måndag 9 november 2015

Vår "Fars dag".

Så har det varit Fars dag igen. En dag jag aldrig har firat, typ.

När jag var liten, 5-6 år, så var jag mycket upprörd över att det fanns Mors dag och Fars dag, men ingen Barnens dag! Så fruktansvärt orättvist!! (En ganska typisk logik av en 6-åring). Vad gör man då? Jo, jag skrev ett brev till statsministern, och påtalade detta stora problem. Och jag fick faktiskt ett svar! Jag var 6 år gammal, och skrev helt själv. Säkert inte rätt stavat, med korrekta stor bokstav och punkt. Men, jag skrev och läste när jag var 4 år, så jag tror att det gick att förstå mig väl! :)

Jag var inte nöjd med svaret. Statsministern menade att alla andra dagar var Barnens dag. Pyttsan heller! Och så kunde man ju ta en dag i skolan, och göra något extra utav den? Nä nä, tyckte jag. Mig lurar ni inte! Så jag började helt enkelt bojkotta Mors och Fars dag. ;)

Som ofrivilligt barnlösa är Fars dag jobbigt. Precis som Mors dag. Man tänker på vad som kunde varit. Reklam i tidningar och teve, i många program på teve pratas det massor om hur man ska fira Far. Ja ja, jag har ju en egen Far, så det funkar väl för mig. Men det har inte min make. Hans pappa dog i somras.... Så i år var det lite extra tungt, just denna Fars dag.

Min egen Far är lite barnslig när det gäller det där firandet.... Om man inte hör av sig, ringer eller sms'ar eller besöker honom, blir han rätt tjurig. Och detta gäller även när han har namnsdag. Med sitt andranamn!!! Men HerreGud, liksom!! Det har bara blivit värre med åren.... Eftersom båda mina syskon bor en bit bort, såg jag mig nödgad att åka till honom i går. Jag jobbade, så det blev lite middag, och tårta på kvällen. Vad ger man då för present?? Fortfarande sitter det lite i mig, att inte fira denna orättvisa dag, men jag köpte fyra små, olika, gröna växter och satte i en bunke. De var lite roliga, faktiskt. De doftar inget heller, så det tål han i alla fall! Han blev väl inte överväldigande glad, men han fick i alla fall mer än ett telefonsamtal....

Det gör ont, såna här dagar. Kanske går det över, vad vet jag. I år var det som sagt extra tungt. Svärfar skulle ha fyllt år häromdagen, och dessutom var det Alla helgonshelgen förra helgen. Det har varit många tankar till honom nu ett tag..... Han fattas oss!!

I lördags var det kladdkakans dag, och eftersom det inte skulle bli någon Farsdagstårta hos oss, gjorde jag kladdkaka i lördags i stället. Jag spelade på ett dop mitt på dagen, men hjälpte till lite på förmiddagen, och mer på eftermiddagen ute i trädgården (makens nya leksak, ett nytt och större växthus). Det blåste kallt och regnet hängde i luften. Så vi var frusna när vi kom in. Och kan ni tänka er, vi lyckades smälla i oss hela den stora kladdkakan.... :) Visserligen tog vi inte allt på en gång, utan sparade en del till filmen senare på kvällen.... Höga av socker och choklad, trodde jag aldrig vi skulle sova på natten. Men det gjorde vi! Och visst är choklad nyttigt??? :)

Idag är min pluggdag. Jag kom i gång redan kl 8, och har hunnit med mycket idag. Känns skönt! Nu ska jag göra lite lunch.... Pauser är också viktigt!!

Kram på er!!

onsdag 4 november 2015

Vänner.

Vänner är viktiga. Det är något vi alltid har fått höra. Ni vet, ensam är inte stark. Visst är det så.

Genom hela vår ivf-resa har vi haft några vänner som har vetat om allting. Eller, kanske inte riktigt alla små, snuskiga och läskiga detaljer. Men, de har vetat mycket. Det har varit en trygghet för oss. När vi har varit ledsna, så har någon vetat varför. Vi har fått stöd och peppning när vi har behövt det.

Vi har många vänner, maken och jag. Men jag har ingen "bästis". Har man det, när man är vuxen?? Enligt flera av mina vänner på Facebook, så har de sina bästisar. Men det har inte jag. Saknar jag det? Nja, det vet jag inte riktigt.

Vad har hänt med mina vänner då?? När jag gick på gymnasiet var vi ett tätt gäng. Men, så flyttade jag och läste vidare. De gamla vännerna hängde inte riktigt med då. När vi ses nu, så säger vi hej och hur är det, och sen är det bra med det.

De nya vännerna som jag fick när jag pluggade då?? De bor ju kvar på sina hemorter, precis om jag flyttade hem igen. De första åren hade vi mycket kontakt, och träffades ofta. Sen kom liksom Livet emellan. Det tar tid att vårda vänskap, tid att resa till varandra. Det dyker upp nya saker som kräver mer tid.

En av mina vänner bodde i närheten av mig, ett tag. Men, så flyttade hon hem igen. Med sin man. Och sina barn.

Ett underbart par som bor inte så långt från oss, gjorde ivf samtidigt som vi. Vi var på kliniken samtidigt. Vi fick blödning nästan samtidigt. Vi kämpade tillsammans. Men, så gick de plötsligt ett steg åt sidan, och blev verkligen gravida. Tvillingar och så en liten till. De fick barn, men inte vi. Nu får jag aldrig några hjärtan via sms från henne, inga roliga skrattande meddelanden. Och ändå borde de veta hur det är, att inte få något barn. De var utan så länge, och kämpade länge.

Jag jobbade med en underbar tjej, och vi brukade ta sällskap efter jobbet en dag i veckan, sitta och fika, bara prata och ha det trevligt under några timmar. Men, sen fick barn. Nu finns det inte tid för mig.

Det är faktiskt så. Mina vänner hittar en man (eller fru). Det gjorde ju jag också. De köper hus. Det gjorde jag också. Sånt tar tid, mycket att ta hand om, helt plötsligt. Men sen fick de barn. Det fick inte vi. Jag har fortfarande samma tid. Det har inte de. De har ett helt annat fokus nu. Vi kan inte alltid prata om samma saker. För jag vet inte. Jag har ingen aning. Ingen erfarenhet. Av det där med egna barn. Jag har inte fött något barn, jag har inte ammat, jag har inte haft förlossningsdepression, genomlevt vaknätter och kolik....

På så sätt är vårt liv mycket fattigare än deras.

Men. Vi har varandra maken och jag. Om vi vill sitta i soffan framför teven och äta middag varje dag
så kan vi göra det om vi vill. Vi kan ta en spontan biokväll, med kort varsel. Vi kan gå ut och gå timslånga promenader på kvällarna. Vi kan strunta i matlistan och äta hämtmat sju dagar i veckan, om vi skulle vilja. Vi kan boka en resa till London i april. Och åka dit. Vi kan sova hela nätterna utan att bli väckta. Om vi skulle vilja sitta uppe en hel natt och kolla på film, så kan vi göra det. Och sen kan vi ta sovmorgon till lunch, bara för att vi vill och kan. Vi har en frihet som inte våra vänner har. Vi har en enorm kärlek för varandra, som vi visar och upplever varje dag.

Vilket är bäst då?? Jag vet att mina vänner är avundsjuka på oss,  och gärna vill ha det lite som vi har det. Men de är ju inte beredda att byta bort sina barn. Och vi är ju faktiskt avundsjuka på dem också.

Nu är det så, att vi har inget val. Livet är som det är. Vi har försökt, men det blev inget barn för oss. Vi är för alltid oförklarligt ofrivilligt barnlösa. Det är vi. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Det är inte alltid enkelt. Men, vi har varandra.

Fina, älskade maken min.... Jag är så glad att jag har dig..... <3 <3 <3