torsdag 30 augusti 2012

Förvirrat....

Idag snurrar det i huvet på frun... ;)

Jag var hos kuratorn på förmiddagen. Fick gå ensam, eftersom mannen inte kunde pga jobbet. Vi pratade och pratade och jag fick ur mig massor, tyckte jag. Då hade det bara gått en halvtimma... Jag brukar få mellan 60 och 80 minuter, men idag blev det nog bara 50 min. Konstigt. Jag hade nog kunnat prata mer, men ändå inte....

Jag har tagit ett beslut. En god vän fick barn häromdagen. De har också kämpat, men hon blev spontangravid, inte bara en utan två gånger. Första gången fick hon ett sent missfall, typ i vecka 14. Och den här gången gick  det.

Mitt beslut då?? Jo, jag bestämde mig för att inte må dåligt över det här barnet. Att inte vara lessen, avundsjuk eller arg. Eller besviken. För fan, sa jag till mig själv, låt dem inte bli nån energitjuv!! Jag behöver ju all min energi själv. Jag kan ju inte påverka dem, eller hur? Varför då lägga ner en massa kraft på att vara lessen och arg och förbannad???? Nä, just det. Bara onödigt.

Hoppas jag kan leva upp till mitt beslut. Men, det var ett självklart beslut, och det bara kom! Rakt från himlen, ner i mitt medvetande....

Men det där är också olika. Jag har ju några fler goda vänner, som också väntar barn just nu. Och åtminstone en utav dem gör mig bara glad och lycklig!! Konstigt....

Är jag då "över" vår barnlöshet? Nä. Inte på nåt sätt. Men jag håller på att lära mig att hantera den. Att leva med den. Och må bra.

Snart kommer socialen på hembesök... Spännande, och nervöst. Men jag har god stöttning av vår kurator, som försöker berätta vad det är som händer. Men eftersom vi nu ska få besök hemma, har vi antagligen klarat såväl de skriftliga frågorna, som polisregister och socialens register... hihi...

Visst är det enklare att leva med barnlösheten, när jag/vi har nåt annat att fokusera på. Helst vill jag ju att vi tar hand om ett barn - i morrn!! Men samtidigt är jag mycket medveten om att den här långa tiden är bra! Vi behöver bli riktigt säkra på vad vi gör, och mentalt förbereda oss. Och förbereda våra föräldrar, syskon och vänner. Vi har berättat för våra respektive familjer, som alla är väldigt positiva. Snart måste vi nog berätta för vännerna också...

Jepp. Det var dagens förvirrade tankar. Men jag får nog lite mer ordning i dem, efter varje kuratorsbesök. Hon sätter igång många tankar, som jag sen fortsätter tänka när jag kommer hem...

Nu ska jag iväg och sjunga!!
kramelikram

torsdag 23 augusti 2012

Tvillingsjäl.

Ibland hittar man en annan människa, som man är lik. Inte till utseendet. Men kanske om sånt man har varit med om...

Jag har hittat en sån. Här, med hjälp av bloggen. Det visade sig att vi bodde nära varandra. Vi började mejla, och det var mer och mer som stämde. Vi är så lika. Det skiljer i ålder, utseende, yrke och en massa annat. Men det är nästan otäckt vad många saker som är lika...

Vi har träffats flera gånger, pratat, fikat och haft väldigt trevligt.

För ett tag sen var det dags att bjuda med våra "gubbar". Det blev en trevlig kväll, med mycket prat och skratt. Vi satt i vårt uterum, inga mygg, ingen kyla. Och vi satt länge, det blev sent. Men trevligt hade vi!

Man blir rik, om man har goda vänner. Vi har många erfarenheter som vi kan dela, som vi upplevt samma.

Så rikt livet kan bli!! Tack för att du finns, goa fina vännen min!!!

Prata. Tårar och kramar.

Igår var jag och sjöng, på kvällen. Precis som vanligt. Under tiden skördade mannen rödbetor, som han "la in" (jag vet inte hur det gick till.... hihi...). Nu har vi flera burkar med inlagda rödbetor i alla fall.

När jag kom hem, var han trött. Lite ... ja, nästan gnällig. Jag kramade och berömde. Han beklagade sig, för det hade inte blivit som han tänkt sig. Lagen hade inte riktigt räckt till. Men det var ju i en burk, protesterade jag! Jag tyckte i alla fall att det vände, och han var piggare.

Sen fortsatte vi prata. Han berättade att han skulle iväg två gånger med jobbet, i september. Jag hämtade almanackan och fyllde i. Konstaterade att det kanske inte blir nåt Barcelona i höst då... Vi pratade om att åka till Gotland. Eller Öland, sista helgen.

Hur som helst, klockan var mycket, vi skulle gå och lägga oss. Jag gick och borstade tänderna, klädde av mig, bäddade upp sängen och drog ner rullgardinen. Tänkte jag skulle släcka i köket och i vardagsrummet. Då håller mannen på att skrämma ihjäl mig, för han sitter kvar i soffan.

Han är sur på mig. För att inget duger. För att jag blev tjurig för att jag inte får hitta på nåt, inte åka och inte resa nån stans. Men så var det ju inte alls!! Jag blev inte alls sur eller tjurig... Han påstår att han inte duger nåt till. Han kan inte ge mig det jag vill ha, säger han.

Vaddå? undrar jag. Vad är det du inte kan ge mig som jag vill ha.

Ett barn, svarar han.

Är du lessen för det, undrar jag. Ja, svarar han. Med tårar som sakta rinner.

Jag trodde han var över det, att han accepterat och gått vidare. Han har ju i princip sagt till mig, att släppa det, att inte älta och gräva ner sig. Han behöver ju helt klart följa med till kuratorn, skojade jag mellan pussar och tårar...

Vi pratade mer, satt nära i mörkret i soffan. Såna stunder blir ju bra. Man måste tala om vad man tänker, och hur man känner. Vi pratar mycket om att bli familjehem. Vi har ju fyllt i våra häften med frågor (gick tillbaka till soc samma dag... hahaha). Vi väntar nu på deras hembesök.

Att han inte duger? Att han inte kan ge mig det jag vill ha? Att han inte räcker till?? Det var det dummaste jag hört i hela mitt liv!! Jag älskar ju honom! Jag behöver honom!! Jag vore inget utan honom... (eller i alla fall inte så mycket...). När jag gnäller och är lessen över jobbet, då finns han där, med kloka ord och kramar. "Du behöver en kram!" säger han, och så får jag världens goaste, varmaste och mest underbara kram.

Jag vet att han tycker jag sjunger för mycket, är borta för mycket. Jag har lovat minska. Det jag har lovat vara med på, måste jag hålla. Men sen ska jag vara lite mer restrektiv. Samtidigt vet han att det får ju mig att må bra! Men nu ska jag fokusera på en kör, och vara med lite grand i vokalensemblen. Inga solistuppdrag.

Ja, vad kan jag säga. Jag älskar ju honom. Och vi har det bra tillsammans. Vi har det.

Kram på er!

lördag 18 augusti 2012

Första kontakten med socialen...

I somras anmälde vi ju oss på nätet, som intresserade att bli familjehem. Och sen hände ingenting. Jag är väl otålig, för jag tyckte de kunde ringa nästa dag!! Mannen försökte lugna ner mig, och menade att det är semestertider... Hm... När jag var hos kuratorn i tisdags, berättade jag för henne om mina förväntningar. "Vi ringer och kollar! Nu!" sa hon... Oj. Det blev lite pirrigt i magen, kan jag säga...

Och visst, vår anmälan hade kommit fram (man vet ju aldrig!), men de hade ju haft semester.... (som mannen försökte tala om för mig!). Jag fick veta att de skulle ringa oss, inom några dagar.

Så, i torsdags (förrgår) ringde de. Naturligtvis när jag är på konferens med jobbet! Vi hade lunch kl 12-13, och min mobil plingar igång typ 12.10. Vilket jag inte hörde! Såg snart meddelandet, och ringde upp. Nähä, då är han på lunch. Efter några försök, fick jag till slut tag på rätt människa, som lite stressad bad att få ringa upp om 5 min. Eh...? Jo, det går väl bra.

Så jag gick ut, i en underbar vacker miljö, vid havet. Solen sken, varmt skönt härligt! Och efter en liten stund ringde han, socialmannen... (vet inte hans titel).

Vi pratade i en halvtimma ungefär, och han ställde en hel del frågor, som han antecknade. Allt för att få en bild av oss. Men det var ju bara jag som pratade.... Mannen var ju på jobbet.

Det var alla möjliga frågor. Dels praktiskt, adress, personnummer osv. Sen handlade det om varför vi vill bli stödfamilj, vet vi vad det innebär, våra jobb, vårt förhållande, vårt boende, ekonomi, tidigare förhållanden (??? varför?), vår erfarenhet av barn, erfarenhet av barn med problem osv osv osv.

Nästa steg då? Nu får vi med posten ett häfte med en hel massa frågor, det tar en halvtimma att fylla i, varnade han. Men samtidigt bad han oss att inte bli rädda för alla frågor, och förklarade varför det är viktigt att vi fyller i svaren och att vi är ärliga.

Det gäller att vi snabbt fyller i och skickar tillbaka, bad han. Och så snart han fått in våra svar, hör han av sig i gen, och vill träffa oss. Hemma hos oss.

Spännande...


kramkram

tisdag 14 augusti 2012

Olycklig.

Jag har inte skrivit på ett tag.

Jag har inte orkat. Ibland är det tungt, och ibland funkar allt som det ska. Det är inte så, att jag går runt och saknar ett eget barn, hela tiden. Nä, det är nog mycket annat som gör det tungt.

"Beror det på mig?" frågade min älskade man, när jag sa att jag nog var olycklig. Och NÄE det gör det ju INTE!! Tvärtom! Hade jag inte haft honom, hade jag nog inte mått så här bra...



Idag var  jag hos kuratorn. Och nu vet vi att en person från socialen kommer ringa typ i morrn. Spännande!! Det blev faktiskt lite pirr i magen då!

kramkram


PS Det här blev visst inlägg nummer 200. Jag som gillar siffror, kan fnissa lite åt ett jubileum... ;)

onsdag 1 augusti 2012

Semester, vardag... ?

Hemma igen, efter lite semestrande här och där. Öland är ju alltid Öland, så klart. Samtidigt är det skönt att få komma iväg nån annanstans, lite utomlands behövs också.

Iförrgår plockade jag av alla krusbär, så nu har jag snoppat dem, och portionerat ut i burkar för att frysa till senare....I frysen finns redan röda och svarta vinbär, och maken är på gång att plocka både hallon och blåbär.

Det är så mysigt, att i vinter, en lördagkväll, framför teven, ta en skål glass. Och så en burk med hallon i mikron, så att det blir som hallonsås. Mums, mums!

Idag har vi också städat i garaget. Eller, vi är inte klara än. Jag är mer rushig och driven än min man. Han tar tid på sig, plockar med en sak i taget, och skulle säkert kunna hålla på och städa i en hel vecka. Det hör ni ju själva, att det går ju inte! Så jag gick in, och gjorde lunch i stället. Vi hoppas få låna mina föräldrars släpkärra i morrn, så vi kan köra till soptippen (=återvinningscentral eller vad det nu heter för fint... ). Men min bror har haft kärran i flera veckor nu... Till och med min pappa började tröttna på honom, och skulle minsann prata med honom idag. Hahaha!

Annars inget nytt från kommunen om familjehem. Det är nu tio dagar sen vi mejlade, och inget svar. Beror det på semester, eller är de bara slöa, tro?? Jag vill ju komma igång NU! Otålig... ;)

kram kram