Plötsligt händer det.

De säger så i reklamen, för Trisslotter. Plötsligt händer det.

Och här har det plötsligt hänt.

Jag berättade i mitt förra inlägg att vi varit iväg, maken och jag, några dagar utomlands, i storstad. Naturligtvis beräknad mens. Eller, jag har lite dålig koll, det är maken som har koll på mig. Jag tycker det är lite gulligt att han kan det bättre än vad jag kan! <3 Hur som helst, typiskt, när man är borta några dagar bara.... Jag kände det i kroppen, svullen, ont, hade ordentlig PMS några dagar innan, då jag fick massor av energi, städade och putsade fönster, bytte gardiner.... Ja, jäklar vad jag slet. När vi gick ut på stan, hade jag alltid med mig några bindor i jackfickan, tog med in på toan. Ja, ni vet. Men det kom ingen mens. Och lika lycklig för det var  jag!

Istället åkte jag på en gräslig förkylning.... Hostar och hostar. Snorar, och snyter ut flera liter med segt snor (bihåleinflammation). Hade lite feber också. Innan vi åkte hade jag runt 37,8-38 grader. Inte mycket, men det är heller inte helt frisk. Så jag tog med mig febertermometern. "Min kompis" kallar maken den, och det ligger nåt i det ;) Hur som helst, jag kunde ju se att jag hade mer feber några dagar. Så jag tryckte i mig Alvedon, och bet ihop. När vi väl kom hem (efter en jobbig dag med hemresan....), längtade jag så efter min hostmedicin, och klunkade glatt i mig så fort vi steg innanför dörren. Och tänk! Den natten fick jag sova.... Det är mitt knark, säger jag. Cocilliana Etyfin. Säkert bekant för många.

Jag har klagat över mina svullna bröst. Alltså, så här stora brukar de aldrig vara! Varför kommer inte den jäkla mensen då??

Min kloka man, påtalade att jag kunde göra ett gravtest, bara för att utesluta liksom. Jo, det kunde jag ju. Men då är det bättre att vänta till nästa morgon, ni vet morgonurin osv osv.

Och nu vill jag verkligen att ni som känner mig, som vet vem jag är, bakom denna mask av Hönsamaja, inte säger någonting om det jag nu kommer att berätta!! Snälla, snälla! Kommentera gärna här, anonymt eller med namn. Men ingen annan stans!! Snälla!! Respektera min önskan!!

För jag kunde ju inte hålla mig, utan testade igår eftermiddag. Ett enkelt, billigt test från Testlagret bara. Jag såg ett streck, lade ifrån mig testet - det ska ju ligga 5-10 min innan man kollar det. Men jag glömde bort det. När jag kom tillbaka efter 45 min kunde jag se ett svagt svagt streck till. Hm. Skumt. Jag visade maken, och berättade. Vi har alltid gjort sånt här tillsammans.

Framåt kvällen gjorde jag ett test till, och då höll jag koll på tiden. Och det var två streck då också. Fortfarande osäker pga testens kvalitet, och att det var mitt på dagen, jag hade druckit mycket hela dagen eftersom jag är så förkyld.... Det blev en snabb tur till apoteket och inköp av ett ordentligt gravtest, typ fem min innan de stängde... :)

Så i morse, efter flera timmars (lite orolig) sömn, och inga toalettbesök, var det dags igen. Och, ja det är ett tydligt plus. Oj då. Spontangravid. För andra gången. Ja, sa maken, man kan ju tycka att en gång vart femte år är lagom....

Jag vet inte alls vad jag känner för det här. Vi är inte unga längre. Vi har inte skyddat oss när vi haft sex, inte nån gång. Vaddå? Vi är ju oförklarligt ofrivilligt barnlösa.... Det har ju inte hänt så mycket tidigare.....? Risken är ju förstås mycket, mycket stor att jag får missfall igen. Det har jag haft de andra fem gångerna vi har fått ett plus. Varför skulle det vara annorlunda nu? Och missfallsrisken blir väl inte mindre när man blir äldre, precis.....

Helt plötsligt var alla mina kunskaper om graviditet och veckor och hit och dit borta. Jag kommer inte ihåg nånting.... Skumt. Men, jag har läst på lite igen. Det verkar som om vi typ idag gått in i vecka 8. Det borde alltså finnas ett hjärta som slår där inne.... Det har bara hänt en gång förut, och det är snart fem år sen. Konstig känsla.

Vi tar inte ut nåt i förskott. Här ligger vi lågt, och säger inget till nån. Tror jag. Vi måste prata mer om detta. Men, är jag inte för gammal?? Jag är i alla fall 45 år.... Nyss fyllda visserligen, men i alla fall.... :)

Idag har jag ont i korsryggen, och i nedre magen. Antingen som menssmärtor, eller.... ja, jag vet inte, livmodern som växer??

Känner bara en massa oro och rädsla. Vågar inte känna nån glädje eller hoppas....

Men. Plötsligt händer det.

Kram till er!