Snedresa.

Det är lite konstigt. Hur långt är ett missfall egentligen? Jag menar, jag har blött nu i fem dagar, och vet att det kommer hålla på ett tag till. Har man missfall hela tiden då, eller?

Vi har fått missfall. Eller vi håller på att få missfall. Hur säger man? Inte för att det spelar nån roll. Jag har bara funderat lite. Missfall är det i vilket fall som helst.

Och vilket konstigt ord det är. Miss och fall. Är det något som faller? Faller ur mig, kanske? Missar man det fallet då? Eller varför heter det missfall? Någon som vet?

Förr sa de att man hade haft en snedresa. Kanske ett bättre uttryck? Det som skulle bli resan till ett nytt barn, började bra, men sen gick det snett och fostret dog. Typ.

Idag har jag träffat en god vän, som inte bor så när mig. Vi träffas inte så ofta, men nu är han här i närheten i jobbet några dagar. Vi är så lika. Och ändå så olika. Hur är det? frågar han. Eländigt, svarar jag. Igen? frågar han. Missfall, svarar jag. Och så blir det en lång varm kram. Han vet precis hur vi har det. Vi delar samma värdegrund, på nåt sätt. Skönt med såna människor!

Blödningen kom igång ordentligt i söndags kväll. Tröttsamt. Jag bäddade med en stor frottéhandduk under lakanet, är lite rädd om madrassen. Suck. Men, det har klarat sig faktiskt! Men jag har sovit illa, och varit uppe på toa många gånger på natten.

Med risk för äckliga detaljer kan jag säga att det är mycket som kommit ut. Främst när jag sitter på toa, då är det mycket mer än klumpar, om jag säger så. Sen kan det lugna ner sig en stund. Sen blöder det som en vanlig mens. Och sen sätter det fart igen. Jag tror att det fostret kom ut idag. Det var den ljusa klumpen, ni vet..... Min lilla ängel.

Det är liiiiite tungt, att det är precis fem år sen det allra första missfallet vi hade. Nästan på dagen exakt fem år sen. Lite läskigt.

På jobbet sitter folk och pratar om sina vanliga bekymmer, och jag vill bara skrika ut att NÄÄÄÄ tänk på mig då!! Här händer det jobbiga saker, förstår ni!!!

Men. Jag säger inget. Jag skrattar och är som vanligt. Sen orkar jag inte riktigt hålla masken hela tiden, och någon frågar hur det är. Jag svarar att det är eländigt. Men, säger jag, Livet går ju upp och ner hela tiden, eller hur? Och då får jag oftast ett rätt lättat leende tillbaka. Man vill bry sig, men det är jobbigt och bry sig....

I början på veckan hade jag ont. Och nu snackar vi ONT. Sån där smärta som det söker mig för. Alltså, man nästan svimmar. Jag åt Alvedon + Ipren som godis ungefär. Nä, inte riktigt. Men nästan. Det går ju över, om tur är. Vetekudden är go då. Både på magen, och på korsryggen.

Jag känner att hormonerna glider ur kroppen. Jag är inte lika bedövande trött längre. Brösten har minskat i omfång och känslighet (skööööönt). I morse hade jag bara 37,3 - inte mycket till feber längre. Jag känner igen mig i min kropp. Och det känns bra. Missförstå mig inte nu. Om graviditeten fortsatt normalt, hade jag klarat av det. Men nu valde Bubblan att lämna oss, och då vill jag må som vanligt igen.

Idag är det lite varmare, här där jag bor. Äntligen! Jag har varit ute en sväng nu i eftermiddag. Det är bra. Men nu är det dags att börja med lite middag....

Ta hand om varandra - och glöm inte kramas!! Mycket!! Det är både gott och nyttigt.... <3