torsdag 28 augusti 2014

Märklig dag.

Nyligen umgicks jag en dag med en god vän som hälsade på tillsammans med 1,5-åriga dottern. Denna lilla dotter, är en ljuvlig tjej! Klok, förståndig, tidigt utvecklad, glad och pigg. Och alltid söt i klänningar.... Precis som jag skulle gjort förmodligen. Det blir nog så, när man inte haft nån flicka tidigare... Trots att vi vuxna pratade allvarliga och tråkiga och ledsamma saker, får ju inte den lilla flickan märka det. Så jag log och skrattade, busade och skojade, samtidigt som pannan rynkades.... Vi vuxna tog en stund var att prata av oss. Jag började. Fick ur mig mitt ganska snabbt. Sen lyssnade jag. I ett par timmar, tror jag. Vi hann göra mycket, vi promenerade, gungade, fikade...

Slutsatsen är att relationer är jobbiga. Såväl den andre man lever med, som de man har på jobbet, grannar och släktingar. En del krånglar ju till det så!!

Hur som helst, man blir ledsen när någon som står/stått en nära, inte mår bra....

Detta hände en förmiddag. Hela dagen var jag lite låg och nere. Bekymrad, sorgsen. Det påverkade mig mer än jag trodde....

Annars är vi tillbaka i det gamla vanliga igen. Tråkigt. Jobbet. Och så hemma, laga mat, städa, diska, tvätta, bädda. Från att ha umgåtts så nära med maken i somras, hinner vi inte ses längre... Varför blir det så? Vi är båda så trötta när det är kväll, vi äter och sen orkar vi typ inget mer. Vi har saker att göra. På var sitt håll. I går kollade jag på teve. Det gjorde maken också. Men vi satt i varsitt rum. Jag kollade skoldebatten, och han kollade fotboll. Till saken hör, att han fått nån form av nackspärr, och så fort jag rör honom skriker han. Typ. Han har fått massagetid nästa vecka. Jag som tycker om (behöver) närhet, bara sitta nära, få en spontan puss eller kram, lite bus, lite pill... Det blir inte mycket sånt nu. Men. Vi hittar tillbaka snart, det tror jag nog. Men när jag ett par dagar varit lite nere, lite ledsen, så behöver jag de där kramarna.... Jag behöver få ligga på hans arm, behöver få sitta uppkrupen i soffan bredvid honom. Men, det kommer. Snart.

Så, tillbaka i det vanliga. Plikt. Ansvar. Födelsedagskalas för syskonbarn och kusiner. Och ett av dem ordnar vi (av olika anledningar). Vi är inte hemma hos oss, men vi fixar smörgåstårta, papperstallrikar, muggar, bestick, dricka, gräddtårta, kaffe, servetter, värmeljus. Allt. Och så presenter så klart.

Det är lite roligare att köpa present till en av de här. En åttaåring som vill ha peruker. Så jag hittade tre, en afro, en vit långhårig och en rosa. Lite olika, tänkte jag. Och så vill h*n ha en trapets. Jaha. Var köper man det då? Frågade i leksaksaffären, jo- kanske. Men nej, de var slut. Men "systerbutiken" i grannstaden kanske har? Ja, maken jobbar ju där, så ring och kolla. Och tänk, det fanns EN kvar. Den fick de hålla på, och så ringde jag och bönade och bad lite snällt till maken. Jodå, suck, han skulle fixa det också.

Nu är det roliga kvar. Slå in det i paket! Är det en typiskt tjejig sak? Jag tycker det är roligt, maken gillar det INTE. Det blir knöligt och snett och inte vackert alls, tycker han om sina paket. Erfarenhet, kanske?? :)

Jag återkommer till min kompis dotter. När hon är här, är det så självklart. Vi busar och skojar. Hon är törstig, jag ger henne ett glas vatten. Enkelt. Inga bekymmer. Och jag saknar ju ett eget barn bara mer....

tisdag 19 augusti 2014

Motion.

Vi har just varit ute och gått, maken och jag. I ösregnet. Tjoho! Vi klädde på oss regnbyxor och regnjacka och sen travade vi iväg. Blött, men massor av syre i luften. Vi gick inte långt, bara 45 min. Men det räcker. Nu börjar vi om! Och eftersom man ska börja nånstans, så börjar vi HÄR. Lugnt och försiktigt.

Förra våren gick jag ner en massa i vikt. Hur jag gjorde? Jag var riktigt noga med vad jag åt. Och så gick vi. Och när vi inte gick så cyklade vi. Eller simmade vi. Vi gjorde något en timme var eller varannan dag. Oftast varje dag. Det gav resultat. Vi började i februari. Men så åkte vi till London en vecka. Och när vi kom hem, började vi om från början igen... hehe.... Så sista dagarna i februari, fram till sista dagarna i maj gick jag ner 15 kilo. Minst. Jag fortsatte att gå ner lite i juni, när vi hade fosterbarnen hos oss. Men då åt vi annorlunda, och slutade räkna och kunde inte motionera på samma sätt.

När barnen hade lämnat oss "flydde" vi utomlands i två veckor, och så en vecka på Öland och en vecka i Stockholm. Vågen började gå uppåt igen. Hösten var tung. Jag var sjuk, problem med ögat, om ni minns.

Och jag har inte brytt mig. Så nu har jag gått upp säkert tio av de här kilona, på fjorton månader. Håhåjaja. Så dumt!

Men jag har bevisat att jag KAN gå ner. Om jag VILL och är motiverad. Nu söker jag motivationen igen. Det gick bra DÅ, för då kämpade maken också. Vi skrev upp allt vi åt, båda två. Om det bara är jag som gör det, tappar jag tyvärr fokus.... Jag behöver någon som drar....

Jag minskade verkligen i klädstorlek förra sommaren! Tyvärr kunde jag i år inte ha den härliga sommarklänningen jag köpte förra sommaren... Men nästa, kanske???

Vi har inte motionerat särskilt mycket sen maj förra året. Visst har vi gått nån promenad då och då. Men inte med regelbundenhet, med samma tempo eller samma längd. Och då tappar man (jag) konditionen. Snabbt. Idag var det riktigt jobbigt att gå. Men jag vet ju, att om jag håller i, så blir det bättre för varje gång!!

Så, vi får väl se, hoppas jag kan börja om lite mer ordentligt nu. Motion är en sak, mat är en annan. På jobbet är det fika på förmiddagarna. Det finns alltid bröd, mjukt och hårt, riskakor och kex. Ost och marmelad. Och efter lunch finns småkakor och chokladkex. Och jag kan inte låta bli!!!! Jag har väl dålig karaktär eller nåt. Men, det har gått förut. Det kan gå igen, eller hur??

Håll tummarna för mig, så ska jag försöka igen!!

måndag 18 augusti 2014

Funderingar.

Jag vet inte om jag har kommit ifrån bloggen, eller vad det är....? Kan också bero på, att de bloggar jag följer och har följt länge, har gått vidare i sitt liv. De kanske har fått sitt/sina efterlängtade barn. Eller så har de "gett upp" och ägnar sig åt annat....

Det finns inte så många, vad jag vet, som bloggar om samma sak som jag. Alltså, vi som försökt och försökt, kämpat och slitet, fått missfall efter missfall - och sen tvingats acceptera: det blir inget biologiskt barn.

Vet du om någon mer som bloggar om detta? Eller om någon som precis som vi, kan tänka sig att vara familjehem? Tala gärna om för mig.... Söker likasinnade...

Vi har haft besök av en ny kommun, och  deras socialtjänst. En större kommun. De har två rekryterare, som vi nu träffat. Jag pratade med mannen i telefon redan i juni, men så gick de på semester, och vi fick inte ihop någon tid att träffas. Nu ringde han igen, när de började i augusti. Förra veckan var de här. De är mycket intresserade av oss. Vi är en perfekt familj. Utredda tre gånger, 2012, 2013 och 2014. Vi har gått utbildning 2013. OCH vi har erfarenhet.

Men, naturligtvis kan de inte säga när.... De hade ett skräckexempel på en familj, som var bra på alla sätt och vis, och NU hade de fått en placering. Efter tio år....

Nä, så länge kan och vill vi inte vänta. Det är ju vårt liv som det påverkar, så otroligt mycket!!

Så vad gör vi då? Jo, vi fortsätter vårt egna lilla liv, i vår egen lugna takt. Händer det nåt, så händer det nåt. Vi försöker att inte drömma, hoppas och längta. Vår erfarenhet har ju lärt oss, att det blir mycket svårare om man gör det....

De här två soc sekr som var här, blev alldeles förskräckta när de hörde vår historia... Vi är illa behandlade, överkörda och nästan misshandlade, uttryckte de det.... Jo, det känns ju så ibland. Vi har ju ingen rätt att få ett barn placerat hos oss. Men, soc låter det gå sååå långt, innan de säger att det inte blir något. Vi hinner ställa in oss på det, börja planera (på deras uppmanin) och så....

Nu tänker vi tillbaka hur det var för 2,5 år sen. Och försöker leva i nuet. Det har varit som ett slags mantra för oss: leva i nuet. Jag tror det är oerhört viktigt.

Det är här och nu. Det är maken och jag. Vi. Nu.


Och ändå. Fick reda på att en person som (egentligen) står mig nära ska ha barn i februari. Hon är 31 år, färdig med sin högskoleutbildning, har jobbat några år, har hittat sitt drömhus... Så, det var ju bara det som fattades också. Jag borde vara glad för hennes (deras) skull.... Och en del av mig är det. Men det finns en liten, liten del som blir ledsen. Tyvärr. Jag kämpar mot den delen, behåller den för mig själv (och min man). Jag blir bättre och bättre på det.... Det går nog bra, så småningom....


Ja. Så är livet här! Hur har ni det då?? ;)

torsdag 7 augusti 2014

En tyst vecka.

Ja, ja. Det blev en tyst vecka också. Det kan bli så ibland. Vi har fortfarande semester, och har åkt runt lite, bland annat en sväng till Öland.

Men nu är vi hemma! Och förbereder oss för att börja jobba igen. Suck. Ingen av oss känner för det. Men, erfarenheten säger ju, att det brukar gå bra, bara man väl kommer igång.

Idag tvättar jag. Och plockar i trädgården. Maken har också pysslat i trädgården. Han har plockat av lite hallon. Igen. Alla är ju inte mogna på en gång, man får ta några i taget. Men nu var det nog fjärde gången han gick över buskarna. Vi har inte så mycket, bara ett par buskar. Men det blir en del hallon i alla fall. Gott!

Nu är maken iväg och tvättar bilen. Den ska besiktigas, och då vill han ha det i ordning. Det blir nog bra med det....

Nu har jag fått upp och ut tvätten på tork. Nästa steg är tråkigare, att ta hand om den.... Sen måste vi nog ta en tur till mataffären. Det ekar tomt i kylskåpet.

Nästa vecka kommer nästa socialtjänst på besök. De ringde häromdagen, hade precis återkommit från sin semester. Det känns som om de verkligen är intresserade av oss. I den kommun som behandlade oss så illa i början på sommaren, annonseras nu efter en ny socialchef. Vi har inte kommit ner och skrivit ihop något brev än. Men det ska vi göra. Men inte riktigt nu. Snart!

Jag har tidigare skrivit om goda vänner, som delar på sig. Nu har vi hjälpt en av dem att flytta. H*n flyttar långt bort, det blir inte så att vi kan ses så ofta. Trist. Både maken och jag har funkat bra med den här personen, så h*n kommer bli saknad.... Ett annat par är också ute i blåsten. Där är det också den ena som vi känner bättre än den andra. Det är väl ofta så. Men det är svårt. Nu har de inte brutit upp (än), och det är barn inblandade. Men vi stöttar den som vi känner bäst, som först tog kontakt med oss och berättade. Det är så mycket som man utifrån inte ser i ett förhållande, tänker vi. Vi hoppas det ska gå bra här också. Det gick snabbt när de träffades, jag har för mig att det tog inte ens en månad innan hon blev gravid. Och då blev de ett par, eftersom båda vill ha barnet/barnen. Visst känns det lite olustigt, särskilt när vi är i den situation vi nu är. Utan barn.

Ja, ja. Ut en sväng i solen igen!