Tid. Ja. Jag trodde jag skulle få mer tid nu. När jag inte jobbar lika mycket. När jag är ledig på dagarna. "Ledig".
Men, tid är det mest jämställda i hela världen, för det är det enda vi alla har lika mycket av. Alla har vi 24 timmar varje dygn, 7 dagar i vecka. Jomenvisst. Men, vad gör vi med vår tid? Ja, se där är det ju lite olika....
Jag jobbar inte så mycket. Men har ändå fullt upp på dagarna. Tiden går, kan man väl säga.
Har hunnit med ett gravtest också. Fick ingen mens, och mådde bara så jäkla illa. Naturligtvis var det negativt. Hade ju inte väntat nåt annat. Men, blev ändå uppmanad att testa. Gjorde det med mycket dåligt samvete, dagen efter jag druckit mer (starkare) alkohol än på många år. Det händer såååå sällan nu för tiden. Dumt. Men så blir det ibland. Fest med trevliga vänner.
Hur som helst. Jag har träffat det ena barnet som bodde hos oss, när vi fungerade som jourhem, sommaren för två år sen. Hur det kändes? Konstigt. Jag vet inte om barnet kände igen mig, egentligen. Idag är barnet 6 år. Har vuxit mycket, ser annorlunda ut. Är orolig till sättet. Familjehemmet tror det är adhd. Visst kan det vara det. Finns ju rätt ärftlig belastning också. Dessa två barn har i dag ingen som helst kontakt med biologiska mamman. Hon har gått ner sig i drogerna (många turer har det varit). Styvpappan finns inte alls med i bilden längre. Känns konstigt. Så livet blir för en del. Svårt att tänka mig att nån planerar och vill ha ett sånt liv. Men så kommer det olyckor, kärleksproblem och starka droger i vägen. Det är inte enkelt att leva.
Saknar jag barnen? Visst gör jag det. Vill jag ha tillbaka dem? Nä, inte nu. Det har gått för lång tid. Jag vet ju vad som har hänt dem, sen de flyttade från oss. Vi hade inte fixat det. När knappt de professionella klarar av det..... Jobbigt.
Vill jag ta hand om nåt annat barn då? Nja, jag vet inte. Jag har vant mig, vid det liv jag har nu. Vi har varandra, maken och jag. Och vi har det bra!! (Om han kanske kunde jobba lite mindre och inte vara så stressad bara.....). <3
Någon hundvalp har det inte heller blivit. Det var nära ett tag. Men, nej. Kanske nu, när jag ska jobba mindre och på helt andra tider? Vi får se. Just nu är det inga aktiva diskussioner i alla fall.
Saknar jag barn, har jag kvar min barnlängtan då? Ja, absolut. Den går nog aldrig över. Tror jag.
Kram till er trogna som läser :)
Jag hoppas att du haft en riktigt härlig påsk. Här har det varit lugnt och skönt, påskmat hos svärföräldrarna, promenader och en sväng till landet. Och såklart ett gravidbesked från bekanta som redan har 2 barn, och jo vi är glada för deras skull och det var på sätt och vis väntat, vi visste att de ville ha fler barn. Men den där lilla frågan gnagde i huvudet ett tag, den där frågan som kan te sig så konstig för den som inte är ofrivilligt barnlös...Frågan vi vet svaret på.."Varför dom och inte vi?" Svaret för mig och mannen är ju att det andra paret är fertila som tusan och vi är infertila så in i ..h-e...Och såklart kom ju de där fula tankar om att det är orättvist och att VI vill ju också ha barn. Jag vet att de där tankarna kan tolkas som att vi inte unnar dem ett barn till, men det är inte så jag menar. Vi unnar dem ett barn till, det är bara det att deras lycka påminner så starkt om att vi inte ens har ett barn och att vi kommer till 99,9% ALDRIG att få barn. Det känns så är det bara. Det är som att så länge vi inte umgås/träffar gravida eller bebisar så klarar jag/vi av barnlösheten väldigt bra, vi är lyckliga och mår bra. Större barn går jättebra, inga problem, inga tårar i kudden när vi kommer hem, ingen huvudvärk och ledsamhet i flera dagar efteråt. Men gravida och bebisar blir "för mycket" och jag/vi klarar inte av det utan att bli nedstämda. Jag hoppas att jag och mannen kommer klara av gravida och bebisar någon gång snart. Kram
SvaraRadera