Vår "Fars dag".

Så har det varit Fars dag igen. En dag jag aldrig har firat, typ.

När jag var liten, 5-6 år, så var jag mycket upprörd över att det fanns Mors dag och Fars dag, men ingen Barnens dag! Så fruktansvärt orättvist!! (En ganska typisk logik av en 6-åring). Vad gör man då? Jo, jag skrev ett brev till statsministern, och påtalade detta stora problem. Och jag fick faktiskt ett svar! Jag var 6 år gammal, och skrev helt själv. Säkert inte rätt stavat, med korrekta stor bokstav och punkt. Men, jag skrev och läste när jag var 4 år, så jag tror att det gick att förstå mig väl! :)

Jag var inte nöjd med svaret. Statsministern menade att alla andra dagar var Barnens dag. Pyttsan heller! Och så kunde man ju ta en dag i skolan, och göra något extra utav den? Nä nä, tyckte jag. Mig lurar ni inte! Så jag började helt enkelt bojkotta Mors och Fars dag. ;)

Som ofrivilligt barnlösa är Fars dag jobbigt. Precis som Mors dag. Man tänker på vad som kunde varit. Reklam i tidningar och teve, i många program på teve pratas det massor om hur man ska fira Far. Ja ja, jag har ju en egen Far, så det funkar väl för mig. Men det har inte min make. Hans pappa dog i somras.... Så i år var det lite extra tungt, just denna Fars dag.

Min egen Far är lite barnslig när det gäller det där firandet.... Om man inte hör av sig, ringer eller sms'ar eller besöker honom, blir han rätt tjurig. Och detta gäller även när han har namnsdag. Med sitt andranamn!!! Men HerreGud, liksom!! Det har bara blivit värre med åren.... Eftersom båda mina syskon bor en bit bort, såg jag mig nödgad att åka till honom i går. Jag jobbade, så det blev lite middag, och tårta på kvällen. Vad ger man då för present?? Fortfarande sitter det lite i mig, att inte fira denna orättvisa dag, men jag köpte fyra små, olika, gröna växter och satte i en bunke. De var lite roliga, faktiskt. De doftar inget heller, så det tål han i alla fall! Han blev väl inte överväldigande glad, men han fick i alla fall mer än ett telefonsamtal....

Det gör ont, såna här dagar. Kanske går det över, vad vet jag. I år var det som sagt extra tungt. Svärfar skulle ha fyllt år häromdagen, och dessutom var det Alla helgonshelgen förra helgen. Det har varit många tankar till honom nu ett tag..... Han fattas oss!!

I lördags var det kladdkakans dag, och eftersom det inte skulle bli någon Farsdagstårta hos oss, gjorde jag kladdkaka i lördags i stället. Jag spelade på ett dop mitt på dagen, men hjälpte till lite på förmiddagen, och mer på eftermiddagen ute i trädgården (makens nya leksak, ett nytt och större växthus). Det blåste kallt och regnet hängde i luften. Så vi var frusna när vi kom in. Och kan ni tänka er, vi lyckades smälla i oss hela den stora kladdkakan.... :) Visserligen tog vi inte allt på en gång, utan sparade en del till filmen senare på kvällen.... Höga av socker och choklad, trodde jag aldrig vi skulle sova på natten. Men det gjorde vi! Och visst är choklad nyttigt??? :)

Idag är min pluggdag. Jag kom i gång redan kl 8, och har hunnit med mycket idag. Känns skönt! Nu ska jag göra lite lunch.... Pauser är också viktigt!!

Kram på er!!