Sjuk. På riktigt.

Japp. Jag är sjuk. På riktigt. Det är inte som jag inbillar mig. Nu har jag varit på vårdcentralen och fått det bevisat. Jag jobbar inte i dag heller. Egentligen hade jag tänkt jobba idag, åtminstone några timmar. Men, när febern steg över 38 igår kväll igen, kände jag att nähä du, Hönsamaja, det blir nog inget med det...

Febern har varit så konstig. I morse när jag vaknade kl 6 hade jag 37,7. Jag ringde och fick en tid hos läkaren kl 10. En halvtimme innan jag skulle åka hade jag 38,3. (Men ingen kollade där på VC, lite konstigt).

Hur som helst, sänkan är hög. Läkaren tror det är bihåleinflammation, så jag fick penicillin och nasonex (nässpray). Men hostan då? frågade jag. Det var ju för den jag sökte. Ja, visst ja, sa läkaren. Och skrev ut Molipect (slemlösande, inte så mycket dämpande). Jag hade behövt nåt rejält att sova på, typ Coccillana.... ;)

Nu är jag hemma med en kasse från apoteket. När jag ändå var där, påminde de mig att två recept jag har går ut 14 februari. Ja men ta det med då, sa jag. Frikort är bra! Men det kostade mig ändå nästan 500 kr, allt går inte på frikort...

Det fick bli McDonalds på hemvägen. Orkar inte göra nån mat precis, och då kunde jag köpa med kaffe. Gott för halsen med varmt att dricka! Jag köpte Zyx på apoteket. Har ni prövat det? Det är som bedövning, när man har ont i halsen. Jag gillar dem. Alltså, när man har riktigt ont i halsen. Och det har ju jag.


Jag har lovat spela på en begravning i morrn. Jag är typ deras sista hopp... Inte sjunga, bara spela. Kompa en annan musiker. Och det är inte jobbigt, det funkar säkert! Alltså, det tar inte en timme. Jag behöver inte typ prata med nån, bara gå dit, sätta mig vid pianot och spela lite. Lugnt och stilla kommer det också att vara. Men det känns lite knasigt när jag inte jobbat den här veckan... Fredag är ju veckans viktigaste dag för mig, så då måste jag nästan jobba i alla fall.... Läkaren undrade om jag behövde sjukskrivning, men jag sa nej. Så länge vill jag inte vara hemma!!

Annars är det för mycket nu. Maken är trött. Och är väl inte riktigt pigg han heller. Idag kommer han hem sent, sent. Jag sa till honom att äta nån middag på stan, innan han träffar de han sak träffa. Eller i alla fall innan han kör hem. Komma hem hungrig kl 20-21, och köra bil i mörker och snörök med halka - det är inte bra! Ibland gör han som jag säger.

Svärfars operation blev av igår. Han var lite förvirrad, men ringde hem två gånger på kvällen (han var inte sövd). Däremot behöll de honom på uppvaket. Även idag var han kvar där, han tyckte han var så trött. Stackarn. Jag undrar om man kan ha en finare svärfar än vad jag har <3 Han har verkligen sörjt med oss i vår barnlöshet. Alltså MED oss. Alltid en kram eller en klapp på kinden... Hoppas det här går bra. Jag tänker då inte besöka honom, förrän jag är frisk.

Nähä, soffan igen, kanske??

Eländessamordnare.

Nu måste jag bara få skriva av mig lite. Eller mycket. Den här bloggen har väl egentligen mest handlat om vår barnlängtan, och hur vi har hanterat den. När det inte alltid blir som man tänkt, alltså.

Men nu har livet kört ihop sig. Vi är på gång in i en ny familjehemsplacering, förmodligen, och det är ju jätteroligt! Men detta innebär en hel massa oro och funderande. Inte hoppas, inte hoppas, inte hoppas - för att inte bli besviken om det inte blir nåt. Detta innebär också att socialen börjar komma på besök igen. Jag vet att de inte bryr sig, men jag vill i alla fall ha lite ordning i vårt hus när vi får besök! Och så bjuder vi på kaffe, med nåt enkelt till. Ja, ja. Det gör sig inte av sig själv, ni fattar ju....

Makens morfar ritade och byggde ett hus på 1930-talet. Ingen har nånsin flyttat ifrån det huset. Nu ska huset säljas, för gamla moster ska flytta till lägenhet inne i stan. Hon får inte köra bil längre (var med om en olycka i höstas, och ja hon är i alla fall över 80 år!). Moster har aldrig haft kontakt med mäklare. Så, hur går det till, vad händer och när? Tidigare bodde även en morbror i huset (syskonen hade varsin våning). Morbrodern var lite av en uppfinnare. Ett geni, både musikaliskt och tekniskt. Så, här finns det saker. I massor. Och böcker. I massor. Hela vinden var full av buntar med tidningar (varför sparar man sånt???), kuddar, madrasser, gamla täcken... Det har nog inte kastats bort en enda sak från det huset.... Garaget är redan klart, då hyrde de två containrar. Men nu är det husets tur. Med källare. Med ännu ett garage, ett förråd. Och till detta är lilla moster ledsen, hon lämnar sitt barndomshem. Det är ju naturligtvis förståeligt! Det har tagit lite tid för henne, men det har nog varit nödvändigt. Vi har i alla fall förstått, att det gör sig ju inte av sig självt, det här. Det allra enklaste hade väl varit om hon packat ner allt hon ville ha med sig och tagit med det i flytten. Sen slänger vi resten, eller skänker bort. Moster är inte så mycket för att slänga, sa jag det? ;) Huset är inte heller i världens bästa skick. Taket måste bytas osv.

Min man är även s k god man för sin kusin. Kusinen är autistisk och bor på ett särskilt boende. Inga syskon, båda föräldrarna är döda. Han är helt ensam, förutom min man och hans syskon. Kusinen har stått på kö i ett år, för en ny lägenhet. Och nu är den ledig! Alltså ska vi flytta honom. Också. Och med hans handikapp måste han förberedas en hel del. Det tar tid, vem ska flytta? Det är i samma hus, men i andra änden = vi får bära allting....

Och som nästa lilla trevliga sak som händer, så trillar svärfar och gör sig illa. Han är en gammal och trött man, men så otroligt snäll och go! Han har alltid haft ett speciellt öga till mig... Nu skrapade han upp underarmen, är skinnflådd med rätt mycket blod. Och så bröt han lårbenshalsen... Vi vet inte om det blir operation idag. Det är ju en stor risk. Han har pacemaker, och han äter varan (som måste gå ut ur kroppen innan de opererar). Maken blev så otroligt ledsen igår, när vi fick veta. "Han klarar inte detta" säger han och suckar. Och på många sätt har svärfar lite gett upp... Hoppas hoppas hoppas verkligen att han klarar av det här. Svärmor är lite yngre, och mycket piggare. Hon kommer fixa det här riktigt bra. Men han är ganska svag från början... Vi har inte velat berätta nåt om den kommande familjehemsplaceringen för makens föräldrar. Men nu sa vi, att maken skulle berätta.

Usch ja.

Jag har en hel del att tänka på. Och här ligger jag är bara sjuk.... Det har jag väl inte tid med!! Jag tar lite mer apelsinjuice och kryper ner under täcket, som jag dragit ut i soffan....

kram på er!
host host

Ändrade planer.

Det blev inget rådjur till tjusig middag igår. Nä, maken kände sig inte så pigg, och inte jag heller. Han var och hämtade varsin pizza i stället!! Men vi tittade på film och hade mysigt. Vi såg Gudfadern. Jag har aldrig sett den (ja, visst är det hemskt!!). Det var en lugn film, tempot var oerhört lugnt, om man jämför med dagens filmer...

Under filmen började jag frysa. Det hjälpte inte med sockar, kofta och stora tjocka filten. Under natten stod det klart, jag har fått feber. Idag har tempen legat på 38, trots intag av Alvedon. Och ja, jag har hört att man inte ska ta Alvedon, men jag måste. Jag får sån oerhörd värk i min kropp när jag får feber. Så jag blir hemma i morrn, det har jag redan bestämt.

Undrar om det kan vara influensan, som alla pratar om?? Jag hoppas inte det.

Funderingar i januari.

Jag sov riktigt gott i natt, och vaknade inte förrän klockan var åtta. Skönt! Vi steg upp, gjorde en riktig go-frukost och satt länge framför teven med frukost, tidning mysigt prat... Sen åkte maken iväg. Han var och handlade mat. Vi hade gjort en lista, det gör vi alltid. Men... när jag packade upp så var det med både det ena och det andra. "Det var ju så billigt!" flinade han då. Och han brukar minsann inte räkna slantarna... Maken hade dessutom en hel del andra ärenden. Så när han kom hem hade jag dammat, dammsugit och våttorkat överallt. OCH plockat ur diskmaskinen (tråkigt ju!). Det bästa av allt, var att klockan bara var kvart över tolv då...

Så vi gjorde lite lunch tillsammans. Det är så roligt när vi lagar mat i hop, tycker jag. Vi gjorde det oftare förr. Nu är jag ju alltid hemma först på eftermiddagarna, så då gör jag maten och så äter vi när maken kommer hem. Praktiskt, men inte så roligt. Men å andra sidan gör han alltid frukost till mig... ;)

Vi var och tittade på ny bil igår. Igen. Vi har några krav på den, annars vet vi faktiskt inte alls vilken sort eller märke. Det är min bil som ska bytas. Så jag behöver ha den här bilen åtminstone två dagar i veckan till jobbet. Ibland tre. Sen vill maken kunna ha bilen ute i skogen, och köra på skogsbilvägar = bilen får inte vara för låg. Det bör dessutom få plats en röjsåg, motorsåg, stövlar, hjälm, dunkar och lådan.  Det får gärna vara fyrahjulsdrift, men det måste inte det. Men diesel är bra. Och dragkrok. Men det kan man ju alltid sätta dit sen om man vill. Den ska helst vara bränslesnål, inte alls dyr i försäkring, skatt och avgifter... Ja, ni vet! Nu har vi fått en sak till att tänka på. Får det plats en barnvagn i bagaget? Och nej, i de flesta bilar vi tittat på gör det inte det.

Det är nämligen så, att det kan komma ett barn till oss, om 1-1,5 månad. Kanske. Eventuellt. Det "lutar" åt det. Och detta lilla barn har en vagn, som det är bra om vi får in i bilen. När vi sen börjar åka ner till Öland, måste vi ha med såååå mycket mer saker än tidigare, om vi är tre, menar jag. Alltså, maken och jag har ju  fyllt bilen, när vi bara är två.... Men när man åker från hus till hus packar man inte så noga. Och vi brukar ha med mat och kylväska och sånt också. Man kan ju tänka om lite här.

För ja, det kan kanske komma att placeras ett barn hos oss, igen. Och det pirrar i hela kroppen när jag tänker på det!! Men. Vi hoppas inte för mycket än. Vi har bara berättat det för mina föräldrar, våra respektive chefer och så nu ni här som läser. Men ni håller väl tyst?? ;) Jag har ju i princip inte sagt nåt till er heller. Ni vet inte så mycket ni...


Jag har frusit så idag. Och haft ont i ryggen och i höfterna. Ja, alltså mer än jag brukar... Och så plötsligt plingade det till - jag kollade om jag hade nån feber! Nja. 37,7. Inte så värst mycket i alla fall. Men visst är jag nog liiite sjuk i alla fall??

Det finns en grupp på facebook, där man kan vara med om man är ofrivilligt barnlös. För ett tag sen var det en våldsam debatt där. Det är nämligen så, att de allra allra flesta där har fått ett barn, eller flera. De kanske är gravida igen osv osv. För mig betyder ofrivilligt barnlös, att man inte har valt det men man har inga barn. Vad betyder det för er?? För mig är det självklart, att det är såna som jag som ska vara med där. Såna som kämpat /kämpar men ännu inte har fått nåt barn. Tänker jag så fel?? Om de som har kämpat och lyckats bli gravida, de har svårigheter, kanske har fått ta hjälp av IVF osv vill ha en egen grupp, kan de ju göra en, eller hur? Kalla den då "vi som haft svårt att bli gravida" eller "vi som blivit gravida med IVF" eller nåt sånt. Det skär i hjärtat varje gång nån skriver om sina små barn, om plus eller gravidkrämpor... Någonstans skulle jag så innerligt gärna vilja, att vi som är ofrivilligt barnlösa, får vara just det. Och få vara det i fred! Vi behöver varandra att prata med, få stöd av och kunna ge och få tips och råd...

Bloggen är nåt helt annat. Jag läser de bloggar jag själv väljer. Och ni som läser min blogg, ni har ju valt det. Ni vet hur mitt liv ser ut, när det gäller barn. Det talar jag om redan på första sidan. Så kom inte och säg, att ni blir överraskade... hehe...


Nähä. Lördag kväll. Maken ska överraska med att laga nåt med rådjur. Låter gott. Om jag skulle ta och duscha först?? Göra mig lite fin, kanske? Vi ska ha filmkväll, nämligen. Vet inte än vad det blir för film.... Får se vad maken har hittat på...

kram på er!!

Hemmadag.

Idag är jag hemma och ledig. Ja, ni vet "ledig"... ;) Igår morse kom jag inte upp ur sängen kl 5.50 när jag skulle. I morse klev jag bara upp... Varför är det ofta så?? När man kan och får sova, då går det inte. Jag har i alla fall bäddat rent i sängarna, tvättat två maskiner tvätt, satt en bulldeg på jäsning - och då är klockan inte ens nio! Och jag känner inte att jag jobbar hårt, stressar eller så. Nä, jag har ju en lugn hemmadag!

Maken har min bil till jobbet idag, för hans är på verkstan hela veckan. Så jag är hemma ensam utan bil!! Det känns helt läskigt!! Men, vad kan hända?? Jag menar, det är ju inte varje ledig dag jag måste ha bilen??? Bara dumma tankar av mig.

På mitt jobb är det flera som har slutat nu, eller kommer sluta. Det är ovanligt, för vi har varit en mycket tajt personalgrupp. Detta drabbar mig en del, mitt arbete kommer bli mycket tyngre. Jag blir helt ensam. Om jag nu ska gå hem och ta hand om ett barn, då blir det ännu mer kris för dem som är kvar... Jag borde väl strunta i det, men sån är inte jag. Jag är engagerad och bryr mig verkligen om. Det måste bli bra, för dem som är kvar. Så tycker jag. Men.... samtidigt ska jag ju tänka på mig själv också, eller hur?

Så idag bakar jag. Bröd och bullar är det tänkt. Bröd, för det behövdes. Bullar, för att det är gott att ha i frysen. Dels när socialen nu börjar komma lite oftare på besök, och dels så är det snart födelsedag här i huset! Det händer rätt mycket för oss, både på helgerna och i veckorna. Så det är bäst att passa på. Det funkar ju bra att ha dem i frysen!

Det snöar lite lätt här i dag. Och är fortfarande kallt. Jaha, tycker några, -8 grader är väl inte så mycket? Nä - men det BLÅSER!!! Och i den här otäcka luften som är känns det som -50 grader eller nåt. Man fryser så man håller på att dö, om man ska stå ute en stund... Men jag ska inte klaga, för jag vill ha snö och kyla. Åtminstone förbi sportlovet, och kanske lite till. Sen kan det smälta bort och bli härlig vår. Undrar om jag ska få gå med barnvagn på vårleriga vägar i år??

Nähä, första jäsningen är klar! Ha det gott,
kramelikram



Lite senare:
Dumma öga. Jag läste på mjölpåsen hur mycket mjöl jag ska ha i bulldegen. Jag läste 1,7 liter. Men... tänkte jag, Brukar det inte vara 1,4..? Nä, jag läste igen. Det stod 1,7 liter. Eller det gjorde det INTE. Jag hällde i 3 liter (dubbel sats), tyckte det kändes hårt. Då tog jag fram förstoringsglaset - jaha, det står faktiskt 1,4 liter.... Är det bara jag med mitt dumma öga som har svårt att läsa??? Eller är jag bara dum?

In och ut.

Min fina vän Mary (Du fattas mig...) har kommit på nåt bra. För varje sak som kommer in, ska nåt annat ut. Och hon redovisar allt. Jag redovisar inte, men försöker göra som hon. Alltså, när det gäller mig själv nu. Om jag köper nåt till mig, så måste nåt annat ut. Riktigt bra idé! Jag har blivit övertygad nu, när vi håller på och hjälper makens moster att flytta. Ingen har flyttat från det huset sen 1930-talet... Och det finns många skrymslen och vrår, en stor vind, ett jättestort garage, ett litet garage, och en stor källare med många små konstiga rum - att förvara saker i. Varför slänger man inte på en gång?? Vi har redan slängt 7 hand-gräsklippare, 5 teveantenner och massor av buntar med tidningar (dagstidningar, utan nåt som helst värde). Alltså! Börja släng lite allt eftersom!!

Idag har jag pratat med min chef igen. Om att det lutar åt en placering av ett barn hos oss. Mer än så vet vi ju inte. Och OM det blir en placering så händer inte den förrän i första hälften av mars. Typ. Vi får veta mer om ett tag. Men jag måste (enligt soc) börja förbereda min chef (ja, maken gör det samma) redan nu. Mitt problem är att jag sätter betyg i mitt ämne. Och det måste vara en behörig lärare som gör det. Inte enkelt att hitta nån nu, mitt i en termin. Min chef vädjar att jag jobbar åtminstone fredag förmiddag, resten av terminen. Vi får väl se. Vi är ju inte där än...

Jag behöver hjälp...?!

Kära läsare av min blogg. Kan du hjälpa mig?

Jag undrar om det finns nån bok, som handlar om ALLT om barn... ;) Alltså, från spädbarn och uppåt. Utvecklingen hos ett spädbarn, när vända sig, sitta, börja smakportioner, tänder, krypa, stå... Allt sånt?? Jag har mött många, många barn, men det har liksom aldrig varit mitt ansvar med sånt här. Hur gör man?

Min första tanke, som en otroligt läsande människa, är ju då: finns det ingen bok om detta? Eller måste man googla det... *fniss*

Om det nu finns böcker om detta - vilken är bäst? Vilken rekommenderar ni att jag köper? Tänk er då, att vi ska ta hand om ett tre månader gammalt barn. Ungefär så.

Tack, och kram!

Hälsning.

Förra veckan ringde det på dörren på kvällen. Vi hade just ätit och satt bara och slappade framför teven. Väntade på att sätta igång och göra en massa saker... När jag öppnade stod en kvinna där, som jag kände igen, men inte hört av på lääääänge. Det vara mamman i det nya familjehemmet, som flickorna som var hos oss, kom till. Hon hade med sig en bukett tulpaner, och bad om ursäkt för att hon inte hört av sig till oss (som hon lovat oss, och socialen). Nu väntade ett par andra barn i bilen, men vi stod i hallen säkert 20-25 min och pratade. Det fanns/finns flera orsaker till att de inte hört av sig. Och de hade vi redan fått höra från socialen, så det kändes helt okej.

Flickorna har funkat rätt så bra. De har sett saker hos flickorna, som vi också sett (och påtalat noga för socialen). Det kändes faktiskt bra! Nu kanske det verkligen kan hända nåt, så flickorna får den hjälp de så väl behöver. Den stora flickan har utvecklats mest, men det trodde vi nog skulle bli så. Mamman har "försvunnit", förmodligen har hon gått ner sig i drogerna igen. De har inte haft kontakt på över två månader. Styvpappan har ju inte vårdnaden, och får därför inte träffa flickorna. Och det, måste jag säga, kändes BRA. Nu får de lite tid, att i lugn och ro, vänja sig vid sitt nya liv. Att komma på ett rätt och bra spår. Och vi hälsade så mycket till flickorna, som hade hälsat till oss. Men, vi planerar inte att träffa dem. Inte än på ett tag.


Jag har också börjat jobba igen. Min tjänstledighet tog slut (den som jag sökte, när vi trodde flickorna skulle vara hos oss). Så nu är jag tillbaka på mina 75% igen. Detta betyder, att jag bara är ledig på torsdagar. Ovant! Det är över 1,5 år sen jag jobbade så här mycket. :) Först var jag ledig 25% under ett helt år, och jobbade "bara" 50%. Detta var efter att vi definitivt var oförklarligt ofrivilligt barnlösa. Jag orkade inte. Och den där berömda väggen kom närmare och närmare. Jag valde att inte bli sjukskriven. Jag tog tjänstledigt i stället. Tungt ekonomiskt, men jag kunde också jobba med lite andra saker (vara ute och sjunga lite mer igen). Nåväl, nu är ordningen återställd igen. Får se om jag orkar? Gör jag inte det, har jag en läkare, som sjukskriver mig med omedelbar verkan. Och det räcker att veta det, för att jag ska bli lugn!


Så kom också snön och kylan. Skönt det också!! Utom idag då. När jag kom hem från jobbet var huset strömlöst. Och kallt. Huvudsäkringen hade gått. När jag väl fick igång strömmen pep och blinkade det överallt... Frysen hade snabbt sjunkit till bara -5 grader. Kylen hade däremot hållit sina +5 grader. Konstigt. Men, när jag snabbt fick fyr i brasan, blev det snart varmt igen. Jag hörde, hur fläktarna började surra och jobba...

Det händer så mycket, och det är så mycket jag vill skriva. Men jag får ta lite i taget. Jag är för trött nu...
kramelikram...

Småprat och funderingar.

Dagarnar går så fort. Alldeles för fort. Snart är det dags att jobba igen. Sjutton dagar ledigt... De här senaste dagarna har vi kunnat ta det lugnt. Slöa och slappa. Kolla på film, promenera. Laga mat. Sova. Mysa och gosa.

Man behöver sånt.

Hur ska det gå, att kliva upp redan innan klockan sex på morgonen?? Jag har lyckats vända på dygnet... Det brukar jag inte göra, knappt jag gör det ens på sommaren, den som är så lång!

Det trillar in glada barnbesked mest hela tiden nu. Roligt! Många har kämpat, och de kan jag förstå så oerhört väl.

Vi tänker en del på det lilla barn som vi fått förfrågan om att ta hand om. Mamman och barnet är på ett utredningshem i tio veckor. Och innan tiden har gått, så vet vi inget. Det känns mycket konstigt. Jag menar, det kan vara så, att soc ringer precis när som helst. De har berättat för oss att det inte är ovanligt att mamman sticker därifrån och överger sitt barn. Å andra sidan kan det ju fungera riktigt bra, och mamman växer och tar tag i sitt liv, nu när hon har någon mer att ansvara för. Vi har inte en aning, för än så länge har vi inte träffat nån av dem. Vi har fått lite, alltså väldigt lite, information från soc. När det är bestämt att det blir en placering ("om"), så får vi mer information. Vi vet egentligen bara att mamman har psykiska problem.

Det är detta som är lite svårt. För oss alltså. Jag har skrivit om det förut, och gör det igen. Jag är så tudelad i detta. Samtidigt som vi, maken och jag, har en enorm barnlängtan (fortfarande) och så otroligt gärna tar hand om ett barn och slösar vår kärlek på, så.... Ja, det är ju nåt oerhört sorgligt och tragiskt som har hänt, när ett barn placeras hos någon annan. Det är ett väldigt stort ingrepp. Och vi har fått höra så många otäcka sorgliga och förfärliga historier, när vi varit matchade mot olika barn. Man vill bara gråta. Men det är nog dessa öden, som gör  att vi ändå är övertygade om, att vi ska ta hand om ett barn. Vi har alla möjligheter att hjälpa ett barn, så varför ska vi inte göra det då?? Det är det som avgör det hela. Inte vår barnlängtan. Om längtan skulle få avgöra, så vore det väldigt egoistiskt av oss.

Man hör och läser om barn som varit placerade i olika familjehem, om hur de farit illa. Det finns många historier om barn som fått det bra, och som fått ett bra liv. Tyvärr syns och hörs inte de historierna lika ofta. Det säljer ju inte några tidningar på det... Men jag vet att familjehemmen gör nytta.

Ja, tankarna går lite hit och dit, som ni förstår. Vi är tillfrågade, och har lovat att vara beredda. Men vi vet ju inte om det blir nåt, över huvud taget. Svårt. För OM det placeras ett barn hos oss, kommer vårt liv att bli väldigt förändrat, på en enda gång. Men vi tar gärna den förändringen!

Under tiden så ägnar vi oss åt varandra, maken och jag. Vi har pratat om semesterresor. Vart vill vi åka nu? Vi planerar, men bokar inget. Vi pratar om att byta min bil. Vi tittar och provkör, men vi köper inget. Vi pratar om ett nytt växthus, om att bygga ett uterum. Vi gör ritningar, men bygger inget. Livet går lite på sparlåga, tyvärr. För hur länge kan det göra det? När blir vi för gamla för att ta hand om ett barn??

Nähä. Dagens funderingar måste få ett slut. Det är ju ishockey på teve!!
kramelikram på er


Och snälla ni som vill kommentera detta. Det får ni gärna göra. Men, vi håller en snygg ton, hoppas jag!