onsdag 31 oktober 2012

Kränkt?

Kränkt? Eller ledsen? Eller båda två?

Känslorna är lite blandade nu. Okej, barnet som var matchat till oss har fått en (antagligen) släkting som tar hand om det. Och det måste ju vara bra för det här barnet. Det hade säkert fått det väldans bra hos oss, men nu är det ju som det är. Huvudsaken är att det händer något för barnet.

Vad är det som rör om i mitt lilla huvud nu då? Jo, den där lilla detaljen med min cancer. Alltså. Jag vet att jag har varit sjuk. Jag var faktiskt riktigt illa ute, för snart 14 år sen. Tumörer som var cancer, i mitt huvud. Det låter ju inte ens kul. Ett år efter den operationen träffade jag professorn som opererade mig, igen. Jag frågade hur illa ute jag varit, hade jag kanske varit framme vid kanten och tittat ner? Då spände läkaren ögonen i mig och sa: "Du, du satt där och dinglade med benen. Ganska länge."

Jag älskar den typen av humor, verklighetshumor. Eller vad man ska kalla det. Och faktsikt kan man nog säga att jag älskar den här läkaren också.... ;)

Efter SHO (= stora huvud operationen) gick det två år och fem månader. Då upptäcktes nya tumörer, i underbenet. Den cancern var samma som i huvudet, men de var inte släkt. Alltså ingen modertumör med dottertumörer. Otur bara. Akut operation. Men fler tumörer upptäcktes, en liten bit i från, i foten. Dessa opererades bort efter ytterligare fem månader. Detta är nu elva år sen. Nästan på dagen.

Cancer på tre ställen. Men, det är en bra form av cancer. Om man opererar bort tumörerna, så försvinner de. Om man får bort allt, vill säga. Lämnar man nåt kvar, blir det oerhört giftigt och växer snabbt. Men eftersom tumörerna är inkapslade, är det ganska lätta att ta bort. De är otroligt hårda, men går att få bort. Därför har jag inte behövt vare sig strålning eller cellgift. Det har diskuterats och pratats om det efter varje gång. Men hittills har jag sluppit. Jag har alltså inte känt mig så där sjuk, som man kan bli....

Okej. Rehabiliteringen efter hjärntumörerna var ju inte enkel. Det blev komplikationer. Jag var sjukskriven länge. Och har inte jobbat heltid sen dess. Jag fick en sjukersättning på 25%, som jag nu har förlikat mig med. Från början var strävan att jobba 100% igen. Men min nuvarande onkolog säger, att "Nä, nä - du ska orka leva och ha ett bra liv också!" Klok kvinna.

Min man och jag ville bli föräldrar. Inga problem, sa onkologen. Inga problem, sa ivf-läkarna. Vi gjorde fem försök. Tillsammans med spontangraviditeter, så har jag efter det haft fem missfall. Då sa vi stopp. Nu räcker det. Vi försöker inte mer. Vi kan inte få några egna barn. Punkt. Men slut? Nej, vi kan ju hjälpa något barn som redan finns, men som har fått en dålig start i livet. Som behöver oss. Vi kan ju bli familjehem!!

Men nej.

DÅ blir min sjukdom plötsligt intressant. Jag kan ju bli sjuk igen. Inte om, utan när. Vad har vi för plan då???

Eh.... Plan? Ja, har vi nåt nätverk runt om oss, som hjälper oss då? Hur reagerar de som finns i vår närhet? Ställer de upp? Försvinner de?

De finns kvar. Det vet jag. Vänner som jag inte umgåtts med så nära, har tidigare klivit fram och betytt oerhört mycket för mig, och för min familj. Andra vänner, som jag trodde jag kände, tog ett steg tillbaka. Några har till och med försvunnit.

Jag har varit med förut. Jag vet hur det fungerar. Jag kommer klara det.

OM jag skulle bli sjuk igen. Men, det finns inget som säger att det skulle hända!!!

Min man kan ju också bli sjuk! Han kan krocka med bilen på väg hem från jobbet, bli invalid. Han kanske får en hjärtinfart, eller en hjärnblödning.... Precis som detta också skulle kunna hända mig. Man kan ju aldrig garantera något.

Jag har kämpat mot min sjukdom, i princip hela mitt liv. Jag var sex år när det upptäcktes. Jag har varit mycket på sjukhus, opererats så många gånger att jag inte ens vill tala om hur mycket det är. Men jag överlever. Jag är fortfarande glad. Lever nu ett bra liv. Det påverkar mig, men inte så att det stör mig.

Nu kommer några, som jag egentligen inte känner. De påverkar hela mitt liv. De slår undan benen på mig. Och jag faller.... Jag faller. Det gör ont. Ont i hjärtat. Ont i själen. Ont i hela kroppen! De känner mig inte!! Och de tar ifrån mig min möjlighet att få hjälpa någon som behöver det, min möjlighet att tillsammans med min man få ta hand om ett barn, som behöver oss.


Långt inlägg det här. Undrar om ni verkligen orkat läsa ända hit??
Varför skriver jag allt det här? Jag måste få det ur mig. Måste få formulera mig. Skriva av mig. Och jag vet att jag har några (blogg-)vänner (som jag aldrig träffat) som läser vad jag skriver, som kommer stötta mig. Håller du inte med mig - okej, det måste du inte. Håller du med mig - tack, då tycker vi lika. Jag menar inget särskilt med detta inlägg, annat än att få skriva av mig.

Nu ska jag gå och göra lite nytta. Jag har fått lite skit ur mitt system.

<3

måndag 29 oktober 2012

Nej. Nej. Och nej.

Nu har de varit här, "socialtanterna".... Fel att kalla dem för tanter, den ena tjejen är ju yngre än vad jag är... :)

Det blev ingen intervju idag. Men vi fikade, och pratade, de stannade ungefär en timme i alla fall. Nästa vecka ska intervjun förmodligen fortsätta, och då ska de ha med sig fika...

En person i barnets nätverk, som det så fint heter, har hört av sig till socialen, och vill ta hand om barnet vi är tänkta för. Och, de personerna går alltid före. Nu hade detta hänt i dag, så de visste inte nånting, egentligen. De vet inte vem personen är, om han/hon är lämplig, om föräldrarna vill osv. Men helt plötsligt är allt inte så klart längre....

Känns ju inget vidare bra, om jag säger så.... Även om vi visste, att det inte på nåt sätt var klart än, och vi har verkligen försökt leva i nuet, och inte planera för varken det ena eller andra. Man känner sig lite tom nu. Nästan lite lurad.

Utredningen av oss ska fortsätta. Blir vi inte familjehem till detta barn, så lär det komma fler barn, och då står vi kvar.


En annan sak som verkade vara ett problem, är min cancer. Som jag hade för elva år sedan. Suck. Ska detta ställa till problem nu?? Alltså, det är ju inte alls omöjligt att jag får återfall, men sjuk kan ju även min man bli, eller hur?

Det var nog det, som gjorde mig lessen. Att jag ifrågasätts som förälder. Bara för att jag varit sjuk.


Jorasåatte... så ligger det till.

Ännu ett besök från socialen.

I eftermiddag blir det ännu ett besök från socialen. Då ska djupintervjuerna slutföras. Fjärde besöket, och vad ska jag bjuda på den här gången??

Jag frågade min tvillingsjäl, och när vi satt där och resonerade bestämde vi att det blir morotskaka. Jag har ett fantastiskt gott recept, och det känns lite mer än bara ... ja, än en bulle... :) Så nu står kakan i ugnen, och är färdig alldeles strax. Sen har den 3,5 timma på sig att svalna, innan jag brer på krämen ovanpå. Det ska väl funka?

Huset är städat, och i ordning. Inte med hysteri, men här måste i alla fall vara lite ordning. Inte mer än när vi bjuder hem gäster, det räcker gott så här. Det är ju såna här vi är!!

Kram till er som läser...

måndag 22 oktober 2012

Väntar.

Maken är på väg hem från London. Flyget är tre timmar försenat. Minst. Jag orkar inte hålla reda på alla flygtider snart....

Och längtar efter honom....

KRAM till mig själv, för nu behöver JAG en kram.... eller två.... ;)



Räknade efter, och min söte man är försenad 3 tim och 45 min...

torsdag 18 oktober 2012

Ensam.

Nu har maken åkt iväg. Fem dagar med grabbarna i London. Fotboll, fotboll och öl. Men de brukar vara lite roliga, för varje gång går de på nåt museum också! De är ju inte 20 längre, och jag tror att allihop njuter av London som stad. Min man trivs där, säger han. Inte bo där!! Näe, inte en chans! Men att åka dit en gång om året - det passar honom.

Och jag fick inte följa med.

Alltså, jag tycker det är jättekul att de åker iväg! Och jag vill inte följa med dem. Jag vill att min man och jag åker dit. Jag trivs också bra i London ju!!

Så vad hittar man på, när man är gräsänka då??

Idag står inte så mycket på programmet. Jag ska upp till sjukhuset och lämna lite blodprover. Men det går snabbt. Sen måste jag ut på stan och jaga födelsedagspresent till min mamma. På fredagkväll blir det tjejfest, och en av dem ska sova över hos mig sen. På dagen ska jag öva, jag ska nämligen sjunga både lördag och söndag. Jag får nog tiden att gå!!

Det är lite skönt att vara ensam ibland också. Jag kan behöva det. Få skrota runt lite, och göra det jag känner för just då. Bara vara. Njuta.

Kram på er...

tisdag 16 oktober 2012

Djupintervju, del 1.

Nu har vi haft besök av socialen igen. Den här gången var det djupintervju. Vi blir intervjuade samtidigt, med samma frågor. Men i varsitt rum...

Jag var allt rätt nervös innan. Men när vi väl kommit igång, var det faktiskt lite kul! Tänk att bara få sitta och prata om sig själv ;)

Det var tre olika intervjuer, kan man säga. Vi hann med två delar. Den tredje tar lite längre tid. Jag hann börja med den, men inte min man. Vi visste om det innan vi började, att vi kanske inte skulle hinna med allt. Fortsättning följer om två veckor...

Men vi fick veta lite mer om barnet. Eller dess hemsituation. Föräldrarna har sagt nej till en familjehemsplacering. Nu pågår operation övertalning... Fungerar inte det, så kan det bli LVU. Familjen ska upp i AU, som är i november. Då bestäms om det ska upp i förvaltningsdomstolen, vilken kan ta upp till två veckor. En dom därifrån har de sen fyra veckor på sig att genomföra. Så det kan bli i slutet på november. Eller i morrn. Men det är vi som är tänkta som familjehem till det här barnet. Ingen annan. Och det var lite skönt att höra!

Vi frågade hur socialen hade fått kännedom om den här familjen. Det visade sig vara det helt klart vanligaste sättet, de har just flyttat in i kommunen, och ärendet var överfört från den frånflyttade kommunen... Familjen kan alltså flytta igen, om det s a s bränner till... Det kändes lite oroligt att höra. Om de flyttar, går ärendet över till den nya kommunen, men de måste börja om med all utredning. Så familjen kan alltså hålla sig undan på detta sätt... Vi fick veta, att det finns flera möjligheter att stoppa detta. Om socialen får lite aningar om, att familjen kommer flytta, kan de få göra ett akut omhändertagande, eller belägga familjen med flyttförbud. Då är det tyvärr inte ovanligt att familjen går under jorden... Håller de sig bara borta i fyra veckor, så upphör domen att gälla, och socialen måste börja om med en ny utredning.

Det är alltså inte så enkelt som man först kan tro.

Vi har inte frågat om namnet på barnet. Det skulle kännas alldeles för nära, om vi visste det. Då blir det verkligt, på nåt sätt. Nu är det fortfarande lite abstrakt...

Men man kan ju hoppas och längta...

kram till alla som behöver det!!

tisdag 9 oktober 2012

Förvirrat. Mer än nånsin.

Nu har vi ännu en gång haft besök av socialsekreterare. Märkligt. Och inte alls på något sätt likadant som förra gången!

Idag var ett första möte, med den här kommunen. Vi pratade lite allmänt, väldigt löst, kändes det som. De gick nog in lite för att skrämma oss också, men inte alls på samma sätt som den stora kommunen vi haft besök av tidigare. I början gick det mest ut på OM vi ville bli familjehem. Jag försökte några gånger hänvisa till det barn vi fått förfrågan om. Men det gick inte. De ville inte prata om barnet. Till en början. I slutet ägnade de nog en kvart åt att berätta om barnet, och dess problematik.

Vad betyder det? Vill de ha oss som barnets familjehem? Räknar de redan nu med oss?

Socialsekreterarna vill träffa oss igen, men den här gången var för sig, samtidigt. Djupintervju. Pust! Vi tyckte ju att vi slapp det, med den stora kommunen. Men de är snabba, så vi bestämde tid redan nästa vecka, på tisdagen.

Och det kan bli så, att det blir en snabb placering. Det beror så mycket på vad som händer i familjen. Det kan bli så, att de ringer redan i morrn... Men när de säger så, då tycker ju jag att det låter som om vi ska få det här barnet - eller? Samtidigt är vi ju på intet sätt godkända av den här kommunen, som familjehem... De berättar då, att man kan göra klart utredningen och intervjuerna i efterhand....

Hm.

Känns förvirrat det här.

Och jag vet inte hur jag ska tänka och känna. Ska jag börja förbereda mig? Hoppas? Längta och tro? Nej, det vågar jag inte. Inte än. Jag är en luttrad ivf-kvinna... Ha! Här hoppas inte på nåt för tidigt, minsann!!!

Så jag fortsätter att leva i den här bubblan. Planera saker vi ska göra, min man och jag, under hösten. Vi tackar jag till fester, vi bokar resor... Skulle det sen bli nåt annorlunda, då får vi tacka nej och lämna återbud.

Aaaaaaaaaaaa......


Jag vill veta. Nu.

KRAM till alla som behöver det....

måndag 8 oktober 2012

Utredning - en gång till....

I morgon får vi besök av socialen. Igen. Men den här gången är det från en annan kommun. Vi har ju redan ett barn "på gång", men det känns bra att de gör en riktig koll av oss, och vill träffa oss!

Men, vaddå en annan kommun? Hur många kommuner får man vara familjehem i egentligen? Varför gör vi så här?

Vi började ju med mannens hemkommun, åtta mil härifrån. Det kändes bra, det är en större stad, vi ville inte vara familjehem åt någon som bor för nära oss. Men det är ju olika hur man tycker. Visst blev vi godkända, men det var med tvekan och det kändes inte som om de var så där otroligt positiva och längtade efter oss...

När vi så fick förfrågan av en annan grannkommun, var vi lite tveksamma först. Men de har bönat och bett, frågat om vi vill... De har inga familjer att välja på alls. Den här kommunen är till och med lite mindre än den vi bor i. Det finns alltså inte så mycket familjer att välja på...

Så vi resonerar så här, om den stora kommunen nu inte var så intresserade av oss, och vi får ett erbjudande från en annan kommun - då tar vi det erbjudandet. Den stora kommunen har inte lagt ner så mycket pengar på oss än, vi har inte gått nån kurs än t ex. Vi har inte själva sökt upp den mindre kommunen. Men... vi väljer nog från den, om det är lika bra som det verkar...

Och i morrn kommer de hit, och "granskar" och "förhör" oss.... Nervöst, så klart. Men nu börjar vi ju få vana av det här... hahahaha!! :) Tänker nog bjuda på äppelpaj i morrn... Vi får se!

kram på er!

torsdag 4 oktober 2012

Vill vi fortfarande?

Gick runt, runt, runt i huset idag. Väntade på att soc skulle ringa...

Klockan var närmare 16 när de ringde. Kvinnan började med att be om ursäkt för att hon var så vag... De försöker få föräldrarna med på en placering. Det blir därför ingen placering denna vecka, eller troligtvis nästa vecka. Men inom två månader hoppades hon. Om de inte måste göra en LVU-utredning (som i sig tar två månader....).

Så, hon undrade om vi fortfarande ville vara familjehem?

Eh... jo, det är klart vi vill!

Hon hör av sig på måndag igen.


Först händer ingenting, ingenting, ingenting. Och sen händer massor på en gång. Och sen händer ingenting igen...

kram på er!

onsdag 3 oktober 2012

Placering

Idag ringde jag till socialen, och berättade att vi vill vara familjehem. Vi är beredda att ta emot det lilla flickebarnet.

Det är så svårt att veta hur de tänker då. För antingen så tar det här lite tid, eller så går det ruskigt snabbt. Ja, sa jag, ni pratade om en ev placering i slutet av nästa vecka. Jo, svarade tjejen, men det kan bli denna veckan - hur ställer ni er till det?

Eh... Jo, vi har ju ingen säng, ingen barnstol, ingen vagn, inget... Ja, det är inte mycket vi har. Men vi har redan kommit på att det behövs MASSOR av saker!

Socialsekreteraren pratade om igen om att det är omvårdnadsbrist, flickan knyter inte an till föräldrarna, de klarar inte av henne. De har fullt upp med sig själva. Hon behöver kärlek, ömhet, språklig stimulans. Och det kanske vi kan erbjuda.

Vad händer nu då?
Det ska ringa oss, i eftermiddag eller i morrn. Kanske. Jaha. De har ju inte ringt än i alla fall. Jag sa att vi gärna vill träffa dem på socialen, och frågade om de inte ville träffa oss? Jo, det vill de ju. Men det bokades ingen tid, eller kollades upp nåt närmare om det.

Så egentligen vet jag inte mycket mer nu. Det gäller väl att ha lite is i magen, kanske.

Vågar man hoppas? Lite grand i alla fall??

kramkram

tisdag 2 oktober 2012

Riktig förfrågan.

Nu har vi fått en riktig förfrågan. De ringde angående den här lilla 1½-åringen... Vi ska tänka på det nån dag, höra av oss till socialtjänsten i kommunen det gäller...

Det kan gå snabbt. Riktigt snabbt. Antingen tar soc kontakt med den kommun där vi är "granskade", eller så öppnar de en egen utredning av oss. Men det kan gå så snabbt att vi får ett barn placerat hos oss i slutet av nästa vecka...

Oj, oj, oj....

Vi var på väg hem från universitetssjukhuset, jag har gjort min årliga undersökning där. Mitt i skogen ringer min mobil. Jag viftar in maken på en parkeringsplats. Vi körde en mindre väg hem, nämligen. Bara för att det är kul att variera väg ibland. Där satt vi, mitt i skogen, och bara tittade på varandra. Mannen fick harkla sig lite... ;) Söt han är...

Så i morrn, eller på torsdag, ska vi ringa till socialen i grannkommunen och berätta hur vi vill göra...

Spännande ju!!!
kramkram

måndag 1 oktober 2012

Första förfrågan.

Vi har blivit uppringda angående en placering av ett barn hos oss. Ett yngre barn, bara 1½ år. Föräldrarna reder inte ut det, så det är en uppväxtplacering. Mor- och farföräldrar bor inte alls i närheten.

Men, det var inte från "vår" kommun, som vi har anmält oss till. Socialsekreteraren hade hört talas om (via bekantas bekantas släktingar typ) att vi ville vara familjehem. Jag berättade att vi var godkända och stod i vänta för en annan kommun. Och då var det typ tack och hej på en gång. En policy mellan kommunerna: när nån har hittat en familj, så tar man inte den från varandra... ;)

Lite synd tycker vi. Det är ju ändå allas vårt ansvar att se till att barnen har det bra, eller hur... Spelar det nån roll vilken kommun vi vänder oss till då? Det har inte kostat kommunen så mycket än, vi har ju inte gått utbildningen t ex.

Men, men. Vi står fortfarande kvar på Listan. Även om det bara fanns en förfrågan som var öppen under 3-4 timmar, hann mina tankar börja snurra... Ett så litet barn... Vad behöver vi? Barnstol, sittvagn... snart även en potta.... ;) Vi får helt enkelt lugna ner oss igen. Och vänta.

------

Nu ska jag ut i trädgården och klippa bort bladen på hostan. Så dumt när bladen blir mjuka och slemmiga, hellre klippa bort dem nu...

kramelikram på er!