Efter missfallet.

Nu har jag blött färdigt. Men jag höll på i tolv dagar, mycket. Nu känner jag i hela kroppen att hormonerna gått ur mig. Jag börjar bli mig själv igen. På ett sätt är det skönt.

Kvar finns en sorg. Det mest akut ledsna har vi nu lämnat bakom oss, tror jag. Men sorgen finns kvar.

I torsdags ringde barnmorskan, så gullig hon är. Hon hade tänkt på oss, och ville bara höra hur vi mådde.... Vi passade på att bestämma tid för ett besök också. Det känns bra, att de kollar upp mig, så att allt ser okej ut. Men vi väntar ett par veckor, då Livet lugnat ner sig lite. Vi befinner oss just nu i det jag kallar "Helvetesveckorna". Betyg ska sättas, skolavslutningar ska övas och genomföras. Sen! Då kan man andas lugnt igen.

Idag är det Ofrivilligt barnlösas dag. Jag har lagt upp en liten film på min Facebook-sida. Vackra bilder och kloka ord till Sarah Dawn Finers musik. Sånt här är viktigt att prata om!!

Jag kan umgås, skratta, prata och se glad ut. Men mitt hjärta har fått ännu en sorg.... Där finns flera redan. Jag kan tackla dem. Jag måste acceptera dem. Men jag vill ändå inte ha dem där...

KRAM till er för alla fina ord, här och i mejl!!

Snedresa.

Det är lite konstigt. Hur långt är ett missfall egentligen? Jag menar, jag har blött nu i fem dagar, och vet att det kommer hålla på ett tag till. Har man missfall hela tiden då, eller?

Vi har fått missfall. Eller vi håller på att få missfall. Hur säger man? Inte för att det spelar nån roll. Jag har bara funderat lite. Missfall är det i vilket fall som helst.

Och vilket konstigt ord det är. Miss och fall. Är det något som faller? Faller ur mig, kanske? Missar man det fallet då? Eller varför heter det missfall? Någon som vet?

Förr sa de att man hade haft en snedresa. Kanske ett bättre uttryck? Det som skulle bli resan till ett nytt barn, började bra, men sen gick det snett och fostret dog. Typ.

Idag har jag träffat en god vän, som inte bor så när mig. Vi träffas inte så ofta, men nu är han här i närheten i jobbet några dagar. Vi är så lika. Och ändå så olika. Hur är det? frågar han. Eländigt, svarar jag. Igen? frågar han. Missfall, svarar jag. Och så blir det en lång varm kram. Han vet precis hur vi har det. Vi delar samma värdegrund, på nåt sätt. Skönt med såna människor!

Blödningen kom igång ordentligt i söndags kväll. Tröttsamt. Jag bäddade med en stor frottéhandduk under lakanet, är lite rädd om madrassen. Suck. Men, det har klarat sig faktiskt! Men jag har sovit illa, och varit uppe på toa många gånger på natten.

Med risk för äckliga detaljer kan jag säga att det är mycket som kommit ut. Främst när jag sitter på toa, då är det mycket mer än klumpar, om jag säger så. Sen kan det lugna ner sig en stund. Sen blöder det som en vanlig mens. Och sen sätter det fart igen. Jag tror att det fostret kom ut idag. Det var den ljusa klumpen, ni vet..... Min lilla ängel.

Det är liiiiite tungt, att det är precis fem år sen det allra första missfallet vi hade. Nästan på dagen exakt fem år sen. Lite läskigt.

På jobbet sitter folk och pratar om sina vanliga bekymmer, och jag vill bara skrika ut att NÄÄÄÄ tänk på mig då!! Här händer det jobbiga saker, förstår ni!!!

Men. Jag säger inget. Jag skrattar och är som vanligt. Sen orkar jag inte riktigt hålla masken hela tiden, och någon frågar hur det är. Jag svarar att det är eländigt. Men, säger jag, Livet går ju upp och ner hela tiden, eller hur? Och då får jag oftast ett rätt lättat leende tillbaka. Man vill bry sig, men det är jobbigt och bry sig....

I början på veckan hade jag ont. Och nu snackar vi ONT. Sån där smärta som det söker mig för. Alltså, man nästan svimmar. Jag åt Alvedon + Ipren som godis ungefär. Nä, inte riktigt. Men nästan. Det går ju över, om tur är. Vetekudden är go då. Både på magen, och på korsryggen.

Jag känner att hormonerna glider ur kroppen. Jag är inte lika bedövande trött längre. Brösten har minskat i omfång och känslighet (skööööönt). I morse hade jag bara 37,3 - inte mycket till feber längre. Jag känner igen mig i min kropp. Och det känns bra. Missförstå mig inte nu. Om graviditeten fortsatt normalt, hade jag klarat av det. Men nu valde Bubblan att lämna oss, och då vill jag må som vanligt igen.

Idag är det lite varmare, här där jag bor. Äntligen! Jag har varit ute en sväng nu i eftermiddag. Det är bra. Men nu är det dags att börja med lite middag....

Ta hand om varandra - och glöm inte kramas!! Mycket!! Det är både gott och nyttigt.... <3

Samtal med läkaren.

Nu har det gått många dagar, och jag ber om ursäkt för det. Men vi har varit i mina föräldrars sommarhus, och jag har inte alls haft lust eller möjlighet att skriva där. Jag kan skriva på surfplattan, men det tar sån tid, och är inte kul. Jag behövde landa också.

Vi har haft några fantastiskt sköna och härliga dagar, vilket vi behövde. Bara maken och jag.

Jag kom hem från jobbet i onsdags, och hade ungefär en halvtimme på mig att plocka ner maten i kylväskan, packa ut våra väskor i bilen, slänga sopor och göra i ordning det sista för att kunna vara borta några dagar. Då passar läkaren på att ringa. Lite bra att jag var hemma, det hade varit jobbigt att vara på jobbet, tror jag.

Det är som vi, och läkaren trodde. Hcg halten har minskat på de här fyra dagarna. Inte särskilt mycket, men det har i alla fall minskat. Om det vore en normal graviditet skulle det ha fyrdubblats på fyra dagar. Men jag hade ju fortfarande ingen blödning. Vi bestämde att jag ska komma in till honom på måndag (i morgon). Om jag inte fått en stor blödning (som en rejäl mens, uttryckte han det). Jag frågade om jag ska fortsätta med tabletterna, och det var ett självklart ja till det. Så det har jag gjort.

Jag mår inte alls bra. Ont i magen, som känns så stor, så stor. Fortsatta andra "krämpor" som tröttheten, lite feber, springer på toa hela tiden, ömma bröst osv.

I går lördag, kom lite blod för första gången. Det var brunt, alltså gammalt. Jaha, tänkte jag, nu kommer det då. Men det gjorde det inte. Det blev inte så mycket mer än så. På kvällen kom någon droppe rött blod, alltså färskt. Men jag hade ont i magen hela dagen i går. Idag söndag har det kommit aningens lite brunt, och ungefär lika lite rött blod. Inte alls mycket.

Nu väntar jag bara på att det ska komma igång. Samtidigt funderar jag på det som läkaren sa. Jag trodde jag skulle sluta med medicinen med det samma, vad är det för mening att fortsätta, liksom? Har han ändå något litet hopp kvar, eller??

Vi var så förberedda på det här. Vi har anat hela tiden. Men samtidigt har det känts fel, att tro att det är hopplöst över, innan vi vet att det verkligen är det. Positiva förväntningar, på nåt sätt. Tror man det ska gå dåligt, så går det dåligt. Tror man att det ska gå bra, så går det bra.

Det var nog mest maken som blev ledsen och grät lite, efter samtalet med läkaren. Sen är det jag som får tårar i ögonen av det mest oväntade. Men det beror säkert mycket på gravidhormonerna, att jag reagerar som jag gör. Det har varit så vid de andra fem missfallen också.

Vi funderar mest på den där irriterande frågan, Varför? Känns så onödigt. Vi hade ju gått vidare. Vad skulle det här vara bra för? Vad lärde vi oss av detta?? Som vi inte visst innan.... Jag kan inte se meningen med det. Jag förstår inte. Jag vet att människor med stark gudstro, förklarar att vi små människor kan inte se Guds mening, hans avsikt. Vi förstår inte, vi har inte det förståndet som Gud har.

Men jag skulle ändå bra gärna vilja veta.

Det är för tidigt att gå vidare. Om inte Bubblan kommit igång och ge sig iväg ordentligt på måndag, måste till hjälp. För Bubblan måste ut, om det inte skett nåt mirakel. Jag väljer att tro på mina beräkningar, då jag vet när jag hade mens, sex och jag vet hur jag har känt och mått. Vi har då gått in i vecka 10 nu. Om man fortfarande kan säga så, när vi inte vet om Bubblan lever.

Ibland kommer tankarna, att det är nåt slags straff. Jag hade det för bra. Jag behövde påminnas om min litenhet, att vara ödmjuk och inte ta saker för givet. Men de tankarna blåser oftast förbi ganska snabbt.... Det är inte många som vet om vår situation, hur vi har det. När vi träffade goda vänner i helgen, och får frågan hur det är med oss, så ler man bara lite ansträngt och mumlar nåt om att Livet rullar på alldeles för fort, och visst går det lite upp och lite ner. Men vi säger inte hur mycket upp det går, eller hur långt ner det kan gå. Vi håller masken, utan att försöka ljuga och säga att allt är bra.

Vi får mycket omtanke och kärlek av dem som vet hur vi har det. Och vi är goa vid varandra, maken och jag. Han ser på mig ibland, med så mycket kärlek i blicken, att jag blir alldeles tårögd.... Kärlek.

Vi har ju varandra.

Jag har kommit in på en av utbildningarna jag har sökt till hösten. Det var faktiskt en sten som föll från mitt bröst. Det känns bra. Det mesta är på distans, och jag väljer farten själv. Men nu ska jag tillbaka till mitt gamla jobb, och jobba två dagar i veckan som kommer. Sen har jag kvar en dag i veckan, under tre veckor. Känns osäkert. Det blir så många frågor om framtiden, och hur har jag det nu, och hur mår jag, och ..... Vill helst inte svara, bara komma dit, låtsas att allt är som vanligt, göra mitt jobb, och sen åka hem.

Om nu inte det kommer igång nån blödning, så ska jag träffa läkaren i morgon. Det känns bra, att han vill kolla på mig. Men det betyder att jag få jobba till kl 14, hoppa in i bilen, köra över nio mil, och sen hoppas jag hinner i tid till läkaren. När ska jag få sova middag då?? Men, det löser sig nog.

Nu vet ni. Tack för att ni följt oss, både upp och ner, i den här lite plötsliga och oförväntade händelsen.
Kram!


Tillägg, senare på kvällen:
Nu har blödningen kommit igång, på allvar. Jag blöder riktigt ordentligt. Så nu är väl missfallet ett faktum.

Väntan?

Fortfarande inga besked om hcg-nivån.
Jag hade hoppats de skulle ringa igår, men det gjorde de inte. Idag då? Nä, hittills har de inte ringt. Och på onsdagar har de inte telefontid, så om jag ringer dit möts jag bara av en telefonsvarare som talar om att det inte är telefontid.

Och. I morgon är det helgdag, alltså stängt. På fredag är det ju s k klämdag, så då har de säkert inte öppet.

Någon som är negativ? Vem, jag??? Näää......??? :)

Det är jobbigt att vänta. Att inte veta. Antingen ska vi vara försiktigt förväntansfulla eller så är det hela över. Typ. Jag hinner ju grubbla och fundera, och hitta på alla möjliga fel på den lilla bubblan. Jag försöker att inte läsa bloggar eller googla på det, och det klarar jag faktiskt.

Jag kan inte låta bli att tänka på bubblan, precis hela tiden. Maken kan lägga det åt sidan, och jobba, eller tänka på annat. Men jag känner det i min kropp, precis hela tiden. Jag kommer liksom inte undan.

Det enda jag vet, är att så här länge har jag aldrig varit gravid tidigare. Och det har inte kommit någon blödning än. Vilket ju läkaren sa var bra.

Det är bara att försöka coola ner sig, inte tänka för mycket. Helst inte låta det påverka mitt liv alls, utan leva på som vanligt. Alltså, som om jag vore gravid i alla fall. Den respekten måste jag ju visa den lilla bubblan.

I helgen berättade vi för min syster och för min svägerska. De reagerade båda helt olika. Min syster lyssnade, och menade ungefär "jaha". Min svägerska messar mig styrkeord, hjärtan och vackra tankar hela tiden. Hon förstår hur vi känner, men vill bara skrika och jubla för hon är så glad för vår skull! :) Så olika det kan vara. Min svägerska har tre barn, haft två missfall. Min syster har inga barn, vill inga ha, har två "styvbarn" som nu är vuxna. Det kändes bra att någon vet, ifall/om det går tokigt och vi kommer bli ledsna. Då finns det någon som vet och kan stötta och trösta...

Nu ska jag jobba en knapp timme till, sen är jag långledig, jag också. Vi åker iväg till mina föräldrars hus på Öland några dagar. Ska bli sååå skönt!

Njut lite av våren, mina vänner - och håll en tumme eller två för oss och vår lilla bubbla <3

Två dagar kvar.

Det har gått två dagar sen vi var hos läkaren. Två dagar sen barnmorskan tog blodprov. Nu är det två dagar kvar till nästa blodprov. Jag har faktiskt bokat tid på vårdcentralen redan kl 7.45, för att hinna ta provet på morgonen före jobbet. Då är chansen större att jag hinner få ett resultat på tisdagen.

Annars fortsätter Livet ungefär som tidigare. Mina gravid"krämpor" är de samma. Maken skrattar, och undrar om jag vill göra en lista? Så i morse när vi vaknat och låg kvar i sängarna och myste småpratade, berättade jag alla trevliga och mindre trevliga gravidkrämpor som jag har. Ha! De har varken blivit mindre eller färre....

Och så är jag nog lite irriterad på Bubblan. Är det inte meningen att den ska stanna, så är det lika bra att den släpper taget och ger sig iväg! Då kan jag få tillbaka min kropp....

Men, jag fortsätter sköta mig. Tar mina Trombyl. Dricker inte kaffe, eller koffein över huvud taget. Undviker lakrits, men tar gärna en frukt extra. Typ. Tja, ni vet. Jag planerar in min dag, så att jag har möjlighet att sova en stund på eftermiddagen. Det måste jag. Annars fungerar jag inte.

Inga tårar än.

Nä. För vi vet inte hur detta slutar. Även om läkaren tydligt berättade att han var misstänksam, så vet vi inget än.

Vi får vänta och se. Det är drygt och tråkigt att vänta. Blir det inget av det här, vill jag ha tillbaka min kropp och mitt liv så snart som möjligt! För då är det inte värt det. Blir det något av det, ja då kan jag stå ut....

Kram till er...

Vul.

Det finns inget hjärta som slår.

När jag skulle hoppa upp i stolen, sa jag att om det inte finns nåt hjärta som slår nu, då är det ju nåt som är fel, eller hur? Läkaren såg mig i ögonen. Allvarlig.

Sen mumlade han lite bara.

Jag låg där, ni vet så där obekvämt med benen i vädret.... Höll maken i handen. Och hela världen började snurra... Ojojoj, så det snurrade.

Den lilla slemklumpen (mitt ord, läkaren kallade det för förtjockning, förtätning) hade nu växt. Det är en "blåsa" på 5 mm. Den är omgiven av en tät och tjock slemhinna, och den ligger mitt i livmodern. En typisk graviditet. Det ser riktigt bra ut. Men den borde ha varit större. "Det är nu man kan bli lite misstänksam" sa läkaren.

Jag klädde på mig, och vi satte oss vid hans stora skrivbord. Tyvärr är han lite bekymrad. Och vi också. Jag har ju varit det hela tiden, för jag har räknat och räknat, och det har inte stämt en enda gång. Och läkaren håller med mig. Det är maken och jag, samt läkaren som vet mina dagar med blödning, sex, hur det går till, hur det ser ut osv. Och vi litar fullt på honom!!

Så vad gör vi nu? Jag har lämnat ett blodprov för att mäta hcg-halten. Ett prov säger inte mycket, och nästa prov ska jag ta på måndag. Förhoppningsvis får jag ett telefonsamtal på tisdag. Ni vet säkert vad det innebär?! Mängden måste öka, vilket det gör om graviditeten är normal och fortskridet som den ska.

Jag har alla tecken på att vara gravid. Och jag är gravid. Men, något kanske är fel. Det kanske har stannat av. Eller nåt. Både barnmorskan och läkaren tycker jag är så typiskt gravid, med liten feberhöjning (37.6-37.8), TRÖTT, springer och kissar hela tiden, enormt stora och ömma bröst, halsbränna, akne. Och säkert mer som jag inte kommer på nu.

Maken sa, när vi tog det första gravtestet, att VARFÖR just nu, när vi har accepterat (eller börjat i alla fall) och försöker förstå, och leva som barnlösa. NÄR det nu blir en ny graviditet, tre år efter att vi gett upp, VARFÖR kan det inte vara rätt då? VARFÖR hålla på och luras??

Inga tårar. Bara konstaterande. Det positiva är att jag inte har nån blödning än, sa läkaren och barnmorskan. Och det känns väl i alla fall okej. Men läkaren sa tydligt, att han kan inte sticka under stol med, att han är lite fundersam. Och bekymrad.

Nåväl.

Ny väntan. Tisdag är nästa mål. Eller kanske onsdag. Jag är ledig på tisdag, men jobbar på onsdag, och berättade detta. Det är lättare att få tag på mig på tisdag.... Vi får vänta och se.

Nu vet ni, alla ni som hållit tummarna för oss!!

Tack för alla tankar, tummar och böner! Kram!

Väntan.

Det har gått några dagar, men här har inget hänt. Det är som förut. Jag är trött, och tar gärna en tupplur på förmiddagen, och en på eftermiddagen! :) Idag har jag jobbat igen, varit sjukskriven två pga hosta, bihåleinflammation, heshet. Jag jobbade bara till kl 13, en åkte hem, la mig i soffan och somnade direkt... Och sov 40 min. Lite för länge, för det är svårt att vakna sen!

Ska jag vara så här trött?

Är ledig i morgon, och sen jobbar jag onsdag igen. Ända till kl 14 - hur ska det gå??? :)

Jag springer mycket på toa också. Varje gång finns en liten oro där. Och jag undrar bara, vad det är för en dum jäkel som kommit på att det ska vara små rosa blommor (eller nåt) på trosskydden.... Man blir ju livrädd varje gång... Men. Hittills inget blod.

Jag har fortsatt att räkna mina dagar. Faktiskt höll jag uppe ett tag, men sen "kom jag på nåt" och skulle bara räkna en gång till. Jag blir inte klok på det. Maken pratar bara om "den heliga anden", men det gör mig ledsen. Vi vet ju när vi hade sex, och det är då det måste ha skett. Punkt.

Nu är det bara 3 nätter kvar. Och 2,5 dagar. Sen ska vi göra ett nytt vul. Om jag räknar ner?? Skojar du eller!

Brösten är fortfarande ömma och stora. Ibland måste jag känna lite, klämma, och visst - det gör ont fortfarande. Då tänker jag, att tro katten det gör ont, som jag klämmer hela tiden! Jag har fått en kallelse till mammografi på fredag. Kan jag göra det tro? Jag tänker på strålning via röntgen för ev foster. Och hur ONT det kommer göra, när jag är så svullen och öm redan.... :( Får kanske ta och ändra den där tiden.... Det är nog inte så vanligt att gravida gör mammografi. Vet inte om det är lika över hela landet, men jag har blivit kallad sen jag fyllde 41, och sen varit med två års mellanrum. Så nu var det dags i år igen. Känns ju ändå bra att de kollar. Jag har ju en historia med cancer, så det är ju bra att de är noga. Även om jag får göra en årlig helkroppsundersökning.

Just nu går kraften åt att "stå ut". Klara av den här väntan. Första steget är ju vul på torsdag. Då får vi förhoppningsvis veta om det finns nåt litet hjärta som slår. Finns det inget hjärta då, då är det verkligen nåt som är fel.

Jag följer en hel del bloggar, och har gjort ett tag. De som skriver har följt samma faser som vi har gjort. IVF, några med missfall, andra har lyckats. En del har gått vidare och funderar på adoption, eller har fått adoptera. Jag följer ingen blogg med någon i liknande situation som vi är i. Kan ni tipsa mig om nån? Jo, det finns nån där vi är lika gamla, typ. Men fler?

Blir så glad när ni kommenterar här! Tack för fina och peppande ord!! Jag försöker svara er alla, hoppas jag inte missat  nån :) Så, skriv mer till mig!

Kramar från soffan.... (känner mig så lat, när jag inte orkar göra nånting....)

Snurrigt.

Jag är så trött. Alltså, jag är så trött.... Helst vill jag ha en liten tupplur på förmiddagen, en kortare. Och så en på eftermiddagen, gärna längre. Och varför inte en kring middagstid också? Sen sover jag ändå gott hela natten....

I natt sov jag nio timmar. Lite oroligt, och vaknade lite då och då, men i alla fall. Det är ganska många timmar. Och ändå har jag sovit tjugo minuter nu, strax efter halv tolv.

Orkar ingenting.

Idag hade jag mindre "feber" än vanligt. Det vanliga är 37,8, men idag var det 37,6. Yeah!! liksom....  Jag hostade mer i går, men natten har varit lugn. I morse hade jag däremot ont i halsen, det har jag inte haft förut. Och idag är jag hesare än vanligt. Lite dumt när man måste använda sin röst så mycket i jobbet. Typ. Eller nåt. Mina kollegor i samma bransch talar alltid så väl om, att vi ska vara sjukskriva när rösten försvinner. Det är inte så jäkla lätt, ska jag säga. Man måste ju jobba, få en inkomst osv.

Igår morse gjorde jag ett digitalt grav test. Ja, tjena, säger jag bara. Tydligen är det 92-94% som är rätt. På mitt stod det 2-3 veckor. Det kan inte stämma alls. Maken är lite gullig och börjar prata om "den heliga anden" eftersom nåt skedde kring påsk och Marie bebådelsedag, och en födsel skulle kunna bli runt jul. Nä nä, säger jag bara.

Jag vet när vi hade sex. Det stämmer bara inte.

Jag tillhör dem som räknar och räknar. Vill veta, vill förstå, vill följa och veta vad som händer, med mig och med den som ev bor inne i mig. Maken vill inte räkna över huvud taget. Nu har vi i alla fall gjort klart DET för varandra. Han tycker det är onödigt, det är ju bara 10-15% chans att det här slutar bra, menar han. Vilket gjorde mig ledsen. Samtidigt som jag håller med honom.

Men jag måste vara så ärlig och uppriktig mot den som bor i mig, att jag gör det här på bästa sätt, och sköter mig så väl som jag bara kan. Även om det inte blir nåt sen.

Det är så mycket det kan vara. Så mycket som kan vara fel. Så vi tar inte ut nåt i förskott.

Det är sex dagar och sex nätter kvar, tills nästa VUL. Då hoppas vi att det finns ett hjärta som slår. Annars är det nåt som är väldigt mycket fel, nämligen.

När vi nu har kämpat i så många år, haft fem missfall, hoppet har kommit och gått.... Och när vi nu har mer eller mindre accepterat att det inte blir nåt biologiskt barn för oss.... Varför händer det här då? Det finns säkert nån mening med det. Jo. Kanske. Men jag vill gärna veta den meningen.

När, eller om, detta slutar i ett missfall, kommer världen rasa. Igen. Så är det bara.

Så, därför fortsätter vi i lugn och ro, försöker inte tänka så mycket, utan vara som vanligt.

Hur nu det ska gå. Jag är ju så trött!! Vi ska på släktkalas i morgon. Jorasåatte.... Kan man få låna en säng efter maten, och sova en stund, tro??

Äsch, det löser sig.

Som ni märker, virriga och lite oklara tankar och funderingar. Jag tänker mycket, även om jag försöker låta bli. Har känt mig lite ensam i det, men har sen förstått att maken är så rädd för ett misslyckande, att han inte alls vill tänka på det. Men det är svårare för mig, för det är i MIN kropp det händer saker, och jag känner det, typ hela tiden.

Nä. Nu räcker det med gnäll. Nu ska jag skärpa till mig. Och lämna detta förvirrade tillstånd. Börja med att göra lunch kanske? Sen kanske kolla nåt på teve, eller läsa i in bok? Dagens väder inbjuder inte att gå ut, inte hos oss i alla fall.

Kram på er, ni som orkat läsa hela vägen hit.... :)