi har modersmjölksersättning här, sen det där dumma, då vi skulle fått ett spädbarn, men det drogs tillbaka två dagar före planerad födsel/hämtning. Förra året. Kläder och blöjor har jag gett bort. Kvar stod just modersmjölksersättnigen, ett par nappflaskor, några nappar och en filt. Allt utom filten fick de. Filten var lite för lite rosa, för deras skull.... Hahaha! Nu är vi av med det, och det kom dessutom till nytta! Jag slipper se den där påsen, som stör mig och påminner mig hela tiden.

Tyvärr lite tråkigt att bli påmind, men..... Jag trodde faktiskt det skulle gå bra. Men det blev lite jobbigt. Och då blir jag tyst, kan uppfattas som sur och vresig. Men, jag är ju bara ledsen!!

Kram till er....

fredag 27 mars 2015

Tid.

Tid. Ja. Jag trodde jag skulle få mer tid nu. När jag inte jobbar lika mycket. När jag är ledig på dagarna. "Ledig".

Men, tid är det mest jämställda i hela världen, för det är det enda vi alla har lika mycket av. Alla har vi 24 timmar varje dygn, 7 dagar i vecka. Jomenvisst. Men, vad gör vi med vår tid? Ja, se där är det ju lite olika....

Jag jobbar inte så mycket. Men har ändå fullt upp på dagarna. Tiden går, kan man väl säga.

Har hunnit med ett gravtest också. Fick ingen mens, och mådde bara så jäkla illa. Naturligtvis var det negativt. Hade ju inte väntat nåt annat. Men, blev ändå uppmanad att testa. Gjorde det med mycket dåligt samvete, dagen efter jag druckit mer (starkare) alkohol än på många år. Det händer såååå sällan nu för tiden. Dumt. Men så blir det ibland. Fest med trevliga vänner.

Hur som helst. Jag har träffat det ena barnet som bodde hos oss, när vi fungerade som jourhem, sommaren för två år sen. Hur det kändes? Konstigt. Jag vet inte om barnet kände igen mig, egentligen. Idag är barnet 6 år. Har vuxit mycket, ser annorlunda ut. Är orolig till sättet. Familjehemmet tror det är adhd. Visst kan det vara det. Finns ju rätt ärftlig belastning också. Dessa två barn har i dag ingen som helst kontakt med biologiska mamman. Hon har gått ner sig i drogerna (många turer har det varit). Styvpappan finns inte alls med i bilden längre. Känns konstigt. Så livet blir för en del. Svårt att tänka mig att nån planerar och vill ha ett sånt liv. Men så kommer det olyckor, kärleksproblem och starka droger i vägen. Det är inte enkelt att leva.

Saknar jag barnen? Visst gör jag det. Vill jag ha tillbaka dem? Nä, inte nu. Det har gått för lång tid. Jag vet ju vad som har hänt dem, sen de flyttade från oss. Vi hade inte fixat det. När knappt de professionella klarar av det..... Jobbigt.

Vill jag ta hand om nåt annat barn då? Nja, jag vet inte. Jag har vant mig, vid det liv jag har nu. Vi har varandra, maken och jag. Och vi har det bra!! (Om han kanske kunde jobba lite mindre och inte vara så stressad bara.....). <3

Någon hundvalp har det inte heller blivit. Det var nära ett tag. Men, nej. Kanske nu, när jag ska jobba mindre och på helt andra tider? Vi får se. Just nu är det inga aktiva diskussioner i alla fall.

Saknar jag barn, har jag kvar min barnlängtan då? Ja, absolut. Den går nog aldrig över. Tror jag.

Kram till er trogna som läser :)

torsdag 5 mars 2015

Lata dagar?

Nytt jobb. Ja. Men jag jobbar inte lika mycket längre. Från 75% till 30%. Mindre än hälften. Som jag är schemalagd, vad jag ska göra och när jag ska göra det. Och var. Sen är jag lite frilansande resten. Ska sjunga och spela på lite olika ställen. Bröllop. Har meddelat att jag finns till förfogande även för begravningar nu. Jag är ju rätt mycket ledig på dagtid.

Idag har det varit helt ljuvligt väder!! Maken sov på hotell i natt, de hade nåt kalasande med jobbet. Så jag sov lite oroligt, det gör jag alltid när jag är ensam hemma. Vaknade och gick upp strax efter klockan sju. Det blev en lugn frukost i tevesoffan. Sen tog jag fram stryktvätten. Den förhatliga stoooora högen. Den har bara växt och växt, och jag har inte haft någon som helst lust att göra nåt åt den. Nu hände det saker!! Och den inte bara krympte, den försvann!! Det känns så jäkla skönt nu efteråt.

Sen tog jag bilen och körde ut i skogen, mina föräldrar har en del mark. Jag gick en sväng i solskenet, lyssnade på tystnaden och hade det lite gott. Passade på att plocka ris också. Jag brukar ha en kruka på trappan. Till advent och jul står där tallris. Nu är det björkris, stora grenar. Ska bli fjädrar i så småningom. Jag är lite sen i år. Det är ju mer än en vecka sen det var fastlagssöndagen.... Inne har jag en tennvas, med syrenkvistar. De hade redan stora knoppar när jag plockade in dem.

Det var så varmt i uterummet idag, att jag öppnade och släppte in värmen. Det var nog premiär för i år? Jag tycker att 27 grader där ute är riktigt varmt, i alla fall. Det ska ju bli ännu varmare på söndag, och slipper vi -8 grader på nätterna (som i natt) så känns det som om våren verkligen är här!

Efter en lite sen lunch tog jag mitt kaffe och satt  lite i solen. Vi har ett stort fönster i vardagsrummet, mot söder. Jag lade mig där, under filten, hittade ett bra teveprogram att blunda till.... och sen sov jag lite middag, där i solskenet. Vaknade efter 45min, mosig, varm och lätt förvirrad. Det var inte meningen att jag skulle sova så länge.... :)

Jag brukar ju vara ledig på torsdagar, så idag var det egentligen ingen skillnad. Men, ändå stor skillnad. Jag kände att jag inte behövde göra allt idag. Jag kan göra en del i morrn också. Jag är ju ledig i morgon med!! Då blir det att bädda rent i sängarna, en del tvätt och förhoppningsvis städat också. Och så ska jag baka bröd!! Såg i frysen idag, att det var dags.

Ha nu en trevlig kväll, mina vänner.... :)

tisdag 3 mars 2015

Livet startar om lite.

Nu har jag gått hem från jobbet. För alltid? Det vet jag inte. Jag hoppas det. Tror jag.

Men jag har redan börjat på ett nytt. Det är sagt 25%, men med den tiden jag har fått är det faktiskt 30%. Jag tog upp det med chefen, och hon sa att vi skulle titta på det och komma på nån lösning.... Eh??? Antingen minskar man min tid på jobbet, eller så får jag betalt för det jag är där. Så enkelt är det ju.

Hemma idag. Ledig. Hade tänkt göra massor. Men, vaknade och var inte pigg. Frös. Och mycket riktigt, så där lite lagom frustrerande feber. 37,8. Inte riktigt sjuk, ju. Men ändå inte helt frisk. Så jag har mest vilat idag. Kollat på teve. Tagit det lugnt.

Återkommer när jag är frisk.....

torsdag 19 februari 2015

Födelsedag.

Igår fyllde jag år. Jag har haft lite ångest över att fylla år, de senaste åren. Men i år gick det bra. Kändes rätt okej, faktiskt. Och då fyllde jag ändå 45. Jag "gick över gränsen".... Nu är jag närmare 50 än 40. Usch, vad det låter otrevligt... Jag fick ett brev från ett försäkringsbolag för nån vecka sen.... "Nu när du är i femtioårsåldern...." Nähä, tänkte jag, och slängde brevet. Det kändes INTE bra....

Det är en annan sak, som gör att jag var ganska lugn över att fylla år. När jag växte upp, var jag helt säker på, att jag bara skulle bli 29 år gammal. Det stod liksom med eldskrift inne i huvudet på mig. Nu blev det så, att när jag precis skulle fylla 29 var jag riktigt sjuk. Länge. Då upptäcktes och behandlades mina tre hjärntumörer. Alltså, cancer i huvudet. Hur kul är det.... Men jag överlevde, och fixade det!! Då ändrades siffrorna. Jag var sen helt övertygad om, att jag bara skulle bli 44 år. Stora tydliga siffror. Fullständigt övertygad.

Men, vad hände?? Jo, jag klarade det! Jag har överlevt, och blivit mer än 44 år gammal!!

Igår bestämde vi, min chef och jag (hon har haft bröstcancer, och har förståelse för mina tankar kring cancer och död), att vi ska leva LÄNGE till.... Så, nu gör jag nog det. Har inte dykt upp nåt nytt tal i huvudet än, så....

Min guddotter har fått en dotter. Alltså har jag fått en guddotterdotter? Är jag inte bara gudmor längre, utan även gudmormor?? :)

Jag jobbar bara nästa vecka också. Från 1 mars är jag tjänstledig från mitt jobb.... Oj oj oj. Men, jag är egentligen inte nervös. Det löser sig, på nåt sätt. Jag är inte orolig. Jag har lite spridda spelningar/sjungningar. Och en annan skola har ringt och jagat mig. Där har jag 30% till sommaren. Gärna längre, och då kan jag få mer tjänst. Mmm. Vi får väl se.

Jag ska börja ta det lite lugnt. Jag har alltid gett mer än 100% på mitt jobb. Inga barn att fokusera på. Ingen mammaledighet. Bara jobb.

Idag är jag ledig. Mina syskonbarn har sportlov, så jag ska ta med åttaåringen ut och fika. Hon tyckte det passade klockan 11, och det höll jag med om <3. Sötnosen... Blir nog en trevlig dag.

Barnlängtan är just nu ganska tuff, jobbig. Men jag skriver mer om den en annan gång.

Kram på er!

fredag 13 februari 2015

Fredag!

Äntligen fredag!!

Idag är jag ledig. Maken jobbar hemifrån. Inte så enkelt.... Men jag fixar lunch, han kommer och sätter sig och äter. Och jag plockar undan. Inte roligt, men jag kan ju serva honom lite i alla fall. Svårt att inte störa honom bara! Och jag kan inte spela hög musik.... :)

Tanken var att jag skulle städa idag. Och visst, jag kom upp i bra tid. Vad gör jag då? Jo, jag får igång tvättmaskinen (allt hänger nu på tork), kör i gång mangeln (det har blivit en hög). Maken säger i förbifarten (när han äter sin macka och dricker sitt te på förmiddagen) att brödet snart är slut. Oj då! Så jag sätter en deg, för att baka frallor. Och så gör jag då lunchen, inklusive två matlådor. Får igång diskmaskinen också! Och så hinner jag göra en tårta med. Baka alltså. Nu står den och svalnar. När den har svalnat klart ska jag göra choklad över den också. Mmmm!

Sen tog jag tag i högen-på-bänken-i-köket, ni vet. Allt möjligt från reklam till obetalda räkningar, och tidningar och andra "viktiga papper". Mina fastrar kommer hit och äter tårta i morrn, så högen måste bort!

Nu är klockan snart tre, och jag har inte städat än ju!! Vad sur jag blir.... Men, jag har ju inte varit lat och arbetslös på något sätt. Nej, inte mycket som jag har suttit ner idag....

Och så skulle jag bara betala räkningarna. Två stycken, så jag kan lägga undan de papprena sen. Vad gör jag då?? Jo, skriver på Facebook, läser min blogg, och skriver ett nytt inlägg... Är jag distraherad? Ofokuserad??

Skärpning!

Och så kram till er.... <3

måndag 9 februari 2015

Oj då. Sjuk?

Jag är ledig idag. Så jag tänkte ta med min mamma och åka söderut en sväng. Njuta av solen, som ju faktiskt bara strålar från en härligt blå himmel idag.

Men jag sov så dåligt i natt. Jag har drömt, snurrat och vaknat. Och frusit!! Jag tog på strumporna igen. Men orkade inte gå upp och hämta en filt. Jag har ju duntäcke, inte ska väl jag frysa då??

Så när jag vaknade (klockan 6 när maken ändå skulle gå upp....), kollade jag om jag var nåt sjuk. Hoppsan! 38,4. Var kom den febern i från?? Jag har varit hängig och hostig ett tag, ont i halsen och sånt tråkigt. Men ingen feber! Eller, runt 37,6 - och då är jag varken sjuk eller frisk, på nåt sätt.

Det var bara att ringa till lilla mamma och tala om att det inte blir nån utflykt idag.... :( Maken var mycket bestämd på det, nämligen. Annars hade jag nog kunnat pilla i mig ett par Alvedon, och kört i alla fall... Nu är det lunchtid, och jag har sovit hela förmiddagen, typ. Febern? Nja, 37,6 efter Alvedon vid 9-tiden. Nu känner jag mig nästan som vanligt....

Det trista är ju att vi hade bestämt.... och planerat.....!

I morgon ska jag jobba, sen är jag hemma på onsdag igen. På torsdag är min vilo-dag, och då ska jag sjunga. Fredagen går nog åt att baka tårta, eller tårtor. Det kommer bli kalas i helgen.... :)

Hoppas ni har lite solsken där ni är också! Så, ut och njut och fixa lite energi!!

måndag 2 februari 2015

Nattliga grubblerier.

Ännu en vakennatt? Hoppas inte det.... Ska bara skriva lite här, sen tänkte jag försöka sova. Är nog lite trött när jag känner efter....

Ikväll gick vi en timme i snön, halkan och kylan. Maken och jag. Han menade på, att vi nog måste ta ett beslut om hund nu. Hur vill vi göra? Vad vill jag? Vill jag verkligen ha en hund?

Eh... jo...?

Men, det är maken som kommer få ta ansvaret. Jag längtar inte efter en hund, så att jag kollar annonser, planerar promenader, osv osv. Nä. Men jag kan tänka mig att ha en hund.

För maken finns det bara en ras att välja på. Tax. Okej, säger jag. Inte för stor hund, och det funkar ju då. Jag är ju lite lite lite rädd för hundar. Som jag inte känner, alltså. Vi har haft hund när jag växte upp. Jakthundar. Så de var aldrig inne, satt inte i soffan, låg inte i sängen, osv.

Mitt krav till maken är, att ingen hund i sängen! Och det får han gilla, så är det bara....

Hå hå ja ja.... Ska vi köpa en hund??

Jag har sagt upp mig på jobbet. Jag slutar 1 mars. Eller, inte sagt upp mig. Jag kommer vara tjänstledig. Jag kan inte säga upp mig, om jag inte har nåt annat jobb. Och det har jag inte. Jag har lösa timvik. Men det kan man inte leva på. Jag har en förfrågan om 30 procent under våren. Jo, det är lagom. Då får jag in lite pengar i alla fall. Kan funka.
Från första juni har jag en halvt muntligt löfte om jobb 40 procent. Kan också funka.

Det löser sig. Jag är inte orolig.

Men om jag inte jobbar, får jag inga pengar. Då blir det ingen resa. Har vi råd att köpa en hund, just nu då?

Jag kan leva snålt och fattigt några månader. Det funkar. Jag måste inte köpa tulpaner varje vecka. Även om jag älskar tulpaner och verkligen vill ha det på mitt köksbord.... Jag måste inte köpa tulpaner. Jag klarar mig utan dem.

Nähä. Nu ska jag försöka sova. Hostmedicinen börjar kicka in. Det snurrar lite. Jag vet att jag kommer somna efter en stund. Jag känner det.

G'natt mina vänner!!

lördag 31 januari 2015

Ta-hand-om-mig-lördag.

För två veckor sen var vi i Stockholm, maken och jag, och mina föräldrar. Vi bodde på hotell, gick lite på stan, var ute och åt gott, var på Evita, var hemma hos min syster där vi på en kväll firade jul-nyår-födelsedag.... :)

Men då blev jag sjuk. Hängig. Trött. Gick ändå till jobbet på måndagen, varför tveka, liksom? Tisdag morgon var värre. Hosta. Ont i halsen. Trött! Inte mycket feber, typ 37,7. Men jag är ju inte frisk, som ni förstår. Och ögoninflammation. Åkte till jobbet en och en halv timme, sen åkte jag hem. Somnade. Och sen sov jag typ resten av veckan. Jag var inte ens och sjöng.... Ovanligt!

Den här veckan har jag jobbat. Men har fortfarande en hel del ont i halsen. Jag var faktiskt hos läkaren första veckan, som sa att det inte var halsfluss, utan virus. Okej. Spelar ingen roll vad det är, bara gör mig frisk! Jag fick nån bedövningsvätska att gurgla med. Så att jag åtminstone kan svälja saliven... :(

Fredag kväll, och min lilla, lilla feber håller i sig. Fortfarande kring 37,6. Och så hostar jag. Men jag fick två olika sorters hostmedicin, som jag faktiskt tar på kvällen. Lite morfin i, så jag sover i alla fall gott!! Hahaha!

Idag är maken hos sina föräldrar. Eftersom jag hade ONT i halsen i går kväll, men inte idag, var jag ändå tveksam om jag skulle följa med. Makens pappa är inte så pigg, och jag vill då inte smitta ner honom. Maken ringde och frågade, och så bestämde vi att han skulle åka själv.

Så jag fick en dag ensam hemma.... Vad har jag gjort då? Vilat! Tog en lååång dusch med inpackning, peeling, fotbad, rakat benen, ja - rubbet! Så skönt! Har sovit middag, druckit kaffe, skrivit matlista och handlat. OCH när jag åkte och handlade tog jag med soporna till sortergården... Heja heja! Det är makens uppgift, men.... Ja, vi kan väl säga så, att.... Äsch, han gör ju aldrig det!

Det börjar närma sig min födelsedag. Jag fyller 45 år. Oj. Vad. Jag. Är. Gammal.
Inget att fira? Jo, jag älskar kalas! Det som är lite tungt, är att jag faktiskt kommer närmare 50 än 40. Det låter ju inte klokt!!! Men, åldern är bara en siffra, som nån klok person sa....

Problemet är ju, vad ska man önska sig?? Jag vill ha komplimanger.... Och ett par rejäla vinterkängor. Men de måste jag ju köpa själv. Jag vill verkligen att vi kommer iväg till London nu i vår. Men, eftersom jag inte ska jobba (lång tråkigt historia) efter 1 mars, har vi kanske inte prioriterade pengar till det. Och så sommarsemestern.... Jag har en önskan att åka via Prag till Salzburg och Wien, och hem över München och Tyskland. Med bil. Men, det kostar pengar. Nåväl, platserna finns ju kvar. Vi har pratat om en resa i Sverige också. Makens jobb har nån stuga man enkelt får hyra uppåt landet. Man kan bo där, och utgå från den. Se fjäll och natur, hälsa på makens kusiner som bor där upp i långt bort i norr, som jag aldrig träffat....

Rörigt inlägg? Kanske. Jag är lite loj, känner jag. Har slitit på soffan också. Konståkning, vettja. Jag är ju egentligen en skridskoprinsessa... Bara det att ingen vet om det. Och inte upp till bevis... Nädå. Min högra fot/vrist håller inte för att åka skridskor. Men - jag är en skridskoprinsessa!

Tips om vad jag ska önska mig när jag fyller år? Av maken. Och mina syskon (med barn) och makens syskon (med barn), och av svärföräldrarna.... Suck.

Sköt om er!!

fredag 23 januari 2015

Utebliven mens.

Jag har varit hemma och varit sjuk den här veckan. Idag stod jag inte ut mer, utan ringde vårdcentralen. Jepp, halsfluss, bihåleinflammation och så lite lunginflammation på det?? Suck.

Maken har sovit i gästrummet. Vi sover bättre båda två då, nu när jag hostar så illa.

I går kväll var han så söt, maken. Jag smög in och stoppade om honom och pussade honom god natt. Då sa han så där mjukt och gulligt, att... " du älskade min, du ska inte göra ett gravtest tror du?". Hm. Jag blev alldeles paff. Han har mycket mer koll än vad jag har!!

Äsch, svarade jag. Det är snart dags för mens, känn här! Min bröst svullnar alltid, så jag märker när det är på gång.

När hade jag sist? frågade jag. Då talade han om, att det var första veckan i december. Tokstollen!! Han har stenkoll på mig!! Det har jag inte ens själv...

Hur som helst, gravtest i morse visade inget. Det hade jag ju egentligen inte trott heller. Det dumma är, att när han säger så, och när jag nu gör ett test - så finns det nånstans ett litet litet hopp.... :(

Visst, det skulle kunna ske. Ni vet, vi är avslappnade och har "slutat försöka" och allt sånt som hjälpsamma människor alltid talar om och påpekar....

Men, jag fyller snart 45. Oj. Så. Gammal. Jag. Är.

När vi slutade med ivf, så kom ju inte mensen i gång efter sista missfallet. Jag var då tillbaka hos min distansläkare, som kollade klimakteriet. Det var låååångt kvar, påstod han då. Hur kan de förresten se det?? Nån som vet?

Om jag inte vore så sjuk, så skulle jag pussa lite mer på söta maken.... <3 <3 <3

Kram till alla där ute....