Efter missfallet.

Nu har jag blött färdigt. Men jag höll på i tolv dagar, mycket. Nu känner jag i hela kroppen att hormonerna gått ur mig. Jag börjar bli mig själv igen. På ett sätt är det skönt.

Kvar finns en sorg. Det mest akut ledsna har vi nu lämnat bakom oss, tror jag. Men sorgen finns kvar.

I torsdags ringde barnmorskan, så gullig hon är. Hon hade tänkt på oss, och ville bara höra hur vi mådde.... Vi passade på att bestämma tid för ett besök också. Det känns bra, att de kollar upp mig, så att allt ser okej ut. Men vi väntar ett par veckor, då Livet lugnat ner sig lite. Vi befinner oss just nu i det jag kallar "Helvetesveckorna". Betyg ska sättas, skolavslutningar ska övas och genomföras. Sen! Då kan man andas lugnt igen.

Idag är det Ofrivilligt barnlösas dag. Jag har lagt upp en liten film på min Facebook-sida. Vackra bilder och kloka ord till Sarah Dawn Finers musik. Sånt här är viktigt att prata om!!

Jag kan umgås, skratta, prata och se glad ut. Men mitt hjärta har fått ännu en sorg.... Där finns flera redan. Jag kan tackla dem. Jag måste acceptera dem. Men jag vill ändå inte ha dem där...

KRAM till er för alla fina ord, här och i mejl!!