Ledsen idag.

Idag känns det hopplöst. Jag vet att den här tiden, är just sån. Man pendlar i humör, och mellan spänd förväntan och ångest. Idag är det mest ångest.

Jag har räknat och räknat och räknat. Jag vet ju ungefär när jag hade mens senast, men det spelar ingen roll. Det är ägglossningen som är det viktiga. På ett ungefär vet jag också när vi hade sex, vid den aktuella tiden. Men inte för att jag kommer ihåg. Det är ju inget jag skriver upp, precis....

En annan sak är att jag vet att vi fick positivt gravtest 24/4. Då bör det ha varit minst två veckor sen ägglossning, eller hur? Och det var ett mycket starkt och tydligt plus, den 25/4.

Fler saker som jag vet, är att jag väntade mig få mens redan i veckan som börjar den 13/4. Då kände jag mig så där svullen i kroppen. Ömma, och svullna bröst. Hade veckan före det, känt av det jag trodde var pms. En enorm energi, retlig i humöret osv.

När jag första gången räknade, så räknade jag positivt, att det skulle blivit en graviditet redan helgen den 20 mars. När jag då kollar på olika hemsidor, vilken vecka vi är i, så skulle vi då vara i vecka 8 nu. Men det motsägs av att det inte fanns nåt hjärta som slog. Antingen var det för tidigt i graviditeten, eller så är det en icke-normal-graviditet.

Tänker jag helgen efter, typ 27mars-helgen, och kollar vilken vecka vi är i, får jag plötsligt fram att vi är i vecka 5. Nu vet jag att man kan räkna olika, och två veckor hit och dit. Men det talas ändå om att det kan slå ett hjärta då....

Så vad är det som gäller, egentligen?

Jag tror inte jag kan ha blivit gravid senare, eftersom jag känt så tydligt, och gravtestet var så klart. Det skulle kunna ha skett under påskhelgen, jag minns inte..... Det var så mycket som hände då....

Så idag tror jag att det är en icke-normal-graviditet. Det är bara en slemklump där inne. En förtjockning, eller förtätning, eller vad det var han kallade det. Hur det nu kan bli det....?

För, när börjar hjärtat slå? Vad är det som gäller när man räknar veckor? Det var så mycket enklare med IVF, för då visste jag ju precis vilken dag, och hur gammalt embryot var osv sov.

Jag har fortfarande ont i magen, som menssmärtor. Men det går i vågor hela tiden. Kanske, kanske att det gör lite mer ont på höger sida.

Jag är fortfarande fruktansvärt trött. Har svullna och ömma bröst (ja, herregud, liksom....). Och så har jag lite feber (mellan 37.6 och 37.9).

Kan någon säga någon sida, som är bra och som jag kan lita på, där jag kan räkna ut i vilken vecka jag är, och där jag kan läsa om vad som händer varje vecka?? Finns så många att välja på....


Suck.
Kramar från en trött och lite nere, hostig fru....

Ännu mer osäkert.

Tack fina ni, för alla positiva heja-rop!

Tyvärr är det svårt att kunna njuta, och förstå vad det är som händer....

Idag ringde jag den gyn-läkaren vi hade när vi gjorde ivf. Visst kom de ihåg oss, trots att det är tre år sen sist! Känns skönt att få träffa nån, som känner till oss, och vår problematik med alla missfall osv.

Först räknade vi på dagarna. Jag är inte alls säker på datum. Min mens är ju aldrig regelbunden, om man säger så. Oftast är det 5-6 veckor, påstår maken. Och visst, han har oftast mer koll på det än jag. Knäppt va?

Hur som helst. Vaginalt ultraljud. Läkaren kunde inte hitta nåt. Inget hjärta som slog. Det fanns en "förklumpning" på ett ställe. Däremot var slemhinnan tjock, över två centimeter och det talade verkligen för en graviditet. Så. Antingen har vi (jag) räknat fel på dagarna, och det är alldeles för tidigt att se nåt än. Läkaren sa, att det skulle kunna vara 7-10 dagar tidigare än vad jag trodde. Eller så var inte detta en normalt utvecklad graviditet. Hm.

Vi fick en ny tid, om 11 dagar, och då borde vi kunna se nåt, tyckte han. Jag fick ett nytt recept på Trombyl, fick "erkänna" mitt slarvande med brie-ost, öl och kaffe. Men då flinade han bara. Brie-ost, om den är köpt i Sverige, är absolut inget att oroa sig för. Och om alkohol ska skada, behöver det vara stora mängder varje dag. Lite grand är inte farligt. Det finns en gräns, men eftersom man inte vet var den går, så säger man hellre noll och inget, samt nej tack till alkohol under graviditet. Skönt att höra. Kaffet då? Då skakade han återigen på huvudet. Inga bevis, menade han. Behöver jag kaffe, så kan jag ta en kopp. Måttligt, naturligtvis. En lite kopp om dagen, undrade jag. Inga problem, log han.

Jag har också varit på vårdcentralen med min elaka hosta. Där gick vi igenom olika mediciner jag har, för allergi, min f d cancer, hostmedicin, värktabletter mm. En allergimedicin bytte hon ut, bara för att vara riktigt säker. Men kortisonnässpray var inga problem. Hostmedicin Cocilliana Etyfin, inga problem heller (i liten mängd, typ en slurk på kvällen så att jag får sova). Skönt att det är okej i alla fall. Jag försöker ju så gott jag kan.

Men visst hade det varit skönt, om vi fått se nåt nu idag.... Nu är det liksom ovisshet i nästan två veckor till.... Suck.... Och oro. Varenda gång jag går på toa, kollar jag ju trosskyddet med nervositet....

Är jag påverkad annars då? Ja, jag tror det. Alla de saker jag har, kan man säkert ha utan att vara gravid, men man tolkar ju som man vill, eller hur?

Jag har små ofärgade flytningar, en del klåda, lite förhöjd temperatur, springer på toaletten och kissar hela tiden, oerhört stora och svullna - ömmande bröst (wow, liksom), orolig mage (fiser???), och så är jag trött.... På eftermiddagen bara måste jag sova!! Och för att pigga till lite lite grand, så har jag idag tagit mig en liten kaffe. Men mycket mjölk. Och så har jag ont i magen, typ som menssmärtor, men inte lika mycket hela tiden.

Så. Nu vet ni.

Eller, ni vet inte mer än vad jag gör. Vi vet inte så mycket mer i alla fall.

Behöver fortsatt era tummar!!

Kram

Fortfarande rörigt.

Ja, här är det rörigt.

Tankarna far, hit och dit.
Vågar jag tänka på nåt än? Nej.

TACK för fina kommentarer!! De betyder jättemycket för mig!! <3

Någon av er skrev, att vi väntar barn, vi väntar inte missfall. Vi måste försöka tänka så, även om det inte är lätt....

Jag har räknat och räknat, tänkt och funderat. Jag är inte helt säker, men det verkar som om vi precis gått in i vecka 8. Typ. Helt galet detta.

Det är sååå svårt att tro på det här. Vi? Skulle det bli ett plus för oss?? Jo, det har varit det fem gånger förut, men har ju alltid slutat i missfall. Det allra första missfallet, tror vi att vi var i vecka 8, kanske så långt som vecka 9. Det var också en spontangraviditet.

Jag har nu slutat med kaffe. Är försiktig med te, drack bara lite svagt grönt te i morse. Jag har plockat fram en gammal burk Trombyl, som jag nu knaprar på. (Vet ni förresten att de tabletterna är formade som ett hjärta??). Det blir en tur ut i eftermiddag för att köpa vitaminer som innehåller folsyra och annat nyttigt. Även om jag ännu inte tror på det här, utan på nåt sätt räknar med att det ska sluta i ett missfall snart, så måste jag visa det här lilla livet sån respekt, att jag sköter mig. Känner jag.

Varför händer det här just nu?? Vi, maken och jag, är ju ofrivilligt barnlösa. Ja så långt är det inte konstigt. Vi har också fått diagnosen "oförklarligt ofrivilligt barnlösa". Det innebär att det inte är något fel på nån av oss, men av någon okänd anledning får vi inte barn. Våra missfall är utredda, och visade ingen särskild orsak.

Hur som helst, i morgon måndag ska jag ringa till Herr Gyn, som jag hade under alla mina ivf-behandlingar. Vi tyckte så mycket om honom, och hans personal. Så får jag komma till honom, trots att det är mycket längre att åka, så blir det som jag vill ha det.... Hoppas få komma dit snart snart. Jag vill att han kollar mig, så att det verkligen är sant.

Visst kan man se fostret nu? Och ett hjärta som slår?

Kram!

Plötsligt händer det.

De säger så i reklamen, för Trisslotter. Plötsligt händer det.

Och här har det plötsligt hänt.

Jag berättade i mitt förra inlägg att vi varit iväg, maken och jag, några dagar utomlands, i storstad. Naturligtvis beräknad mens. Eller, jag har lite dålig koll, det är maken som har koll på mig. Jag tycker det är lite gulligt att han kan det bättre än vad jag kan! <3 Hur som helst, typiskt, när man är borta några dagar bara.... Jag kände det i kroppen, svullen, ont, hade ordentlig PMS några dagar innan, då jag fick massor av energi, städade och putsade fönster, bytte gardiner.... Ja, jäklar vad jag slet. När vi gick ut på stan, hade jag alltid med mig några bindor i jackfickan, tog med in på toan. Ja, ni vet. Men det kom ingen mens. Och lika lycklig för det var  jag!

Istället åkte jag på en gräslig förkylning.... Hostar och hostar. Snorar, och snyter ut flera liter med segt snor (bihåleinflammation). Hade lite feber också. Innan vi åkte hade jag runt 37,8-38 grader. Inte mycket, men det är heller inte helt frisk. Så jag tog med mig febertermometern. "Min kompis" kallar maken den, och det ligger nåt i det ;) Hur som helst, jag kunde ju se att jag hade mer feber några dagar. Så jag tryckte i mig Alvedon, och bet ihop. När vi väl kom hem (efter en jobbig dag med hemresan....), längtade jag så efter min hostmedicin, och klunkade glatt i mig så fort vi steg innanför dörren. Och tänk! Den natten fick jag sova.... Det är mitt knark, säger jag. Cocilliana Etyfin. Säkert bekant för många.

Jag har klagat över mina svullna bröst. Alltså, så här stora brukar de aldrig vara! Varför kommer inte den jäkla mensen då??

Min kloka man, påtalade att jag kunde göra ett gravtest, bara för att utesluta liksom. Jo, det kunde jag ju. Men då är det bättre att vänta till nästa morgon, ni vet morgonurin osv osv.

Och nu vill jag verkligen att ni som känner mig, som vet vem jag är, bakom denna mask av Hönsamaja, inte säger någonting om det jag nu kommer att berätta!! Snälla, snälla! Kommentera gärna här, anonymt eller med namn. Men ingen annan stans!! Snälla!! Respektera min önskan!!

För jag kunde ju inte hålla mig, utan testade igår eftermiddag. Ett enkelt, billigt test från Testlagret bara. Jag såg ett streck, lade ifrån mig testet - det ska ju ligga 5-10 min innan man kollar det. Men jag glömde bort det. När jag kom tillbaka efter 45 min kunde jag se ett svagt svagt streck till. Hm. Skumt. Jag visade maken, och berättade. Vi har alltid gjort sånt här tillsammans.

Framåt kvällen gjorde jag ett test till, och då höll jag koll på tiden. Och det var två streck då också. Fortfarande osäker pga testens kvalitet, och att det var mitt på dagen, jag hade druckit mycket hela dagen eftersom jag är så förkyld.... Det blev en snabb tur till apoteket och inköp av ett ordentligt gravtest, typ fem min innan de stängde... :)

Så i morse, efter flera timmars (lite orolig) sömn, och inga toalettbesök, var det dags igen. Och, ja det är ett tydligt plus. Oj då. Spontangravid. För andra gången. Ja, sa maken, man kan ju tycka att en gång vart femte år är lagom....

Jag vet inte alls vad jag känner för det här. Vi är inte unga längre. Vi har inte skyddat oss när vi haft sex, inte nån gång. Vaddå? Vi är ju oförklarligt ofrivilligt barnlösa.... Det har ju inte hänt så mycket tidigare.....? Risken är ju förstås mycket, mycket stor att jag får missfall igen. Det har jag haft de andra fem gångerna vi har fått ett plus. Varför skulle det vara annorlunda nu? Och missfallsrisken blir väl inte mindre när man blir äldre, precis.....

Helt plötsligt var alla mina kunskaper om graviditet och veckor och hit och dit borta. Jag kommer inte ihåg nånting.... Skumt. Men, jag har läst på lite igen. Det verkar som om vi typ idag gått in i vecka 8. Det borde alltså finnas ett hjärta som slår där inne.... Det har bara hänt en gång förut, och det är snart fem år sen. Konstig känsla.

Vi tar inte ut nåt i förskott. Här ligger vi lågt, och säger inget till nån. Tror jag. Vi måste prata mer om detta. Men, är jag inte för gammal?? Jag är i alla fall 45 år.... Nyss fyllda visserligen, men i alla fall.... :)

Idag har jag ont i korsryggen, och i nedre magen. Antingen som menssmärtor, eller.... ja, jag vet inte, livmodern som växer??

Känner bara en massa oro och rädsla. Vågar inte känna nån glädje eller hoppas....

Men. Plötsligt händer det.

Kram till er!

Blev lite osäker här nu....??

Jag blev lite osäker här nu.

Först och främst vill jag göra klart. Jag är INTE gravid.

Men. Min mens är sen. Jag är svullen och öm på alla möjliga ställen, och det känns verkligen som om den är på väg, vilken dag som helst. Så har det varit i två veckor nu. Jag brukar aldrig hålla tiden, men den här gången har till och med jag reagerat.

Så började jag fundera. OM jag skulle vara gravid. Oj då. Till påsk köpte vi goda ostar, som vi mumsade i oss en hel vecka efter. Alltså olika mjuka goa, fina ostar. Med mögel, men mest utan. Vi har varit iväg på en weekendtripp till en stor stad, ihop med några vänner. Där blev det såklart god mat, inklusive rökt och gravad lax. Till lunch och till middag och allt där emellan förekom en hel del öl. Och nåt glas vin. Och när jag tänker efter, till och med nån rolig drink. Alltså inga mängder. Men en liten öl till lunch, ett glas vin till middag, och så kunde det hända att det blev en öl till eller en rolig drink framåt natten. Och så en massa gott kaffe! Inte 8-10 koppar om dagen. Nä. Kanske två? Hemma dricker jag inte så mycket kaffe. Jag jobbar två dagar i veckan, och då blir det två små koppar. Annars kanske det blir en kopp. Ibland. Mitt kaffedrickande har minskat rejält sen jag bytte jobb!!

Det jag blev osäker på, är ju då, om detta vilda leverne som jag har ägnat mig åt skulle skada ett eventuellt embryo/foster?

Som jag sa, jag tror inte på nåt sätt att jag är gravid. Alltså, jag är 45 år gammal, vi har försökt i många många år, så varför just nu? Och om jag skulle vara det, blir det nog missfall i alla fall, det har det ju blivit alla de andra gångerna.... :(

Nä, mina funderingar är lite allmänna så där. Hur tänker ni, när det gäller att äta och dricka vid en graviditet? Jag har kompisar som ammar, som ändå kan dricka ett glas vin till maten.... Är ju så klart inte varje dag, men nån gång i bland.... (Barnet är ett halvår gammalt, äter smakportioner också).

Det måste ju varit massor av kvinnor som blivit oplanerat gravida, och varit och festat och varit rejält fulla.... Hur mycket påverkar det??

Nåja. Bara några små funderingar så här när jag ändå ligger hemma och är sjuk. Än en gång har jag fått hosta.... Såååå trött på detta.....

Kram på er!

Påsken är över.

Så var påsken över. Lite för mycket godis, men rätt lagom med mat. Varför, varför, varför kan jag inte låta godiset vara?? Nån som känner igen sig...??

Det blev några lediga dagar, faktiskt. Även om jag har sjungit mycket också. På långfredagen gick jag iväg och sjöng, ett stort verk i kyrkan, med maffig orgel och fantastisk kör. Det var sån känsla. Verkligen! Det är ju starka ord, i den här påskberättelsen.... Samtidigt som jag stod där och sjöng, svartklädd och allvarlig, var maken på ölprovning tillsammans med sina vänner.... Ja, ja. Tvära kast i bland! Det ena behöver ju inte utesluta det andra, eller hur??

Så var det dags för släktkalaset. Alltså Släktkalaset. Vi träffas till påsk, och har en tradition att påskafton åker vi runt. Vi turas om att vara hos varandra. I år var det på min mammas tur, så min syster och hennes man höll i det. Trevligt? Jovars. Äldsta är 74 år och yngsta är 8 veckor. Denna lilla bebis är min guddotters dotter. Mitt gudbarns barn. Alltså mitt gudbarnbarn. Eller?? ;)

Det gick bra. Maken frågade innan vi åkte, om jag var rädd att det skulle bli jobbigt att träffa dem. Men jag trodde ju inte det. Inte hon! De bor 25 mil från oss, så jag har inte träffat dem sen barnet föddes. Och det var klart det gick bra!! Jag höll henne. Bara jag, förutom hennes föräldrar och mormor som fick göra det. Stolt godmormor, kan jag lova!!

Men sen. Oj då. Alla andra började prata om, tänk hur det var när de var sååå små, och tänk vad de luktar gott, skriker på natten, ammar, är söta, är gulliga, ut och gå med barnvagn.... Ja, allt. Då blev det jobbigt. För JAG har ju ingen erfarenhet. Jag vet INGENTING. Så håll tyst bara!!!

Sen kom jag på, att vi har modersmjölksersättning här, sen det där dumma, då vi skulle fått ett spädbarn, men det drogs tillbaka två dagar före planerad födsel/hämtning. Förra året. Kläder och blöjor har jag gett bort. Kvar stod just modersmjölksersättnigen, ett par nappflaskor, några nappar och en filt. Allt utom filten fick de. Filten var lite för lite rosa, för deras skull.... Hahaha! Nu är vi av med det, och det kom dessutom till nytta! Jag slipper se den där påsen, som stör mig och påminner mig hela tiden.

Tyvärr lite tråkigt att bli påmind, men..... Jag trodde faktiskt det skulle gå bra. Men det blev lite jobbigt. Och då blir jag tyst, kan uppfattas som sur och vresig. Men, jag är ju bara ledsen!!

Kram till er....