Asfalt. Strumpbyxor. Barnlängtan. Ungdom. Död. Kram.

Jag jobbar hemifrån idag. Så var det tänkt i alla fall. Men nu kanske jag åker iväg och jobbar i alla fall.... Vi gör en ny garageuppfart, nämligen. Och igår jobbade maken hemifrån när de kom och började greja med det. Men, de blev ju inte klara, så då fick jag vara hemma idag. Nu blir de ju inte klara i dag heller.... Jag trodde väl i min enfald att det var att platta till lite, så och splash på med asfalten och så kör man med bulten och det blir platt.... Hehehe.... Nä, kanske inte riktigt så. Förhoppningsvis är de klara med arbetet idag. Och SEN blir det själva asfalteringen. Men, den blir ju inte NU. Killen jag pratade med log med hela ansiktet (ni vet, ungefär som: lilla gumman, det här begriper du väl tar tid, vi kommer när vi vill, och det kan ta lång lång tid....).

Ja, ja. Det är världsliga problem.

Jag har fler världsliga problem. Vi ska gå på bröllop. Jag måste ha strumpbyxor till min klänning. Säger min mamma. Man ska vara elegant och fin på ett bröllop, det är klart. Och hon menar att det ser mycket mer klätt ut med riktiga strumpbyxor. Vad är det för fel på tajts??  Nä, jag fattar, och hon har ju rätt, så klart. Men jag har lite dåligt med strumpbyxor, så nu ska jag ut på stan och leta rätt på det. Och en snygg färg också, vilket jag tycker är det svåraste...

Ja, ni hör ju vilka problem jag har... ;)

Nu när jag har ändrat mitt liv så radikalt, tänker jag ibland på hur det skulle varit om vi hade fått ett biologiskt barn, någon av de där första gångerna vi var gravida. En treåring kunde ha sprungit runt här nu, eller en snart-fem-åring? Eller kanske två barn?? Hade vi bott kvar i huset då? Jag hade förmodligen jobbat kvar på mitt jobb som lärare. Kanske vanlig lärare, och inte ens musiklärare? Eller hade jag ändå vågat/varit tvungen att ta steget och säga upp mig och byta karriär? 

Jag tycker det är så oerhört fantastiskt roligt det jag jobbar med nu, och det jag läser. Jag känner att jag som person har ett helt annat lugn. Jag hinner andas. Jag hinner tänka. Och jag njuter av så många saker. Som småbarnsförälder hade det förmodligen inte varit så. Men. Då hade jag fått så mycket annat i stället. Jag hade fått hämta och lämna på förskolan. Namna kläder. Sticka den där koftan jag nu gjort, men till mitt eget barn i stället.... Jag hade varit i en helt annan värld med  blöjor, nappar och vaknätter.... Ja, ni fattar. Alltså.

Ja, alltså. Jag har det bra nu. Det har jag! Men, barnlängtan finns kvar. Den försvinner nog aldrig. Den där känslan, av att det inte kommer någon efter mig. Vem tar hand om oss när vi blir gamla?? Ska jag bli den där gamla fastern/mostern som man pliktskyldigt hälsar på till hennes födelsedag och till jul? Och har med sig en orkidé...

När vi ska på bröllop tänkte jag sätta upp mitt hår, men jag är så dålig på det, så jag åkte till min frisör och beställde en tid. Jag letade upp foton från 1995, alltså 20 år sen, då jag också var på bröllop och fick håret proffsigt uppsatt. En vän till mig är frisör, och gjorde det då som en tjänst då jag passat hennes barn en del. Nu tittade jag på foton och log. Jag är ung där. Bara 25 år. Ser glad ut. När maken fick se fotona log han och sa: Vad söt du var då! <3 Hm. Svarade jag. "Var"??? Och varför lät han så förvånad....??

Det slår mig ofta nu, att jag inte är så ung längre. Jag VET ju hur många år jag är. Det är inte det. Men, det känns inte som om jag är så himla gammal. Jag vill inte vara 25 längre, det är inte det. Men jag känner mycket yngre. Maken fyller 50 inom en kortare framtid. När min pappa fyllde 50 var han jättegammal!!! Det är ju inte maken alls! Min pappa gick i pension när han var 56.... Eh....? Det gäller att leva livet fullt ut, hela tiden. Njuta av det man har. Visst är det bra med lite pengar på banken, men vi får inte ta med dem när vi dör.... Min svärfar dog ju i somras. Många frågor om vår död väcktes då. Jag har faktiskt skrivit ut det s k Vita Arkivet till maken och mig. Vi har inte fyllt i det än, men vi ska. Det är klokt att ha tänkt igenom en hel del, innan man hamnar i en situation, då man kanske är alldeles förkrossad och bedövad av sorg!

Spridda tankar så här en onsdag i slutet på september..... Men, jag hinner fundera en del nu. ;)

Och även om min barnlängtan fortfarande är STOR, så kan jag glädjas med andra!  Just nu är jag bara glad för Wilda Mathilda, som just fått sin son.... Kärlek till hela hennes familj!!

Det är viktigt att kramas, så gå ut och krama någon i dag!! KRAM