Legitimation.

Nu är vi legitimerade, maken och jag. Vi har gått färdigt kursen, för att bli familjehem. Vi blev inbjudna och starkt rekommenderade att gå kursen. Än är det inte tvingande att behöva ha den för att få bli familjehem, men vad vi fick höra så kommer det bli det.

Nu är vi alla fall klara. Det är bara barn som fattas....

Det svarta hålet.

Det svarta hålet finns där. Men jag har inte trillat ner där igen. Just nu är jag en bit i från, men brukar gå fram och titta ner lite grand i bland. Sen backar jag tillbaka igen. Eller så kommer maken och drar mig därifrån. Men de senaste dagarna har jag varit framme flera gånger och kikat...

Alldeles nyss berättade Pia Johansen (heter hon så?) på tv4 om sina fem missfall. En barnmorska höll med om att det är en stor sorg. Och då kommer så klart allt tillbaka igen.

Jag tillhör inte dem, som "firar" eller på nåt sätt uppmärksammar de dagar vi fick missfall, eller de dagar då vi skulle fött ett barn. Nä, men visst har jag fem små änglar där uppe i himlen.... Jag tänker inte på dem varje dag. Men det händer att jag tänker, att nu skulle vi haft ett litet pyre, som borde fyllt ett år... eller en tvååring... Det blev ju inte så. Och det tjänar inget till, att tänka på det. Vi kommer inte att få det så. För oss blev det inte så enkelt, att gå vidare genom att bli gravida på nytt. För då kom ett nytt missfall...

Jag har valt att tänka på mina fem små änglar, som just änglar. Ett väsen, utan ansikte, utan kropp. Mer en själ, som finns där. Hjälper till ibland, tar hand om ibland. De bara finns där. Jag behöver inte uppmärksamma dem. De vet, att jag vet, att de finns där....

.......

Här hemma har påsken smugit sig på mer och mer. Jag brukar sätta fjädrar i en buske vid garaget, men så har jag inte gjort i år. Varför?? Jo, det skulle komma mer SNÖ och det kom mer snö!!! Se där, lite koll hade jag! Däremot har jag lite ris på verandan med fjädrar i. Idag åker det nog fram några gula dukar, och så hänger jag upp påskakärringen i fönstret... Det kommer inte bli några påskliljor ute på trappen i år. Men, man kan ju köpa och sätta inne, på köksbordet, kanske? Jag är ledig idag, och har hela dagen på mig. Eftersom vi ska på familjehemsutbildning på lördag, är det skönt om det är tvättat och städat här innan dess. Så, där har jag en uppgift idag. Dagens andra tvättmaskin snurrar för fullt, och jag lade just in mer ved i spisen. Mysigt!! Och snön den bara faller och faller... Här har kommit 30 cm sen i går kväll. Men det är lätt, lätt pudersnö, ganska enkel att skotta bort. Och vallen som plogbilen lämnade förut, var inte heller så tung.

Vi ska inte fira så mycket påsk hemma hos oss i år. Förra året hade vi hela släkten på besök, så i år ska vi vara hos en annan släkting. Jag försökte få maken att vi kunde bjuda den andra släkten, så att gamla moster slapp ha kalaset i år igen. Men nej, det gick inte. "Det är ju skönt att vara ledig, inga måsten..." Ja, ja. Jag tänkte skapa lite, till värdinnorna vi ska till. Ett fat med ett par blockljus, någon gul liten blomma, kanske fjädrar, gula stenar och varför inte några gula små ägg? Allt inlindat i cellofan, och vips! har det blivit en fin present. Brukar uppskattas. Och ganska enkelt att göra. Så iväg och handla, blir också dagens uppgift.

Oj, det blir visst en del att göra idag?! Och så får jag väl blanda in lite snöskottning emellanåt... Pust. Stånk. Stön. Vaddå global uppvärmning??? Inte här i alla fall. Känns mer som om Golfströmmen verkligen har flyttat på sig....

Nä, om jag planerar så här: Idag städning, stryka dukar och lägga på, plocka fram påsksaker, tvätta handdukar och kläder. I morgon: handla, bädda rent i sängarna och tvätta sängkläder, samt ta hand om ren tvätt. Då har jag gjort det mesta idag, det är alltid skönt. Men serru, fröken Hönsamaja, här blir inget gjort om du sitter och skriver hela dagen!! Nä, sätt fart nu!! (och tänk inte mer på det svarta hålet, det finns där, det vet du, men försök hålla dig lååångt borta från det....)

Söndagskvällsångest? Nja, funderingar!

Söndag kväll. Lite ångest. Men ändå en rätt bra helg!

Det var två och en halv timmas orolig väntan i fredags. Sen landade vi igen. Jag drömde om barnen. Och i drömmen kommer de små små detaljerna fram. Och så drömde jag att de hade med sig 7 hundar (modell golden retriever) hit....

Det är lite knepigt att det svänger så mycket, så snabbt. Vi hade just landat i, att vi ska vänta ännu en månad. Och så. Kan det hända NU? Nej. Men, det kan ändå bli en akut placering. Kanske. Eventuellt.

Livet är verkligen upp, och så lite ner. Det är inte enkelt att leva. Men vem har sagt det ska vara enkelt??

Vi försöker planera för framtiden. Saker som vi ska göra snart, och andra saker lite längre fram. Kan vi planera en utlandsresa i oktober? Vart ska vi åka på semester? Är det möjligt att åka bort en helg i maj? Ska vi fira valborg där vi brukar? Hur gör vi på påskafton?? Vi får helt enkelt fortsätta planera, och så får vi väl planera om till nåt annat, om det skulle behövas. Vi kan ju inte sätta Livet på paus, medan vi väntar...

Jag var och hälsade på en otroligt mysig liten bebisflicka häromdagen.... Doftar bebis. Hon sov så gott i min famn.... Gnydde lite ibland, sina söta små ljud... Så liten, så liten... Tänk, man glömmer varje gång hur otroligt små de är! Vi pratade inte om förlossningen, och det var tur det. Då känner jag mig så otroligt mycket utanför. För jag kommer aldrig gå igenom en förlossning. Men gosa med en liten bebisflicka är helt okej!!

Maken kollar på teve. Det är visst mycket idag, bandy och ishockey, skidor och fotboll... Håhåjaja. Intresserar mig inte ett dugg. Inte idag i alla fall. Jag pratade mycket med min mamma häromdagen, efter att soc varit och berättat om nästa placering. Så ringde jag igen, när vi fick veta att det kunde bli akut placering men inte blev det. Hon är bra min mamma. Underbar! Klok är hon. Hon säger saker, så att jag tänker på ett annat sätt. Vänder och vrider på tingen, så det kommer annat ljus på dem. Klok kvinna. Jag hoppas jag ärvt en del av det!!

Hoppas ni får en fin vecka! Vi vet inte vad som händer den här veckan. Kanske inget. Kanske vänds vår värld upp och ner. Vi får se!!

kram på er...

Telefonen ringde....

... och jag känner igen numret.... Soc. Vad vill de nu?

Vi får veta att det kanske blir en akut placering, kan vi tänka oss det? Vi får en stund på oss att prata om det. Polis och social ska ev göra ett ingripande, det har kommit in en anmälan.

Efter två och en halv timmar i ett vakuum, ringer de tillbaka. Det blir ingen placering idag. Men, vill vi ställa upp och vara beredda, under helgen och nästa vecka?? Jo, säger vi, det kan vi.

Ett konstigt liv vi har... Vi vet inte vad som ska hända. Eller när det händer. Det är ovanligt med LVU, det vet vi. Det allra vanligaste är att det går snabbt, att få veta på några timmar.

Men, självklart ställer vi upp.

Mitt i natten.

Nu är det mitt i natten, och jag är vaken. Igen. Eller mitt i natten... Klockan är ungefär tre, och om jag somnade elva och vaknar sju, ja - då är det ju faktiskt mitt i natten... :)

Jag kan inte sova. Mycket tankar som snurrar i huvudet. Stora tankar, som meningen med allt, vad vill jag i framtiden... Och det är egentligen inte ens klara tankar. Det bara snurrar. Och så snurrar jag också...

Men jag löser ju inte de funderingarna nu. Så jag går upp, och försöker "tömma hjärnan", genom att göra nåt annat en stund. Det brukar funka. Jag kan säkert snart somna om igen.

De senaste dagarna har jag funderat en del på uttrycket "normalt". Och det är ju nåt som fått många att fundera. Jag blir så lessen på folk som tjafsar, bråkar, irriterar sig på varandra, säger negativa och dumma saker åt andra. Som bara ser sin egna lilla bubbla och inte kan se utanför den... Jag försöker verkligen vara en god människa. Men det är inte alltid så lätt. Ibland känns det, som om hur man än gör, blir det fel i alla fall.

Vi har inga hemligheter, min man och jag. Alltså, inte ut mot andra. Vi har kanske inte berättat för alla hela tiden vi gjorde IVF, men det är inget hemligt ATT vi gjort det. Vi har våra "mörka" berättelser på båda sidorna i vår släkt. Det är inget vi pratar om varje dag, men det är heller ingen hemlighet. Jag tror vi är fullt normala i detta.... :)

Att skriva här, började med två orsaker. Jag har alltid varit en skrivande människa, så det här blev en ventil för mig, som min lilla dagbok. Det var också ett sätt att komma ihåg när och hur vi gjorde vår ivf. Orsakerna har sedan blivit fler. Med tiden har jag fått flera vänner genom mitt skrivande. Och det känns som om vi behöver varandra, vi stöttar och ger råd, bryr oss om och hejar på. Men det är i en liten krets, och det är vänner som kan förstå lite av vad det är vi går/har gått igenom, maken och jag. Jag har fått många mejl, och det är okända människor (tjejer och så en hel del anonyma) som frågar och undrar och vill veta, om ivf, om familjehem och hur det är att ha tagit beslutet att "Vi är ofrivilligt och oförklarligt barnlösa och fortsätta leva ett bra liv".

Liksom andra som bloggar och skriver, har även jag fått påhopp och tråkiga kommentarer. Ord provocerar... En del tar jag bort, andra får vara kvar bara för att de är så dumma... Jag har ju ingen ambition att påverka världen, att göra revolution, att vara politisk. Nä, jag började för att få skriva av mig och för att inte glömma.... Vi bor i ett underbart land. En av de underbara sakerna, är att jag FÅR tala om vad jag tycker och tänker. Och det gäller ju oss alla. Jag kanske inte BÖR skriva vissa saker, av hänsyn till andra. Men, VAD jag skriver är MITT val.

Jag behöver inga kommentarer till det här inlägget. Det är mina snurriga tankar mitt i natten. Kanske ett sätt att klargöra för mig själv. Jag menar hur som helst inte att såra någon med detta, inte att sätta upp nåt pekfinger, eller bara be om positiva kommentarer... Nä, det är ju fritt för alla, att skriva och säga vad vi vill... :)

Nu ska jag fortsätta sova. Förlåt mina snurriga tankar. Man blir lite snurrig när ens liv hela tiden granskas och utreds och frågas om. Kanske kan även vi, min man och jag, få slå oss till ro nån gång...

Gonatt alla, och sov gott....

Ge upp.

Nu ger vi upp. Det räcker kanske nu. Vi orkar nog inte med mer berg-och-dal-bana. Klarar vi ännu ett fall? Gå igenom samma tjöt en gång till med socialsekreterare (och andra)? Få ännu ett avslag, trots alla positiva, uppmuntrande ord? Eller, kan det bli tredje gången gillt??


Låt oss vara ifred med vår ofrivilliga och oförklarliga barnlöshet. Det är som det är.


Vi finns fortfarande här. Två kloka, förståndiga människor. Bra hem, bra ekonomi. Sunda värderingar. Här finns alla möjligheter, som soc uttrycker det. Men, det kommer nog bara vara vi två. I det här fallet blir ett plus ett bara två. Det blir inte tre.


Det finns andra meningsfulla saker i Livet. Vi ska bara hitta dem nu. Sen kan vi också leva ett bra liv. Förhoppningsvis.


Fast just nu ser det rätt svart ut....

Deppigt.

Mitt i natten, och jag kan inte sova. Det är bara jag och rådjuren där ute som är vakna nu...

Vi har inte hört nåt från soc. Jag har gett upp, den här gången också. Jag tror inte det blir nåt LVU. För om det hade blivit det, hade vi nog redan hört nåt... Det är min teori...

Jag läste nyss en artikel om en utredning av familjehem. Barn placerade i familjehem lyckas mindre än övriga barn. De får mer missbruk, klarar inte skolan och blir sjuka eller tar livet av sig.  Slutsatsen i rapporten var, att vi måste bli bättre på att ta hand om de här barnen.

Ja? Och?? Vi finns ju här och väntar.

Men, vi väntar inte så länge till. Vi har sagt, maken och jag, att vi ger det detta året. Sen är det för sent. Men jag tänker, att får vi ett nej till nu, då orkar jag inte vänta mer. Samtidigt så tänker jag, att vi har ju gått den här familjehemsutbildningen - har vi gjort det i onödan då??

Just nu har vi tiden, kraften och orken att hjälpa någon annan. När alla säger hela tiden, att det är så otroligt många som behöver hjälp, varför får inte vi hjälpa då?? Är det nåt fel på oss, som ingen vill säga??? Nej, det tror jag inte. Vi är utredda om och om igen, in på bara kroppen. Och vi har en utbildning bakom oss. Vi är mer förberedda än många andra, skulle jag tro. (Inget ont om nån, men vilken liten 18-åring som helst kan ju utan vidare bli förälder i dag...).

Äsch. Det är tungt nu. Men det är mitt i natten, och då är alla skuggor grå... eller vad är det man säger... I morrn är jag ledig. Jag har en telefontid med vår kurator. Hon har ju egentligen slutat, men vi är lite speciella för henne, så hon ska ringa, för att kolla upp hur allting är... Snällt av henne! Men jag har ju inget positivt att säga, precis...

Jag försöker att inte tänka på det här LVU-beskedet. Men allt jag vill, är att ringa... till soc och tjata lite.... till förvaltningsrätten för att fråga om domen... Nä nä. Nu ska jag lugna ner mig. Inte hoppas, inte hoppas, inte hoppas!!!

Varför kan inget nån gång var lite enkelt och smidigt???

Familjehemsutbildning.

Vi går ju just nu en familjehemsutbildning. Vårt län är lite i framkant, och vill redan nu att alla familjehem ska gå en kurs. Det kommer bli en lag på det senare, säger de.

Visst. Vi har inga problem att gå. Det är nyttigt. Intressant. Och vi träffar andra i samma situation som vi! Vi lär oss en del.

Men, det är så himla negativt!! När vi går därifrån känns det som om vi inte vill bli familjehem. Klarar vi det? Orkar vi? Kan vi ta hand om barnet? Gör vi rätt mot föräldrarna? Socialen säger si, socialen säger så. Detta hemska kan hända, och detta hemska kan hända....

Det är säkert bra att veta om alla problem som kan hända och ske. Men varför inte vara lite positiv också? Berätta om nåt roligt, och bra!!!???

Alla utom vi, på den här kursen, har eller har haft barn placerade hos sig. Varför känns det då som om vi ska bli avskräckta??  Och alla, jag menar alla i den här "branschen" pratar om hur stort behovet av familjhem är. Varför finns inget barn till oss då?? Hela tiden får vi frågan, på kursen, om vi fått nåt besked än. Nej, svarar vi och skakar på huvudet. Va? säger alla, och undrar varför det tar så lång tid... Ja, inte vet vi i alla fall.

Nä, det här blev visst lite negativt. Men så är ju livet. Upp. Och så lite ner... ;)

kram

Ska det bli en repris?

Idag känner vi verkligen hopp om att våren är på väg! Jag vet att mars är en vårmånad, men det känns lite tidigt än. Det kan komma bakslag, med snö! Vi passar därför på att njuta lite extra en sån här underbar dag!

Jag har suttit ute, mot söderväggen (utan jacka, bara t-shirt!) och druckit mitt kaffe. Maken höll på att pyssla med sina fröer. Han sådde lite nytt, och planterade om lite som redan kommit upp (paprika och chili). Härligt!

Det ringde inte någon från soc i fredags. Vilket jag tycker är mycket dåligt, det var deras förslag - de skulle ringa oavsett om de fick reda på nåt eller inte. Säkert. Vid halv tre-tiden ringde maken.  Förhandlingarna hade väl gått bra, men de kunde inte alls känna åt vilket håll det lutade. Och vi vet inte vilken dag domen kommer. Nähä. Ska det bli samma sak igen?? Att vi liksom tappar allt, på målsnöret? En repris. Men, vi hoppas och tror inget. Eller försöker i alla fall.

Jag minns en vår, då jag storgrät, för jag ville också gå i vårsolen med barnvagn. Sen har jag tänkt på det där, och insett, att jag får väl aldrig göra det.... Men jag skulle så gärna vilja gå ut i solen, och ha med mig ett, eller två barn, och plocka lite vitsippor... som vi sätter på köksbordet.... Det är inte samma känsla att göra det ensam. Eller hur?

Ikväll ska jag iväg och sjunga. Det har varit mycket sång ett tag nu. Och det är kul! I torsdags sjöng jag på en begravning. Och ikväll är det på en musikgudstjänst i en grannkyrka. Det var t o m annons i den lilla lokaltidningen, hoppsan! För lilla mig... ;)

Men först - lite mer vårsol och go värme!!

kram på er!