Ett utbrott....

Ja, jag har fått ett utbrott. Ett mer offentligt den här gången. Och ja, det var på själva julafton...

Det är egentligen inget som jag är stolt över. Men jag tänker INTE be om ursäkt. Inte en chans.

Så här var det.
Julafton började bra, mysigt här hemma, bara maken och jag. Vi har skapat oss små egna traditioner. T ex så äter vi vår egna julmat, kvällen före julafton. På julaftonsmorgon äter vi mysig frukost ihop (samma som jag ätit sen jag var liten), och öppnar paket - som tomten lämnat under granen!! :)

Jag tycker att julgranen och ljusstakarna ska lysa hela dagen, och hela natten, under själva juldagarna. Så det får de göra. Vi åker sen iväg för att hämta mina föräldrar och sen går vi på julbön. Därefter åker vi hem till min bror. Där träffas vi, mina föräldrar och syskon, men även min svägerskas föräldrar och syskon med familj. Alla är inte med alla år, i år är min syster utomlands (till hennes och min stora sorg....).

Jag tycker inte att julen är barnens högtid. Alla säger det, men jag håller inte med. Den är faktiskt viktig för oss alla!! Vi behöver stanna upp och tänka lite ibland. Få andas lite. Mysa. Vara med familjen. Njuta. Vila och ta det lugnt. Och det brukar funka så bra.

Jag skickade några sms om önskan om en god jul. Bland annat skickade jag till det familjehem dit flickorna som var hos oss kom. Vi visste inte riktigt om de var kvar där, men det visade det sig, att det är de. Jag tror att det satte igång en massa tankar, utan att jag egentligen var medveten om det. Mamman skrev, att hon varit övertygad om att vi var tre nu. Men det är vi ju inte.

Dessutom har det funnits en massa tankar på barn, under hela december månad. När jag gjort olika jul-saker, så har tanken på barn funnits där. Det har stört mig lite. Och jag har funderat på varför dessa tankar kommit nu. Men, man styr ju inte över dem. Eller hur?

Nåväl. Hos min bror var allt som vanligt. Alltså tills min svägerskas föräldrar kommer. Eller rättare, hennes mamma, styvpappa, halvbror med sambo och barn (1,5 år). Jag kan ha lite svårt för  små barn. Andras barn. Så blev det här. Men jag försökte att inte låtsas om det!! I min familj är vi nog mer lugna, lite avvaktande kanske.

Allt var så märkvärdigt som de gjorde. Maten till julbordet som de tagit med. Sättet de tillagat det på. Jag gissar att jag blev lite irriterad redan där. Men, jag låtsades inget om. I år skulle vi göra ett julquiz, och delades in i lag. Jag och min man kom i samma lag som min bror. Mina föräldrar kom i samma lag som svägerskans styvfar. Jag föreslog att vi delade lite på oss. Frågorna var av den typ att vi tre tillsammans enkelt kunde svara. Våra föräldrar kunde det inte. Om då min man bytte plats med min pappa, skulle det bli jämnare lag. Men nej, det gick inte....

Och plötsligt var det dags för Kalle Anka! Som de vuxna började prata om detta!! Och vilka satt sen vid teven då? Jo jag,  och de tre största barnen. Minstingen ropade förtvivlat på de andra att komma och kolla.... "Kom nu gästerna!" ropade han, sötingen. Min man kom, och även svägerskans bror med sambo. Men barnen var lite besvikna och undrande....

Efter Kalle brukar maken och jag gå ut med barnen, och med ficklampor leta efter spår i snön efter tomten. Den mysigaste stunden på hela året!! Då är det bara VI! Nu tyckte inte svägerskan att äldste skulle följa med, mittenbarnet ville cykla och den lille hittade varken stövlar eller jacka. Det blev tjafs och lite hårda ord mellan barn och vuxna. Där stod maken och jag och bara tittade på varandra.

Då rann det över för mig. Jag fräste till, tog av mig jackan, gick in och satte mig i soffan och berättade att jag struntar i det här. Fick naturligtvis fräsande tillbaka. Satt där med tårarna brännande i ögonen. Skulle vi inte gå nu då? Men nu fick jag ju skärpa mig.... och mer sånt. Då blev jag ledsen, men mest förbannad. Reste mig, klädde på mig, tog mina saker och talade om att jag tänkte åka hem. Jag körde nämligen.

Maken blev nu arg på mig. Sa till mig på skarpen. Tårarna rann. Jag var så arg. Besviken. Sen vet jag inte vad som hände. Men maken tog ut mig, brorsan stängde dörren och vi "skulle prata". Jag var fortfarande arg. Talade om det för maken, och sa att han inte kan hindra mig. Jag vet inte vad han sa. Men till slut grät jag i förtvivlan över vår barnlöshet, och vi bara stod där ute på trottoaren och kramades..... <3 <3 <3

Plötsligt öppnades dörren och alla tre barnen kom ut. Med ficklampor. Och vi hittade spår!! Nedanför deras trappa låg lite skägg som tomten tappat!! Jag fick samla ihop mig själv, och så gick vi en underbar liten sväng och spanade med våra ficklampor... Som det brukar vara. Bara vi fem. Mittenbarnet frågade varför vi gick ut ensamma. Jag berättade att jag var lite ledsen. Då fick jag en lång, varm och hård kram.... Detta barn är så inkännande och underbar!! Älskar!!

När vi kom in igen fick jag världens längsta kram av min bror. Jag grät igen, och sa att den här längtan inte går över. Och julen är den en jobbig tid. Han sa att han förstår, och att vi får låna deras barn när vi vill och hur mycket vi vill....

Sen blev jag tomte.... Det var inte planerat. Men, vi har ju inga barn, så det blir ofta så. Antingen maken eller jag. De två stora barnen kramade tomten hårt och länge. Den minste filuren ville inte krama en tjej-tomte..... Och så hade han beundrat skägget...? Söt är han i alla fall.

Resten kändes lite matt, för min del. Maken höll sig nära mig hela tiden. Tårarna fanns där. Nära. Men det gick bra.

Och nu, precis som jag började. Jag tänker inte be om ursäkt för mitt utbrott. Nej. Jag är oförklarligt ofrivilligt barnlös. Jag har rätt att bli ledsen och förtvivlad ibland. Kan man inte förstå det är man bra dum. Tycker jag. Man kan låta bli att provocera. Man kan förstå att jag blir ledsen ibland.

Eller har jag fel??

Jag tror att svägerskan är lite sur på mig, för hon var inte sig själv sen. Kan ju ha med den alkohol hon drack att göra också....

Jag hoppas ni alla hade en fin jul. Vår jul har varit fin i alla fall. När jag blir ledsen har jag alltid maken att gå till. Så får jag en KRAM, och kanske får gråta lite.... Jag älskar honom, och jag vet att han älskar mig.

Ha nu ett gott slut, mina läsare. Hoppas ni får ett bra 2015...

KRAM

Dan före dan före dopparedan.....

Idag är det dan före dan före dopparedan.... Är det nån som fortfarande doppar i grytan?? Vi gör det. Eller inte jag. Jag har aldrig gillat det. Men min familj gör det.

Min familj, ja. Jag har en stor familj. Min familj, är först och främst mina föräldrar och syskon, och deras respektive och barn. Men det har också blivit makens föräldrar, syskon och deras familj. Jag ser inte mig och maken som en familj. Då behövs barn, så känner jag. Maken menar nog att vi är en familj han och jag. Kanske.

För det går ju inte komma ifrån, att julen är barnens högtid. Enligt många. Jag tycker inte det. Visst är det viktigt för barnen med julen. Men jag tycker nog att vi vuxna också ska njuta av julen....

Det är i alla fall snart jul. Igen. Ännu en barnlös jul. Det är liksom inget att göra åt. Bara att gilla läget. Vara tacksam och glad för det man har. Och det är jag! Jag älskar min man, och min familj. Vi har det bra!

Kärlek till alla!!

<3 <3 <3

Dum kommentar.

Idag har jag varit på Stora Sjukhuset hela dagen. Hos ögonläkaren. Vi åkte hemifrån tjugo över sex, och kom hem tolv timmar senare, tjugo över sex.... En tuff dag!

En särskild sjuksköterska följde mig hela dagen. Och det var bra. Han var både duktig, och kompetent. Och dessutom social och rolig! Det blir en del väntetider, och då måste man småprata lite. Eftersom han, och läkarna, var mycket intresserade om jag hade någon ärftlig, genetisk ögonsjukdom, frågades jag ut om föräldrar och syskon.

Och, naturligtvis, om egna barn. Har vi egna barn?

Nä, svarade jag lugnt. Vi är oförklarligt ofrivilligt barnlösa.

Då svarar han: Ja, men det ska du vara glad för, att ha barn är inte alltid roligt.

Jo. Svarade jag med eftertryck. För den som längtar är det så.

Han fortsatte då att prata om annat. Jag tror knappt han uppfattade min ton. Hur som helst, ledsen blev jag.

Är det så svårt att förstå, att man kan längta så???

December.

Oj vad tiden går fort ibland.

Om två veckor är typ julen över.... Nä, inte riktigt, men då är det juldagen. Jag älskar faktiskt julen, och vill ta vara på den så mycket det bara går.

Men, som ni alla vet, julen är barnens högtid.

Eller inte.

Jag är i alla fall helt slutkörd. Som musiklärare är detta en av de värsta (och bästa) perioderna i yrket. Förutom betygen, så är det Lucia, julavslutning, Nobelfest, jultemadag och annat jul-igt. Alltså massor att göra. Hela tiden. Men, samtidigt är det ju roligt!! Jag får ju rätt mycket tillbaka av eleverna, om man säger så. Sen kan man ju önska lite mer uppskattning av chefer och kollegor, kanske? Undrar om de fattar hur mycket jobb man lägger ner. Extra, alltså.

Och kanske för att jag är så trött hela tiden, går jag typ runt med tårarna inte långt borta. Och så det här att julen är barnens högtid... Ja, ni vet.

Vi kommer, som vanligt, fira julen med min bror och deras barn. Det är klart att jag vill vara där! Tomten kommer och mys med barnen. Självklart vill jag vara där!! Men, jag hade så gärna haft lite sånt mys här hemma också.... Ett snett och vint pepparkakshus, en julkalender med små paket varje dag, önskelista till Tomten, julpynt som inte är perfekt gjorda.... Äsch, ni fattar vad jag menar.

Min syster åker till USA över jul och nyår. Hon och hennes sambo har inga barn ihop. Ett medvetet beslut, han är 15 år äldre. Men de är ju fria att göra som de vill. Fast.... USA? Nä, dit vill jag inte, inte över jul. Florida är varmt! Jag vill ha snö på julen. Som det alltid var när man var liten.... ;)

Idag har jag fixat klart julklapparna. Typ. Ett syskonbarn kvar. Vet inte vad han vill ha, och har bett om förslag. Men, det är ju flera dagar kvar till jul.... Suck. Tänk om man kunde få göra saker när det passar en själv. När JAG har tid och lust. För så var det i dag. Men, men. Jag är inte stressad. Bara lite irriterad. Hade varit skönt att ha det klart nu. Från och med i morgon bitti är det fullt ös varje minut fram till söndag 21 december, på kvällen. Med en liten paus på lördagen den 20. Förmiddagen alltså..... Men, jag säger det igen, det är ROLIGA saker!

Och inget hör vi från någon av socialtjänsterna....

Fick foton på den stora flickan som bodde hos oss förra sommaren. Hon är så stor nu. Och söt!! Jag kan sakna dem riktigt mycket fortfarande. Även om jag vet att de hade så stora problem, som vi inte kunde klara av. De behövde professionell hjälp. Vi vet att styvpappan är ute ur bilden, och att mamman gått ner sig ordentligt i missbruket. Så oerhört sorgligt.

Min brorsdotter var i alla fall här och bakade pepparkakor med mig förra helgen.... Mys, mys, mys! Hon sover då bredvid mig i makens säng. Hon går med bestämda steg och väljer ut fyra böcker som jag ska läsa högt för henne på kvällen. Hon vet så väl vad hon vill. Vi läste och hade lite mysigt, innan vi somnade. På söndageftermiddagen var vi på julbord med släkten, och då ville hon att jag skulle locka hennes hår. Vilket jag gjorde. I en hel timma...... Säger bara OJ vilket tjockt hår den flickan har.... Söt är hon i alla fall!!!  Och lite min, är hon också. Jag är gudmor. Hon kommer så gärna till mig, vilket hon så klart får! Nu var maken i London, och hon brukar faktiskt komma och "ta hand om mig" när han är borta..... <3

Idag är han sen hem från jobbet. Så jag väntar lite med maten. Vad ska jag göra nu? Antingen slår jag in lite julklappar (fotokalendrar till mostrar och fastrar bland annat) eller så kollar jag på gårdagens avsnitt av julkalendern på teven..... Hm.....

Ibland hjälper det att bara får skriva av sig lite. Hade en kollega som fick barn förra veckan. Ännu en kollega, alltså. Inte enkelt.....

KRAM till er.....

Grått. Mörkt. Blött. Trist.

Jag tycker inte om november. Det har jag aldrig gjort. Jag har svårt för det här mörka, gråa och trista. Och så regnar det varenda dag.... Jag vill se solen - NUU!!

Jag har hälsat på en god vän som fick en liten dotter för ett tag sen. Jag visste innan att det skulle bli svårt, och försökte stålsätta mig. Men, jag tänkte att det skulle vara enklare om jag fick vara hemma hos dem och i lugn och ro göra det här första mötet. Och det gick bra. Hon sov hela tiden.... När jag skulle gå, tog min vän upp henne och la henne i min famn. "Håll henne lite!". Och det var nog bra. Så små de är.... Väger ingenting, trots att hon är en stor tjej.... Men. Tankarna går hela tiden. Vi skulle haft en sån liten hos oss nu. Var det tänkt. Men det blev inte så....

Vi har inte skrivit till socialen/socialchefen/kommunen i det aktuella fallet. Jag har inte orkat, och maken tycker inte riktigt att det är lika viktigt längre. Jag tycker fortfarande att det är viktigt. Vi har dessutom köpt saker för nästan tusen kronor, som jag tycker att de ska ersätta oss för. Flera av sakerna har vi skänkt bort. Men här är en del kvar i alla fall.

Det jobbar en ny tjej på mitt jobb nu. När vi satt och åt häromdagen frågade en av mina andra kollegor hur det går med familjehemsplaceringarna och så. Jag berättade att det är lugnt och stiltje nu. På ett sätt är det väl bra att inga barn behövs placeras, kan man tycka. Jag berättade då för den nya tjejen att vi gjort fem ivf. Min andra kollega blev jätteförvånad, det hade hon inte hört om.... Eh.... Nähä. Men jag har ju (tvingades ju) bli öppen med det. Det har aldrig varit nån hemlighet! Men hon har bara jobbat hos oss i 2.5 år, och då var ju våra försök över. Vi ägnade sommaren där åt att försöka förstå och börja acceptera. Hon har själv inga barn, men hennes man sen många många år tillbaka har en vuxen son. Hon har aldrig sagt varför de inte har några barn. Man vet ju inte. De kanske har försökt? Eller så vill de inte. Det är inte min sak. Hon vet i alla fall hur VI har det. Om hon vill, så kan ju hon prata också. Eller hur? Vi är inte så lika och umgås inte.

Jag skrev för ett tag sen om mitt nya liv. Det sprack ju direkt.... Men nu har vi börjat om. Igen. Hahahhaha!! Vi började i november, så det här är tredje veckan. Första veckan tappade jag två kilo och andra veckan ett kilo. Det känns bra. Och jag behöver den här kick-starten för att få positiva vibbar och kunna fortsätta!! Idag är jag så vansinnigt sötsugen.... Det här mörka, gråa och trista gör ju inte saken bättre! Jag vill krypa upp i soffan under filten, med en tänd brasa och en bra bok. OCH nåt mumsigt sött.... Jag försöker verkligen låta bli!! Dricker te i stället. Jag har en sort som jag dricker bara ibland, vid speciella tillfällen. Den har smak av lakrits och ingefära. Lite speciell, men god.

Nu ska jag nog öva lite sånger i stället. Man kan ju inte bara sitta och lata sig!!

Kram på er!

Lat lördag.

November och mörkt, grått och trist. Jag gillar då verkligen inte den här tiden på året. Nu längtar jag till december, då man får mysa med alla ljus, glögg och andra mysigheter! :)

Jag har haft utvecklingssamtal med min chef.  Hon ska sluta i vår, och vi kommer få en annan. Vi som har haft samma chef i så många år!! Hur ska det gå?? ;) Ärligt talat, det är faktiskt oroligt... Min chef undrade hur jag trivs med jobbet, och jag svarade ärligt att just nu är det väldigt roligt! Är det inte alltid det, undrade hon. Nädu, det går i perioder det där, svarade jag....

Min chef har varit bra, när jag har varit sjuk och frånvarande i perioder. Hon vet allt om våra försök med IVF och med familjehem, ja allt om min sjukdom också. Det är så enkelt då, att kunna gå en timme tidigare på tisdagen för ett läkarbesök, och sen kunna jobba igen det på fredagen. Egentligen ska vi bokföra allt sånt i datorn, men... hallå!! Bara onödigt arbete som tar tid. Min chef litar på oss. Och det känner vi. Jag kommer nog sakna henne, samtidigt som det är lite lite spännande också....

Hur som helst, min chef undrade över hur läget är när det gäller familjehemsplacering. Jag sa som det är, vi vet inget just nu. Jaha, svarade hon, så då blir det inget barn mer då? Öh...? Jo...? Kanske, det vet vi ju inte än. Det är bara det, att just NU finns det inget barn som matchas med oss. Det kanske kommer, det vet vi ju inte.

Blev lite låg när hon sa så. Vi har inte gett upp, eller vad man ska säga. Vi pratar inte om det, inte varje dag. Och vi har så mycket annat.

Det är ju så man får göra. Man får fylla sitt liv med saker. Saker som betyder mycket för en, och som ger livet mening. Och med saker menar jag nu inte konkreta prylar. Nä, det kan vara personer, intressen, göra roliga saker och sånt.

Vi har en trädgård som vi älskar att vara i, och att ta hand om. Vi har skogen, där vi tillbringar en hel del tid. Vi har Öland, där vi trivs så bra. Vi har varandra, som vi verkligen försöker ta hand om och uppskatta. Vi har ett ölintresse (båda två, ja - men makens är på väg att växa) som förutom månatliga ölprovningar lett till att vi brygger eget öl, fått många nya vänner och så en sak till som inte kan säga än. Vi har våra syskon och även deras barn, som vi gärna umgås med. Vi har våra föräldrar kvar i livet, och de uppskattar vi mycket! Även om någon av dem börjar bli lite gammal och trött, så tycker vi om att vara hos dem. Vi vill vara med dem när vi kan, en dag kan det vara för sent.

Jag försöker att se positiva saker i de små vanliga sakerna. Att uppskatta det lilla. I torsdags städade, bäddade rent, tvättade och plockade jag en hel massa. Det var kallt ute, och när maken kom hem vid åttatiden satte vi oss framför brasan och provsmakade årets glögg. En mysig liten stund. :)

Idag är inte maken så pigg, han är förkyld (och ni känner väl alla till man-cold??) Därför har vi varit hemma nästan hela dagen, vilat och tagit det lugnt. Vi har kollat på film och på teve, slöat och haft det riktigt gott.... Att jag fått min mens idag, gör ju att jag också är lite hängig. Så riktigt skönt med en sån lat dag. Det var tyvärr alldeles för länge sen!

Nästa vecka ska jag faktiskt åka på julmarknad!! Visst är det tidigt, men.... Det har blivit en slags tradition att åka dit, så här i mitten på november. Alldeles ensam. Min egna stund! Brukar inte köpa så mycket. Hittar lite senap, ibland nån ost eller korv. Godis, så klart! Och ibland nån tomte. Men, det är min grej att få göra det där....

Nu ska jag titta till maken i soffan. Vi måste ju äta nåt gott ikväll, undrar vad vi ska hitta på??

Kram på er!

Oj. Ett inlägg till.... :)

Ja, oj oj.
Här kommer ett inlägg till....

Jag har varit så gråtig den sista tiden. Utan någon som helst anledning kan jag börja gråta, tårarna bara rinner. Egentligen är jag varken deprimerad eller ledsen. Men jag har väl lite mycket som snurrar runt omkring mig kanske...?

Vi kan sitta och titta på teve. En deckare, eller en politisk nyhetssändning. Jag vet inte vad det är som får igång mig, men plötsligt bara gråter jag. Inte mycket eller länge. Men jag känner mig verkligen ledsen.

Är det verkligheten som kommer ikapp nu??

Jag vet att jag skrev ett långt inlägg sent i natt. Men det var då jag kunde samla ihop mig, och i lugn och ro utan att bli störd, få sitta och formulera mina tankar.

Kram på er!

Långt inlägg.

Jag har visst, i ett tidigare inlägg, lovat att det inte ska bli så långa uppehåll längre. Tyvärr gick det inte att hålla. Förlåt!

Ibland händer det så mycket i Livet. Det händer massor på en gång. Jag har dessutom jobbat mera igen under den här hösten, och det märks! Under två år har jag jobbat 50%, och det har varit bra för mig. Första året gick jag självmant ner i tjänst, och sökte tjänstledigt. Jag orkade inte helt enkelt. Det var efter vi tagit beslutet att NU var det slut på allt ivf. Jag behövde i lugn och ro få acceptera hur det låg till, helt enkelt. Det andra året sökte jag tjänstledigt, eftersom vi hade två barn hos oss då. Nu blev de placerade i ett annat hem (med bättre vård och erfarenhet), och då gick inte tjänstledigheten att ta tillbaka...

När jag varit hemma lite mer än maken, har jag tyckt, att det är okej att jag gör lite mer saker än honom här hemma. Jag har ju haft tiden, på nåt sätt. Men nu när jag jobbar mer, har inte det här gått tillbaka... Det upptäckte jag tidigt i höstas, och sa faktiskt ifrån till maken. Det här går inte! Och jag tror han förstod. Samtidigt så har han så otroligt mycket på jobbet, de ska flytta, det är lite rörigt Han har ingen ork när han väl är hemma.

Helgerna då? De har ju varit en paus för oss tidigare. Vi har bjudit hem goda vänner, och haft det trevligt.... I höst har vi inte bjudit hem en enda... Vi har haft fullt upp, helt enkelt. Men det är roliga saker, så det är svårt att ta bort dem! En helg var vi på bröllop, en helg var vi i mina föräldrars sommarhus, vi har firat släktingar på roliga kalas, varit på inflyttningsfester, gått på ölmässa, vi har bryggt egen öl och ja.... Det har liksom rullat på. Alldeles för snabbt.

Förra veckan tog det nästan helt stopp för mig. Jag orkade inte mer. Jag hade nog kunnat sova dygnet runt, om jag hade fått lov till det. När jag var hemma på min lediga dag, fick jag lova maken att inte göra nånting. Lätt, eller hur?? NOT! Visserligen så tvättade jag tre maskiner som jag hängde, men det var nog det enda jag gjorde. Sen låg jag i soffan och kollade på teve. Jag kollade på Lilla huset på prärien, en serie som jag älskat som barn.... :) Och vet ni vad, jag behövde den här dagen av att inte göra nånting!! Sen jobbade jag en dag, men jag var fortfarande trött, trött, trött.... Och nu har jag semester en hel vecka. Så otroligt välbehövligt!! Det känns redan bättre. Även om jag kan sova nio timmar en natt nu.... Och då har jag sovit middag en stund också... hihi...

Maken har också tagit ledigt, så i morgon åker vi iväg efter lunchen. Vi ska inte åka långt, bara till en lite större stad 15 mil bort.  Bo på hotell. Äta och dricka gott. Gå härliga promenader i vacker miljö. Umgås och prata! Hälsa på en gammal god vän till mig. Och så ska vi på en konsert. De två sångpedagoger som betytt allra mest för mig, ger med sina två körer tillsammans en konsert så här i alla helgons tider. Det kommer bli vacker, och sorglig musik. Men sen åker vi hem, så att vi är hemma på lördagkvällen. Vi får då en dag hemma, innan vi börjar jobba igen. Känns riktigt bra.

På jobbet är det mesta gjort nu. Men samtidigt drar det ihop sig igen.... Som musiklärare kommer Lucia och julavslutning varje år. Tillsammans med betyg. Suck. Bara att bita ihop, böja ner huvudet och köra hårt. Längtar efter jullov kanske??

Vi har ett par goda vänner, maken och jag. Mannen är i vår ålder, men kvinnan är tio år yngre. De har ett barn som är snart 5 år gammal. För en liten tid sen fick de ett barn till. Jag hade gett dem några av de kläder som vi köpte till det barnet som skulle kommit till oss i somras. Hon fick lite blöjor och sånt också. Jag vill inte ha kvar nåt här. För förmodligen får jag ingen användning för det. Vännen blev uppriktigt sagt jätteglad! Jag förklarade för henne hur jobbigt det ändå är, och jag tror att hon förstår. Så kommer då dagen, då vi vaknar på morgonen av ett mms med bild på en nyfödd liten ängel... Jag bara log och var glad och lycklig! Maken sa inte så mycket, det var först senare som jag ju fattade att det var jobbigt för honom. När det sedan kom foton med syskonen ihop, blev det mycket svårare. Vi skulle också haft ett litet barn hos oss nu ju. Min vän och jag skulle varit hemma samtidigt!! Vi skrattade och skojade om det.... Men, så blev det inte.

Vi har inte hört nåt från någon socialtjänst på länge nu. Och på nåt sätt känns det som om det är över. Det är inte sagt att det är över, inte från något håll. Vi är ju fortfarande aktuella för tre eller fyra socialtjänster... Men, vi hör ju inget av dem...?

Och vi blir inte yngre. Inte på något sätt.

För någon vecka sen bestämde så maken att han ska gå in i ett slags bolag för en hobby han har, tillsammans med 8-10 andra vänner.... Ett projekt som han tycker är så sagolikt roligt, och jag njuter när jag ser hur lycklig han faktiskt är över detta! Men. Det kommer att ta mycket tid. Orkar han? Orkar jag?? Hade han kunnat göra detta om vi hade haft ett barn här? Ja, det hade han säkert. Men något annat hade nog fått stryka på foten....

Jag har ju en historia med cancer. Regelbundna kontroller och läkarbesök. Det har fungerat bra i flera år nu. Min läkare har varit helt underbar!! Nu slutar hon, och ska bara forska i stället.... :'( Efterträdaren är helt okej, vi har fått bra kontakt och så. Men, det finns ingen kvar på mitt länssjukhus som kan något om min typ av ovanliga tumörer. Så, de vill skicka mig till ett större sjukhus i stället. Jag har nu varit 8 mil bort, det andra sjukhuset ligger ungefär det dubbla längre bort. Nu har jag kunnat ta ledigt några timmar, och slunkit in och träffat min läkare. Maken som jobbar i närheten har smitit ifrån jobbet och följt med. Det nya sjukhuset kräver att både maken och jag tar ledigt en dag.... Det tar två timmar dit, och två timmar hem. Och så kanske en eller två timmar där.... Det kommer bli annorlunda, helt enkelt. Nu har mina tumörer hållt sig lugna i många år. Men, de finns där och puttrar lite, som läkaren uttryckte det... Min typ av cancer blir jag aldrig frisk ifrån, så är det bara. Även om det känns bra, just nu, kan det snabbt  ändra sig. Jag träffar onkologen var fjärde månad, och det är i alla fall en trygghet. Min förra läkare var helt underbar när vi pratade om ivf. Hon sken som en sol, och tyckte det var så härligt att vi vill och att vi försökte!! Det fanns inga som helst medicinska hinder och problem, menade hon. Och när vi kom till en eventuell förlossning, skulle vi nog diskutera kejsarsnitt, för "det är ju onödigt att spränga några ben"... Nä, tack! :)

Ja, det här blev ett långt inlägg. Jag kände det på mig innan! Men jag har mycket att skriva av mig. Och det var länge sen nu. Men jag kollar hela tiden bloggen, även om jag inte skriver så ofta. Jag har fortfarande en längtan av att skriva - hela tiden! Hoppas jag hinner skriva lite mer. Att jag hittar den tiden. För jag VILL skriva!

Tack för att ni läser och sprider mitt ord! Jag VET att vi inte är ensamma med vår eviga barnlängtan, maken och jag. Det finns inte många som skriver om det, när det är över med ivf, och det inte blev något barn.... Men av era positiva inlägg och mejl till mig, förstår jag att vi behövs. Så jag fortsätter skriva!!

Var rädda om er!! Kram!

Ensam.

Jag är ensam hemma. Nästan en hel vecka. Eller i alla fall fem dagar. Maken är borta med jobbet. Och de stackarna hade visst nån föreläsning en förmiddag... Oj oj oj. :) Näe då, jag är inte alls avundsjuk. Hm. Eller jo.

Jag är inte van vid att vara ensam längre. Jag har vilat och slöat, kollat på teve sånt som jag spelat in för länge sen men inte hunnit kolla på. Jag har städat och tvättat, bakat bröd och så har jag sjungit. Min ena kör hade stor konsert i går kväll. Så vi övade hela fredagen och större delen av lördagen. Lika skönt att maken ändå inte är hemma. Men han missade en fin konsert....

När jag är ensam kommer tankarna. Det är som om de inte har tid och plats i vanliga fall. Det är liksom fullt upp med allt då. Nu kommer de, och tränger sig på. Jag såg också ett program som sändes på tv4 för ett tag sen, som handlade om IVF i England. Nu gör vi barn, eller nåt sånt hette den. Jag kände igen mig i det allra mesta. Det var ju faktiskt inte i går som vi gjorde våra IVF, och man hinner glömma en del. Men här kom namnen på läkemedeln. Rum 21. Ja, allt det man känner igen.

Läkaren där var en go man. Han visste vad han pratade om, tyckte jag. Han sa att han (och hela sjukhuset) inte kan lova graviditet, men de ger alla hopp. Och han låter paren få känna att de verkligen har gjort allt de kan. Och så kände vi, när vi bestämde oss för att vi var färdiga. Vi har verkligen försökt. På alla sätt och vis. Det finns inget vi kunde ha gjort annorlunda.

Varför känner jag då nu, att jag/vi kanske skulle försökt en gång till? Det var ju så nära sist...

Dumma, dumma tankar.

Det är som om inte nån del av mig vill ge sig. Om det är huvudet, kroppen, hjärtat eller själen vet jag inte. Men jag vet att HELA jag måste acceptera att vara barnlös för alltid. Och det har jag nog inte gjort än. Tyvärr.

Jag skulle jobbat nu på söndagkvällen. Men jag får inte igång datorn som jag kan sitta vid och skriva (och ha rätt program), så jag får väl fortsätta slöa och vila mig då....

Kram på er!

Tänka positivt?

Ja, nu var det ett tag sen jag skrev här.

Nu jobbar jag 75% igen. Under två år har jag jobbat ännu mindre. Först ett år med 50%. Sen en termin med 60%, och ännu en termin med 50%. När jag helt plötsligt jobbar elva timmar mer i veckan, så märks det. Tidigare kände jag, att eftersom jag var hemma mer, kunde jag också göra mer saker hemma. Nu jobbar jag mer igen, men fortsätter ungefär som tidigare hemma.... En sak som jag plockat bort är den ena kören, det är i alla fall en kväll i veckan till som jag är hemma nu. Saknar den här kören, men det räcker egentligen gott med den kören jag är med i nu.

Det finns inga barn hos oss i den närmaste framtiden heller. Lite konstigt, för de senaste åren har det inte varit så här tomt... Vi har haft täta kontakter med olika socialtjänster, och väntat och väntat. Nu väntar vi inte på nåt, egentligen. Vi har kontakt med åtminstone EN socialtjänst, och de tänker på oss. Men de har ingen placering på gång till oss just nu.

Barnlängtan finns ju fortfarande kvar. Ibland är den jättestor. Ibland är den mindre. En av mina bästa vänner (som jag också jobbar med) ska ha barn nu i oktober. Hon fick en del av de bebiskläder till nyfödd som vi köpte (på uppdrag av den ena socialtjänsten, då i maj). Det känns ändå okej med henne. Vi är varandra ganska nära, och jag är faktiskt verkligen glad för deras skull. Jag kan prata och fråga henne, om såna där saker som har med magen att göra. Samtidigt är jag utanför. Jag har aldrig varit på de där undersökningarna, då magen mäts, då man lyssnar på hjärtljuden. Kollegorna som har barn, pratar i bland, och undrar över vissa saker. Ojdå, tänker jag. Är det så det går till.... Då blir det ju lite lessamt.

På Facebook finns det en grupp som heter Ofrivilligt barnlösa. Där var jag med ett tag. Men, det var så negativt. Och alla hade egentligen redan barn, men tyckte de fick vara med där, eftersom de hade kämpat. Nu kanske de ville ha ett syskon också. Eller nåt sånt. För mig är ofrivilligt barnlös att man är barnlös. Och barnlös betyder att man inte har något barn. Ofrivilligt betyder för mig, att det är något som jag egentligen inte vill, jag gör det inte frivilligt. Och jag tror att många många håller med mig.

Nu försöker vi landa i nåt tillstånd där vi inte vet om nåt annat än att det är VI TVÅ. Vi vill att det är positivt. Därför hoppar jag över just den där facebook-gruppen. Det var så mycket negativt där. Det finns andra positiva ställen, där jag känner att jag får mer stöd och peppning.

Vårt liv är innehållsrikt som det är. Visst saknas det nåt, självklart!! Men vi försöker verkligen göra det bästa möjliga av den situation som vi nu är i. Förhoppningsvis blir det inte så här i framtiden, utan det kommer nåt barn till oss. Men vi kan aldrig veta säkert. Och - vi har alltid varandra.

Så, ta hand om varandra, mina vänner!! Glöm inte visa kärleken, på små sätt och på stora sätt. Säg till varandra att ni älskar varandra, och gör det varje dag! Om jag inte får höra det/säga det varje morgon och på kvällen precis innan vi somnar, så känns det konstigt, tomt... Och rör vid varandra!! Vi har det ju rätt så bra här i vårt vackra land....

Dags att tänka på ett annat sätt, kanske?

Jag skriver oftast på torsdagar, så här kommer den här torsdagens små funderingar.... :)

I år har jag fyllt 44 år, nästa gång jag fyller år blir jag 45. Jag är inte ung längre. När jag ser barnvagnar på stan, så är mamman (eller pappan) ung. Mycket yngre än vad jag är. Vi har vänner, där pappan är i makens ålder, som just fått barn. Men, eftersom han är man, är det på nåt sätt okej. Jag börjar bli för gammal för ett spädbarn. Snart i alla fall. Det var lite därför som vi var så noga med, att kunna få vara hemma båda två (tänker på det nyfödda barnet i maj, som skulle kommit till oss). Vi måste orka!! Vi har fått från andra socialtjänster och från en kvinna som jobbar på bvc, att man försöker få föräldrarna att dela så mycket det går. Det ville ju inte den soc sekr som skulle placerat barn hos oss. Där var det ju bara jag som fick vara hemma. Fast vi ville vara hemma båda. Hade vi fått ett biologiskt barn, hade vi delat, helt klart. Jag hade säkert varit hemma mest, och haft nån form av huvudansvar. Men maken hade absolut velat vara hemma, och han hade varit väldans mycket delaktig. Inte som min pappa när jag var liten.... Hihihi.... Han fick inte ens vara med på BB... Tiderna förändras!

Vi har kvar vårt "gästrum". Jag använder återigen garderoberna där. Men en av sängarna står kvar. Det var ju våningssäng som flickorna hade, så det var enklast att behålla den ena sängen. Varken maken eller jag sover särskilt bra i den. Men vi byter ändå inte ut den. Det står kvar en leksaksspis. Den tar plats, är i vägen. Men den står kvar. Jag föreslog maken att vi skulle flytta bort den, lämna tillbaka den till mina föräldrar igen, så att syskonbarnen kan leka där. Men nej, tyckte maken. Våra vänners barn leker ju där när de kommer.... Och syskonbarnen leker där, när de är hos oss... Jo. Men. Det bor inget barn här, hos oss. Varför ska vi ha barnsaker för då?

Vi skulle kunna sälja våningssängen. Bilbarnstolen. Den höga stolen till matbordet. Soc sa att vi fick behålla det, och göra vad vi ville med det. Just de sakerna behövdes inte flytta med till det andra familjehemmet. Men vad ska vi med det till? Det har ju varit på gång flera barn här. Men det blir ju aldrig så. Kanske dags att inse, att det inte kommer några fler fosterbarn till oss. Eller? Det är ju inget som är aktuellt nu.

Vårt liv rullar ju på som vanligt. Det är maken och jag. Vi har våra intressen. Våra jobb. Vårt hus och hem, vår trädgård. Det är lika bra att finna sig i det. På nåt sätt.

Men. Jag är inte övertygad om att det är det rätta. Det är ju egentligen inte det som jag vill. Jag har ju fortfarande kvar min barnlängtan....

Märklig dag.

Nyligen umgicks jag en dag med en god vän som hälsade på tillsammans med 1,5-åriga dottern. Denna lilla dotter, är en ljuvlig tjej! Klok, förståndig, tidigt utvecklad, glad och pigg. Och alltid söt i klänningar.... Precis som jag skulle gjort förmodligen. Det blir nog så, när man inte haft nån flicka tidigare... Trots att vi vuxna pratade allvarliga och tråkiga och ledsamma saker, får ju inte den lilla flickan märka det. Så jag log och skrattade, busade och skojade, samtidigt som pannan rynkades.... Vi vuxna tog en stund var att prata av oss. Jag började. Fick ur mig mitt ganska snabbt. Sen lyssnade jag. I ett par timmar, tror jag. Vi hann göra mycket, vi promenerade, gungade, fikade...

Slutsatsen är att relationer är jobbiga. Såväl den andre man lever med, som de man har på jobbet, grannar och släktingar. En del krånglar ju till det så!!

Hur som helst, man blir ledsen när någon som står/stått en nära, inte mår bra....

Detta hände en förmiddag. Hela dagen var jag lite låg och nere. Bekymrad, sorgsen. Det påverkade mig mer än jag trodde....

Annars är vi tillbaka i det gamla vanliga igen. Tråkigt. Jobbet. Och så hemma, laga mat, städa, diska, tvätta, bädda. Från att ha umgåtts så nära med maken i somras, hinner vi inte ses längre... Varför blir det så? Vi är båda så trötta när det är kväll, vi äter och sen orkar vi typ inget mer. Vi har saker att göra. På var sitt håll. I går kollade jag på teve. Det gjorde maken också. Men vi satt i varsitt rum. Jag kollade skoldebatten, och han kollade fotboll. Till saken hör, att han fått nån form av nackspärr, och så fort jag rör honom skriker han. Typ. Han har fått massagetid nästa vecka. Jag som tycker om (behöver) närhet, bara sitta nära, få en spontan puss eller kram, lite bus, lite pill... Det blir inte mycket sånt nu. Men. Vi hittar tillbaka snart, det tror jag nog. Men när jag ett par dagar varit lite nere, lite ledsen, så behöver jag de där kramarna.... Jag behöver få ligga på hans arm, behöver få sitta uppkrupen i soffan bredvid honom. Men, det kommer. Snart.

Så, tillbaka i det vanliga. Plikt. Ansvar. Födelsedagskalas för syskonbarn och kusiner. Och ett av dem ordnar vi (av olika anledningar). Vi är inte hemma hos oss, men vi fixar smörgåstårta, papperstallrikar, muggar, bestick, dricka, gräddtårta, kaffe, servetter, värmeljus. Allt. Och så presenter så klart.

Det är lite roligare att köpa present till en av de här. En åttaåring som vill ha peruker. Så jag hittade tre, en afro, en vit långhårig och en rosa. Lite olika, tänkte jag. Och så vill h*n ha en trapets. Jaha. Var köper man det då? Frågade i leksaksaffären, jo- kanske. Men nej, de var slut. Men "systerbutiken" i grannstaden kanske har? Ja, maken jobbar ju där, så ring och kolla. Och tänk, det fanns EN kvar. Den fick de hålla på, och så ringde jag och bönade och bad lite snällt till maken. Jodå, suck, han skulle fixa det också.

Nu är det roliga kvar. Slå in det i paket! Är det en typiskt tjejig sak? Jag tycker det är roligt, maken gillar det INTE. Det blir knöligt och snett och inte vackert alls, tycker han om sina paket. Erfarenhet, kanske?? :)

Jag återkommer till min kompis dotter. När hon är här, är det så självklart. Vi busar och skojar. Hon är törstig, jag ger henne ett glas vatten. Enkelt. Inga bekymmer. Och jag saknar ju ett eget barn bara mer....

Motion.

Vi har just varit ute och gått, maken och jag. I ösregnet. Tjoho! Vi klädde på oss regnbyxor och regnjacka och sen travade vi iväg. Blött, men massor av syre i luften. Vi gick inte långt, bara 45 min. Men det räcker. Nu börjar vi om! Och eftersom man ska börja nånstans, så börjar vi HÄR. Lugnt och försiktigt.

Förra våren gick jag ner en massa i vikt. Hur jag gjorde? Jag var riktigt noga med vad jag åt. Och så gick vi. Och när vi inte gick så cyklade vi. Eller simmade vi. Vi gjorde något en timme var eller varannan dag. Oftast varje dag. Det gav resultat. Vi började i februari. Men så åkte vi till London en vecka. Och när vi kom hem, började vi om från början igen... hehe.... Så sista dagarna i februari, fram till sista dagarna i maj gick jag ner 15 kilo. Minst. Jag fortsatte att gå ner lite i juni, när vi hade fosterbarnen hos oss. Men då åt vi annorlunda, och slutade räkna och kunde inte motionera på samma sätt.

När barnen hade lämnat oss "flydde" vi utomlands i två veckor, och så en vecka på Öland och en vecka i Stockholm. Vågen började gå uppåt igen. Hösten var tung. Jag var sjuk, problem med ögat, om ni minns.

Och jag har inte brytt mig. Så nu har jag gått upp säkert tio av de här kilona, på fjorton månader. Håhåjaja. Så dumt!

Men jag har bevisat att jag KAN gå ner. Om jag VILL och är motiverad. Nu söker jag motivationen igen. Det gick bra DÅ, för då kämpade maken också. Vi skrev upp allt vi åt, båda två. Om det bara är jag som gör det, tappar jag tyvärr fokus.... Jag behöver någon som drar....

Jag minskade verkligen i klädstorlek förra sommaren! Tyvärr kunde jag i år inte ha den härliga sommarklänningen jag köpte förra sommaren... Men nästa, kanske???

Vi har inte motionerat särskilt mycket sen maj förra året. Visst har vi gått nån promenad då och då. Men inte med regelbundenhet, med samma tempo eller samma längd. Och då tappar man (jag) konditionen. Snabbt. Idag var det riktigt jobbigt att gå. Men jag vet ju, att om jag håller i, så blir det bättre för varje gång!!

Så, vi får väl se, hoppas jag kan börja om lite mer ordentligt nu. Motion är en sak, mat är en annan. På jobbet är det fika på förmiddagarna. Det finns alltid bröd, mjukt och hårt, riskakor och kex. Ost och marmelad. Och efter lunch finns småkakor och chokladkex. Och jag kan inte låta bli!!!! Jag har väl dålig karaktär eller nåt. Men, det har gått förut. Det kan gå igen, eller hur??

Håll tummarna för mig, så ska jag försöka igen!!

Funderingar.

Jag vet inte om jag har kommit ifrån bloggen, eller vad det är....? Kan också bero på, att de bloggar jag följer och har följt länge, har gått vidare i sitt liv. De kanske har fått sitt/sina efterlängtade barn. Eller så har de "gett upp" och ägnar sig åt annat....

Det finns inte så många, vad jag vet, som bloggar om samma sak som jag. Alltså, vi som försökt och försökt, kämpat och slitet, fått missfall efter missfall - och sen tvingats acceptera: det blir inget biologiskt barn.

Vet du om någon mer som bloggar om detta? Eller om någon som precis som vi, kan tänka sig att vara familjehem? Tala gärna om för mig.... Söker likasinnade...

Vi har haft besök av en ny kommun, och  deras socialtjänst. En större kommun. De har två rekryterare, som vi nu träffat. Jag pratade med mannen i telefon redan i juni, men så gick de på semester, och vi fick inte ihop någon tid att träffas. Nu ringde han igen, när de började i augusti. Förra veckan var de här. De är mycket intresserade av oss. Vi är en perfekt familj. Utredda tre gånger, 2012, 2013 och 2014. Vi har gått utbildning 2013. OCH vi har erfarenhet.

Men, naturligtvis kan de inte säga när.... De hade ett skräckexempel på en familj, som var bra på alla sätt och vis, och NU hade de fått en placering. Efter tio år....

Nä, så länge kan och vill vi inte vänta. Det är ju vårt liv som det påverkar, så otroligt mycket!!

Så vad gör vi då? Jo, vi fortsätter vårt egna lilla liv, i vår egen lugna takt. Händer det nåt, så händer det nåt. Vi försöker att inte drömma, hoppas och längta. Vår erfarenhet har ju lärt oss, att det blir mycket svårare om man gör det....

De här två soc sekr som var här, blev alldeles förskräckta när de hörde vår historia... Vi är illa behandlade, överkörda och nästan misshandlade, uttryckte de det.... Jo, det känns ju så ibland. Vi har ju ingen rätt att få ett barn placerat hos oss. Men, soc låter det gå sååå långt, innan de säger att det inte blir något. Vi hinner ställa in oss på det, börja planera (på deras uppmanin) och så....

Nu tänker vi tillbaka hur det var för 2,5 år sen. Och försöker leva i nuet. Det har varit som ett slags mantra för oss: leva i nuet. Jag tror det är oerhört viktigt.

Det är här och nu. Det är maken och jag. Vi. Nu.


Och ändå. Fick reda på att en person som (egentligen) står mig nära ska ha barn i februari. Hon är 31 år, färdig med sin högskoleutbildning, har jobbat några år, har hittat sitt drömhus... Så, det var ju bara det som fattades också. Jag borde vara glad för hennes (deras) skull.... Och en del av mig är det. Men det finns en liten, liten del som blir ledsen. Tyvärr. Jag kämpar mot den delen, behåller den för mig själv (och min man). Jag blir bättre och bättre på det.... Det går nog bra, så småningom....


Ja. Så är livet här! Hur har ni det då?? ;)

En tyst vecka.

Ja, ja. Det blev en tyst vecka också. Det kan bli så ibland. Vi har fortfarande semester, och har åkt runt lite, bland annat en sväng till Öland.

Men nu är vi hemma! Och förbereder oss för att börja jobba igen. Suck. Ingen av oss känner för det. Men, erfarenheten säger ju, att det brukar gå bra, bara man väl kommer igång.

Idag tvättar jag. Och plockar i trädgården. Maken har också pysslat i trädgården. Han har plockat av lite hallon. Igen. Alla är ju inte mogna på en gång, man får ta några i taget. Men nu var det nog fjärde gången han gick över buskarna. Vi har inte så mycket, bara ett par buskar. Men det blir en del hallon i alla fall. Gott!

Nu är maken iväg och tvättar bilen. Den ska besiktigas, och då vill han ha det i ordning. Det blir nog bra med det....

Nu har jag fått upp och ut tvätten på tork. Nästa steg är tråkigare, att ta hand om den.... Sen måste vi nog ta en tur till mataffären. Det ekar tomt i kylskåpet.

Nästa vecka kommer nästa socialtjänst på besök. De ringde häromdagen, hade precis återkommit från sin semester. Det känns som om de verkligen är intresserade av oss. I den kommun som behandlade oss så illa i början på sommaren, annonseras nu efter en ny socialchef. Vi har inte kommit ner och skrivit ihop något brev än. Men det ska vi göra. Men inte riktigt nu. Snart!

Jag har tidigare skrivit om goda vänner, som delar på sig. Nu har vi hjälpt en av dem att flytta. H*n flyttar långt bort, det blir inte så att vi kan ses så ofta. Trist. Både maken och jag har funkat bra med den här personen, så h*n kommer bli saknad.... Ett annat par är också ute i blåsten. Där är det också den ena som vi känner bättre än den andra. Det är väl ofta så. Men det är svårt. Nu har de inte brutit upp (än), och det är barn inblandade. Men vi stöttar den som vi känner bäst, som först tog kontakt med oss och berättade. Det är så mycket som man utifrån inte ser i ett förhållande, tänker vi. Vi hoppas det ska gå bra här också. Det gick snabbt när de träffades, jag har för mig att det tog inte ens en månad innan hon blev gravid. Och då blev de ett par, eftersom båda vill ha barnet/barnen. Visst känns det lite olustigt, särskilt när vi är i den situation vi nu är. Utan barn.

Ja, ja. Ut en sväng i solen igen!

En tyst månad.

Varning för långt inlägg.... :)

Jag har varit tyst, en hel månad. Ja, alltså här med bloggandet. Jag tror att jag behövde det.  Vi trillade rätt långt ner, där i början av juni... Vi har det gott tillsammans maken och jag. Men vi behöver också tid. Tid för att vårda OSS.

Inte så att vi haft jobbigt. Eller, jo. Lite tungt var det ett tag. Jag fick säga ifrån. På skarpen. Utan att maken riktigt fattade det.... Hihi... Ni vet, kvinnans list övergår mannens förstånd, eller nåt sånt! Men efteråt tackade han mig, för att jag väckt honom.... Jo, tänkte jag då. Det var ju så....

Vi har haft en go och skön sommar. Vi började i Barcelona. Vad kan jag säga om det? Bra, trevligt, gott, mysigt, charmigt, fantastiskt, mumsigt, varmt, härligt.... Ja, bara positiva ord! På hemvägen försvann en av våra två resväskor. Det var i den vi hade necessärerna (med tandborstar och rakapparat), skorna, jackorna och böckerna vi läste i... Eftersom vi bara kom hem, tvättade och packade om för att sedan åka till Öland en vecka blev det liiite dumt. Väskan levererades till mina föräldrar bara tre dagar senare. Men då hade vi fått köpa nya tandborstar, försöka packa ihop nya necessärer... Ja, ni fattar. Det funkade ju.

Om Öland kan man säga mycket. Jag hade nog tänkt, att vi skulle få vara där själva, maken och jag. I lugn och ro. Sitta ute i solen, läsa. Cykla ner och ta ett dopp när vi kände för det. Äta och dricka gott, sitta ute på kvällarna. Bara vara vi. Men. Nu ville två av våra syskonbarn följa med. Hm. Okej då. En 16-åring och en 11-åring. De skötte sig själva, visst. Men, det är två till att ta hänsyn till. Den tredje natten fick 11-åringen hemlängtan. Jag har aldrig sett nån så... nästan panikslagen! "Det är pappas fel!" fick vi höra. Och vi höll med. Om man inte låter sitt barn sova borta mer än en enda natt i taget, och då hos grannkompisen.... då blir man inte van vid det... Men som 11 år...???!!! Ja ja. Enkelt att döma och uppfostra andra, eller ur? ;) Hur som helst, fjärde dagen körde vi hem dem. Eller, vi mötte barnens föräldrar nästan halvvägs.

När vår vecka på Öland var slut, åkte vi hem och firade födelsedag. Varmt och hett var det! Men makens släktingar är vana...  Vi satte "gamlingarna" inne, det var svalare där (alltså "bara" 26-27 grader). Jag satt inte ner många minuter denna dag.... Jag hade ju förberett och bakat och fyllt frysen, innan vi åkte till Barcelona. Smart och klokt gjort. Därför kunde jag ha sex sorters kakor. Och jordgubbstårta. När alla åkte hem sent på kvällen, kom jag på, att jag nog aldrig åt nån tårta.... Men, vi hade ju kvar (naturligtvis, man gör ju alltid för mycket). Så vi fick en sån där mysig kväll, då vi satt ute länge, och mumsade på jordgubbstårta...

När det varit så här hett och varmt, har vi varit hemma... Och jag med riklig mens. Och nu snackar vi riklig. Så jäkla typiskt. Man känner sig ju så ofräsch, hela tiden. Inte kan man bada och svalka sig heller....

Sen har vi varit hemma i två veckor. Skördat i trädgården, och tagit hand om. Gjort saft och sylt, frusit in och sparat. Vi har gjort dagsutflykter som varit helt under bara!! Makens kompisar har varit här för en lokal-spansk-ölprovning. Trevligt, och vi satt ute länge den natten... Vi har badat ensamma i en stilla skogssjö, en sen kväll, i solnedgången. Vi har umgåtts med vänner och släktingar. Vi har varit hos svärföräldrarna i deras sommarstuga.

Och jag har sagt, vad vi har det bra... vad gott  vi har det.... Och jag har sagt, att det här ska vi minnas i höst och vinter.... De varma, sköna ljuvliga dagar och kvällar....

Tanken på barn, har kommit och gått. Precis som vanligt. Men den har varit ganska långt borta. Jag har kunnat le och fnissa åt barn vi har mött. Jag har också varit den bittra surkärringen som ilsket blängt på gnälliga barn. Det beror väl på dagsformen, kan jag tro.

Vi hade en cykelolycka med 11-åringen. Det var JAG som var lugn, och fick sakta men säkert tvätta och plåstra om. Ett sår i taget. Vi började med foten, kunde gå upp mot ena knät, andra knät och så vänster hand och till slut höger hand... Det var inte mycket blod. Nej, det rann inte ens. Men, grus gör ont! När h*n dagen efter var trött trött och klagade över blodförlusten gick 16-åringen i taket, och vi bara fnissade....

Idag har jag varit med maken på sjukhuset. Han har ont i sidan. Kan sällan sitta, utan att han känner det. Han var hos läkare i våras. Då fick han penicillin för utslag på benet, som var borelia. Eh...? Han skulle återkomma om värken i sidan inte gav med sig. Efter tre veckor skickade jag tillbaka honom. Då fick han göra ett ultraljud. Alla blodprov mm har inte visat nåt. Idag tog läkaren över 50 bilder på UL som hon ska skicka för syn. Svar kommer i morgon eller på måndag. Så snabbt?? Varför? undrar ju den oroliga frun. Såg läkaren nåt?? Vad ÄR det? Levern? Gallan? Nåt bråck??

I morgon ska vi hjälpa en kompis att flytta. Han har hjälpt oss, och vi har hjälpt honom. Nu ska han flytta igen. Men klart att man ställer upp. SEN - åker vi till Öland igen. Vi har nästa vecka ledigt också. Innan allvaret börjar... jobba.... Suck. Är inte alls sugen på det NU. Vill vara ledig länge  till!!

Så, nu vet ni lite vad som har hänt i sommar!! Och jag ska inte vara tyst så länge igen. Jag tror jag kan lova det. Tack för att ni undrar och funderar på hur jag har det!!

KRAM

Längtan.

Längtan.

Går den över nån gång??

Regn.

Ja, ja.  Jag fortsätter. Ett tag till. Vår resa är ju inte slut. Inte än. Och vår barnlängtan har inte gått över. Den gör ju sällan det, bara så där, helt plötsligt...

Idag regnar det. Det är den 26 juni och det är + 11 grader ute. Suck. Sommar? Var det den som kom i slutet på maj/början på juni? Den gick över rätt snabbt, tyvärr...

Så, vad ska man göra idag? Ensam hemma. Semester. Antingen städar jag garderober. Eller så bakar jag bullar. Ska bara vänta på att värktabletterna kickar in först. Jag är rätt orörlig just nu. Men, vänta bara en halvtimme till så är det full fart igen! (Det är ryggen som spökar nu).

Jag fryser om fötterna!! Ska man behöva ha strumpor på sig inomhus mitt i sommaren???

Min chef ringde häromdagen. Vi fick nämligen dagens ros tillsammans, ni vet, i tidningen... Kul! I alla fall någon som sett allt mitt slit och vill ge lite beröm och tack... Okej då, det var flera besökare, och ett par kollegor. Men inte ett ord, eller ett tack, från min chef... Det är ju inte därför jag gör det, men det skulle kännas bra med ett tack i alla fall... Det är rätt mycket slit och jobb som ligger bakom, kan man säga...

Min chef, ja. Jo, hon ville jag skulle höra av mig, om det blir någon placering av barn hos oss under sommaren. Eh...? Jo, men det är väl självklart att jag gör det! Om jag måste var tjänstledig och vara hemma i höst, måste jag ju tala om det. Eller? En graviditet vet du om, för det mesta minst sju månader innan barnet föds, och kommer till dig. Men en placering kan gå på en vecka, eller faktiskt ännu snabbare, om det är illa. Då finns inte mycket tid att fixa med saker och ting. Att ordna vikarie på jobbet osv.

Ja, ja.

Nä, lite kaffe kanske?? Och så sätter jag nog igång en bulldeg...

Ta det lugnt där ute!!

Trött och seg.

Midsommardagen. Trött. Slö. Har inte gjort mycket nytta idag.... Sov till kl var nio! Och då var jag ändå nykter igår, jag körde bilen hem, nämligen.... :)

Jag funderar mycket. På mig själv. På oss. På livet. På jobbet. På vad som ska hända.... Jag hittar inga svar. Inte än.

Ska jag sluta blogga? Eller i alla fall pausa?? Jag har tidigare haft svackor, då jag velat sluta. Det har varit när någon/några har varit så negativa, skrivit ner mig, skrivit elaka saker och skällt ut mig. Då blir jag så ledsen, för avsikten med min blogg, är att skriva vad jag vill. Skriva av mig. Och skriva upp för att komma ihåg hur det varit. En dagbok, som ju faktiskt alla kan läsa. Men ni som läser vet inte vem jag är, vad jag heter, hur jag ser ut och var jag bor (eller jo, ni är en handfull som känner mig....). Det var så jag ville ha det.

Men nu. Jag har ingen lust att skriva mer. Vill inte. De bloggar jag läst och följt, de har slutat. Snart är det inga kvar. Ni som jag följt, ni har fått era barn, eller kommer snart att få. Det är bara vi kvar, nästan, som inget barn har. Som inte är en familj.

Varje inlägg jag skriver läses 300-500 ggr, av minst 300 olika individer. Då är det ju faktiskt några som är engagerade i det jag skriver. Ibland får jag en kommentar från "en som läst länge men aldrig kommenterat förut", och det är ju lite spännande...! Några är lite intresserade av mig.

Äsch, jag är väl bara trött och seg idag. Men, tanken har funnits ett tag. Vad händer om vi ger upp familjehemsplanerna? Vad ska jag skriva om då? Ska jag sluta då? Ska jag ändra inriktning, skriva om mat och mode??? Hahaha... Nä, det är INTE min grej! På min blogg finns inte en enda bild, ett enda foto. Och det är ingen slump.

Nu ska jag fixa lite mat, till maken och mig. Ikväll blir det filmkväll!! Först mat. Sen film med popcorn och blandade nötter... Mys i soffan, och storbildsskärm...

Kram!

Livet går vidare, trots allt.

Sommar och sol och semester...

Ja, så är det nu. Idag jobbade jag sista dagen, och nu väntar semestern... Efterlängtad, javisst. Nödvändig, javisst!

Den här sommaren blir inte som vi trodde... Inte alls. Men den blir säkert bra i alla fall. På nåt sätt. Jag är ledig två veckor, sen blir maken ledig också. Och då har vi några lediga veckor tillsammans. Min nedtrappning har redan börjat, och det har gått rätt snabbt, för ovanlighetens skull. Jag sitter ute i trädgården, i min solstol och läser mina böcker... Det var så länge sen nu, jag har verkligen längtat! Och konstigt nog känns det som om jag har kommit ner i varv. Kan det vara så redan?

Midsommar så. Det blir ingen dans kring midsommarstången för mig i år. Inga plockade blommor. Inte den sommarfest som jag är uppvuxen med. Det blir visserligen fest med goda vänner, men de firar inte som jag är van. Man får anpassa sig och kompromissa i ett äktenskap :D

Sen har jag åtta dagar som jag är ledig, och maken jobbar. Vad ska jag göra då? Putsa fönsterna? Städa ur lådor och skåp i köket? Gå igenom mina (våra) garderober och slänga gamla kläder? Om jag orkar och har lust med det, kan jag ju göra det. Men annars behöver jag inte göra så mycket. Bara vara. Njuta och ta det lugnt.

Igår slog maken näven i bordet och vi bestämde oss för hur vi ska göra med vår semester. Vi börjar med fem dagar i Barcelona. Det fick bli så. Nu har vi inget barn, alltså kan vi åka utomlands. Gotland och Tyskland finns kvar, de får vänta. Sen kommer vi vara några vändor på Öland också. Ingen sommar utan Öland! Det kommer nog bli lite Tyskland i alla fall, men då bara precis över gränsen, stanna nån natt, och så göra lite inköp ;)

Livet går ju vidare. Det gör ju det. Det stannar inte upp och slutar, bara för att man tror det. Soc skulle höra av sig igen, och skicka utredningen om oss. Det bestämdes för två veckor sen, på torsdagen. De har inte ringt än. I går fick vi ett mejl, där de berättade att deras grannkommun har ett halvårsgammalt barn de vill placera, och att soc hade rekommenderat oss... Eh...? Jaha. Mycket märkligt, alltihop. Vårt förtroende för just den här socialtjänsten är så otroligt lågt. Vi litar inte på dem. Inte ett dugg.

Idag "firade" vi med jordgubbar och glass, här hemma på kvällen. Eftersom jag nu har semester. Men nu är det ju fotboll på teve. Jag har lite svårt för denna fotboll. Det är ju inget lag jag känner till som jag vill heja på!! Om Sverige hade varit med, hade det säkert varit annorlunda.... Men nu...? Nej.

Tankarna fladdrar, och vi har inte landat riktigt. Men vi är på god väg. Livet fortsätter. Det gör ju det.

Kram till er!

Hämta andan lite....

Det har nu gått några dagar. En vecka sen det definitiva beskedet. Vad har hänt sen dess, och vad händer nu då?

Soc skulle ringa oss den här veckan. De skulle även skicka utredningen om oss, så att vi får läsa den, och ev ändra, ta bort eller lägga till. Inget av detta har hänt.

Behöver jag säga, att vi inte har något förtroende för just den här socialtjänsten längre?

Jag kände att maken tystnade. Han försvann. Vi slutade se varandra. Pratade inte. Gjorde helt olika saker. Så i söndags sa jag, att jag skulle åka ut till mina föräldrar, och sova där. Maken var som ett frågetecken. Vi måste nog vara var för sig, sa jag då. Jag måste i alla fall få tänka. Fundera på vad som händer nu. Vad jag vill. Hur vi vill ha det.

Maken blev rädd, det såg jag. Ville jag ge upp allt, oss? Jag drog på svaret.

Det var som om det lossnade. Vi grät. Vi kramades. Vi satt länge, länge i soffan, och pratade. Jag väntade väldigt mycket, för ibland är han inte så pratsam, minsann.... Vi kom överens om, att ringa vår mentor, som varit familjehem i många, många år. Hon är en klok och förståndig kvinna. Det har hjälpt att prata ut med henne förut, så varför inte den här gången? Vi ville ha lite hjälp med hur vi ska gå vidare med socialtjänsten i just den här kommunen.

Vår mentor ville gärna komma till oss, och kunde redan på söndagkvällen. Vi satt ute och pratade i 2,5 timmar. Efteråt sa maken, mycket väl riktat till mig, att Tack för att du väckte mig.... Det gjorde mig så lycklig. Han hade förstått, och faktiskt vaknat igen.

Men vad sa då vår mentor, som faktiskt har vänt på allt? Jo, hon stöttar oss. Till mer än 100%. Hon har ingen egen erfarenhet av just den här kommunen, men annars har hon mött flera olika kommuner. Både bra, och de som faktiskt är mindre bra. Ja, till och med dåliga. Hon vill att vi skriver upp hur illa vi blivit behandlade, allt som vi tycker att de har gjort fel. Sen väntar vi lite. När allt är klart, bestämmer vi ett möte med socialsekreterarna och deras chef (-er), och talar om precis hur illa vi tycker att detta är. Vi håller med. Men vi tänker inte träffa dem personligen. Men tala om för dem, det ska vi. Vi vet inte riktigt hur än. Men det hinner vi tänka på.

Vi berättade för vår mentor, att vi är tveksamma till att fortsätta. Det här lilla barnet född i februari... Orkar vi det? Klarar vi det? Har vi tillräckligt för förtroende för socialen för det? Vår mentor sa då, att vi måste känna med hjärtat, vad vi känner för det här barnet. Har vi några känslor för barnet redan? Nej, det har vi inte fått. Vi vet egentligen knappt nånting om barnet. Sen är det så, att personalen på socialen, de byts ut med jämna och ojämna mellanrum. Det är inte bra, men det är fakta, att det är så. Så om vi nu inte trivs med någon där, ska vi inte vara oroliga, hon försvinner nog snart ändå... ;)

Sen var det pengarna. Det känns aldrig bra, när man ska prata om pengarna. Det finns riktlinjer för kommunerna, hur de ska förhålla sig till pengarna. Den här kommunen följer inte det, utan ligger under. Ganska mycket under. Vår mentor peppade oss, att stå på oss!! Vi gör ett jobb! Vi ska inte ta tjänstledigt och förlora ekonomiskt på det. Verkligen inte!! Den ersättning vi får från socialen ska minst vara hela lönen, plus semesterersättning. Den här ersättningen är inte heller pensionsgrundande, så vi förlorar nog på det i alla fall... Det arvode och kostnadsersättning som vi erbjöds det lilla "ofödda barnet" var även det långt under "normalt". Vi vet ju inte sånt här, vi kan ingenting, utan bara ler och tackar och tar emot. Typ. Just i vårt fall var det heller ingen förhandling. Vi fick en summa, och det vara det som gällde. Fanns inte något som helst utrymme för nåt annat. Och det är fel, har vi förstått.

Vår mentor uppmanade oss verkligen att inte ge upp. Vi behövs, menar hon. Jaså, tycker vi lite uppgivet... Men, hon har pratat så varmt om ännu en kommun, tidigare. Så, jag ringde faktiskt dem i måndags. Där blev de eld och lågor!! En ny familj! Utredda såväl 2013 som 2014, OCH har gått utbildning... De var mycket intresserade, och vill träffa oss redan nästa vecka... Vi vet inte om det leder till nåt, men det är rätt skönt att känna att man faktiskt är lite efterfrågad. Vi behövs.

Och vi har lagt ner så oerhört mycket tid på detta. Så många timmar i samtal och möten. Varför ge upp nu?? Men. Orkar vi med mer berg- och dalbanor?? Upp. Och ner. Hela tiden. Fixar vi det??

Det vet vi inte.

Vi är inte över det här. Inte en chans!! Det tar lite tid, skulle jag vilja påstå. Vi känner oss fortfarande väldigt lurade. Kränkta och trampade på. Kanske tur att hon inte ringt från soc.... :D

Just nu står jag inför semestern. Jag jobbar 14 timmar utslaget på tre dagar nästa vecka. Sen. Ledig! Så otroligt skönt. Maken jobbar lite efter midsommar, men sen är vi faktiskt lediga en hel del tillsammans... Längtar.... Vi har inte bestämt nåt om nån resa. Vi har inte nu haft nån riktigt ork, tror jag. Förut var det ju knappast aktuellt. Men nu.... Jag vet inte. Vi får se vad som händer. Vi är rätt skakade, fortfarande. Måste vänta tills det lugnat sig lite. Stabiliserats lite mer.

Tack för allt stöd ni ger oss!! Ni säger saker, som gör att man trots allt kan le lite med de tårfyllda ögonen. Det här handlar inte om något barn som far illa. Här handlar det om ett barn, som förmodligen hade farit illa. Nu hamnar det i alla fall hos någon annan, och får det förmodligen bra. Just nu tänker vi bara på oss. Får man verkligen spela på människor så här? Utnyttja vår godhet och önskan om att få hjälpa någon annan... Om jag skulle fortsätta grubbla och grunna på alla som far illa i vårt land i dag, skulle jag nog bli alldeles tokig. Jag måste lämna det ibland... För vår skull.

Kram på er!!

Och sen då...?

Det har bara hunnit gå ett par dagar. Det allra första har nog lagt sig. Men TACK söta rara ni för alla kommentarer här, och alla mejl. Ni tycker alla att vi har behandlats fel eller illa, och det tycker ju vi också.

När vi frågar, om de har någon annan familj till detta barnet, eller till det andra barnet, svarar de nej, bara några dagar innan de säger att det ska bli en syskonplacering. Efteråt säger de, att de pratat minst 20 gånger om vilket som är bäst - hos oss eller hos halvsyskonet... Det tycker vi är fruktansvärt dåligt gjort. Det är att lura oss.

Naturligtvis gör de allt som är bäst för barnet (eller det hoppas vi i alla fall verkligen!!). Men, man får faktiskt inte bära sig åt mot andra människor som de har gjort mot oss...

Vi har absolut ingen rätt till något barn. Det är inte det vi menar. Nej, det handlar om osanningar. Om att vi ska förbereda oss, när vi egentligen inte hade behövt göra det. En jäkla tur att jag inte sökt tjänstledigt än, utan att jag ville vänta lite....

Helst vill jag göra, som någon av er föreslog, typ tala om för "chefen".... I skolan hade jag talat om för Fröken, eller för Rektorn. På jobbet talar man om för Chefen. Men, vem "skvallrar" man för här? Socialchefen??

Det kan inte ge oss nåt annat resultat, men det kan hjälpa vår självkänsla. Vår känsla av att inte ha blivit lurade/trampade på...


Hur har vi det nu då, maken och jag? Jo, vi går runt och är lite småirriterade. Ibland brister det, för minsta lilla småsak. Jag blir så klart ledsen, tårarna kommer på en gång. För minsta lilla motgång. Maken är tystare än vanligt. Suckar irriterat över mig. Sätter sig ensam vid teven. Ändå har vi känt att vi kommit närmare varandra under den här väntan.

Vi har några flickkläder inköpta, små små storlekar. Vi har en vän som ska ha barn i höst, men vet ju inte om det blir en flicka. Vi har en annan vän, som fick en flicka för en månad sen. Spermiedonation. Ja, ni fattar - de har också kämpat!! Jag kom på, att vi kan ge dem kläderna. Men, nja... tyckte maken. Det blir så känslosamt, menade han då... Eh....? Va? Hur då, undrar ju jag. Som tycker det är mer känslosamt att se högen med kläder, blöjor, nappflaskor som fortfarande legat på byrån i "gästrummet". Nu har jag lagt allt i en plastkasse, står på golvet, lite gömt bakom dörren. = Jag ser det inte hela tiden. Det är för mig mer känslosamt....

Jag känner att jag vill skrika ut till alla, hur illa behandlade vi har blivit. Hur fel socialtjänsten gjort... Men, om vi gör det, då får vi nog verkligen inte ta emot det här lilla ofödda barnet, om det trots allt skulle bli aktuellt... Eller det lilla barnet som är fött i februari.... Vill vi ta emot februari-barnet?? Orkar vi det? Kan vi lita på socialtjänsten så mycket, att vi vill ta emot barnet??

Svåra frågor. Inga självklara svar.

Vi är nog fortfarande i chock-fasen. I en kris. Vi har bara trillat ner, än så länge. Inte sett vägen upp. Den kommer, jag vet det. Men det kanske tar lite tid. Vi har blivit så oerhört svikna. Och eftersom det inte är första gången, så är det nog ännu värre....

Kramar till er som stöttar oss!!

Nej.

Nu har vi pratat med soc igen. Eller vi. Det är jag som pratar i telefonen, men maken sitter bredvid och lyssnar. Jag skriver ner hela tiden. Som ett stöd för minnet, typ.

Inget är ju klart än. Men, det lutar åt att det ofödda barnet placeras med ett halvsyskon, 30 mil härifrån. Det familjehemmet har legat på, och vill ta hand om detta ofödda barn. De kan inte tänka sig nåt annat barn, eller någon annan placering, bara just detta barn.

Jag beklagade mig tydligt, över denna tvära vändning. Och de beklagar.

Beklagar?

Socialtjänsten är inte ett dugg måna om sina familjehem. Eller om de som de planerar att ha som familjehem.

Det finns ett barn till, 4 mån gammalt. Som eventuellt kommer bli placerat. Eller kan vi tänka oss nästa syskon, som förmodligen föds om ett år??? Men?!?!

Nej. Det kan vi inte. Vi orkar inte mer nu.

Nu ska vi lägga oss ner. Blunda. Fundera över meningen med Livet. Varför svarar Livet oss så här? Vi vill bara hjälpa. Göra gott för någon som är utsatt, och verkligen behöver oss. Men nej. Det får vi inte göra. Varför?? Kan någon säga mig, varför???

Öppet sinne...

Jag har alltid försökt ha ett öppet sinne, och möta ny människor på ett öppet och ärligt sätt. Jag försöker vara positiv. Helst vill jag inte döma nån på förhand, utan låta alla få sin chans.

När det gäller socialtjänsten har man hört mycket elände och "skitprat". Men jag (och min man) har ändå resonerat, att de ska få sin ärliga chans de också.

Nu är det lite svårt. När flera fördomar besannas, känns det som om man inte vill ge dem en chans till.... typ...

Idag ringde vi upp vår soc sekr. Och tänk, hon hade precis tänkt ringa oss, och så hann vi före... Eh... Jo....?

Nu nämndes inte ett enda ord, om att jag (vi) inte är lämpliga som familjehem. Inte ett enda ord om detta. Och jag förde det inte på tal. Valde att ignorera det.

Men. De håller på och undersöker en syskonplacering. Det ofödda barnet som vi är (varit?) matchade mot, har helsyskon och halvsyskon. Vi har fått veta tidigare, att familjehemmet till helsyskon inte är intresserade av ännu en placering. Nu visar det sig, att familjehem med halvsyskon är intresserade. De bor ca 30 mil härifrån. Soc har pratat med familjhemmen, men måste få ett okej från deras kommun. Familjehemmen har flera olika barn placerade hos sig, och då måste kommunen tycka det är okej, att en "ny" kommun kommer med ännu ett barn.

Det ska vi få besked om i eftermiddag.

OM det är okej med någon av kommunerna, är det ändå inte säkert att barnet hamnar där. Nej, för föräldrarna kan få önska, om de vill ha sitt nyfödda barn där, eller hos oss. Det är som sagt ett halvsyskon. Och vi bor så mycket närmare.

Det kan också bli så, att barnet föds typ i natt, så soc behöver oss i morgon bitti.... Det vet vi inte. Det vet ju ingen.

Så. Egentligen är vi inte mycket klokare.


Men.
OM det nu inte blir en placering hos oss, av det här ännu ofödda barnet. Då finns det ett annat barn i kommunen som soc gärna vill placera hos oss. Det är ett barn som nu är ca fyra månader gammal. Vi vet bara att det handlar om missbruk. Finns ingen pappa (Kan vi lita på det? Är det verkligen säkert??). Det finns ännu inget beslut om omhändertagande, men soc väntar bara på att mamman ska göra nästa misstag. Och det kommer att komma, säger de till oss.


När vi först anmälde oss att bli familjehem, trodde vi inte att det skulle bli så här krångligt. Så här mycket upp och så här mycket ner. Så här mycket väntan och oro. Är det värt det? Är det verkligen värt det?? För oss???? Eller för barnen? Det som gör lite ont i en, det är att det är barn det handlar om. Försvarslösa barn. Som kommer att fara illa...

Men. Vi väntar lite till.
Så jag återkommer.

Kaos.....

Livet är satt lite på väntan. På paus. Eller nåt....

Pratade ju med soc i måndags. Som jag förstod det, har de börjat tveka på MIG, och om jag orkar, pga min grundsjukdom (bl a cancer 1999 och 2002). Vår soc sekr skulle prata med sina chefer och höra av sig igen. Och jo, jag skulle vara hemma på tisdagen, och kunna nås på mitt mobilnummer.

Hon ringde inte på tisdagen.

Hon ringde inte på onsdagen.

Idag undrade maken, om jag fattat rätt då? Skulle hon ringa om det var nåt problem? Är det nåt problem? Ville de fortfarande ha oss??

Och jag blev så tveksam. Jag kanske missuppfattat allt????

I två dagar har vi gått runt och varit arga, ledsna och besvikna. Hur kan de ev dra sig ur NU?? Vi har inte vetat, men ju längre tiden gått, desto mer tycker vi det talar för att de letar efter någon annan som vill blir familjehem åt detta lilla barn. Det är ju lite bråttom också. Barnet kan ju födas när som helst. BF 9/6.

Just nu snurrar allt runt i huvudet. Vi vet varken ut eller in.

Kan de göra så här??? Efter två år, tre utredningar, samtal med "relationskonsulterna", okej'ade av tre andra socialtjänster, en placering, flera andra planerade (som inte blev LVU, därför ingen placering). OM de har problem med min sjukdom, får de gärna prata med min läkare!! VI har pratat med henne och hon har tyckt att det är superkul, och inga problem alls! Soc får gärna prata med våra familjer, med vänner, arbetsgivare, kollegor! Alla kommer säga samma sak, det är vi övertygade om.

Vi kommer ta bra hand om detta lilla barn.

Okej. Om vi nu inte får ta hand om detta barnet. VEM gör det då??? Tänker inte på OSS, utan på det lilla BARNET?????

Visst, en smäll för oss. Otroligt stor. MEN det beror mest på att vi då ratas pga min sjukdom. Som jag har kämpat mot i 38 år. Demoner som dyker upp lite då och då. Varför ska just JAG drabbas osv osv. Just nu har jag den bästa tiden i mitt liv, och den längsta perioden nånsin utan operationer. Det har gått över nio år sen jag opererades senast. Det är rekordlångt för mig. Den näst längsta perioden är fem år....

Så - varför????

Jag hittar inget bra svar på den frågan.

I morgon ringer vi nog upp soc sekr. Om hon inte hört av sig först. Vi mår inte bra av denna ovisshet. Kanske har vi bara missförstått varandra? Igen.

Ja, tankarna far och flyger. Hit och dit. Och vi har ännu ett bevis på att livet är precis som min blogg heter. Det är: Upp. Och ner. Hela tiden.

TACK för all stöd och peppning ni ger oss!! Tack för alla kommentarer här, alla mejl, kramar - på riktigt och i tanken! Vi behöver det just nu.

KRAM till er!

Nej.....??

Jag pratade med soc igår. Inga problem med ersättning och sånt. Vi får mycket lägre ersättning än tidigare placeringar, och den här kommunen ligger en bit under rekommenderade gränsen. Men, det har vi inte sagt nåt om. Det är inte det som är viktigt. Pengar har ingen betydelse. Vi gör inte det här för att bli rika, och det lär vi inte bli heller....

Men nu har soc börjat tveka. Och det beror på min grundsjukdom. Visst är den allvarlig, men inte så att den påverkar mig i det vardagliga. De är nu oroliga (helt plötsligt) för att jag inte ska orka med... Ehh...... va????

Jag blir så trött. Och oerhört ledsen.

OM det inte blir nån placering, och det beror på min sjukdom - det är det absolut värsta som kan hända. Som jag har kämpat mot det här, i alla år. Ska det falla på den nu??? Jag tror inte jag överlever det. Faktiskt.

Nu ska vi inte ta ut nåt i förväg. Men, vi måste ändå vänta tills soc ringer (idag, förhoppningsvis), och lämnar besked.

Lite märkligt att de kom på det så här sent. Vi har ju blivit uppmanade att köpa vagn, säng, kläder och saker.... Men utredningen om oss är inte riktigt riktigt klar än, visst.... Och bråttom är det, eftersom barnet kan födas typ när som helst....


. . . . . .

Vänta, och vänta....

Och så är ännu en långhelg slut. Vi åkte i väg några dagar. Åkte redan på onsdag eftermiddag, och så körde vi hem på lördag morgon. Riktigt fina dagar fick vi, så skönt att bra komma bort lite ibland. Men, det var ju ändå planerat att vi skulle få en och en halv dag hemma också. Så det fick vi.

Idag har vi pysslat i trädgården. Varit ute mycket. Fikat ute, ätit ute, försökt njuta lite. Trots att vår lilla minisemester slutade med två mycket dumma saker. Min mobil gick sönder. AC'n i bilen gick förmodligen sönder. Och båda kostar en hel del pengar. Min mobil går inte på garantin, och det är dyrt att laga, så jag ska köpa en ny telefon i stället. Lite trist, för den var inte så gammal, och jag har verkligen tyckt om den. Alla foton försvinner nu. Det kan kvitta. Alla filmer försvinner nu. Riktigt riktigt dum. Alla sparade nummer försvinner nu. Riktigt, riktigt jäkla förbannat dumt. Typ!

Men, men. Det är världsliga saker. Man kan leva gott ändå. Eller hur? Jag har levt utan mobiltelefon i mer än halva mitt liv, så jag borde kunna klara mig nu också, kan man tycka. Nej, det kan jag inte. Soc skulle skicka ett sms så fort de hör nåt.... Jag ställde om min mobil, så det kopplar till makens mobil, när någon ringer. Men sms kan man inte göra så med. Det fick bli en tur till Affären idag. Och när jag väl bestämt mig, så finns inte den hemma. Kommer på onsdag eftermiddag. Men killen i Affären är bra, och duktig. Jag får en lånetelefon. Han såg nog min panik.... ;)

Vi har spolat av altanerna och verandorna idag. Med vattenslangen. Och jag tror faktiskt att allt frömjöl försvann... Hoppas nu inte det kommer mer, bara... Det har inte kommit så mycket regn här. Det kom några droppar, men blev inte ens blött på marken. Men bara några kilometer här i från, kom det mycket regn. Så olika det kan vara...

Vi går runt i Ovisshetens land. Varför utsätter vi oss för det här?? undrar vi hela tiden. Det vi egentligen ville göra, var ju att hjälpa någon som verkligen behövde det. Vi har alla möjligheter tycker vi. Men det var ju inte så enkelt som vi trodde. Vi är utredda, intervjuade, kollade och kontrollerade. Med dessa krav undrar man ju om någon över huvud taget klarar kontrollen.... Men vi har gjort det. Fyra gånger nu. Och vi sitter i samtal efter samtal med socialtjänsten. De berättar den ena historien värre än den andra. Är det verkligen så här hemskt i Sverige idag, säger vi till varandra. Man blir så oerhört berörd. Tårar. Sorgsenhet. Och när det sen inte blir någon placering, då undrar vi. Vad hände nu? Vad kommer hända nu? Hur ska det gå för det här lilla barnet, som vi hört så mycket om? I något av fallen har en biologförälder dykt upp, och det har låtit riktigt bra. Skönt, har vi tänkt då. Men ibland undrar man, om vi vuxna sviker de här barnen... En gång till.... Och då menar jag lagstiftningen, socialtjänsten, förskollärarna, grannarna.... Alla vi som ser och hör det här barnet. Jag tycker inte det är rättvist.

Det är återigen söndag kväll. Jag har en ny arbetsvecka framför mig. Lite kortare än vanligt. Jag vet inte nu, om jag ska jobba hela veckan, eller om det händer nåt annat.... Maken har gissat förlossning 1 eller 2 juni. Jag tror på 5 juni. Men, vi vet ju inte, och kan egentligen inte gissa. Vi har inga fakta, vi bara hittar på... Vi är trots allt rätt så beredda att öppna vårt hem, och ta emot det här barnet. Om det nu blir så. Vi får vänta och se. (Och fortsätta må dåligt av den här eviga väntan.... Den förstör riktigt mycket för oss. Inget kan man planera. Inget kan man tänka, önska eller hoppas. Vi bara väntar. Och väntar).

Det finns säkert nåt som någon kan haka upp sig på i det här inlägget också. Men, jag skriver ju för min egen skull. Jag är anonym. Det jag berättar om mig själv, maken och ev barnplaceringar stämmer sällan. Jag kan ändra på små fakta här, lägga till lite där, och framför allt dölja en hel massa lite över allt... Det är inte meningen att du ska känna igen mig. Men jag hoppas du kan förstå lite hur vi  har det....

Kram till er alla, jag tror vi behöver det!!


Och det här blev mitt inlägg nummer 400. Oj. Tiden går så fort ibland. Samtidigt har så mycket hänt, på så kort tid....

En liten hake kvar....

Livet är bra konstigt. Samtidigt som jag i min yrkesroll håller på och planerar och övar till en skolavslutning, händer det massor på jobbet. Ett EU-val ställde många frågor, om rasism och människors lika värde. Helt plötsligt befinner jag mig nära nazistiska tankar, och jag blir rädd. Jag vill absolut inte ha något med nazister att göra, och tar mycket bestämt avstånd från det! Men diskussionen finns där...

Lite tidigare på dagen var jag på sjukhuset för att lämna en massa blod. Mitt kortisol-värde var för lågt. Igen. Och det är inte bra. Om det händer nåt, kroppen blir sjuk, stressad, jag måste opereras - då behöver jag mitt stresshormon, kortisolen. Tidigare har jag fått äta kortison vid något tillfälle. Men sen gick värdena upp. Nu visade dock de här proverna, att det var lite bättre, vid denna andra testomgången. Tur det. Fick idag också svar från onkologen, MR på huvudet visade inget nytt. Och det har jag ju inte trott, men man vet ju liksom inte, och kan inte vara säker....

Och idag kom vår socialsekreterare på besök igen. Vi hade frågor. Massor av frågor. Jag tycker det känns bra när hon är här, och berättar. Det känns okej, det som vi får veta. Men maken är tveksam. Han tycker de är snåla, på socialen. De vill ge mig ersättning, för 75%. Och då får jag 80% av dessa 75%. Den förra placeringen vi hade fick jag 75% och maken fick 100% under en tvåveckorsperiod, och sedan jag 75% och maken 50%. Det är lite skillnad!!! Snålt? Kanske. Det är en mindre kommun.

Men jag kan hålla med om, att de åtminstone borde ge oss 100% tillsammans, och det är det som maken vill. Han vill ha 25%, eftersom jag bara räknas som 75%. Då svarade soc sekr rakt ut, att han tjänar för mycket.... Vi trodde nog att det var en hake, men.... Är det inte lite diskriminering?  Maken säger då, att det är ett krav, utan det, så blir det ingen placering hos oss. Oj, tänkte jag. Det blev tyst. Det låter hårt. Men, maken är bara rädd om mig. Jag orkar säkert, men till vilket pris? Jag kanske orkar en månad, eller två....? Men sen då? Jag håller ju med honom.... Soc sekr skulle kolla med sin chef (som naturligtvis har semester den här veckan....).

Annars är det så, att vi får hämta ett litet nyfött barn på BB. Så, vi är uppmanade att köpa säng, barnvagn, småsaker, kläder, bilbarnstol osv osv. Oj oj oj. Det pirrar i magen nu!!

- - - - - - -

Jag är övertygad om att mycket av detta sitter i kroppen på mig, det är biologiskt, det är hormoner som spökar. Den senaste veckan har jag försökt läsa, jag har tittat på barnvagn, säng och köpt blöjor, nappflaskor och modersmjölksersättning. Jag har börjat förbereda mig. "Vanliga" föräldrar, biologiska föräldrar, har 7-8 ibland 9 månader på sig att förbereda sig. Vi kanske får två veckor.... Den här födseln kan nämligen ske i morgon. Det är inte två veckor kvar till beräknad förlossning. "Beräknad". Ingen kan ju veta när.

Men hela min kropp ställer in sig på det här! Jag känner inte igen mig i en del saker. Andra är så självklara!! Jag pratar med små barn på ett annat sätt (efter en vecka - halllåååå???). Jag ser andra saker, jag känner annorlunda, jag kan börja gråta för typ ingenting....

Och jag är övertygad om att mitt nedärvda, genetiska och biologiska jag kommer börja agera annorlunda när vi väl har barnet här...

Vi vet vilket kön barnet har, vi vet barnets namn - det har föräldrarna redan bestämt. Och i det klientel som socialen rör sig i, är det inte samma namn som VI skulle ha valt.... Namnen brukar ha mycket x, z och c i sig. Fördomsfullt av mig? Ja, kanske. Men så är det. Det namn som det här barnet kommer få, kan vi rätt enkelt göra en förkortning av. Jag menar Karl blir ofta Kalle, Lars blir ofta Lasse osv osv.

Nähä.
Nu ska jag göra lite annat. Trött är jag. Ska jobba i morrn, sen är det långledigt ju. Skönt!! Vi hoppas kunna åka iväg några dagar, maken och jag. Ladda lite? Ja, förmodligen.

Kram till er!

Kanske, kanske...?

Oj vad det satte igång en massa tankar igår!  Maken och jag är aktiva i en förening, som har sitt absolut mesta att göra den här helgen. Och naturligtvis är vi väldigt engagerade... På sätt och vis bra, för då slipper jag grubbla och fundera.

Maken kom hem sent i går, men vi pratade ändå en god stund. Det är många frågetecken. Visst vill vi!! Men, samtidigt.... Det finns frågetecken. Dessa ska vi räta ut, så jag har mejlat soc idag. Vår soc sekr kommer hit nästa vecka och pratar. Hon har full förståelse för att de snurrar i huvudet på oss :)

Under tiden gäller det att samla information. Visst låter jag nästan ruggigt effektiv och rationell?? Ha! Det är bara ett spel för gallerierna.... ;)

Jag har skickat ut lite förfrågningar till släkt och vänner, främst om en barnsäng. Jag har letat listor på nätet om vad man behöver den första tiden. Jag har kollat upp bilbarnstol, var man kan hyra det, och hur man gör.

Och jag har tänkt. Undrat. Funderat. Grubblat på hur det kommer att bli.

Och. Jag har pratat med min chef. Suck. Det är lite jobbigt. Jag kan ju fortfarande inte säga, att det är helt säkert, till 100% klart att jag är hemma i höst... Men nästan säkert?

Trött blir jag. Det är väl för mycket känslor helt enkelt. Jag tänker också på barnets föräldrar. Vad gör de, som är så klart och tydligt att de inte kan ta hand om sina barn? Vi har fått höra att det inte är nåt missbruk i alla fall. Men vem vet hur mamman skött om sig själv när hon varit/är gravid?

Vi ställer nu in oss på helgens aktiviteter, och väntar tills på tisdag, då vi träffar soc igen.

(Men fortsätter nog drömma och hoppas lite....)

Kramelikram

Kanske??

Idag ringde soc igen. Jag kunde inte svara just då, såg att det var ett dolt nummer, tryckte bort samtalet. Omedelbart ringde det igen. Så jag svarade. "Kan du prata nu?" frågade hon. Jag bad henne ringa upp efter en halvtimme. Och sen blev jag nervös. Vad kan hon vilja? Nu?

Hon ringde upp efter en halvtimme, och då kunde jag prata. Hon berättade att de hade pratat, undersökt och kollat upp, och så ville de att vi skulle ta hand om ett barn. Vill vi det?

Jag vet inte. Vi måste pratas vid ikväll. Ordentligt! För, det ska kännas rätt i magen. Det är viktigt. Det här barnet har syskon, som är placerade, så även om allt inte är klart med LVU, så är det mycket troligt att det blir så.

Och ja, jag vet. Vi tar inget för givet om nån placering. Men, det verkar ju onekligen som om det skulle kunna bli en placering hos oss. Barnet som det gäller är inte fött än.... Vill och kan vi ta hand om ett nyfött barn?? Jag vet inte. Klarar vi det??

När barnet föds, kommer soc göra ett omedelbart omhändertagande, och sen ansöka om LVU.  Vi kommer bli uppringda, och får hämta barnet på BB. Förlossningen är beräknad till förstas halvan av juni.

Det kan alltså bli snart, om det blir nåt. Så soc vill att vi är beredda och skaffar en del saker, spjälsäng, kläder, mat osv osv.

Just nu snurrar det i huvudet. Det pirrar och fladdrar i magen. Jag har lite svårt att fokusera på det jag ska. Men, bara maken kommer hem, och vi får prata om det, så kan vi reda ut hur vi vill ha det.

Som jag känner NU är jag positiv. Men, vi måste prata om det. Vi måste vara överens, och helt säkra.

Ååååå.... Tankarna flyger och fladdrar....

Kram till er!!

.... och idag.

Ni är för söta ni som skriver till mig, här i och i mejl.

Vi, liksom ni, hoppas på snabba besked. Men det kan vi glömma!!

Det tar sån tiiiid....

Idag var de här i 1h 45 min. De hade några kompletterande frågor. Mycket handlar annars om att de ska lära känna oss, och vi ska lära känna dem. Det finns två olika barn på gång. Det ena är ett spädbarn med missbrukande mamma. Och mamman har nu skärpt till sig lite. Där väntar och avvaktar de, för att se hur mamman klarar av det. Det andra barnet är inte fött än, men det finns flera äldre syskon som redan är placerade. De väljer mellan oss och att placera hos ett syskon (men det är tätt mellan syskonen, och de andra fosterföräldrarna är tveksamma).

Så inget är på nåt sätt klart. Det kan hända kvickt och snabbt. Om de ringer i morrn, är vi beredda typ i morrn kväll då??? Ehhh.... Jo, det är vi väl.... Annars tar det nog en eller två månader, innan de vet något mer.

Så. Det är som vanligt. Inga klara besked. Bara vänta och vänta. Är det konstigt om man ger upp??

Positivt att de inte behöver göra om hela utredningen i alla fall. De har tagit del av tidigare, och det var några frågor därifrån som de ville få uppklarade. Så vi är typ godkända som familjehem, även i den här kommunen. Skönt i alla fall.

Så, hur gör vi i sommar då? Planerar vi nån semester? Det känns ju inte riktigt aktuellt att boka flyg och hotell.... Hotell kan man ofta boka av, men flyg är svårare. Så ska vi åka nånstans blir det väl bil då. Tyskland? Gotland? Sverige? Jag orkar inte tänka mer på det.

Efter varje sånt här besök är jag helt slut efteråt. När de hade åkt åt vi lite snabblunch, sen somnade jag i soffan... Jag är helt färdig!!! Det kostar väl på mentalt, antar jag.

Tack för alla fina kommentarer och alla tankar ni sänder oss!!

I morgon....

I morgon kommer socialtjänsten hit igen. Andra träffen med den nya kommunen. De har sagt att de har två olika barn, som kan vara aktuella för oss. Det ena är ett litet barn, och det andra är inte fött än. Det ofödda barnet är lite beroende av vad som händer med ett äldre syskon. Sen vet vi inget mer om det.

Jag är lite blandad i mina funderingar inför i morgon. Visst kan jag förstå, om de vill intervjua oss och prata med oss. De måste det, säger de. Enligt lagen. Men när vi nu är så kollade av två andra socialtjänster, ganska nyligen. Jag menar, inget har ju hänt sen dess.....

Det känns tungt, om vi måste gå igenom en helt ny undersökning. Igen. Alltså alltihop. Vissa delar kan jag gå med på. Vi har t ex redan fyllt i ett häfte med en massa frågor. Det ska göras individuellt. Men vi satt tillsammans vid köksbordet, även med soc sekr. Vissa frågor pratade om. Men då lär de ju känna oss också, resonerar jag. Det här häftet är mest allmänna, vanliga frågor. Inga personliga om min barndom, mina intressen, min släkt, om jag är kriminell, mina alkohol- och sexvanor. Nä, bara vanliga frågor.

Vi hoppas få veta lite mer, den här gången. Förra gången ville de träffa oss, och skaffa sig en bild av vilka vi är. Det som är så jobbigt, är att det tar sån tid allting!! Vi tycker ju att vi är utredda och klara, beredda att ta emot! Nu! Men. Så funkar det inte.

Jag har i alla fall bakat sirapskakor, och maken bakade frallor. Den här gången bjuder vi på liiite nyttigare... ;)

Kram på er!

#&@£$¤% !!

Idag är jag arg. Förbannad. Ilsken. Irriterad.

För allt och inget.

Jag är lite sur på min man. Fortfarande. Det började igår. I morse försökte han fjäska när jag skulle åka till jobbet. Nja... tyckte jag. Idag skulle han slutat jobba tidigt, typ kl 15. Vad händer? Han jobbar fortfarande. Två timmar senare. Vi ska äta om fem minuter, och sen cykla iväg till en god vän (för intag av alkoholhaltiga drycker). Vem har lagat maten?? Ja, inte är det han i alla fall.

Visst är det lite schyst att fråga, om det är okej med mig, att han jobbar lite längre idag.... Eller är jag småsint? Det är i alla fall fredag!

Och så grannens idiot-ungar. Jag hade typ 15 min att blunda i soffan. Vad gör de? Leker med tutan på bilen.... Eh.... Det är INTE okej. Nu blev jag ännu mer förbannad, eftersom jag försökte sova. Det hade inte varit okej annars heller.

Jag är bara arg, förbannad, ilsken och irriterad.

Vet egentligen inte på vad.

Min goda vän och kollega som ska ha barn i höst, har nu en liten mage. Kul för henne. Eller för dom. Hon hade berättat för sin fyraåring hemma att h*n ska få ett syskon. Svaret blev: "Men mamma, gör inte det fruktansvärt ont??".... Hahahaha....

Ja, jag kan skratta också.
Men idag är jag mest arg, förbannad, ilsken och irriterad.

Och så krånglar försäkringskassan med mig = inga pengar än. Fel kod i fyllt i intyget. Men - hallååååå!! Min diagnos/sjukdom är så ovanlig att den inte har nån kod.... Jäkla idioter!'

Och så hatar jag den sjukdomen som det ger. Cancer. Har ibland fortfarande svårt att säga/skriva ordet. Har haft ont i höfterna/nedre delen av ryggen i över en vecka nu. Och då snackar vi ONT. Vet inte vad det beror på, eller vad det kommer i från. Men, jag vet att jag har tumörer i bäckenbenet och i höger höftben. Samband??? Nä, vill inte det.

Hoppas ni har en bättre dag.

Kram från en bitter och ilsken surtant!!

Det är mycket nu.

Jaa... Så här var det då. Livet. Dagarna som kommer och går.

Ibland tänker jag, att vi har det så bra, maken och jag. Vi har varandra, vi kan göra nästan precis vad vi vill, när vi vill. Ingen mer att ta hänsyn till. Inga barnvaktsproblem. Inga funderingar kring skola och utvecklingssamtal. Inte en massa tvätt, att tvätta och sen ta hand om. När jag bäddar rent i våra sängar är det bara två sängar, inte fyra! Tänk om jag haft dubbel så mycket... Vi kan laga den mat vi känner för, vi äter när vi vill, och känner vi för att sitta i soffan framför teven och äta så kan vi göra det...

Men sen kommer Längtan över mig igen. Den här barnlängtan. Den går nog aldrig över. Eller vad tror ni?

Jag tror man kan lära sig att leva med det. Att stå ut, typ. Men det kommer nog alltid att finnas en längtan. En saknad.

Våra syskonbarn var här när de hade påsklov, några dagar. Visst är det tröttande. Men jag var ändå rätt cool, kände jag. De sov lite längre på morgonen, och det var helt okej. De hade lov, tänkte jag. De kan underhålla sig själva, jag måste inte hålla koll på dem hela tiden och typ "vakta" dem. Jag vet var de är, och ungefär vad de gör. Sen kan jag göra mitt.  De barn som bodde hos oss förra sommaren kunde vi ju inte lämna själva, för då hade de typ slagit ihjäl varandra. Eller förstört eller rivit nåt. De krävde hela hela tiden uppmärksamhet, ville att vi skulle göra saker med dem. Det orkar man inte till slut. Jag är ingen lektant, som ska servera aktiviteter hela tiden. Om man inte får fundera nåt själv på vad man ska göra, blir man då verkligen inte kreativ! "Om man får ha lite tråkigt, så uppskattar man det roliga sen", eller? Ja, det ligger ju nåt i det, faktiskt.

Vi skulle träffat soc igen, förra veckan. Men de var sjuka, och ringde återbud. Nu blir det inte förrän om ett par veckor (har jag för mig). Det känns som om det drar ut på tiden, än en gång. Vi blir ju inte yngre heller, för den delen. Vi har goda vänner som just fått barn, mannen är två år yngre än maken och hon är två år yngre än mig. De räknar sig som äldre föräldrar. Hon har barn sen tidigare, men inte han. När jag säger, att jag inte vill att vi ska bli för gamla, så säger han att han kan förstå mina funderingar, men att det är ändå helt okej. Än så länge i alla fall. Hur länge kan man vänta då??

Vi har så många planer för den här långhelgen. Båda har vi tagit ledigt från jobbet på fredag, så det blir en långhelg. Sen händer det en massa saker som vi inte kan styra över, och inget blir som vi tänkt oss. Det blir nog bra i alla fall, men.... Känslan av att inte kunna påverka nåt, det tär lite på mig. Det blir frustrerande. Stressande. Jag är också aktiv i ett par föreningar. Den ena, kören, är jag egentligen klar med för den här terminen. Jag kan inte vara med på sista framträdandet, så jag hoppar över de sista två övningarna. Bara en övning kvar. Lite skönt på sätt och vis. Jag får en kväll i veckan över. En annan förening ökar mer och mer nu. Vi har stora aktiviteter om  tre veckor, och det kräver en del jobb av mig. Maken är också med, vilket är tur, vi gör det tillsammans. Dessutom har jag massor på jobbet nu... Men jag är fortfarande sjukskriven, och jobbar "bara" 50%, varannan dag. Det är jätteskönt. Jag behöver de här mellandagarna, då jag inte gör för mycket, precis... Jag behöver återhämtningen, få lite sovmorgon, vila, sova middag, fika/luncha med nån kompis, gå på massage, promenera, vara i trädgården. Just att vara ute i trädgården är så otroligt helande, tycker jag. Det var nog det som hjälpte mig över vårt första missfall. I alla fall minns jag det så. Det var så läkande och helande att vara ute och gräva, så, plantera, räfsa, rensa, klippa...

Maken har haft en tuff period han också. Hela detta året har varit mycket för honom. Nu lugnar det snart ner sig. Några saker har vi/han redan klarat av. Andra är snart färdiga. Det känns bra. Han ser, och räknar ner, till semestern. Jag kan inte se så långt fram riktigt. Det är för mycket som ska hända för mig fram till dess. Jag har verkligen försökt stötta och hjälpa honom, när han nu haft så mycket. Jag har satt mig själv åt sidan. Undrar om han egentligen har märkt det...? Till exempel har jag sagt att jag fixar städning och handling, så kan han åka iväg och vara borta hela lördagen och fixa med det där... Inte så kul för mig, kanske. Men nödvändigt för oss. Ett tag kändes det som om vi tappade bort varandra. Vi gjorde ju inte det, men jag saknade honom på nåt sätt. Då får man anstränga sig lite mer. Och visst, vi är de goaste vänner och vi har det bra.... <3...

Jaha, lite funderingar en tisdagmorgon. Nu blir det kaffe!

Ägg.

Så här i ägg-tider, vill Hönsamaja passa på att önska er alla, en riktigt GLAD PÅSK!!

Den här hönan har inte lyckats så bra med sina ägg. Många ägg har hon lagt, fem ägg har hon ruvat på, men inte ett enda har hon kläckt. Tyvärr.

Men idag är hon rätt glad ändå!!

Hoppas ni alla får en HÄRLIG dag!!

Sms.

Idag fick jag ett sms från en av mina närmaste vänner. Det var ett gruppsms, till många. Hon berättade att deras son ska bli storebror i höst....

Tårarna kom direkt i mina ögon. Alltså, det är inte på nåt sätt att jag missunnar dem detta!!! Inte alls. Jag kan bara inte hjälpa det....

Det är jätteroligt för dem, för jag vet att de ville detta. Jag har misstänkt det ett tag, och blev nästan helt säker i helgen då hon inte drack alkohol, trots att de cyklade.... ;)

Blev nog lite ledsen för att få veta det via sms, tror jag....

Och jag vet att många av er förstår min reaktion. Jag ÄR verkligen glad för deras skull. Så varför blir jag då samtidigt så ledsen??