Utebliven mens.

Jag har varit hemma och varit sjuk den här veckan. Idag stod jag inte ut mer, utan ringde vårdcentralen. Jepp, halsfluss, bihåleinflammation och så lite lunginflammation på det?? Suck.

Maken har sovit i gästrummet. Vi sover bättre båda två då, nu när jag hostar så illa.

I går kväll var han så söt, maken. Jag smög in och stoppade om honom och pussade honom god natt. Då sa han så där mjukt och gulligt, att... " du älskade min, du ska inte göra ett gravtest tror du?". Hm. Jag blev alldeles paff. Han har mycket mer koll än vad jag har!!

Äsch, svarade jag. Det är snart dags för mens, känn här! Min bröst svullnar alltid, så jag märker när det är på gång.

När hade jag sist? frågade jag. Då talade han om, att det var första veckan i december. Tokstollen!! Han har stenkoll på mig!! Det har jag inte ens själv...

Hur som helst, gravtest i morse visade inget. Det hade jag ju egentligen inte trott heller. Det dumma är, att när han säger så, och när jag nu gör ett test - så finns det nånstans ett litet litet hopp.... :(

Visst, det skulle kunna ske. Ni vet, vi är avslappnade och har "slutat försöka" och allt sånt som hjälpsamma människor alltid talar om och påpekar....

Men, jag fyller snart 45. Oj. Så. Gammal. Jag. Är.

När vi slutade med ivf, så kom ju inte mensen i gång efter sista missfallet. Jag var då tillbaka hos min distansläkare, som kollade klimakteriet. Det var låååångt kvar, påstod han då. Hur kan de förresten se det?? Nån som vet?

Om jag inte vore så sjuk, så skulle jag pussa lite mer på söta maken.... <3 <3 <3

Kram till alla där ute....