onsdag 31 augusti 2011

Ont och på sjukhus.

Precis efter att jag skrivit mitt inlägg igår slog blixten ner i mig. Ja, inte bokstavligt talat... Helt plötsligt fick jag en fruktansvärd smärta i magen. Jag kunde inte röra mig. Det var som en kniv som skar i mig. Jag bara stönade högt, tårarna rann, jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Min älskling var ute och sprang, och kom hem bara fem minuter efter. Då låg jag i soffan och bara flämtade, stönade av smärta...

Han är en rådig man, så han ringde akutläkarnumret på kliniken, och det var "vår" läkare som svarade. Han sa åt oss att åka direkt till sjukhuset, inte till min distansläkare en timme bort, utan till närmaste sjukhus 30 min bort. Han ringde dit och faxade papper. Jag lyckades ta mig ut i bilen (gick dubbelvikt, varje steg en plåga), och det gick fort dit... Min älskling var allt lite orolig för mig.

Jag har aldrig känt sån fruktansvärd smärta. Det gjorde nåt så fruktansvärt ont!

Väl på sjukhuset fick jag träffa en mycket go kvinnlig läkare. Hon kunde inte se nåt särskilt, men påpekade att jag var överstimulerad. Nja, sa jag. Lite grand, men inte så mycket som förra gången. Hon var bekymrad för höger äggstock var 7 cm stor. Och? tyckte jag, i höstas var den 10-11 cm.... Jag hade en hel del äggblåsor kvar (visste jag ju) och även vätska i buken).

De ville behålla mig över natten. Nu började smärtan avta. Det var bara en molande tung smärta i hela magen, mest neråt.

För att göra en lång historia kort blev jag bättre under natten, slutade må så illa och alla blodprover visade att jag inte var så överstimulerad. Magen minskade i storlek, och jag tappade lite i vikt under natten. Jag fick åka hem om jag ville, och komma tillbaka vid behov.

På förmiddagen hann kliniken ringa min man (ingen svarade ju hemma). Han berättade hur jag känt det, vad som hänt och vad sjukhuset sagt. Läkaren talade om att jag nog inte var överstimulerad. Och vätska i buken får man alltid efter ett äggplock! Istället trodde han att min vänstra äggstock vridit sig. Symptomen tyder på det. Och så släppte det när jag satt i gynstolen och läkaren tryckte på magen och petade inuti mig. Då rättade det sig till, trodde han. Han påpekade att på ett mindre sjukhus kan de inte så mycket om ivf, och jag håller med honom. Han ville också att jag ska till min distansläkare i morgon för kontroll. Och det känns bra, för honom har jag stoooort förtroende för!

Så nu ligger jag i soffan, är liiite orolig för det lilla krypet där inne och hoppas att h*n inte tagit nån skada. Jag har fortfarande en del ont i magen, och är lite svullen. Men den där otroligt hemskt fruktansvärda smärtan jag hade igår, den har jag inte känt mer. Som tur är.

Fick ringa min chef och säga att jag låg på sjukhus. "Oförklarligt plötsligt väldigt ont i magen, de kollar om det är blindtarmen..." Ja, jag vet att det är fult att ljuga. Men hon har inte med detta att göra! Och säger jag nåt till henne, så vet hela personalstyrkan det. Tyvärr är det så.

Nu tillbaks till soffan. Jag är ganska trött...

kram!

tisdag 30 augusti 2011

Ruvardag 1

Ja, nu ruvar jag. Igen. Än så länge känns det bra, men det brukar det ju göra i början.

Det var ett litet åttacelligt liv som sattes in i mig. Kvar finns ett med 7 celler och ett med 10 celler. Dessutom finns ett tredje, som har saktat ner lite i sin utveckling. Får se om det överlever! Besked mot slutet av veckan. Det optimala vore ju förstås att alla tre överlever, mår bra och kan frysas ner. OCH att det lilla pyret inne i mig fäster OCH sitter kvar....

Kan det äntligen vara vår tur snart?

Och tiden går. Vi blir inte yngre. Jag tycker vi har haft skäl, med min sjukdom då jag över huvud taget inte kunde bli med barn. Lite taskigt bara, att jag nu kan, men att det börjar bli för sent. Hur gammal kan man egentligen vara som förstagångsförälder?

Jag har fortfarande ont i magen. Men det är väl alla äggblåsorna som virvlar runt där inne. Utan kontroll och sans, hahahaha! Läkaren spände ögonen i oss och  talade om att det nu är Absolut Avhållsamhet som gäller. Det virvlar ju runt en hel massa ägg där inne, och har man tur/otur blir jag gravid med dem. Då kan det bli sjulingar, åttlingar... eller fler.... Pust! Nä, tack, ett i taget!

Idag har jag jobbat. Och kommer hem och är sur och irriterad. Jag tror inte jag var det på jobbet. Men jag är väl trött, tror jag. Köpte en Hänt Extra på hemvägen. Gör typ aldrig det! Men nu kände jag att jag ville ligga i soffan och bara slöa en stund. Lite mysigt i höstregnet!

Ta hand om er därute!

måndag 29 augusti 2011

Trött.

Ikväll är jag så jäkla trött (att jag till och med svär...)...
Vill bara gå och lägga mig.

Men nu har vi en liten, liten varelse som består av åtta celler, som simmar runt inne i mig. Vi hoppas hoppas hoppas så klart att det ska hitta nånstans att fastna på!!! Det blev bara ett, och vi är nöjda med det beslutet. När vi pratat med läkaren var det liksom ingen tvekan längre. Och det var ju det vi ville, prata med läkaren.

Jag får skriva mer i morrn.... =)

G'natt!!!

söndag 28 augusti 2011

Irriterad

Jag är så jäkla irriterad. På ingenting. Typ. Eller på allting.

Och jag vet inte varför jag är irriterad.... Dumt...

Är jag hög på efterrätt och tårta? För jag är ju inte hungrig. Har jag ångest över att jobba i morrn? Har jag ångest över att sätta tillbaka ett, eller två, embryon i morrn?

Kanske.
Men nåt är det i alla fall....

Lugn morgon

Jag vaknar först, det är ofta så. Jag har ont i ryggen, och måste byta ställning. Så då smyger jag ut till soffan, och sätter på teven tyst, tyst... Jag har i alla fall tryckt i mig dagens crinone. Nu ska jag bara ta en folsyratablett också, så behöver jag inte tänka mer på mediciner och tabletter idag.

Vi ska tillbaka till fertilitetskliniken i morrn. Ett, eller kanske två små embryon ska sättas tillbaka. Det blev fyra befruktade, och vi hoppas hoppas hoppas att de ska klara sig, och bli nedfrysta till senare till fälle... Magen är fortfarande ganska stor, svullen. Det är ömt, och gör ont. Jag kan inte äta så mycket innan jag blir mätt, det är liksom fullt därinne. Men det lugnar ju snart ner sig.

Knöligt att vara borta från jobbet bara... suck.... Måste ta tag i det idag.

...

lördag 27 augusti 2011

Bättre idag.

Idag är det bättre. Fortfarande lite ont, men det känns mer som träningsvärk i magen. Och i ryggen. Håller jag på att gå av på mitten?? hahahaha....

Det har varit varmt i natt (i så gott som hela Sverige, tror jag), så jag har sovit "så där". Snurrat. Vaknat och somnat om. Sovit på magen, och vaknat av att jag haft ont i magen. Dumt. Men jag ska ta det lugnt idag. Vila och ha det gott. Inte ens plugga ett enda dugg, eller jobba nånting. Blev bortskämd med frukost idag! Fina maken min vet inte riktigt hur han ska kunna hjälpa till... Att få en bebis är mycket jobb, från oss båda. Just nu är det jag som har ont, men då slipper jag göra andra saker...

Undrar hur mina ägg har haft det i natt? Har de festat runt i värmeskåpet? Någon skrev i en blogg att hon velat ha en dold kamera där ... och det vore ju lite coolt! Med förstoring då så klart, hihi!

Nu blir det melodikrysset en stund = fortsatt vila. Sen ska vi faktiskt på födelsedagskalas = slipper laga mat idag också!

Kram!

fredag 26 augusti 2011

Äggplock.

Hemma igen. Har ont. Minns inte att det var så.... Men de fick böka runt ordentligt, och det är nog det som straffar sig nu.

Och så är jag fruktansvärt trött. Och törstig.

Nu ska jag bara trycka upp crinonen, sen ska jag vila....

torsdag 25 augusti 2011

Ont i magen

Oj, jag har ont i magen.

Jag åt alldeles för mycket lunch, antagligen. Nu känns det som om det skvalpar när jag går... Och det gör ont. Maten fick inte sin vanliga plats, äggblåsorna är för många och för stora. (men det är ju lite bra också).

Får nog lägga mig och vila en stund... Pust....

onsdag 24 augusti 2011

Lite roligt måste man få ha...

Ja, lite kul måste man väl få ha!

Det är så lätt att det här barn-önskandet leder till att mys-pyset försvinner. Man tittar i almanackan, säger lite trött till varann att, jaha i kväll är det dags... ;) Än har det inte gått så långt hos oss, men visst funderar man ibland.

Jag brukar säga till man min, så där på skoj och lite bus, när han inte är snäll - att han måste vara snäll vid mig, annars blir det inget "kuckelimuck". Trots att jag är så gammal som jag är, så är jag lite pryd, och blir lätt generad. Vilket naturligtvis roar min man omåttligt!! Han älskar att göra mig generad.... Så att kalla det där vi gör (när vi är ensamma, i sovrummet, under täcket hahaha) för kuckelimuck, har liksom blivit vår grej.

I somras hittade jag i en barnbutik, en liten burk med syrliga karameller. Det var Karlsson på Takets burk, nämligen hans Kuckelimuck-medicin....

Naturligtvis köpte jag en sån liten burk till min man!! Han skrattade gott och länge när han fick den! Och så har vi prövat den några gånger. Och visst funkar det!! Nu har jag ätit ett par karameller, och vips! så började mina ägg växa.... Magi... !!

Undrar vad Karlsson på Taket har sin Kuckelimuck-medicin till.... Mitt undermedvetna har väl hört, eller läst om det och sen tagit hand om ordet.

Vi har i alla fall haft roligt åt det!!

Finns det nån annan som har några "tips" för barnalstrande??

KRAM

Ovitrelle

Nu har jag tagit Sprutan. Nu känner jag verkligen att det är äggplock på gång!! Och det är sååå pirrigt!!!

Hoppas, hoppas, hoppas nu det går bra.


Fick höra två bra tips om man vill bli med barn idag. Det ena är att man ska äta mycket bananer. Eh....? Och det andra är att bada näck i mycket mycket salt vatten (typ Döda Havet). Känns inte som om nåt är särskilt trovärdigt. Men det bevisar ju bara att folk (kvinnor) i alla tider varit mer eller mindre desperata och inte alltid kunna få de barn de har velat ha... Lite sorgligt.

KRAM och go'natt!

Äggräkning. Jippi!!

Jag som var så orolig och inte ett enda dugg positiv före dagens äggräkning... Nu hade de små äggen skärpt till sig och börjat växa lite!! Eller, inte lite, förresten!!  I förrgår växte de för långsamt, nu hade de ökat mycket mycket mer än vanligt... Ja, jag är ju inte som andra...

Så nu är det dags för äggplock. Igen. Blandade känslor så klart. Lite nervöst, men också väldans spännande. Hur många ägg ska det finnas den här gången? Fler? Färre?

Det är lite knepigt det där att vara borta från jobbet. Jag har läst att flera av er andra som bloggar tycker det också. Jag får ledigt, men det är lite knepigt när jag måste ha nån som hoppar in och vik-ar för mig. Och det är ont om såna som kan det.

Nu är jag nog mest lättad. Det har blivit äggblåsor den här gången också!!

Ikväll blir det Ovitrelle...

KRAM!!

tisdag 23 augusti 2011

Orolig.

Jag är orolig. Och det är nog inte så bra. Jag ska ju vara positiv och skratta mycket, det mår både jag och äggen bra av.... ;)

Men jag känner mig bara nervös. Vad händer om mina ägg inte växer mer då?? Plockar de ut i alla fall? Avbryta och börja om? Visst måste de väl få fart snart?

"Pratade" lite med en annan tjej som också hade lite problem med sina ägg. Hon hade försökt peppa dem, och övertala dem varje dag.... Men det hände inte så mycket där heller...

Det tar tid och kraft att gå och vänta så här.

Min man har i alla fall kommit på att han skulle kunna få lite hjälp ekonomiskt från hans jobb. Eller hans halva av kostnaderna i alla fall. Alla pengar är välkomna. Hoppas, hoppas...

kram!

måndag 22 augusti 2011

Äggräkning, igen.

Idag är det sprutdag 11. Och jag var och räknade äggen igen. Nja, jag är nog ingen bra värphöna den här gången. De växer inte som de ska. Flera var bara nån millimeter större än i fredags. Men det fanns fler nu. Och det finns många, många små. Men det räcker ju inte. De måste bli större!!

Så visst var det en besvikelse.

Men jag hade nog anat det. Jag har inte känt ett enda dugg i magen på hela helgen. Förra gången kände jag nästan hur det växte i magen... :)

Nähä, dags för spruta igen, sen ska jag fixa lite mat!

söndag 21 augusti 2011

Trött, och lite nervös.

Ikväll är jag trött. Trots att jag inte har gjort så mycket idag. Jag är nog lite nervös inför i morgon också. Då ska jag göra ett ultraljud och räkna mina ägg igen. Hoppas nu på ett bättre resultat. Men, det får ju inte vara för bra. Jag vill inte bli överstimulerad igen. Det är en fasa!

Vi ska träffas hos min läkare, min man och jag. Han har inte alltid varit med. Men, förra gången gick det så himla bra när han var med. Så nu har jag sagt att han måste!!

Hoppas jag kan sova inatt...

Sprutorna.

Jag tycker inte om att ta sprutor. Och jag tycker verkligen inte om att ta sprutorna på mig själv. Men det går ändå. För att jag måste.

Igår tog jag sprutorna, båda två, när min svägerska var och hälsade på. Hon tyckte inte det var obehagligt eller så, utan ville gärna se och höra hur det går till. Och det kändes bara bra. Då blir ju det som jag håller på med viktigt.

Jag får ont på stället jag stuckit, en kvart efteråt ungefär. Det gjorde inte ont när jag tog de första sprutorna, utan det har kommit nu. Men det försvinner ju i alla fall. Ikväll ska jag inte vara hemma när det är sprutdags. Det är dumt, men inget att göra åt. Bara att bära med sig, och försöka hitta nån avskilt lugn plats (toaletten, kanske?) där man kan få vara ifred en stund.

Idag måste jag förbereda jobbet i morrn. Dumt när man måste vara borta så mycket. Jag ska ju till min DL i morrn, på ny äggräkning. Den arbetstiden  behöver jag egentligen inte ta igen, för jag kan ta ut kompledigt. Men - arbetet måste ändå göras!! Lite dumt ju...

Så, nu ska jag kvickt borsta tändera och bädda sängarna. Sen ska jag jobba lite!

kramkram

fredag 19 augusti 2011

Räknat ägg idag.

Idag har jag räknat mina ägg.

Blandat resultat. Jag är ju bara på dag 8 egentligen, så det är tidigt. Förra gången hade jag absolut inga ägg på dag 10. Sen hände allt bara PANG och jag hade massor helt plötsligt.

Nu finns det några stycken tillräckligt stora, men de är få. Däremot finns det många många små. Så nu har jag ökat dosen, och så ska jag tillbaka på måndag.

Troligen äggplock i slutet av nästa vecka.

:)

torsdag 18 augusti 2011

Äggräkning

I morgon ska jag räkna ägg. Är allt lite nervös, tror jag. Men jag tyckte jag kände lite i magen i går eftermiddag, så där kanske finns några stycken i alla fall...

Jag vill, vill, vill.... att det ska gå bra den här gången.


Idag fick jag reda på att en kollegas barn var ett litet IVF-barn. Häftigt! De har inte sagt det till så många, så jag kände mig lite stolt att jag fick veta.

Kramkram!

tisdag 16 augusti 2011

Sprutdag 5

Idag ska jag ta den femte sprutan, det är femte dagen. Det är också för att det är dag 5 som jag varit hos min DL och kontrollerat lite grand. Det såg bra ut! Slemhinnan hade faktiskt redan hunnit bli 5-6 mm (men jag har sååå fin slemhinna...hihi...). Och så fanns det ett par tre små äggliknande blåsor som kunde mätas, upp till 8-9 mm. Och det är mycket bättre än förra gången. Då hände ingenting. Och sen hände ingenting. Och sen hände ingenting. Och sen hände allting, och jag blev överstimulerad!!

Nu ville ändå Carlanderska att jag ska öka dosen lite grand, till 225. Och i dag ska jag ta Spruta nr 2 också. Hujedamej! Det är dags för Orgalutran. Och den ser ut som en spruta. Usch och fy. Den är jag faktiskt lite nervös för. Men jag har ju klarat det förut, så det bör ju gå.

Min underbara fina man är inte hemma ikväll. Inte för att det hade spelat nån roll, för när det är dags för mina sprutor, då är han låååångt borta... Tur att det är vi kvinnor som får göra allt det jobbiga och svåra, för vi klarar i alla fall av det. Eller?? ;)

Ikväll ska jag iväg och sjunga. Roligt!!

måndag 15 augusti 2011

Svårt att sova.

Jag kan inte sova. Så dumt.

Det bara snurrar runt i huvudet. I morgon ska jag till min DL, det är då sprutdag 5. Undrar om det har hänt något?? Jag känner ju ingenting. Ingen skillnad alls. Men förra gången kände jag ju inget förrän det typ var dags för äggplock. Men då kändes det ordentligt. Och så  blev jag överstimulerad. Det vill jag inte bli igen!

Jag har små blåmärken på magen efter sprutorna. Det hade jag inte förra gången.

Men jag är nog lite orolig för spruta nummer 2, som jag ska börja ta i morgon. Det är en helt vanlig spruta, och ska stickas in i 45 graders vinkel i låret. Hua. Klarar jag det? Den kan dessutom göra lite ont. Ont??? Nä, det är inte bra att säga så till en spruträdd person. Men min BM är så himla go, så hon förklarar nog ordentligt i morrn.

Jag är så full av allt IVF-ande. Och vill inte prata med någon av mina kollegor, vänner eller så... Och min familj.... Ja, min svägerska är nyfiken och intresserad, men hänger inte alls med i svängarna när jag berättar vad som ska hända. Hon har ingen koll. Hon är nog intresserad, men fixar inte att hålla i sär vad som ska hända. Min syster, som jag annars är så nära, är inte intresserad. Det gör mig lite lessen faktiskt. Äsch, jag får väl blogga här i stället!! Då får jag åtminstone ur mig allt som jag vill, och kan resonera med mig själv. Ibland blir saker och ting klarare då.

Kanske ska jag försöka sova, i alla fall??

G'natt!

Ont i huvudet.

Idga har jag börjat jobba. Bara det är en suck för sig. Men redan när jag vaknade, fem minuter innan klockan skulle sätta igång, kände jag huvudvärken. Jag hann ta ett par alvedon innan jag åkte till jobbet, och så har jag klämt i mig två till under dagen. Men de hjälper inte. Nu sitter jag med en varm vetekudde på nacken, skönt...

Beror huvudvärken på att jag sprutar nu? Nån sa till mig att jag skulle dricka extra mycket vatten under sprutningen. Hon själv fick ont i huvudet annars. Öh....? Jag har varit väldans törstig de här dagarna, kanske beror det på sprutorna helt enkelt.

Det har gått förvånansvärt lätt att ta sprutorna den här gången. Skönt.

Jag pratade med min chef idag, och berättade att vi ska göra ett försök till. Jag sa inte att vi redan var i gång. Hon är okej min chef, men har lite svårt att hålla tyst. Därför vill jag inte säga för mycket till henne. Men hon vet om att jag måste vara borta en del nu inom det närmaste. Hon bad mig känna efter, och om jag "mådde dåligt" tyckte hon jag skulle stanna hemma. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Jag tyckte inte att hormonerna påverkade mig så att jag blev arg och irriterad tidigare. Jag blev bara lättrörd, grät för ingenting! Men inte ilsken eller arg. Däremot gjorde de två missfallen, och det tredje som itne fastnade - det gjorde mig lessen. Riktigt lessen.

Men den här gången får det väl inte märkas då, kanske. Jag ska i alla fall försöka tänka positivt. VARA GLAD! SKRATTA!! Och försöka njuta lite också. Tur jag har min man, som vet precis hur jag känner inför mitt arbete, och inför några av mina kollegor.

Nu kommer han snart hem, så jag ska nog sätta på potatisen strax.... Längtar efter honom!!

söndag 14 augusti 2011

Typisk söndag.

Idag är det en typisk söndag. Sista dagen innan jag börjar jobba igen...

Det är mulet, det regnade i morse, men nu är det uppehåll. Mörkt och grått. Men inte så kallt, som tur är. Så vad gör vi då?

Jo, jag plockar in tvätten, och började rensa i garderoberna! En kasse till "återanvändning" och faktiskt flera kassar som ska slängas! Känns riktigt skönt. Jag retar maken en del för han har hur många t-shirts som helst! Han vill helst inte slänga nåt, det kan ju vara bra att ha hemma, eller när man tränar eller målar... Jo. Men 10 t-shirts att ha hemma, 20 t-shirts snygga nog till jobbet. Plus det kommer ytterligare 20 t-shirts med krage ("tenniströjor"). Alltså. Han ser så skyldig ut, när jag leende visar honom: Vaddå?? Han är för go, och jag älskar honom. Mycket.

Jag tog bara en liten paus, nu måste jag tillbaka till garderoberna.

I övrigt mår jag bra. Känner inte av sprutorna nåt än (visserligen bara tagit två hittills)...

Kram och vinkevink!

lördag 13 augusti 2011

Sprutan, dag 2

Nu har jag tagit min andra spruta. Det känns verkligen som om vi är igång nu!! Härligt!

Idag har vi tagit det lugnt, min man och jag. Min mamma är inte så pigg, så vi åkte ut dit, ursäkten var att vi skulle låna kärran och köra ved. Men vi satt och drack kaffe och pratade i en och en halv timme också! Vi fick ju dessutom en orsak att åka tillbaka med kärran, och sitta en liten stund och prata en gång till...

Så idag har vi jobbat med veden. Tungt. Svettigt i värmen.  Men den kommer göra stor nytta i vinter!! :)

Det blev lite onyttig lunch för den skull. Pizza. Men jag åt en halv pizza till lunch, och så den andra halvan nu ikväll. Så då blir det väl lite mindre onyttigt, eller?? ...hihihi...

Nu blir det nog teven....

Kan inte sova...

Det är mitt i natten. Det säger man alltid, fast det inte är precis "mitt" i natten... Nu är i alla fall klockan 02.46, och jag kan inte sova. Jag vaknade strax efter kl ett, och snurrade en stund i sängen. Tyckte det var bättre jag gick upp, så jag inte väcker maken...

Jag ringde min bm på eftermiddagen, frågade om det var okej att ta cyklo-f. Ibland blöder jag så otroligt mycket, och det visar sig att det här är en sån mens... Hon kollade runt lite, och sa att det var okej, i lite lagom dos så där. Så nu känner jag att jag har kontroll över det i alla fall. Men det kanske är för att jag är rädd att blöda igenom i natt igen, som jag inte kan sova? Eller så är det släktarvet som min mamma pratar om!

Det är månsken i natt. Så ljust. Lite läskigt när man inte är van vid det ljuset. Fast det är mycket som kan vara läskigt på natten... hehe...

Nåt som jag inte nämnt i min blogg är min vikt. Den är lite för hög nämligen. Om jag kunde tappa en så där tio kilo, skulle det säkert gå mycket lättare. Men det går inte!! Jag skulle t o m få hjälp av sjukvården, och träffa en dietist. Jaha, tjena. Det blev ju inget med det. De ringde mig för snart två år sen, och berättade att det var såååå lång kö dit. Ville jag träffa en sjuksköterska/distriktssköterska så länge? Gå dit, få prata lite, väga mig. Men ändå stå i kö för dietisten. Jag undrade hur lång tid det kunde ta innan jag fick träffa dietisten. Jag minns inte riktigt svaret, men mitt intryck var ju att det inte skulle ta mer än ett halvår. Eller hur. Jag väntar fortfarande. Men jag har troget gått var tredje, fjärde vecka och vägt mig och pratat med en sjuksköterska. Och det har ju inte hjälpt... Jag har en underbar man som stöttar mig, vi äter bra, vi rör oss efter vår egen förmåga (han mer än jag), äter inget godis eller chips.... Men vågen den står still. Ett tag tyckte jag nog att det kröp så sakta neråt. Men sen kom ett missfall, och vips! lyckades jag gå upp igen. Så jäkla dumt.

Och just vikten ligger som ett mörkt moln över mig. Är det mitt fel att det inte funkar, eftersom jag inte kan gå ner i vikt? Vilken usel människa jag är då.

Idag cyklade jag ner till stan i stället för att ta bilen. Helt okej! Jag har ätit bra och nyttigt hela dan. Förutom kanske ikväll, då det faktiskt blev två öl, till maten och sen framför teven. Men vi drack öl som vi köpte på semestern, och satt och hade lite mysigt. Då är det värt det.

Nä.... försöka sova kanske??
G'natt...

fredag 12 augusti 2011

Börjat ladda....

Nu har jag börjat ladda inför sprutan... Jag tänkte ta den ungefär kl 18 varje dag, så då har jag på mig en timme, 17.30-18.30. Då brukar jag var hemma, så det ska nog bli bra!

Tack Luiza, för dina fina ord! Och välkommen till min blogg!! :) Det är värt så mycket, att få lite positiva ord på vägen!

Jag pratade med min mamma för en stund sen. Hon hade haft en ångestattack inatt.... Det var länge sen hon hade det, men nu hade det kommit tillbaka. Min mamma är den finaste på jorden, en stark och oerhört fantastisk person. Men precis som jag, tar hon på sig lite för mycket ibland. Goa vänner kommer med sina bekymmer, och vi lyssnar och förstår. Sen har man ingen kraft kvar till sig själv. Hon har problem med sin syn, och kommer sakta men säkert bli sämre hela tiden. Min pappa har haft ännu en hjärtinfarkt, så hon oroar sig så klart för honom. Och nu oroar jag mig för dem båda. Det hade jag inte behövt nu... Men, jag ska tänka positivt i alla fall!! Den här gången ska det gå bra!!!

kram till er alla som kämpar!!

Uörk.

Om jag var lycklig i går förmiddag, för att jag fått mitt mens, så är jag idag totalt förkrossad och olycklig för att jag fått min mens... :(

Vaknade när klockan ringde 5.50 (maken ska ju jobba). Jag hade blött ner lakan, påsklakan och täcke... Bara att ramla upp och ut på toa, och sen försöka rädda madrassen i alla fall.... Så nu när klockan är 8 har jag ett tvättat täcke ute på tork och en vittvätt med lakan och trosor som hänger bredvid. Det mörkröda påslakanet snurrar för fullt i tvättmaskinen...

Vad man ställer till det ibland. Jag brukar aldrig, alltså aldrig blöda igenom när jag har mens. Det hände en gång, vid ett av missfallen. Men inte så här mycket. Suck.

Nu när jag ändå är vaken och uppe, så ska jag putsa lite fönster tror jag. Det står på min att-göra-lista innan jag börjar jobba. Och jobbet börjar på måndag... ;)

torsdag 11 augusti 2011

Trött.

Jag är trött. Klockan är 22.45, men jag har inte gått och lagt mig. Herr K gick och lade sig för tre kvart sen... Men han ska jobba i morrn, det ska inte jag.

I morgon ska jag börja med gonal-f igen. Undrar om jag kommer ihåg hur man gör med sprutorna...?? Men det finns väl nån förklaring inne i själva förpackningen... ;)

Jag ska börja på en rätt låg dos, 150. Då räcker en spruta i 6 dagar. Jag ska tillbaka till min distansläkare på dag 5. Då har jag hunnit ta 4 sprutor. Apoteket med denna specialmedicin jag behöver finns nämligen inte så långt från min distansläkare. Om jag går till nåt apotek här, i närheten av där vi bor, måste jag beställa. Och sen vet så många om vad vi håller på med, känns det som. Inte för att det är hemligt, men...

Nu ska jag nog också borsta tänderna, och sen krypa i säng.
Det är tröttsamt att få besök av tre små brorsbarn - men det är roligt!!

G'natt!

En liten undring bara...

När jag nu skriver mitt inlägg, och publicerar det, är klockan 12.55. Det står det också när jag väljer att spara och sedan publicera det. Men, när jag läser i själva bloggen så är klockan 9 timmar efter... Det står att jag skrivet inlägget 3.55. Och det är ju inte rätt...

Kan man ändra detta, eller??

Telefonkö....

Jag har en helt underbar distansläkare, och de barnmorskor som jobbar hos honom är helt otroligt fantastiska. Det finns bara ett enda fel:

Det går ju aldrig komma fram på telefon!!!!!

När man jobbar har man ju inte tid att sitta och vänta, och vänta. Jag är iofs fortfarande ledig, men hur kul är det att vänta och vänta? Oftast får man sitta en stund, sen ger den trevliga rösten upp, och skickar över ett meddelande om att det är många som ringer nu, försök igen senare...

Visst. Säkert.

Vore sååå himla bra om man kunde mejla!! Eller en telefonsvarare, där man kan be dem ringa upp! När telefontiden är slut nu på förmiddagen, kommer en telefonsvarare. Jag har pratat in mitt meddelande och bett dem ringa upp, vilket jag hoppas de gör!!

Snart kommer syskonbarnen, då är det slut på friden.... :)

Nu!

Idag började Herr K jobba, första dagen efter semestern. Tungt... tyckte han. Som den goda hustrun jag är, klev jag också upp kl 5.50, och plockade fram frukost, hämtade in tidningen... Men jag gick på toa först. Och! Där var blod i trosan! Jippie!!

Herr K sa att jag då aldrig låtit så glad på rösten förut, när jag berättat att jag fått mens... hihi!

Och nu hoppas jag att det kommer igång på riktigt. I så fall ska jag börja med gonal-f i morgon. Och då stämmer dagarna såååå himla bra, när jag ska göra ultraljud, äggplock osv. Man styr ju inte alls det där, men ibland finns det dagar som är bra och ibland finns det dagar som är mindre bra att vara ledig från jobbet!

Idag kommer brorsbarnen hit, så jag ska snabbt in i duschen, och sen iväg och handla inför lunchen de önskat: tacos!

=)

onsdag 10 augusti 2011

Läkarbesök

Vi hade bestämt oss. Tiden till distansläkaren hade jag bokat veckan före midsommar. Om vi bestämt oss för att sluta nu, hade det ju varit enkelt att avboka tiden. Men jag visste kanske undermedvetet att jag ville försöka igen. Än är inte pengarna helt slut, även om det blir tufft. Vi kan ju inte vänta i ett år, och jobba extra och spara och slita, för att få ihop pengarna. Vi är jagade av tiden, och måste försöka nu!

Göteborg förslog den korta metoden. Så då ska man bara vänta på en mens. Hahahaha!! Regelbunden? Jag? NÄE, skulle inte tro det. Men, nu har jag känt mig lite irriterad och lättretlig några dagar. Brösten håller på och svullnar, och när läkaren undersökte mig såg min slemhinna tjock och fin ut. Alltså, det kan komma en mens typ när som helst!

Så nu väntar jag på mensen. Allra bäst är det om den kommer i morgon torsdag, då kan jag få ihop alla ultraljud, äggplock och återinträden med bra tider och lösa det med jobbet. Men, man styr ju inte mensen.

Så, bara vänta.

Fortsättning?

Vi ville ha sommaren på oss och tänka. Jag fick en telefontid, i midsommarveckan, då jag fick prata med min läkare. Vi ville ju veta - är det nån idé att försöka igen?

Och joooo, det fanns inget som tydde på nåt annat! Allt hade hela tiden sett så bra ut, och de rekommenderade oss INTE att sluta nu. Men, vi måste ju själva bestämma om vi vill och orkar fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.

Och precis så är det. Det är de tre sakerna man måste tänka igenom.

Så vi tog en lång och skön sommar och funderade och pratade. Nu har vi bestämt oss.

Vi vill göra ett försök till!

Tredje återinträdet.

Den här gången ville snabbt på det igen. Så redan i mitten av maj, en onsdag var det dags igen.

Och så hem och vänta. Den här gången kändes allt så där bra igen. Jag kände mig verkligen gravid! Inte en endaste liten flytning! Och brösten svullnade, jag fick halsbränna... ja, såna där tecken man kan få.

Vi testade en dag för tidigt den här gången också. Jag var ju så säker, att jag inte ens behövde testa, kändes det som. Men, det var ett minus! Eller var det det? Man kunde ana ett svagt, svagt plus...

Vi gjorde om testet dagen efter, på den "rätta" dagen. Samma resultat.

När jag ringde Göteborg för att meddela ett minus, så frågade barnmorskan om det var helt säkert?! Hade jag tagit testet efter konstens alla regler? Ingen tveksamhet alls? Jag berättade om vår tvekan. Hon sa mycket bestämt att vi inte fick ge upp än! Testet är ju "bara" 99% säkert, det kan visa fel ibland... Så jag fortsatte med progynon och crinone i ytterligare fem dagar. Och så testade vi igen.

Den här gången var det ett tydligt minus.

När så barnmorskan från Göteborg ringde upp stod jag ute, genomsvett.... Det var 27-28 grader varmt den dagen, och vi höll på med veden. Så när den gulliga bm förklarat att det inte fanns nåt hopp kvar, och hon hade tröstat och försökt stötta mig, så stod vi där ändå och kramades och grät lugnt en lång stund på garageinfarten.

Nu hade vi inga embryon kvar i frysen.

Andra återinträdet.

Vi behövde lite tid efter missfallet, så vi väntade i ungefär två månader. Då hade vi hunnit hämta oss, och hunnit läka lite. Det var helt klart en välbehövlig paus! Veckan före påsk var jag ledig, och då passade vi på. Kanske skulle lite lugn och ro, och ingen stress, göra att det gick bättre?

Redan efter en vecka hade jag mycket mer flytningar än tidigare, och efter 10 dagar  kunde jag se att det var mer som blod. Ett gravtest visade mycket riktigt ett minus.

Embryot hade inte ens fastnat.

måndag 8 augusti 2011

Första återinträdet.

Vi skojar lite om det där, och kallar det för ett återinträde, det låter som om man är i rymden då. Och det kanske man är, på sätt och vis. Allt är så tekniskt och avancerat... Stort, mitt i allt det lilla!

När vi kom fram, fick jag snabbt upp i ett eget litet bås och byta om. Nervös, så klart. Sen återkommer bm, aj och oj, tyvärr hade vårt upptinade lilla embryo inte klarat sig, men de hade börjat tina ett nytt. Vi fick vänta lite bara.... En timmes extra väntan....

Sen sattes det tillbaka. Det var ett rätt märkligt ögonblick. Lite magiskt! Bara att få sitta i en eluppvärmd gynstol.... Alltså, wow! Och en skynka över mig medan jag fick vänta lite - här behöver man inte sitta och spreta med benen i onödan. Omtänksamt, tycker jag.

Och sen hem och vänta. Och vänta. Ovissheten som är så.... ja, hemsk! Efter 14 dagar var det testdags. Vi kunde inte hålla oss utan testade en dag för tidigt. Jag vet att många testar mycket tidigare, men nä, det ville vi inte. Vi ville ha ett säkert besked.

Och tänka sig, det blev ett plus!! Och även dagen efter, på måndagen blev det ett plus!

Jag vågade nog inte riktigt bli så där jättelycklig. Jag hade ju mitt missfall i färskt minne, och det var i vecka 8.

Två dagar senare, på onsdagen kom blödningen. Jag smet på toa på jobbet, hade väl inte märkt nåt direkt, utan blev både förvånad och chockad. Ringde så klart med det samma till herr K, och försökte sen nå både Gbg och distansläkaren. Fick inte tag i nån, blev lessen och orolig. Det hann nog gå 20-30 min innan en bm ringde upp från Gbg. Och visst, en blödning behöver inte betyda att det är över.

Jag åkte i alla fall hem från jobbet, orkade inte mer. Jag fick en akuttid (slinka emellan två andra patienter) hos min distansläkare, så jag körde dit. På parkering utanför mötte herr K mig, och då kom ju så klart mina tårar... Det blev en lång kram där ute, i snön och kylan.

Uppe på mottagningen, fick vi sätta oss i väntrummet. Men det tog inte mer än nån minut, så kom en bm och så fick vi sitta i deras fikarum, i en soffa, med svag lugn musik på i bakgrunden. Dörren lämnade hon lite på glänt, i fall  vi ville nåt. Så goa de var!! Jag kröp ihop i soffan, och satt intill herr K, som höll om mig. Vi fick vänta en stund, sen kom min fina läkare in. Vi pratade lite, och sen ville han undersöka mig.

Slemhinna var fortfarande fin, så än fanns det hopp. Jag fick INTE ge upp hoppet, eller sluta med de obehagliga vaggisarna!! Jag hade fått sån klåda av vaggisarna, att jag fick byta sort, till Crinone. Mycket bättre! Istället för tabletter tre gånger om dagen, var den gel jag sprutade upp en gång om dagen. På kvällen, så jag låg ner och det kladdade mycket mindre.

Lite hopp hade vi nog, när vi åkte hem. Återbesök om en vecka, till dess bara vänta. Och jag blödde. Alltså, OJ, vad jag blödde... Så jag tänkte ju logiskt, att här kan ju inte finnas nåt kvar... Det kom ju en gråaktig/ljusrosa klump också, och det var väl lilla embryot.... För återbesöket visade att det var tomt. Det fanns inget kvar inne i mig. Ännu ett missfall.

Det har nu gått mer än ett halvår, när jag skriver detta. Jag har förträngt mycket av känslorna, eller så har jag levt klart dem. För visst var jag lessen. Jag hade min lessendag och herr K hade sin lessendag. Vi fick vara lessna. Och det var bra det!

Vi åkte hem, var lessna, tog hand om varandra och försökte läka ihop oss lite. Och fundera på nästa försök. Vi hade ju trots allt två embryon kvar i frysen!

Mötet med IVF.

Det var med en viss oro i magen som vi kom till Carlanderska i Göteborg. Skulle jag vara för gammal? Var det ens någon idé? Hur stor chans skulle vi ha, egentligen?

Men läkaren var hoppfull. Vår fråga var: KAN vi? Deras fråga var: NÄR vill ni börja?

Eftersom vi hade en inplanerad bröllopsresa, beslöt vi att vänta till efter den. Det skulle bli den långa metoden, med nässpray (för att få ner hormonhalterna) och sedan en spruta om dagen. Men ett par dagar innan vi åkte iväg, kom min mens, så det vara bara att sätta igång med nässprayet. Hela bröllopsresan gick åt att hålla reda på klockan - nu är det dags för nässpray igen! :) Men vad gör man inte för en god sak!

Sprutorna gick mycket lättare än vad jag trodde. Som tur var fick jag testa med en bm i Gbg. = jag visste att jag kunde. "Kan själv" ungefär.... Men, vid första kontrollen hade inget hänt, inga äggblåsor än. Dosen ökades lite. Andra kontrollen, inga äggblåsor. Min läkare letade och letade, men det var helt tomt. Dosen ökades en tredje gång. Och på nästa kontroll fick herr K följa med. Och DÅ fanns det äggblåsor, runt 20 stycken som var tillräckligt stora. Så det fick bli äggplock bara nån dag därefter. Då punkterades ca 20 äggblåsor, och ur det fick de fram 11 ägg. Men, jag höll på att bli överstimulerad, så jag fick stränga order att åka hem och ta det lugnt.

Nästföljande dag ringde en bm och frågade hur jag mådde. Och just då mådde jag rätt okej. Det var en tisdag. Men på eftermiddagen började jag få mer ont i magen igen. På onsdagen var det mycket värre, så då ringde jag kliniken, och de tog kontakt med min distansläkare (har bara 8 mil till honom, liiiite längre till Gbg). De ville så klart se mig, och eftersom herr K jobbade hemma den dagen (han var lite orolig för mig), så skjutsade han mig. Jag var inte alls i ett körbart skick om man säger så.

Och visst var jag överstimulerad. Läkaren var lite orolig, han skulle vara ledig i två dagar, men jag fick en ny tid på fredagen, hos hans ersättare. Så det blev hem igen. Ont, ont, ont i magen. Jag kände mig som en uppsvälld ballong. När jag låg i sängen fick jag be herr K putta på mig, när jag skulle vända mig om. Jag kände mig som om jag hade en superstor gravidmage. Skulle det bli så här, att vara gravid?? Nja, kanske, men den magen kommer inte på ett dygn, det tar ju lite längre tid för den att växa!

På torsdagen ringde bm från min distansläkare. Hon var också orolig. Då hade jag fått problem med andningen. Jag fick inte luft, kunde andas stösvis, och det var enklast när jag inte pratade. Bm ville jag skulle komma in igen, och ta med mig en packad väska - förmodligen skulle jag läggas in. Jag var i ännu sämre skick att köra bil den här dagen, så min söta mamma fick rycka in och köra mig.

När jag var där, så ringde min ordinarie distansläkare, för att fråga om bm hade kontaktat mig. Han var i andra änden av Sverige på en begravning, och oroade sig för mig.... !! :) Han är för go!

Hur som helst fick jag åka hem igen (som tur var). Jag hade ingen vätska i lungorna, men väl i buken (hur kom den dit???). Stor som en halv falukorvsring ungefär... Så det blev återbesök på fredagen (då började jag känna mig bättre, lite, lite) och sen återbesök på måndagen igen. Men, det satt kvar i flera veckor. Problemet var ju den där vätskan i buken, det tog lite tid innan den försvann.

Så, under tiden hade de där 11 äggen lyckats bli befruktade. I alla fall 7 av dem. Eller om det var 9. Riktigt bra resultat!! Av dessa så fryste man nu ner de 4 bästa. För det var inte aktuellt med att föra tillbaka nåt, nä nä. Själva äggplocket gjordes i skiftet nov/dec, och det första sattes inte tillbaka förrän i mitten av januari...

söndag 7 augusti 2011

Gravid?

I maj 2010 skulle jag så få ännu en behandling med pergotime. Jag skulle bara vänta tills mensen kom. Hahaha! Inga 28 dagar här inte! Nänä! Den är fortfarande inte regelbunden. Men nu hade jag lite på känn att det var på gång. Jag kände hur det spände i brösten, och det brukar vara ett säkert tecken. Den skulle nog komma rätt snart!

Herr K frågade några gånger, och jag svarade lugnande att jodå, den är nog på väg! Jag kände det i kroppen. Efter tre veckor spände han ögonen i mig, och mer eller mindre beordrade mig att göra ett gravtest. Jag bara skrattade. Nåja, jag gjorde ett test. Och det var nog den enda gången som jag blivit tyst, säger herr K. Det var ett positivt test, ett +!!! Vem var egentligen mest förvånad...?

Jag hann inte få njuta så mycket av den graviditeten. Det blev ett missfall. Enligt den underbara kvinnliga läkaren vi träffade, så var jag i vecka 8.

Det var tungt. Men värmen och solen i slutet av maj månad hjälpte oss. Jag var ute och påtade i jorden, i trädgården, och det var mycket helande...

På kvällen före missfallsdagen, hade herr K frågat mig... om jag ville gifta mig med honom. Vi hade pratat om att göra det, men inte förrän om ett år, och på våren. Min käre make visste att jag inte ville ha nån "oäkting"! hahahaha... Som tur var väckte vi frågan, om det nu skulle gå fel med graviditeten, skulle vi ändå gifta oss? Jaaa, blev vårt gemensamma svar.

Så till hösten gifte vi oss! Och efter det släppte vi kontakten med vårt landsting och KK. Istället sökte vi oss till Carlanderska i Göteborg.

Det första inlägget.

Jaha.
Nu är jag här.
Det trodde jag nog aldrig, att jag skulle blogga så här! Offentligt... ;)
Men jag är en skrivande person, så det är ju egentligen inte en omöjlighet. Och jag behöver skriva av mig, känner jag. Det har varit en lång resa, dit jag är nu. Där VI är nu.

Jag opererades för elaka hjärntumörer när jag var 28 år. Inte reagerade jag väl då på att mensen försvann. Det tog nåt år, innan jag noterade att den inte kom tillbaka. Innan jag sökte läkare för det. Och så fick jag ett papper på, att jag aldrig skulle kunna bli gravid. Klart att det var en sorg! Vänner och syskon har fått barn, och jag har glatt mig med dem! Verkligen, jag har gjort det! Men långt inne i mitt hjärta finns ett sår, att jag inte skulle kunna bli mamma...

Så mötte jag mannen som jag älskar. Alltså, Älskar! Jag var 38 när vi möttes, han är ett par år äldre. Ganska snart började vi prata om barn. Han är, precis som jag, en "barnälskandemänniska", om ni fattar vad jag menar... När vi möttes hade mensen och hormonerna kommit tillbaka. Ja, bara lite sporadiskt när de själva kände för det! Men det fanns ju ett hopp då!

Det blev så klart nya läkarbesök. Min cancer har hållit sig lugn i många år, och min onkolog såg inga hinder att jag skulle bli gravid. Någon normal förlossning skulle det inte bli: "Vi ska inte krossa några bäckenben här inte!" Nä, tack för det!!

Så jag använde Pergotime, jag hann nog med ett par gånger. Det här var våren 2008. Jag hade ju hört talas om att gränsen för hjälp till graviditet var 38 år i mitt landsting. Så jag var faktiskt på KK strax innan jag fyllde just 38. Men det hjälpte ju inte.