Nytt år.
Nya drömmar.
Nya förhoppningar.
Det är alltid lite ödesmättat, det här med nyårsafton. Man sätter en punkt, vänder blad och börjar på nytt med stor bokstav. Vi brukar inte ge nyårslöften, maken och jag. Det är inte vår grej, på nåt sätt. Däremot gjorde jag en annan riktigt bra sak, för många många år sen.
Det var några dagar efter nyår, jag tror den 3 eller 4 januari. jag bestämde mig för, att året som kom (2002) skulle vara ett BRA år. Jag skulle göra saker som var roliga, härliga och som jag längtat efter. Jag skulle njuta - av stort som smått! Och så försökte jag göra, hela året. Jag kunde stanna på hemvägen och bara titta på en ljuvlig solnedgång. Eller så läste jag 15 hp historia en termin, åkte varje onsdagkväll... Eller så tog jag med min syster till Nya Zeeland i tre veckor. Sånt jag längtat efter, roliga och bra saker. Jag behövde det, efter ett år som varit tufft och jobbigt. Cancer på två olika ställen i kroppen under 2001 tar rätt mycket kraft och livsglädje.
Men det var då. Nu är det nu.
Hur blir mitt nya år?? Ja, jag är otroligt glad att jag inte får veta det i förväg! Jag kommer försöka påverka det i en bra riktning. Göra mitt allra bästa. Förmodligen får jag inte det där jobbet jag sökt, för jag har inte hört av nåt, och tillträde är efter trettonhelgen... Men jag får kämpa på med det jag har. Jag kommer med allra största säkerhet inte bli gravid heller, men det är ju ingen överraskning. Men jag hoppas hoppas hoppas att det kommer finnas barn i min närhet, i alla fall.
Och jag har min man. Som jag älskar, så jäkla mycket. Och det vet han om. Vi säger det till varandra ibland, när det är lite jobbigt: vi har i alla fall varandra!
Hoppas ni får ett gott slut, mina vänner (och alla andra som läser). Och så önskar jag oss alla, ett Gott Nytt År!
tisdag 31 december 2013
måndag 30 december 2013
Utanförskap.
Häromdagen (eller kvällen) var maken och jag hembjudna till en av mina körvänner. Trevligt! Vi var ju i Rom i höstas, och då var respektive med. Hennes nye man (särbo) har samma utbildning som min man, så vi försökte para ihop dem lite. Och det funkade. Nu var det vi fyra, och så ett annat par, som vi träffat typ ett par gånger hos andra vänner. Vi känner dem inte, vi har bara pratat lite grand, så där ytligt, som man gör. Nu var det i alla fall vi, tre par. Trevligt! Men. Som alltid när det är nya människor, och man gör en ordentlig presentation (var vi bor, vad vi jobbar med osv osv), så hänger liksom den där frågan om barn i luften... Jag satt bara och väntade och väntade... Vågar de inget säga, eller....?
Och visst får jag berätta om vår oförklarliga ofrivilliga barnlöshet. Om vårt kämpande. Om slitet, tårar och en del glädje.
När man är öppen och berättar, brukar man alltid få höra om nån annan som gjort liknande (samma sak, tror de oftast). Det är sällan självklart med barn, förstår man då. Men det hjälper ju inte oss.
Tyvärr blir jag ledsen av det här. Varför är det alltid barnen som räknas för hur lyckad man är?? Om vi nu berättat hur jobbigt vi har haft det, och fortfarande tycker att det är, - måste de då fortsätta prata och prata och prata om sina små stjärnor?? Vi har inget att tillföra i det samtalet. Då sitter vi bara tysta. Och lyssnar. Sorgset.
Men annars var det trevligt. Faktiskt.
Och visst får jag berätta om vår oförklarliga ofrivilliga barnlöshet. Om vårt kämpande. Om slitet, tårar och en del glädje.
När man är öppen och berättar, brukar man alltid få höra om nån annan som gjort liknande (samma sak, tror de oftast). Det är sällan självklart med barn, förstår man då. Men det hjälper ju inte oss.
Tyvärr blir jag ledsen av det här. Varför är det alltid barnen som räknas för hur lyckad man är?? Om vi nu berättat hur jobbigt vi har haft det, och fortfarande tycker att det är, - måste de då fortsätta prata och prata och prata om sina små stjärnor?? Vi har inget att tillföra i det samtalet. Då sitter vi bara tysta. Och lyssnar. Sorgset.
Men annars var det trevligt. Faktiskt.
torsdag 26 december 2013
Jul. Igen.
Jag vill önska er en god fortsättning på julen!!
Bara för att det äntligen har blivit jul, så saktar inte tiden ner - utan det rullar på lika snabbt som tidigare. Vi har ställen att åka till, folk/vänner/grannar/släktingar att hälsa på, julklappar att ge bort, konserter som ska sjungas på och så allt annat.... Visst är det roliga saker, men ibland skulle jag så gärna vilja ha några helt tomma dagar. Då kan man bara känna efter - vad vill jag göra nu? Och så gör man det. Men det kommer. Efter nyår.
Julafton blev ju helt okej till slut... Brorsbarnen är små änglar, och finns där precis lagom när man behöver dem... Kramar och sitta i knäet, titta på film tillsammans, läsa bok tillsammans och bara mysa... På julafton tar maken och jag med barnen ut, typ efter KalleAnka men innan tomten kommer. Ni vet, den där långa dryga stunden då man bara väntar och väntar och väntar... ;) Vi går ut med ficklampor och letar spår efter tomten och hans renar. Båda de stora (7 och 9 år) var väldigt noga med att vi skulle gå ut, även om de mycket väl vet att det är lite på skoj så där. Men 2,5åringen körde hela racet... Så stor och duktig!! Lyste med ficklampan, letade, tyckte sig se nåt... När vi kom in hade nån haft lite jord under skorna, som låg på golvet, han var övertygad om att det var renbajs!! Vi hittade en tomteluva som hängde på baksidan, på staketet. Kunde tomten ha tappat den?? Jaaa - sa den lille. Nja, sa 7-åringen (som inte alltid är riktigt riktigt säker....) Tomteluvan var lik nån sån mössa som de hade - eller i alla fall nån som de känner som har en sån... Hahahaha.... Hennes lycka var total när hon hittade en bokstav skriven på lappen inne i luvan. Kolla!! Jag visst det, det är hans (brorsans). Då grep den minste in och sa mycket, mycket bestämt: NÄE, det ÄR tomtens!! och så tog han den från syrran, och hängde tillbaka den på staketet så att tomten skulle komma och hämta den... :)
Det var jag som var tomte i år. Håhåjaja. Det var lite kul faktiskt....
Och sorgen finns där också. Hela tiden. Igår kväll sa jag det till maken, blir du aldrig ledsen? Jo, det är klart, svarade han. Men vad gör du då? undrade jag... För, vad ska man göra då??? Hur gör ni?? Man vill ju inte förstöra för alla andra, med scener och gråt och tårar... Det rör ju bara mig och maken, på nåt sätt. Vi får försöka kramas lite extra.... eller nåt.... Inte för att det hjälper mot barnlösheten, men det känns ju lite bättre i alla fall....
kram på er.....
Bara för att det äntligen har blivit jul, så saktar inte tiden ner - utan det rullar på lika snabbt som tidigare. Vi har ställen att åka till, folk/vänner/grannar/släktingar att hälsa på, julklappar att ge bort, konserter som ska sjungas på och så allt annat.... Visst är det roliga saker, men ibland skulle jag så gärna vilja ha några helt tomma dagar. Då kan man bara känna efter - vad vill jag göra nu? Och så gör man det. Men det kommer. Efter nyår.
Julafton blev ju helt okej till slut... Brorsbarnen är små änglar, och finns där precis lagom när man behöver dem... Kramar och sitta i knäet, titta på film tillsammans, läsa bok tillsammans och bara mysa... På julafton tar maken och jag med barnen ut, typ efter KalleAnka men innan tomten kommer. Ni vet, den där långa dryga stunden då man bara väntar och väntar och väntar... ;) Vi går ut med ficklampor och letar spår efter tomten och hans renar. Båda de stora (7 och 9 år) var väldigt noga med att vi skulle gå ut, även om de mycket väl vet att det är lite på skoj så där. Men 2,5åringen körde hela racet... Så stor och duktig!! Lyste med ficklampan, letade, tyckte sig se nåt... När vi kom in hade nån haft lite jord under skorna, som låg på golvet, han var övertygad om att det var renbajs!! Vi hittade en tomteluva som hängde på baksidan, på staketet. Kunde tomten ha tappat den?? Jaaa - sa den lille. Nja, sa 7-åringen (som inte alltid är riktigt riktigt säker....) Tomteluvan var lik nån sån mössa som de hade - eller i alla fall nån som de känner som har en sån... Hahahaha.... Hennes lycka var total när hon hittade en bokstav skriven på lappen inne i luvan. Kolla!! Jag visst det, det är hans (brorsans). Då grep den minste in och sa mycket, mycket bestämt: NÄE, det ÄR tomtens!! och så tog han den från syrran, och hängde tillbaka den på staketet så att tomten skulle komma och hämta den... :)
Det var jag som var tomte i år. Håhåjaja. Det var lite kul faktiskt....
Och sorgen finns där också. Hela tiden. Igår kväll sa jag det till maken, blir du aldrig ledsen? Jo, det är klart, svarade han. Men vad gör du då? undrade jag... För, vad ska man göra då??? Hur gör ni?? Man vill ju inte förstöra för alla andra, med scener och gråt och tårar... Det rör ju bara mig och maken, på nåt sätt. Vi får försöka kramas lite extra.... eller nåt.... Inte för att det hjälper mot barnlösheten, men det känns ju lite bättre i alla fall....
kram på er.....
onsdag 18 december 2013
Mindre än en vecka kvar till dopparedan....
Ibland går tiden snabbt. Ibland går den däremot sakta... När man ruvar går den sakta... ;) Just nu känns det som om tiden går alldeles för snabbt. Jag hinner inte med! Både maken och jag kommer vara lediga läääänge, 17 dagar i rad. Härligt!
I morrn är det julfest på makens jobb, på hans avdelning. Och i år får respektive följa med. Vi kommer bli runt 25 personer. Och minst två av dem kommer med magen i vädret.... Den ena av dem är jag lite glad för, eftersom de har kämpat, precis som vi. Spermiedonation och ivf, jag har inte riktigt koll. Men, det kan bli jobbigt i alla fall. Jag hade ju också gärna kommit med magen i vädret... Jag känner ju inte så många där, jag har bara träffat makens kollegor ett fåtal gånger. Chefen och hans fru har varit hemma hos oss, och en annan gång hade de fest på företaget hemma hos dem (och jag fick vara med, eftersom jag då var chaufför...). Men jag får väl försöka hitta nån annan att umgås med, eller nåt.... Känns lite nervöst.
Det är bråk och tjafs på mitt jobb också. Jag blir bara så trött. Alla är ju körda i botten, känns det som. Och stress och press från alla håll, och snart är det jul, och ja ni fattar nog.... Budgeten för nästa år är katastrofal, det är en stor omorganisation i hela kommunen, och ingen fattar nånting.... Fast jag älskar mitt jobb!! Det är bara så mycket runt omkring som jag inte orkar med. Och visst vore det kul, om man nån gång kunde få höra nåt positivt av sin chef, jag lägger ju ner oerhört mycket, tid och kraft, nu de här intensiva veckorna före jul.
Men, pga tjafset är jag ledig idag. Jag ska bara åka dit och fika. Fast det blir ingen jultårta, eftersom chefen bjöd alla på julbord. Jaha. Jag var inte med på julbordet, eftersom de valde en dag då jag inte kunde (vilket också gjorde mig ledsen, det fanns flera dagar att välja på, då alla verkligen kunde). Jag försökte vara tydlig med mitt missnöje (nåja, jag klagar inte, men sa tydligt att jag inte kunde då), så nu erbjöd chefen mig en biobiljett i stället... Eh.... De köper hon billigare, för 50 kr. Jaja, ge mig en femtiolapp, i stället för en trevlig kväll med gott julbord (3-400kr?) med underhållning, och avtackning av kollegor... Fikat blir i alla fall kaffe och smörgås (från gemensamma kassan... suck...). Och så ska vi få julklappen. Sträck på dig och le, var tacksam.
Nu är jag visst lite bitter igen.
Inte enkelt det här.
Om en stund ska jag åka ut till mina föräldrar och vi ska ut och hugga julgran. Idag är det klart ute, och solen skiner. Konstigt väder när det är mindre än en vecka kvar till julafton. Jag tillhör ju dem, som absolut vill ha snö på julafton, men det ser ut som om jag inte får det i år...
På spisen puttrar lite julgodis, det ska jag väl hinna med på en halvtimme, innan jag måste åka.
En rolig överraskning, de ringde från Interflora i går, någon har skickat blommor till mig och maken som de kommer och lämnar i kväll!! Spännande!! Jag har ingen aning om från vem det kan vara (konstig svenska där?).
Nu måste jag nog provsmaka lite julgodis, och socker är ju aldrig fel, kan behöva lite uppåt nu...
kram kram
I morrn är det julfest på makens jobb, på hans avdelning. Och i år får respektive följa med. Vi kommer bli runt 25 personer. Och minst två av dem kommer med magen i vädret.... Den ena av dem är jag lite glad för, eftersom de har kämpat, precis som vi. Spermiedonation och ivf, jag har inte riktigt koll. Men, det kan bli jobbigt i alla fall. Jag hade ju också gärna kommit med magen i vädret... Jag känner ju inte så många där, jag har bara träffat makens kollegor ett fåtal gånger. Chefen och hans fru har varit hemma hos oss, och en annan gång hade de fest på företaget hemma hos dem (och jag fick vara med, eftersom jag då var chaufför...). Men jag får väl försöka hitta nån annan att umgås med, eller nåt.... Känns lite nervöst.
Det är bråk och tjafs på mitt jobb också. Jag blir bara så trött. Alla är ju körda i botten, känns det som. Och stress och press från alla håll, och snart är det jul, och ja ni fattar nog.... Budgeten för nästa år är katastrofal, det är en stor omorganisation i hela kommunen, och ingen fattar nånting.... Fast jag älskar mitt jobb!! Det är bara så mycket runt omkring som jag inte orkar med. Och visst vore det kul, om man nån gång kunde få höra nåt positivt av sin chef, jag lägger ju ner oerhört mycket, tid och kraft, nu de här intensiva veckorna före jul.
Men, pga tjafset är jag ledig idag. Jag ska bara åka dit och fika. Fast det blir ingen jultårta, eftersom chefen bjöd alla på julbord. Jaha. Jag var inte med på julbordet, eftersom de valde en dag då jag inte kunde (vilket också gjorde mig ledsen, det fanns flera dagar att välja på, då alla verkligen kunde). Jag försökte vara tydlig med mitt missnöje (nåja, jag klagar inte, men sa tydligt att jag inte kunde då), så nu erbjöd chefen mig en biobiljett i stället... Eh.... De köper hon billigare, för 50 kr. Jaja, ge mig en femtiolapp, i stället för en trevlig kväll med gott julbord (3-400kr?) med underhållning, och avtackning av kollegor... Fikat blir i alla fall kaffe och smörgås (från gemensamma kassan... suck...). Och så ska vi få julklappen. Sträck på dig och le, var tacksam.
Nu är jag visst lite bitter igen.
Inte enkelt det här.
Om en stund ska jag åka ut till mina föräldrar och vi ska ut och hugga julgran. Idag är det klart ute, och solen skiner. Konstigt väder när det är mindre än en vecka kvar till julafton. Jag tillhör ju dem, som absolut vill ha snö på julafton, men det ser ut som om jag inte får det i år...
På spisen puttrar lite julgodis, det ska jag väl hinna med på en halvtimme, innan jag måste åka.
En rolig överraskning, de ringde från Interflora i går, någon har skickat blommor till mig och maken som de kommer och lämnar i kväll!! Spännande!! Jag har ingen aning om från vem det kan vara (konstig svenska där?).
Nu måste jag nog provsmaka lite julgodis, och socker är ju aldrig fel, kan behöva lite uppåt nu...
kram kram
lördag 14 december 2013
Ofrivilligt ledig.
Min svåger fyller år i morrn, men han är sjuk, så det blev inget kalas hos honom idag. Lika bra det kanske, för maken är lika förkyld han... Han hostar och snörvlar, nyser och mår inte bra. Faktum är att han har feber också, 37,6. Nåja, har man normaltemp på under 36, så ÄR detta faktiskt feber. Igår blev han så yr i huvudet när vi satt och tittade på teve, att han fick gå och lägga sig. Sen låg vi i sängarna och tittade på teve. Då mådde han bättre. Stackarn!
Så vad har jag gjort idag då? Jo, lite julgodis. Bakat bröd. Och så det traditionella enebärsdrickat. Det görs på samma sätt som svärmor gör. Och hennes mamma alltid gjorde - och så vidare och så vidare...
Sen blev jag trött!! Somnade i soffan. Orkade helt enkelt inte göra mer, kändes det som. Då kom jag på den lysande idén: KAFFE!! Jajamänsan! Och sen gick städningen som en dans!
Det fick bli hämtmat ikväll. Maken sitter vid teven, och har gjort så större delen av dagen. Ni vet: skidor, och fotboll. Alltid finns det nåt viktigt att titta på....
Nu sitter jag här i det fina välstädade huset. Jag har just tänt en brasa, blir så mysigt då! Tvätten hänger på tork framför brasan, torkar så mycket snabbare då. Jag har till och med manglat lite lakan. Inte så jobbigt, men ibland svårt att få det att bli av. Men nu blev det ju en dag ledig, så här alldeles oförskyllt.
I morrn måste jag jobba lite på förmiddagen. Sen blir det nog handla mat, och sen ska jag iväg och sjunga på kvällen. Men även om det är mycket nu, försöker jag verkligen leva i nuet, och hämta andan i små pauser då och då. Nästa vecka måste jag jobba en del extra. Suck. Men det är bara en enda kväll som jag måste bara borta. Tur det. Fast, på torsdagen har maken julfest med sitt jobb, och den här gången är vi respektive medbjudna. Kan ju bli lite trevligt, hoppas jag! Mitt problem är att morgonen efter är tidig, för mig. Det är då vi har avslutningen, och jag måste vara pigg och alert! Håhåjaja, det löser sig nog det också...
Julklappar då?
Ja, det går ganska bra, faktiskt. Ska bara skriva ihop ett presentkort, sen är jag i stort sett klar, faktiskt. Utom till makens systerson. Den där gänglige tonåringen som inte vet vad han önskar sig... Fast han egentligen behöver en hel del... Men det är makens jobb att köpa present till honom. Fast nu när han är sjuk, får jag kanske rycka in och göra en insats. När jag tänker efter, undrar om jag inte gjorde en insats förra året också... Då var det väl också nån som var sjuk? Inte jag, för jag blev sjuk i mellandagarna...
Hoppas ni får en fin tredje advent!!
Så vad har jag gjort idag då? Jo, lite julgodis. Bakat bröd. Och så det traditionella enebärsdrickat. Det görs på samma sätt som svärmor gör. Och hennes mamma alltid gjorde - och så vidare och så vidare...
Sen blev jag trött!! Somnade i soffan. Orkade helt enkelt inte göra mer, kändes det som. Då kom jag på den lysande idén: KAFFE!! Jajamänsan! Och sen gick städningen som en dans!
Det fick bli hämtmat ikväll. Maken sitter vid teven, och har gjort så större delen av dagen. Ni vet: skidor, och fotboll. Alltid finns det nåt viktigt att titta på....
Nu sitter jag här i det fina välstädade huset. Jag har just tänt en brasa, blir så mysigt då! Tvätten hänger på tork framför brasan, torkar så mycket snabbare då. Jag har till och med manglat lite lakan. Inte så jobbigt, men ibland svårt att få det att bli av. Men nu blev det ju en dag ledig, så här alldeles oförskyllt.
I morrn måste jag jobba lite på förmiddagen. Sen blir det nog handla mat, och sen ska jag iväg och sjunga på kvällen. Men även om det är mycket nu, försöker jag verkligen leva i nuet, och hämta andan i små pauser då och då. Nästa vecka måste jag jobba en del extra. Suck. Men det är bara en enda kväll som jag måste bara borta. Tur det. Fast, på torsdagen har maken julfest med sitt jobb, och den här gången är vi respektive medbjudna. Kan ju bli lite trevligt, hoppas jag! Mitt problem är att morgonen efter är tidig, för mig. Det är då vi har avslutningen, och jag måste vara pigg och alert! Håhåjaja, det löser sig nog det också...
Julklappar då?
Ja, det går ganska bra, faktiskt. Ska bara skriva ihop ett presentkort, sen är jag i stort sett klar, faktiskt. Utom till makens systerson. Den där gänglige tonåringen som inte vet vad han önskar sig... Fast han egentligen behöver en hel del... Men det är makens jobb att köpa present till honom. Fast nu när han är sjuk, får jag kanske rycka in och göra en insats. När jag tänker efter, undrar om jag inte gjorde en insats förra året också... Då var det väl också nån som var sjuk? Inte jag, för jag blev sjuk i mellandagarna...
Hoppas ni får en fin tredje advent!!
lördag 7 december 2013
Drömmar och julstök.
Plussen fortsätter att ramla in.... Men det finns de som är riktigt roliga!!
Idag har vi bakat pepparkakor, maken och jag. Lite mys...
Och så har träffat min brors tre barn, och fått leka lite... Sjuåringen och nioåringen tyckte det roligaste var när vi var ute i snön. Hela trädgården låg alldeles slät och orörd med snön. Jag gick före, och de skulle gå efter, i mina spår... Ibland gick jag på snedden, snurrade runt, tog långa hopp, gick med låååånga kliv eller korta korta steg... Tänk att nåt så enkelt kan vara så roligt?!
Och jag mår bra när jag får vara lite med de barnen... Så gott med kladdiga pussar, kramar och mys när de sitter i knät... Det är tvååringen som står för de kladdiga pussarna... :) Vi tittade på foton, och där var bilder från Öland. "Där har du badat" sa jag till honom. "Jag har dukat där" berättade han. Tur att storasyster kunde hjälpa till med översättningen: dukat=dykt....
Annars har jag drömt en massa konstigt nu några dagar. Eller nätter, snarare... I en dröm bodde vi i ett liknande hus, med samma grannar, och gatan såg nästan likadan ut. Det bodde två-tre pojkar hos oss. De var hungriga. "Då får vi väl göra lite frukost då" sa jag och gick ut i köket. Pojkarna följde med och började göra sin egen frukost. Vi värmde mjölk till varm choklad - det dricker vi ju aldrig här hemma... Och känslan från drömmen var LYCKA. Jag hade en familj, och de hjälpte till, vi gjorde frukost tillsammans.... Enkla saker, som betyder så mycket.
Maken jobbar i dag. På en lördag. Började på eftermiddagen, och får ev hålla på större delen av natten och kanske i morrn också. Nån större uppdatering eller nåt sånt, jag fattar inte vad det är. Så lördagsmiddagen ska bli hamburgare... Egengjorde, smakar bra, men i alla fall....
Ha en go kväll!!
Idag har vi bakat pepparkakor, maken och jag. Lite mys...
Och så har träffat min brors tre barn, och fått leka lite... Sjuåringen och nioåringen tyckte det roligaste var när vi var ute i snön. Hela trädgården låg alldeles slät och orörd med snön. Jag gick före, och de skulle gå efter, i mina spår... Ibland gick jag på snedden, snurrade runt, tog långa hopp, gick med låååånga kliv eller korta korta steg... Tänk att nåt så enkelt kan vara så roligt?!
Och jag mår bra när jag får vara lite med de barnen... Så gott med kladdiga pussar, kramar och mys när de sitter i knät... Det är tvååringen som står för de kladdiga pussarna... :) Vi tittade på foton, och där var bilder från Öland. "Där har du badat" sa jag till honom. "Jag har dukat där" berättade han. Tur att storasyster kunde hjälpa till med översättningen: dukat=dykt....
Annars har jag drömt en massa konstigt nu några dagar. Eller nätter, snarare... I en dröm bodde vi i ett liknande hus, med samma grannar, och gatan såg nästan likadan ut. Det bodde två-tre pojkar hos oss. De var hungriga. "Då får vi väl göra lite frukost då" sa jag och gick ut i köket. Pojkarna följde med och började göra sin egen frukost. Vi värmde mjölk till varm choklad - det dricker vi ju aldrig här hemma... Och känslan från drömmen var LYCKA. Jag hade en familj, och de hjälpte till, vi gjorde frukost tillsammans.... Enkla saker, som betyder så mycket.
Maken jobbar i dag. På en lördag. Började på eftermiddagen, och får ev hålla på större delen av natten och kanske i morrn också. Nån större uppdatering eller nåt sånt, jag fattar inte vad det är. Så lördagsmiddagen ska bli hamburgare... Egengjorde, smakar bra, men i alla fall....
Ha en go kväll!!
torsdag 28 november 2013
Plus. Roligt och lessamt....
Idag kom så det efterlängtade plusset hos en av mina bloggvänner - jag är verkligen uppriktigt GLAD för er skull, Fertilitetsresa!!
Igår kom maken hem, och berättade om ett annat av våra vänner som var gravida. I typ vecka 16. De har också kämpat, precis som vi. Men där är mannen steril, så de har gjort inseminationer, i Sverige och utomlands. Naturligtvis är det lika roligt för dem. Men när jag fick veta det, blev jag samtidigt ledsen. Det blev jag inte när jag läste bloggen i morse!!
Är det skillnad, eftersom jag känner det ena paret, i verkliga livet??
Det gjorde mig ju lite glad, men ändå ledsen. Ni vet nog hur jag menar....
Jag tänkte nämligen, att nu är det typ bara vi kvar, som inte lyckas. Som inte får något barn. Som faktiskt har blivit gravida, men får missfall i vecka 8-10. Så tidigt att man inte ens kunnat ana nånting. Vi har aldrig hunnit se nåt hjärta som slår, även om jag vet att det har funnits där...
Det kommer alltid bara vara vi två, maken och jag. Utan barn. Ensamma.
Jag blir nog bitter i alla fall. En bitterkärring. Ragatan som skäller ut grannbarnen. Den ensamma gamla tanten som gömmer sig bakom gardinen, som tragiskt nog aldrig fick några barn.
Maken ser det inte alls som jag. Varför inte? Varför är vi så olika där??
Det är nog bara vi, som aldrig kommer få något barn....
Igår kom maken hem, och berättade om ett annat av våra vänner som var gravida. I typ vecka 16. De har också kämpat, precis som vi. Men där är mannen steril, så de har gjort inseminationer, i Sverige och utomlands. Naturligtvis är det lika roligt för dem. Men när jag fick veta det, blev jag samtidigt ledsen. Det blev jag inte när jag läste bloggen i morse!!
Är det skillnad, eftersom jag känner det ena paret, i verkliga livet??
Det gjorde mig ju lite glad, men ändå ledsen. Ni vet nog hur jag menar....
Jag tänkte nämligen, att nu är det typ bara vi kvar, som inte lyckas. Som inte får något barn. Som faktiskt har blivit gravida, men får missfall i vecka 8-10. Så tidigt att man inte ens kunnat ana nånting. Vi har aldrig hunnit se nåt hjärta som slår, även om jag vet att det har funnits där...
Det kommer alltid bara vara vi två, maken och jag. Utan barn. Ensamma.
Jag blir nog bitter i alla fall. En bitterkärring. Ragatan som skäller ut grannbarnen. Den ensamma gamla tanten som gömmer sig bakom gardinen, som tragiskt nog aldrig fick några barn.
Maken ser det inte alls som jag. Varför inte? Varför är vi så olika där??
Det är nog bara vi, som aldrig kommer få något barn....
lördag 23 november 2013
Intervju.
Igår blev jag intervjuad. En tjej som läser till typ socialsekreterare, gör en uppsats som handlar om sammanbrott i familjehem. Det låter dramatiskt, men det betyder helt enkelt att en placering avslutas tidigare än planerat. Som det var hos oss. Det var egentligen två frågor jag fick. Den första var, vad som hade hänt/varför placeringen avbröts. Den andra var, om vi fått nån hjälp/stöd av socialen, och i så fall vad.
Inte så svåra frågor, det tog knappt en timme att prata. Hon var lättpratad, tjejen. Men det river ju upp en massa minnen igen, så klart.
Och nu närmar sig jul, med allt mys när det gäller advent och Lucia. Och julen är barnens högtid (eller inte). Det kommer bli ännu en barnfri jul för oss. I flera år, har vi nu sagt, att det kanske är den sista barnfria julen vi firar.... Men, så har det blivit ännu en. Och ännu en....
Just i dag är en sån där lite deppig dag. Jag tror inte det kommer något barn till oss. Inte mer. Det känns inte så nu. Tiden går så snabbt. Vi har allt emot oss.
Och i mitt lilla egna privata depp, är jag ensam hemma hela lördagen. Men jag är inte sysslolös för det! Jag ska städa hela huset, är planen. Hinner jag putsa några fönster också, är det bara bra (snart advent, brukar ha rena fönster när jag sätter in stjärnor och ljusstakar). Tänkte dessutom åka ut till mina föräldrar och hämta granris till rabatterna, och tallris till verandan. Till detta kommer tvätten (är alltid mitt jobb, frivilligt, men i alla fall....). Och en låååång lista att handla. Vi tänkte faktiskt baka lussekatter i morrn! Maken är otroligt duktig på att göra snygga såna, mina blir usla i jämförelse. Så då får han vara med och fixa.
Jaha, mina vänner här.... Kanske bäst att sätta igång då???
Inte så svåra frågor, det tog knappt en timme att prata. Hon var lättpratad, tjejen. Men det river ju upp en massa minnen igen, så klart.
Och nu närmar sig jul, med allt mys när det gäller advent och Lucia. Och julen är barnens högtid (eller inte). Det kommer bli ännu en barnfri jul för oss. I flera år, har vi nu sagt, att det kanske är den sista barnfria julen vi firar.... Men, så har det blivit ännu en. Och ännu en....
Just i dag är en sån där lite deppig dag. Jag tror inte det kommer något barn till oss. Inte mer. Det känns inte så nu. Tiden går så snabbt. Vi har allt emot oss.
Och i mitt lilla egna privata depp, är jag ensam hemma hela lördagen. Men jag är inte sysslolös för det! Jag ska städa hela huset, är planen. Hinner jag putsa några fönster också, är det bara bra (snart advent, brukar ha rena fönster när jag sätter in stjärnor och ljusstakar). Tänkte dessutom åka ut till mina föräldrar och hämta granris till rabatterna, och tallris till verandan. Till detta kommer tvätten (är alltid mitt jobb, frivilligt, men i alla fall....). Och en låååång lista att handla. Vi tänkte faktiskt baka lussekatter i morrn! Maken är otroligt duktig på att göra snygga såna, mina blir usla i jämförelse. Så då får han vara med och fixa.
Jaha, mina vänner här.... Kanske bäst att sätta igång då???
torsdag 21 november 2013
Nu.
Nu är barnet fött, det som vi är matchade till. Och vi vet att förlossningen gått bra. Vi vet också vilket kön barnet har....
Men, förmodligen får vi inte veta nåt mer före jul. Mamman ska till ett utredningshem, för att se hur hon kan ta hand om sitt barn. Och vem vet, hon kanske överraskar alla och klarar det bra?
Det är med andra ord inte alls säkert eller självklart att detta lilla barn kommer till oss. Som vanligt då. Och det är DET som är så jobbigt i allt det här. Att inte veta säkert hur det blir.
Annars ramlar livet på som vanligt. Typ.
Jag är sugen på advent nu. Men tänker vänta en vecka till. Vi behöver inte stressa och ta ut allt juligt i förväg. Vi mår bara bra av att vänta och längta lite...
kram på er...
Men, förmodligen får vi inte veta nåt mer före jul. Mamman ska till ett utredningshem, för att se hur hon kan ta hand om sitt barn. Och vem vet, hon kanske överraskar alla och klarar det bra?
Det är med andra ord inte alls säkert eller självklart att detta lilla barn kommer till oss. Som vanligt då. Och det är DET som är så jobbigt i allt det här. Att inte veta säkert hur det blir.
Annars ramlar livet på som vanligt. Typ.
Jag är sugen på advent nu. Men tänker vänta en vecka till. Vi behöver inte stressa och ta ut allt juligt i förväg. Vi mår bara bra av att vänta och längta lite...
kram på er...
måndag 18 november 2013
Jäkla skitdag.
Jäkla förbannade helvete.... Typ. Eller en hel massa andra fula ord som jag kan, men inte vill säga högt. Ni får tänka dem själva....
En vanlig måndag. Inget konstigt alls. Allt börjar rätt bra, åtminstone den första timmen jag är vaken... Måndag morgon börjar alltid med personalmöte. Chefen vill bjuda oss på julbord, trevligt ju! Vi ska bara bestämma en dag. Vi har massor av dagar att välja på, för ovanlighetens skull. Och då väljer de den dagen då jag inte kan. Jag säger faktiskt två gånger att jag inte kan då, och föreslår en annan dag. Men ingen lyssnar eller reagerar. Snacka om att känna sig osynlig.
Sen kommer jag på, att jag glömt min Viktiga Pärm hemma... Jag kan inte ha en enda lektion utan den, så jag susar så otroligt snabbt jag bara kan, hem och hämta. Jag har nämligen lite eget arbete i 40 min. Hinner precis tillbaka. Men fixar ändå med fikat, det är vår fikavecka nu.
Jag får ta emot ett telefonsamtal, och enligt önskemål, talar jag om för den berörda personen vad som gäller. Skriver sen upp kort på tavlan, så att alla kan se frånvaron. (Det måste vi göra). Efter detta kommer fyra personer (4) och frågar vad som hänt och ifrågasätter det hela. Men - det har inte jag med att göra! Jag bara framför budskapet, eftersom den berörda personen inte hade sin mobiltelefon på, så att han/hon kunde svara.
Efter fikat på förmiddagen plockar jag iordning och laddar så kaffet inför lunchen.
Dagen fortsätter så, jag fixar donar pysslar och hjälper till så gott jag bara kan. Med ett leende. Ja, faktiskt lyckas jag behålla mitt leende. Även om det är en lite rörig förmiddag.
Sen får jag på omvägar höra om klagomål, och ett samtal som var i torsdags (varför fick jag inget veta i fredags om detta? Det rörde ju mig). En annan elev har ifrågasatt de skriftliga omdömena. Jag ifrågasattes.
Men ingen säger nåt direkt till mig. Det tycker jag ärligt talat är lite fegt...
Vad håller på att hända med vår svenska skola? Vem ska bestämma där, egentligen? Eleverna, föräldrarna? Björklund?? Eller är det vi som jobbar där, som är utbildade, pålästa och kunniga inom våra områden? Ibland blir jag så jäkla trött, på allt.
Det är en skitdag, helt enkelt.
Och ovanpå det, så ska en kollega sluta till jul. Hon är den som är närmast mig och har hjälpt mig, med mitt ämne. Det är bara jag som är behörig, men det är henne jag kan be om hjälp vid t ex avslutningar och sånt, när man behöver vara två... Hon är förskollärare, och har fått en rektorstjänst. Detta rimmar ju helt fel med Skolverkets intentioner, att en rektor ska ha utbildning i skolan. En förskolechef ska däremot ha utbildning i förskolan.
Jag blir bara så trött.
Ni behöver inte kommentera detta, om ni inte vill. Jag behöver bara få ur mig det, få ur det ur mitt system. Svära lite och vara lite sur. Sen kan jag bli glad igen. Tror jag.
En vanlig måndag. Inget konstigt alls. Allt börjar rätt bra, åtminstone den första timmen jag är vaken... Måndag morgon börjar alltid med personalmöte. Chefen vill bjuda oss på julbord, trevligt ju! Vi ska bara bestämma en dag. Vi har massor av dagar att välja på, för ovanlighetens skull. Och då väljer de den dagen då jag inte kan. Jag säger faktiskt två gånger att jag inte kan då, och föreslår en annan dag. Men ingen lyssnar eller reagerar. Snacka om att känna sig osynlig.
Sen kommer jag på, att jag glömt min Viktiga Pärm hemma... Jag kan inte ha en enda lektion utan den, så jag susar så otroligt snabbt jag bara kan, hem och hämta. Jag har nämligen lite eget arbete i 40 min. Hinner precis tillbaka. Men fixar ändå med fikat, det är vår fikavecka nu.
Jag får ta emot ett telefonsamtal, och enligt önskemål, talar jag om för den berörda personen vad som gäller. Skriver sen upp kort på tavlan, så att alla kan se frånvaron. (Det måste vi göra). Efter detta kommer fyra personer (4) och frågar vad som hänt och ifrågasätter det hela. Men - det har inte jag med att göra! Jag bara framför budskapet, eftersom den berörda personen inte hade sin mobiltelefon på, så att han/hon kunde svara.
Efter fikat på förmiddagen plockar jag iordning och laddar så kaffet inför lunchen.
Dagen fortsätter så, jag fixar donar pysslar och hjälper till så gott jag bara kan. Med ett leende. Ja, faktiskt lyckas jag behålla mitt leende. Även om det är en lite rörig förmiddag.
Sen får jag på omvägar höra om klagomål, och ett samtal som var i torsdags (varför fick jag inget veta i fredags om detta? Det rörde ju mig). En annan elev har ifrågasatt de skriftliga omdömena. Jag ifrågasattes.
Men ingen säger nåt direkt till mig. Det tycker jag ärligt talat är lite fegt...
Vad håller på att hända med vår svenska skola? Vem ska bestämma där, egentligen? Eleverna, föräldrarna? Björklund?? Eller är det vi som jobbar där, som är utbildade, pålästa och kunniga inom våra områden? Ibland blir jag så jäkla trött, på allt.
Det är en skitdag, helt enkelt.
Och ovanpå det, så ska en kollega sluta till jul. Hon är den som är närmast mig och har hjälpt mig, med mitt ämne. Det är bara jag som är behörig, men det är henne jag kan be om hjälp vid t ex avslutningar och sånt, när man behöver vara två... Hon är förskollärare, och har fått en rektorstjänst. Detta rimmar ju helt fel med Skolverkets intentioner, att en rektor ska ha utbildning i skolan. En förskolechef ska däremot ha utbildning i förskolan.
Jag blir bara så trött.
Ni behöver inte kommentera detta, om ni inte vill. Jag behöver bara få ur mig det, få ur det ur mitt system. Svära lite och vara lite sur. Sen kan jag bli glad igen. Tror jag.
torsdag 14 november 2013
November-trist....
Jag har varit i kontakt med vår socialsekreterare igen. Hon är trevlig, så det är inga problem. Faktiskt är hon en av de bättre vi har träffat... Jag litar verkligen på henne, och det är ju viktigt.
Trogna läsare kommer kanske ihåg mitt (vårt) resonemang om att träffa de två små flickorna igen. Det känns så himla konstigt att liksom bara släppa dem... Vi skulle få besked om det nya familjehemmet ville träffa oss. I somras pratade vi ju en del, och då lät det så självklart att vi skulle höras av. Men vi hörde av oss, och inte de... Det blev inget. Nu säger vår soc sekr att det är helt okej, och de vill gärna att vi kommer och hälsar på. Mamman i familjen skulle ta kontakt med oss. Men det har hon inte gjort, och det har väl gått ännu en månad nu (minst). Vår soc sekr berättade då att familjen har problem med någon av de andra kommunerna som de har fosterbarn från. De har ju flera barn, från olika ställen. Tydligen har det varit rätt rörigt, för de vuxna, inte för flickorna. Vi vet att det var något bekymmer med ett av deras äldre barn, med skyddad identitet osv osv. Men det finns alltså hopp om att få träffa dem igen...
Det lilla barn som vi nu är matchade mot, är ännu inte fött. Det är planerat ett kejsarsnitt nästa vecka. Den blivande mamman har gått med på att skrivas in på ett utredningshem, tillsammans med barnet. Där behålls de i tio veckor. Men redan kring jul, eller strax efter, bör man kunna se åt vilket håll det lutar. Om barnet ska placeras hos oss, får vi redan då komma och hälsa på det, och lära känna det och dess mamma. Vi vet ju inte om det är en pojke eller en flicka, och jag gillar inte uttrycket hen. Vi väntar, helt enkelt.
Men, det kan också bli så, att förlossningen blir jobbig, inte går som planerad eller nåt annat händer, och kvinnan inte vill behålla sitt barn, inte ens se det. I så fall, kan vi ha ett barn hos oss tidigare än vad vi tror... Men det är absolut inget vi räknar med. Skulle det bli så, då får vi lösa det på nåt sätt. Och det kommer lösa sig.
Idag är världens usligaste väder! Grått, mörkt, regnigt, blåsigt, och några få plusgrader. Inte mitt favoritväder alls!! Så, då åker jag på julmarknad... :) Min svägerska har tagit ledigt i eftermiddag, så vi kan gå i lugn och ro, när det inte är så mycket folk. Lite kul!
Ha en fin dag, alla!!
Trogna läsare kommer kanske ihåg mitt (vårt) resonemang om att träffa de två små flickorna igen. Det känns så himla konstigt att liksom bara släppa dem... Vi skulle få besked om det nya familjehemmet ville träffa oss. I somras pratade vi ju en del, och då lät det så självklart att vi skulle höras av. Men vi hörde av oss, och inte de... Det blev inget. Nu säger vår soc sekr att det är helt okej, och de vill gärna att vi kommer och hälsar på. Mamman i familjen skulle ta kontakt med oss. Men det har hon inte gjort, och det har väl gått ännu en månad nu (minst). Vår soc sekr berättade då att familjen har problem med någon av de andra kommunerna som de har fosterbarn från. De har ju flera barn, från olika ställen. Tydligen har det varit rätt rörigt, för de vuxna, inte för flickorna. Vi vet att det var något bekymmer med ett av deras äldre barn, med skyddad identitet osv osv. Men det finns alltså hopp om att få träffa dem igen...
Det lilla barn som vi nu är matchade mot, är ännu inte fött. Det är planerat ett kejsarsnitt nästa vecka. Den blivande mamman har gått med på att skrivas in på ett utredningshem, tillsammans med barnet. Där behålls de i tio veckor. Men redan kring jul, eller strax efter, bör man kunna se åt vilket håll det lutar. Om barnet ska placeras hos oss, får vi redan då komma och hälsa på det, och lära känna det och dess mamma. Vi vet ju inte om det är en pojke eller en flicka, och jag gillar inte uttrycket hen. Vi väntar, helt enkelt.
Men, det kan också bli så, att förlossningen blir jobbig, inte går som planerad eller nåt annat händer, och kvinnan inte vill behålla sitt barn, inte ens se det. I så fall, kan vi ha ett barn hos oss tidigare än vad vi tror... Men det är absolut inget vi räknar med. Skulle det bli så, då får vi lösa det på nåt sätt. Och det kommer lösa sig.
Idag är världens usligaste väder! Grått, mörkt, regnigt, blåsigt, och några få plusgrader. Inte mitt favoritväder alls!! Så, då åker jag på julmarknad... :) Min svägerska har tagit ledigt i eftermiddag, så vi kan gå i lugn och ro, när det inte är så mycket folk. Lite kul!
Ha en fin dag, alla!!
torsdag 7 november 2013
Ont. Tråk.
Idag är det min lediga dag. Och eftersom vi har fullt upp hela helgen, tänkte jag städa och tvätta idag. Jag har varit peppad för det, och laddat typ hela veckan. Vad händer för dumt nu då? Jo, jag vaknar kl 04.00 och kan inte sova mer. Och har ont i huvudet. Nu har jag sovit i soffan 1,5 timme, men har fortfarande ont i huvudet. Dumt. Dumt. Dumt.
I morgon jobbar jag till kl 14.30, ska skynda mig hem, och så ska vi snabbt åka ut och hämta hem ved. Innan det blir mörkt. Det blir ju mörkt rätt tidigt nu. Lördagen blir stressig. Börjar redan kl 10 med ett styrelsemöte i en förening jag är med i. Måste köra det snabbt och kort. Sen hem för snabb (ensam) lunch och ombyte, och så susa iväg till en liten kyrka ute på landet. Det tar nog en halvtimme att åka dit, så jag bör åka kl 12. Har lovat att spela på två dop, ett kl 13 och ett kl 15. Det andra dopet är min kusins dotter, lite kul! Men, det måste vara klart på en halvtimme, för sen har jag en halvtimmes bilväg till nästa ställe, där jag ska sjunga kl 16! Det är en anti-mobbningsgala, typ. Jag ska sjunga fem olika sånger (väldigt olika!!), men jag behöver inte börja, som tur är.
Maken ska ta kärran och köra till sin 82-åriga mosters hus. Hon ska (äntligen!) flytta till lägenhet, inne i stan. Huset ska tömmas.... Det har inget gjort sen det byggdes på 1920-talet. Suck. Vi var där en sommardag, och körde tre-fyra lass till tippen. Bland annat 4 gamla teveantenner - vem sparar på såna?? Och vad ska man ha de till??? Mostern har nog aldrig kunna slänga nåt i sina dagar. Hon bodde där tillsammans med sin bror, de sista åren. Han var liten av en uppfinnare, ingenjör och musiskt underbarn på en gång. Han byggde en massa egna instrument, bland annat. Han slängde om möjligt ännu mindre... ;) Nåja, de har att göra, och det här blir inte första besöket där!
På söndag ska vi återigen på kalas. En av mina vänner fyller 40 år. Hon har typ öppet hus hela helgen, och så får man välja när man vill komma. Det passade oss bäst på söndag eftermiddag, lite tårta. Roligt!
Så, det vore bra om jag städade och sånt i dag. Tråk. Tråk. Tråk.
Behöver lite pepp, kanske??
I morgon jobbar jag till kl 14.30, ska skynda mig hem, och så ska vi snabbt åka ut och hämta hem ved. Innan det blir mörkt. Det blir ju mörkt rätt tidigt nu. Lördagen blir stressig. Börjar redan kl 10 med ett styrelsemöte i en förening jag är med i. Måste köra det snabbt och kort. Sen hem för snabb (ensam) lunch och ombyte, och så susa iväg till en liten kyrka ute på landet. Det tar nog en halvtimme att åka dit, så jag bör åka kl 12. Har lovat att spela på två dop, ett kl 13 och ett kl 15. Det andra dopet är min kusins dotter, lite kul! Men, det måste vara klart på en halvtimme, för sen har jag en halvtimmes bilväg till nästa ställe, där jag ska sjunga kl 16! Det är en anti-mobbningsgala, typ. Jag ska sjunga fem olika sånger (väldigt olika!!), men jag behöver inte börja, som tur är.
Maken ska ta kärran och köra till sin 82-åriga mosters hus. Hon ska (äntligen!) flytta till lägenhet, inne i stan. Huset ska tömmas.... Det har inget gjort sen det byggdes på 1920-talet. Suck. Vi var där en sommardag, och körde tre-fyra lass till tippen. Bland annat 4 gamla teveantenner - vem sparar på såna?? Och vad ska man ha de till??? Mostern har nog aldrig kunna slänga nåt i sina dagar. Hon bodde där tillsammans med sin bror, de sista åren. Han var liten av en uppfinnare, ingenjör och musiskt underbarn på en gång. Han byggde en massa egna instrument, bland annat. Han slängde om möjligt ännu mindre... ;) Nåja, de har att göra, och det här blir inte första besöket där!
På söndag ska vi återigen på kalas. En av mina vänner fyller 40 år. Hon har typ öppet hus hela helgen, och så får man välja när man vill komma. Det passade oss bäst på söndag eftermiddag, lite tårta. Roligt!
Så, det vore bra om jag städade och sånt i dag. Tråk. Tråk. Tråk.
Behöver lite pepp, kanske??
tisdag 5 november 2013
Gräsänka.
Jag är gräsänka några dagar, för maken är iväg på kurs (eller seminarium eller nåt sånt...).
Men det gör inte så mycket, jag har så otroligt mycket på jobbet att göra. Igår kväll jobbade jag till kl 21, då maken ringde. Idag är jag "ledig", men kommer nog sitta här hela eftermiddagen och kvällen... Det blir så, när man som jag varit sjukskriven och borta i tre veckor. Mycket att ta igen. Man får ingen vikarie som gör sakerna åt dig :(
Jag fick en vikarie på mina lektioner, men jag vet inte vem det var. Jag lämnade skriftlig information, med alla mina telefonnummer, och bad henne ringa. Hon hörde inte av sig. Jag pratade med min rektor, som vid två tillfällen uppmanade henne att ta kontakt med mig. Det gjorde hon inte. Nu när jag kom tillbaka har hon inte lämnat ett ord efter sig. Vad händer med dokumentationen av eleverna?? Det är ju jag som ska skriva omdömen och sätta betyg, jag behöver ju veta vad hon gjort och hur det funkat.... Så otroligt dåligt.
Hörde på nyheterna om en pappa i ett familjehem som blivit anklagad för sexuella övergrepp. En fyraårig flicka, som plötsligt vägrade vara hos familjen. Mamman och flera runt henne gör då en polisanmälan. Mannen säger sig vara oskyldig och är helt förtvivlad, hela familjen berörs ju. Nu har flera experter trätt fram och kallar utredningen för obefintlig och skandalös, allt är bara gripet ur luften. Obehagligt att sånt kan hända.... Känner mig lite nära den situationen på nåt sätt.... (men vi har inte blivit anmälda, tro nu inte det! ).
Visst tänker jag lite på det ofödda barnet som vi ev kanske ska få ta hand om. Men jag försöker låta bli. Vi har blivit så väl förberedda flera gånger, och sen har det inte blivit nåt. Då känns det bättre att inte tänka på det för mycket. Jag är inte säker på att det här barnet får det bättre hos sin mamma. Men det är ju inte min sak att bedöma. Vi finns här, om vi behövs, så är det ju.
Nu ska jag ut och bära in lite mer ved, visst är det konstigt att vedkorgen är alldeles tom när maken åker iväg??? ;)
Men det gör inte så mycket, jag har så otroligt mycket på jobbet att göra. Igår kväll jobbade jag till kl 21, då maken ringde. Idag är jag "ledig", men kommer nog sitta här hela eftermiddagen och kvällen... Det blir så, när man som jag varit sjukskriven och borta i tre veckor. Mycket att ta igen. Man får ingen vikarie som gör sakerna åt dig :(
Jag fick en vikarie på mina lektioner, men jag vet inte vem det var. Jag lämnade skriftlig information, med alla mina telefonnummer, och bad henne ringa. Hon hörde inte av sig. Jag pratade med min rektor, som vid två tillfällen uppmanade henne att ta kontakt med mig. Det gjorde hon inte. Nu när jag kom tillbaka har hon inte lämnat ett ord efter sig. Vad händer med dokumentationen av eleverna?? Det är ju jag som ska skriva omdömen och sätta betyg, jag behöver ju veta vad hon gjort och hur det funkat.... Så otroligt dåligt.
Hörde på nyheterna om en pappa i ett familjehem som blivit anklagad för sexuella övergrepp. En fyraårig flicka, som plötsligt vägrade vara hos familjen. Mamman och flera runt henne gör då en polisanmälan. Mannen säger sig vara oskyldig och är helt förtvivlad, hela familjen berörs ju. Nu har flera experter trätt fram och kallar utredningen för obefintlig och skandalös, allt är bara gripet ur luften. Obehagligt att sånt kan hända.... Känner mig lite nära den situationen på nåt sätt.... (men vi har inte blivit anmälda, tro nu inte det! ).
Visst tänker jag lite på det ofödda barnet som vi ev kanske ska få ta hand om. Men jag försöker låta bli. Vi har blivit så väl förberedda flera gånger, och sen har det inte blivit nåt. Då känns det bättre att inte tänka på det för mycket. Jag är inte säker på att det här barnet får det bättre hos sin mamma. Men det är ju inte min sak att bedöma. Vi finns här, om vi behövs, så är det ju.
Nu ska jag ut och bära in lite mer ved, visst är det konstigt att vedkorgen är alldeles tom när maken åker iväg??? ;)
lördag 2 november 2013
Uppochner.
Ännu en gång slås jag av hur rätt mitt namn är på den här bloggen. Mitt liv är verkligen lite upp och så lite ner. Hela tiden!
Idag har två vänner plussat, syskonförsök. Roligt för dem!! Men, den där lilla lilla lilla pytte mini taggen i mitt hjärta sticker till.... Fast jag är ju GLAD för deras skull!!
Rom var fantastiskt, underbart, varmt, ljuvligt.... Trötta fötter, svettiga fötter, stora öl, god glass, god pizza, god pasta... Trångt och VARMT på bussen, mycket folk, överallt!! Men allt gick bra, och vi är nöjda och belåtna!
Ikväll ska vi på 60-talsfest. Oj oj oj. Jag har pysslat med mitt hår i en timme snart... Lockarna är borta, nu är det rakt, tuperat och ett band som nåt slags diadem - fattar ni? Med smink och ett par av mina glasögon, och det ser faktiskt riktigt bra ut!! Pärlhalsband och pärlörhängen. Klänning med midja och knäkort kjol. Strumpbyxor, och skor... AAAAA - skorna!! Vilka skor ska jag ha??? Har en halvtimma på mig, det ordnar sig...
Maken har kostym med vit skjorta, en smal svart/marinblå slips. Gamla myggjagare hittade han också i garderoben! Han tänkte ha solglasögon när vi åker dit, de åker väl av senare på kvällen.
Lite kul faktiskt, även om jag inte är så förtjust i de här "klä-ut-sig-kalasen"!
Pratade med soc igår. Inget klart än. Bebisen har försökt komma ut, men blivit stoppad. Man ska försöka få mamman att ta hand om barnet. Vi räknar med en ev placering om tre månader, men man vet nog om två månader om det behövs. Fast, soc vill ändå att vi är beredda på en akut placering redan från två veckors tid. Är det jobbigt det här, eller är det jobbigt????? Inget kan man planera eller veta på nåt sätt. Det kanske inte blir nåt alls....
kram på er!!
Idag har två vänner plussat, syskonförsök. Roligt för dem!! Men, den där lilla lilla lilla pytte mini taggen i mitt hjärta sticker till.... Fast jag är ju GLAD för deras skull!!
Rom var fantastiskt, underbart, varmt, ljuvligt.... Trötta fötter, svettiga fötter, stora öl, god glass, god pizza, god pasta... Trångt och VARMT på bussen, mycket folk, överallt!! Men allt gick bra, och vi är nöjda och belåtna!
Ikväll ska vi på 60-talsfest. Oj oj oj. Jag har pysslat med mitt hår i en timme snart... Lockarna är borta, nu är det rakt, tuperat och ett band som nåt slags diadem - fattar ni? Med smink och ett par av mina glasögon, och det ser faktiskt riktigt bra ut!! Pärlhalsband och pärlörhängen. Klänning med midja och knäkort kjol. Strumpbyxor, och skor... AAAAA - skorna!! Vilka skor ska jag ha??? Har en halvtimma på mig, det ordnar sig...
Maken har kostym med vit skjorta, en smal svart/marinblå slips. Gamla myggjagare hittade han också i garderoben! Han tänkte ha solglasögon när vi åker dit, de åker väl av senare på kvällen.
Lite kul faktiskt, även om jag inte är så förtjust i de här "klä-ut-sig-kalasen"!
Pratade med soc igår. Inget klart än. Bebisen har försökt komma ut, men blivit stoppad. Man ska försöka få mamman att ta hand om barnet. Vi räknar med en ev placering om tre månader, men man vet nog om två månader om det behövs. Fast, soc vill ändå att vi är beredda på en akut placering redan från två veckors tid. Är det jobbigt det här, eller är det jobbigt????? Inget kan man planera eller veta på nåt sätt. Det kanske inte blir nåt alls....
kram på er!!
torsdag 24 oktober 2013
Och så vändes min värld upp och ner igen....
Jajamänsan.
Där svängde det runt. Igen.
Socialen har ringt. Jag har ju konstaterat lite kallt att det varit tyst från samtliga socialtjänster nu ett tag. Och det har varit tyst. Och inget har hänt. Men idag ringde de igen...
Det. Finns. Ett. Barn. Till. Oss.
Eller nej, det gör det inte, men det finns ett ofött barn.... Barnet planeras födas med kejsarsnitt i mitten på november. Socialen känner inte till mamman, men psyk gör. Många har hört av sig, alla runt omkring är mycket oroliga. Därför tar soc och knyter en kontakt med mamman.
Det finns nu tre alternativ (som vi ser i dag):
1. Barnet tas från mamman/mamman går med på det direkt vid födseln, vi hämtar på BB.
2. Mamman åker hem med barnet och får boendestöd. Kan ändå bli placering efter 1 vecka - 4 månader.... Inget vet ju.
3. Mamman skrivs in på ett utredningshem. Kan bli placering efter 1 vecka - 4 månader.... Inget vet ju.
4. Eller - så blir det inget alls.
Det kan när som helst även bli en akut placering, ett akut omhändertagande.... Och efter en månad ska då Förvaltningsrätten besluta i ärendet (vi har ju bara negativa erfarenheter av dem).
Så ligger det till. Vi vet alltså inte så mycket, egentligen (jo, lite mer än detta, men av hänsyn till alla skriver jag inte om det...).
Vill vi?
Jag vill.
Är jag frisk nog?
Jag vet inte.
Klarar vi av det?
Ja, det tror jag, och vår handledare och även socialsekreteraren.
Helt plötsligt blev det en massa pirr i magen. Igen.
När mannen snart kommer hem från jobbet, ska jag minsann pussa på honom idag!!!
Där svängde det runt. Igen.
Socialen har ringt. Jag har ju konstaterat lite kallt att det varit tyst från samtliga socialtjänster nu ett tag. Och det har varit tyst. Och inget har hänt. Men idag ringde de igen...
Det. Finns. Ett. Barn. Till. Oss.
Eller nej, det gör det inte, men det finns ett ofött barn.... Barnet planeras födas med kejsarsnitt i mitten på november. Socialen känner inte till mamman, men psyk gör. Många har hört av sig, alla runt omkring är mycket oroliga. Därför tar soc och knyter en kontakt med mamman.
Det finns nu tre alternativ (som vi ser i dag):
1. Barnet tas från mamman/mamman går med på det direkt vid födseln, vi hämtar på BB.
2. Mamman åker hem med barnet och får boendestöd. Kan ändå bli placering efter 1 vecka - 4 månader.... Inget vet ju.
3. Mamman skrivs in på ett utredningshem. Kan bli placering efter 1 vecka - 4 månader.... Inget vet ju.
4. Eller - så blir det inget alls.
Det kan när som helst även bli en akut placering, ett akut omhändertagande.... Och efter en månad ska då Förvaltningsrätten besluta i ärendet (vi har ju bara negativa erfarenheter av dem).
Så ligger det till. Vi vet alltså inte så mycket, egentligen (jo, lite mer än detta, men av hänsyn till alla skriver jag inte om det...).
Vill vi?
Jag vill.
Är jag frisk nog?
Jag vet inte.
Klarar vi av det?
Ja, det tror jag, och vår handledare och även socialsekreteraren.
Helt plötsligt blev det en massa pirr i magen. Igen.
När mannen snart kommer hem från jobbet, ska jag minsann pussa på honom idag!!!
onsdag 23 oktober 2013
Natten.
Mitt i natten, och ännu en gång sitter jag här, för jag kan inte sova...
Det händer för mycket nu. Alldeles för mycket. Min lilla hjärna hinner inte med. Stopp, backa, ta det lugnt! En sak i taget, som jag kan greppa, som jag kan fatta!!!
Jag måste sortera. Välja vad jag ska göra. Göra en sak om dagen, kanske? Till att börja med i alla fall... I morgon ska jag då gratulera en nyfödd, med tillhörande storasyskon. Håhåjaja. Men det blir lite kul också!
Torsdag ska jag tvätta.
Fredag ska jag städa, bädda rent och packa. Det får bli tre saker där. Annars hinner jag inte med....
På lördag åker vi till Rom. Ja. Och det ska bli skönt. Hemma igen onsdag kväll.
Torsdag och fredag (nästa vecka) då måste jag jobba, göra saker jag inte hunnit, och planera veckan därefter.
Lördagen ska vi på 60-talsfest - alltså HJÄLP mig, vad ska jag ha på mig??? Skor? Frisyr??
Söndagen ska svärfar gratuleras.
Och det är bara denna och nästa vecka. För sen börjar jag nog jobba igen. Kanske. Jag har inte bestämt mig än. Det beror på hur rädd, orolig och deppig jag ska vara. Det gäller mig själv.
Nåja.
Dumma tankar.
Hönsis, sov i stället!!!
G'natt....
Det händer för mycket nu. Alldeles för mycket. Min lilla hjärna hinner inte med. Stopp, backa, ta det lugnt! En sak i taget, som jag kan greppa, som jag kan fatta!!!
Jag måste sortera. Välja vad jag ska göra. Göra en sak om dagen, kanske? Till att börja med i alla fall... I morgon ska jag då gratulera en nyfödd, med tillhörande storasyskon. Håhåjaja. Men det blir lite kul också!
Torsdag ska jag tvätta.
Fredag ska jag städa, bädda rent och packa. Det får bli tre saker där. Annars hinner jag inte med....
På lördag åker vi till Rom. Ja. Och det ska bli skönt. Hemma igen onsdag kväll.
Torsdag och fredag (nästa vecka) då måste jag jobba, göra saker jag inte hunnit, och planera veckan därefter.
Lördagen ska vi på 60-talsfest - alltså HJÄLP mig, vad ska jag ha på mig??? Skor? Frisyr??
Söndagen ska svärfar gratuleras.
Och det är bara denna och nästa vecka. För sen börjar jag nog jobba igen. Kanske. Jag har inte bestämt mig än. Det beror på hur rädd, orolig och deppig jag ska vara. Det gäller mig själv.
Nåja.
Dumma tankar.
Hönsis, sov i stället!!!
G'natt....
tisdag 15 oktober 2013
Funderingar och piano.
Jag är hemma. Sjukskriven. I två veckor. Egentligen vet jag inte riktigt vad det beror på. Ögat, tror jag. När jag inte ser så bra blir jag trött, och får huvudvärk. Det kan också bero på stress. Eller helt enkelt att jag har kommit ifatt allting. Och med allting, menar jag den slutliga ofrivilliga oförklarliga barnlösheten, utredningar och besök av olika socialtjänster i ett år, och en mycket intensiv månad med två underbara flickor, samt ett tungt avsked med desamma.
Eller nåt sånt.
Jag sover. Och sover och sover. Förmodligen har jag en hel del att ta igen. Jag känner mig dock inte deprimerad. Inte på nåt sätt och vis. Det är inte så tungt och jobbigt som det har varit tidigare.
Men jag funderar en hel del på framtida familjehemsbarn. Kommer det nåt till oss? Jag har tidigare sagt, att det gäller det här året ut. Nu är det bara 2,5 månad kvar. Ungefär. Maken tycker inte alls så. Nähä. Vi tyckte ju det båda förut? Ja, men nu börjar det liksom om, när vi inte har några barn igen, menar han.
Min underbara vän Mary och hennes man är och hämtar hem sin lilla flicka... Så underbart härligt ljuvligt.... Jag gläds med dem, av hela mitt hjärta!! Och så önskar jag lite lite grand att det vore jag också. Men ändå inte. Vi vill ju inte adoptera (eller kan/får inte). Det är så oerhört roligt för deras skull!! KRAM!
I brist på annat, har jag fått ett piano. Eller det har alltid varit mitt, men det har stått hos mina föräldrar, och nu var det väl äntligen dags att få hem det till mig. Så nu är det stämt också. Spelar jag nu då? Nä. Pianostämmaren tog med sig halva pianot för att slipa upp filten på klubborna. Det var utslitet, och gör att tonen blir lite dämpad. Men sen, ÅÅÅÅÅ vad jag ska spela då!! Det har alltid hjälpt mig att spela piano. Om jag varit stressad eller lessen, då har jag satt mig en stund, och det har genast känts bättre. Men det kostar. 1 500 för stämningen (krävs dubbel stämning). Och sen ytterligare 1 500 kr för nedslipning av klubborna. Men då får jag sex nya elfenbensbitar till trasiga tangenter. Ska bara lyckas få bort de gamla, så jag kan få dit de nya.... Det fattas också åtta bitar på kortänden på tangenterna. Sex har jag hittat när jag plockat bort tangenterna en efter en och rengjort. Där var dammigt.... Förmodligen damm ända sen 1922 då min morfar fick det i present! Men det är ett fint piano! Nu talas det ofta om, att folk skänker bort sina pianon. Men om jag ska göra mig av med detta, ska jag tala om märket och numret (då kan man se årtalet) och då kommer jag nog få rätt mycket pengar, det är i fint skick, tyckte pianostämmaren. Det var i alla fall roligt! Att han tycker om det, och tycker det är fint, menar jag. Pengar kan ju kvitta, jag har inte tänkt sälja det.
Jaha. Då får jag väl sätta mig vid teven igen. Somnar kanske i soffan... Men sover säkert hela natten i alla fall!
Ha det så gott, ute i hösten!
KRAM
Eller nåt sånt.
Jag sover. Och sover och sover. Förmodligen har jag en hel del att ta igen. Jag känner mig dock inte deprimerad. Inte på nåt sätt och vis. Det är inte så tungt och jobbigt som det har varit tidigare.
Men jag funderar en hel del på framtida familjehemsbarn. Kommer det nåt till oss? Jag har tidigare sagt, att det gäller det här året ut. Nu är det bara 2,5 månad kvar. Ungefär. Maken tycker inte alls så. Nähä. Vi tyckte ju det båda förut? Ja, men nu börjar det liksom om, när vi inte har några barn igen, menar han.
Min underbara vän Mary och hennes man är och hämtar hem sin lilla flicka... Så underbart härligt ljuvligt.... Jag gläds med dem, av hela mitt hjärta!! Och så önskar jag lite lite grand att det vore jag också. Men ändå inte. Vi vill ju inte adoptera (eller kan/får inte). Det är så oerhört roligt för deras skull!! KRAM!
I brist på annat, har jag fått ett piano. Eller det har alltid varit mitt, men det har stått hos mina föräldrar, och nu var det väl äntligen dags att få hem det till mig. Så nu är det stämt också. Spelar jag nu då? Nä. Pianostämmaren tog med sig halva pianot för att slipa upp filten på klubborna. Det var utslitet, och gör att tonen blir lite dämpad. Men sen, ÅÅÅÅÅ vad jag ska spela då!! Det har alltid hjälpt mig att spela piano. Om jag varit stressad eller lessen, då har jag satt mig en stund, och det har genast känts bättre. Men det kostar. 1 500 för stämningen (krävs dubbel stämning). Och sen ytterligare 1 500 kr för nedslipning av klubborna. Men då får jag sex nya elfenbensbitar till trasiga tangenter. Ska bara lyckas få bort de gamla, så jag kan få dit de nya.... Det fattas också åtta bitar på kortänden på tangenterna. Sex har jag hittat när jag plockat bort tangenterna en efter en och rengjort. Där var dammigt.... Förmodligen damm ända sen 1922 då min morfar fick det i present! Men det är ett fint piano! Nu talas det ofta om, att folk skänker bort sina pianon. Men om jag ska göra mig av med detta, ska jag tala om märket och numret (då kan man se årtalet) och då kommer jag nog få rätt mycket pengar, det är i fint skick, tyckte pianostämmaren. Det var i alla fall roligt! Att han tycker om det, och tycker det är fint, menar jag. Pengar kan ju kvitta, jag har inte tänkt sälja det.
Jaha. Då får jag väl sätta mig vid teven igen. Somnar kanske i soffan... Men sover säkert hela natten i alla fall!
Ha det så gott, ute i hösten!
KRAM
måndag 7 oktober 2013
Ett kortare inlägg....
Idag har jag varit hos ögonläkaren igen. Så just nu ser jag inte så mycket, men det börjar sakta men säkert komma tillbaka... ;)
En liten (?) höstförkylning dök upp i fredags eftermiddag. Hosta. Nysning. Snörvel. Och så lite feber på det! Ja, lite. Inte mycket. Bara runt 38 grader. Men det räcker för att jag ska känna mig hängig. Det blev vila hela helgen i stället. Återbud till kören, och lördagskvällens gäster... Jag har faktiskt inte ens jobbat idag på måndagen. När jag hostande vaknade i morse, tyckte maken att jag nog skulle vara hemma idag. Jag funderade nog en hel minut. På alternativen.... Så jag sa att jag är hemma. OCH struntar i kvällens styrelsemöte. Då blev maken tyst! Gjorde jag det alldeles frivilligt?? Då är jag nog sjuk - på riktigt!
Sen en, eller två veckor har vi försett traktens fåglar med lite mat. Oj, så många det kommer!! De verkar helt utsvultna!! Men, det finns nog inte så många insekter ute just nu. Här har varit rejält kallt flera nätter också. Men det är roligt, när man hör dem in! Alla talgoxar, blåmesar, en- eller talltitor, gulsparvar, nötväckor och pilfinkar: välkomna!
För ovanlighetens skull, ett kort inlägg. Men jag är trött, och fortfarande är mina pupiller stora (=svårt att se).
kram kram
En liten (?) höstförkylning dök upp i fredags eftermiddag. Hosta. Nysning. Snörvel. Och så lite feber på det! Ja, lite. Inte mycket. Bara runt 38 grader. Men det räcker för att jag ska känna mig hängig. Det blev vila hela helgen i stället. Återbud till kören, och lördagskvällens gäster... Jag har faktiskt inte ens jobbat idag på måndagen. När jag hostande vaknade i morse, tyckte maken att jag nog skulle vara hemma idag. Jag funderade nog en hel minut. På alternativen.... Så jag sa att jag är hemma. OCH struntar i kvällens styrelsemöte. Då blev maken tyst! Gjorde jag det alldeles frivilligt?? Då är jag nog sjuk - på riktigt!
Sen en, eller två veckor har vi försett traktens fåglar med lite mat. Oj, så många det kommer!! De verkar helt utsvultna!! Men, det finns nog inte så många insekter ute just nu. Här har varit rejält kallt flera nätter också. Men det är roligt, när man hör dem in! Alla talgoxar, blåmesar, en- eller talltitor, gulsparvar, nötväckor och pilfinkar: välkomna!
För ovanlighetens skull, ett kort inlägg. Men jag är trött, och fortfarande är mina pupiller stora (=svårt att se).
kram kram
tisdag 1 oktober 2013
Röriga tankar...
Min onkolog (egentligen: onkologer, de är två) tyckte ju att jag skulle vara sjukskriven i tre månader. Min första reaktion var typ: varför då?? Sen kände jag en lättnad. Och efter det har tankarna malt, fram och tillbaka. Jag har ett par vänner som nästan är arga på mig, varför jobbar jag för??
Ja, säg det. Annars kanske jag bara går hemma och funderar lite för mycket?? Mitt jobb är heller inte så enkelt när det gäller tider, och ersättare/vikarie. Alltså, var hittar man någon som vill jobba 60% som musiklärare, i en skola ute på landet (=inga bussar)?? Och dessutom börja nu. Inte så enkelt. Och som musiklärare är det jag som ansvarar för Lucia, och julavslutningen (då alla klasser sjunger). Det gör sig inte själv, och absolut inte på en vecka.... Men, visste jag om nån bra som jag litar på, som kunde jobba för mig fram till jul - ja, då skulle jag slå till på en gång!
Nästa vecka ska jag träffa en kurator, som bl a ska prata om arbetstider med mig. Jaa, och?? Det går liksom inte ändra så här, mitt i terminen... Förra året jobbade jag måndag, tisdag och onsdag. Funkade bra. I år jobbar jag måndag, onsdag och fredag. Känns inte riktigt lika bra. Jag får liksom inget flyt i det, varken i att vara ledig eller i att jobba. Det blir så hattigt, hit och dit... Jag hade önskat samma tider som förra året, men det gick inte. Nähä. Jag vet att min läkare kan trycka på, så att jag får jobba andra tider. Men, det ställer till det så för så otroligt många andra. Min musiksal är nu uppbokad av andra (musikskolan) på tisdagar och torsdagar. Och de kan ju inte bara byta dag hur som helst, det får ju konsekvenser på så många olika håll. Dessutom handlar det om betyg, och det får vem som helst inte sätta... (behörighet osv).
Och varför ska jag vara hemma då?? Det verkar ju inte vara nåt fel på mig! Eller okej då, en undersökning kvar, på torsdag. Då ser man tydligt om det finns nya eller gamla tumörer som spökar på synnerven t ex. Men det verkar ju inte troligt att det är nåt sånt.
Dessutom kvarstår faktiskt problemet. Förra veckan fick jag ju "blixtrarna" (som jag kallar dem) och synbortfall två gånger, med 1½ dygns mellanrum. Vad gör jag om jag är ute och kör bil, när ett anfall kommer?? Sätter mig i väggrenen och väntar tre timmar tills anfallet är över?? Näe, det funkar inte riktigt så, i livet. Det kanske är bra, om jag är hemma tills de fått ordning på det.
Men (igen), det är ganska roligt på jobbet just nu... ;)
Kanske är det stress?
Det var ju en ganska intensiv vår... Kort men mycket intensiv förberedelse när flickorna kom. Och så väldigt mycket intensivt när de var här. Och efter det, bara tomt? Nja, då reste vi ju runt som galningar och hade semester både här och där. Vilket var bra då. Vi landade i det då. Men, vi fick kanske inte det där lugnet, och ron, som vi kanske behövde? Jag har kanske inte landat i hela den här historien med flickorna (fastän jag tycker att jag har det). Visst, jag erkänner ju att jag saknar dem, och vill träffa dem igen. Men nu är det ju som det är. Vi har inte hört nåt från nya familjehemmet eller socialen om att träffa flickorna nu, så vi gissar att nya familjehemmet inte vill träffa oss...
Det här är nog ett rörigt inlägg, men ibland är det bra att skriva, för då sorterar man för sig själv. Saker och ting blir tydliga och plötsligt fattar man vissa saker. Jag vet inte om jag blivit klokare just nu, men det kanske kommer.... :)
Idag är jag då som sagt "ledig". Min bil är på verkstan (8 200 kr), så nu är jag hemma hela dan. Hittills har jag tagit det lugnt. Lång frukost. Somnade om framför teven. Skönt, och välbehövligt. Sen har jag planterat om några blommor, bl a några skott som jag hade satt och nu var det verkligen dags. Jag har sagt det förut, det är läkande att hålla på med trädgården, och det gäller nog blommor inomhus också... Saknar ju nån att göra det med, bara. Alltså, ett barn. Att få förklara och berätta, varför gör jag si och varför gör jag så... Se hur det växer, förändras. Vi har skördat så gott som allt i trädgården nu. Utom physalisen, den står i uterummet och har klarat sig bra trots frostnätter. De har fortfarande frukter som inte riktigt mognat, så de får stå kvar så länge de kan.
Sovrummet flickorna bodde är också kvar. Våningssängen står där, som en påminnelse, hela tiden... Men jag håller ordning i rummet, pysslar med blommorna, dammsuger där, och sköter om det. Kanske kommer det nån annan som får bo där?? Det har varit ganska tyst ett tag från socialerna. Men, vi får se.... Plötsligt händer det, vet ni... ;)
KRAM!
Ja, säg det. Annars kanske jag bara går hemma och funderar lite för mycket?? Mitt jobb är heller inte så enkelt när det gäller tider, och ersättare/vikarie. Alltså, var hittar man någon som vill jobba 60% som musiklärare, i en skola ute på landet (=inga bussar)?? Och dessutom börja nu. Inte så enkelt. Och som musiklärare är det jag som ansvarar för Lucia, och julavslutningen (då alla klasser sjunger). Det gör sig inte själv, och absolut inte på en vecka.... Men, visste jag om nån bra som jag litar på, som kunde jobba för mig fram till jul - ja, då skulle jag slå till på en gång!
Nästa vecka ska jag träffa en kurator, som bl a ska prata om arbetstider med mig. Jaa, och?? Det går liksom inte ändra så här, mitt i terminen... Förra året jobbade jag måndag, tisdag och onsdag. Funkade bra. I år jobbar jag måndag, onsdag och fredag. Känns inte riktigt lika bra. Jag får liksom inget flyt i det, varken i att vara ledig eller i att jobba. Det blir så hattigt, hit och dit... Jag hade önskat samma tider som förra året, men det gick inte. Nähä. Jag vet att min läkare kan trycka på, så att jag får jobba andra tider. Men, det ställer till det så för så otroligt många andra. Min musiksal är nu uppbokad av andra (musikskolan) på tisdagar och torsdagar. Och de kan ju inte bara byta dag hur som helst, det får ju konsekvenser på så många olika håll. Dessutom handlar det om betyg, och det får vem som helst inte sätta... (behörighet osv).
Och varför ska jag vara hemma då?? Det verkar ju inte vara nåt fel på mig! Eller okej då, en undersökning kvar, på torsdag. Då ser man tydligt om det finns nya eller gamla tumörer som spökar på synnerven t ex. Men det verkar ju inte troligt att det är nåt sånt.
Dessutom kvarstår faktiskt problemet. Förra veckan fick jag ju "blixtrarna" (som jag kallar dem) och synbortfall två gånger, med 1½ dygns mellanrum. Vad gör jag om jag är ute och kör bil, när ett anfall kommer?? Sätter mig i väggrenen och väntar tre timmar tills anfallet är över?? Näe, det funkar inte riktigt så, i livet. Det kanske är bra, om jag är hemma tills de fått ordning på det.
Men (igen), det är ganska roligt på jobbet just nu... ;)
Kanske är det stress?
Det var ju en ganska intensiv vår... Kort men mycket intensiv förberedelse när flickorna kom. Och så väldigt mycket intensivt när de var här. Och efter det, bara tomt? Nja, då reste vi ju runt som galningar och hade semester både här och där. Vilket var bra då. Vi landade i det då. Men, vi fick kanske inte det där lugnet, och ron, som vi kanske behövde? Jag har kanske inte landat i hela den här historien med flickorna (fastän jag tycker att jag har det). Visst, jag erkänner ju att jag saknar dem, och vill träffa dem igen. Men nu är det ju som det är. Vi har inte hört nåt från nya familjehemmet eller socialen om att träffa flickorna nu, så vi gissar att nya familjehemmet inte vill träffa oss...
Det här är nog ett rörigt inlägg, men ibland är det bra att skriva, för då sorterar man för sig själv. Saker och ting blir tydliga och plötsligt fattar man vissa saker. Jag vet inte om jag blivit klokare just nu, men det kanske kommer.... :)
Idag är jag då som sagt "ledig". Min bil är på verkstan (8 200 kr), så nu är jag hemma hela dan. Hittills har jag tagit det lugnt. Lång frukost. Somnade om framför teven. Skönt, och välbehövligt. Sen har jag planterat om några blommor, bl a några skott som jag hade satt och nu var det verkligen dags. Jag har sagt det förut, det är läkande att hålla på med trädgården, och det gäller nog blommor inomhus också... Saknar ju nån att göra det med, bara. Alltså, ett barn. Att få förklara och berätta, varför gör jag si och varför gör jag så... Se hur det växer, förändras. Vi har skördat så gott som allt i trädgården nu. Utom physalisen, den står i uterummet och har klarat sig bra trots frostnätter. De har fortfarande frukter som inte riktigt mognat, så de får stå kvar så länge de kan.
Sovrummet flickorna bodde är också kvar. Våningssängen står där, som en påminnelse, hela tiden... Men jag håller ordning i rummet, pysslar med blommorna, dammsuger där, och sköter om det. Kanske kommer det nån annan som får bo där?? Det har varit ganska tyst ett tag från socialerna. Men, vi får se.... Plötsligt händer det, vet ni... ;)
KRAM!
måndag 30 september 2013
Sjukhusbesök.
Ja, de dyker upp, det ena efter det andra. Sjukhusbesöken.
Den lilla komptid jag hade att ta ut, är nästan slut nu. Men på torsdag är jag ledig som tur är. Nästa vecka ska jag till ögon på måndag. Då måste jag åka strax före kl 12 (på lunchen) och behöver ta ut 4 timmars komp. Aj aj.
Och så alla resor. På torsdag ska jag till regionsjukhuset, 15 mil enkel resa. På måndag och på torsdag nästa vecka, till länssjukhuset, 8 mil enkel resa. Förr fick man ut reseersättning. Det får jag inte längre, mitt landsting har ändrat det.
En resa hit eller dit spelar väl ingen roll, men nu blir det så ofta.
Frikort på sjukvård har jag fått, men det är lite surt med 1 100 kr på tre veckor. Nu kostar det inget mer, på elva månader.... Och frikort på medicin har jag också.
Inte nog med mina kostnader. Maken tar också ledigt. På torsdag hela dagen, och nästa vecka blir det måndag eftermiddag, och så ett par timmar på torsdagen.
Äsch, jag ska väl inte klaga, men, jag jobbar ju bara 60%, så det märks ju i plånboken så fort det är nåt extra. Och 11 000 för tre par nya glasögon. Och i morrn ska bilen på service+byta kamrem, kostar 8 300 kr.
Det löser sig. Det gör det ju alltid.
Hoppas ni har det bra där ute i hösten....
KRAM
Den lilla komptid jag hade att ta ut, är nästan slut nu. Men på torsdag är jag ledig som tur är. Nästa vecka ska jag till ögon på måndag. Då måste jag åka strax före kl 12 (på lunchen) och behöver ta ut 4 timmars komp. Aj aj.
Och så alla resor. På torsdag ska jag till regionsjukhuset, 15 mil enkel resa. På måndag och på torsdag nästa vecka, till länssjukhuset, 8 mil enkel resa. Förr fick man ut reseersättning. Det får jag inte längre, mitt landsting har ändrat det.
En resa hit eller dit spelar väl ingen roll, men nu blir det så ofta.
Frikort på sjukvård har jag fått, men det är lite surt med 1 100 kr på tre veckor. Nu kostar det inget mer, på elva månader.... Och frikort på medicin har jag också.
Inte nog med mina kostnader. Maken tar också ledigt. På torsdag hela dagen, och nästa vecka blir det måndag eftermiddag, och så ett par timmar på torsdagen.
Äsch, jag ska väl inte klaga, men, jag jobbar ju bara 60%, så det märks ju i plånboken så fort det är nåt extra. Och 11 000 för tre par nya glasögon. Och i morrn ska bilen på service+byta kamrem, kostar 8 300 kr.
Det löser sig. Det gör det ju alltid.
Hoppas ni har det bra där ute i hösten....
KRAM
lördag 28 september 2013
Öland. Skördefest. Och lite svar.
Jag tog lite ledigt. Redan torsdag morgon åkte jag tillsammans med min mamma till Öland. Härligt!! Och tid tillsammans med henne i bilen, innebär att vi hinner prata. Prata klart. Man kommer ju liksom ingen annan stans, ingen annan kan komma och avbryta. Vi får all tid vi vill att just prata klart...
Maken kom också, när han hade jobbat klart på torsdagen.
Och i går fredag började min telefon ringa. Rätt häftigt egentligen, att det låter som om de står alldeles bredvid mig, när jag står ute på stranden, det blåser och vågorna dånar. Men jag hör sååå bra.
Vad har jag fått för svar då?
Jo, MR visade inget särskilt. Inget nytt, inget som verkar växa eller trycka på synnerven. Och det var väl bra det.
Men, i onsdags kväll och i fredags morse hade jag blixtrar igen. Många och nästan i en timme. Det kommer för tätt!! Och vad är felet då??? Jag ställde in min körövning i onsdags kväll. Jag kunde ju inte ta mig nånstans... Och ungefär en halvtimme före och ett par timmar efter själva blixtrarna så ser jag bara halva....
Det andra telefonsamtalet jag fick, var från ögonläkaren. Hon var nöjd över MR, men bekymrad över att jag fortfarande inte är bättre. Jag ska få en ny tid dit, och träffa den andre läkaren som jag träffade första gången. Han är påhittig och mycket mycket duktig, förklarade läkare nr 1. Ja, ja. Det tror jag nog. Inga problem. Bara ni hittar en lösning....
Det första samtalet jag fick (nu går jag i fel ordning visst....) var från kuratorn. Jag ska träffa henne om typ två veckor. Annars kunde jag vänta en månad och slå ihop det med återbesöket till onkologen. Nej tack, jag vill träffa henne NU. Så blev det, nästan.
Och så det tredje samtalet som var från onkologen. Inte mycket nytt där, man han ringde i alla fall! Han försäkrar att de inte ska släppa mig, utan försöka hitta nån lösning till mig. Ja, det hoppas jag verkligen....
Glömde nästan, jag har fått ett brev också. I torsdags. Kallelse till pet-ct, som ska göras nästa vecka på torsdag. Jaha. Tur att det var på min lediga dag i alla fall. Snabba bud är det också. Tiden är kl 12.30, vilket betyder att jag inte får äta nåt efter kl 07.00, och tidigast igen kl 14.30. Jag kommer svälta ihjäl, det är jag övertygad om.... Det brukar jag visst tro, och hittills har det inte hänt. Men, den här gången svälter jag nog ihjäl på riktigt.... ;)
Ja, det var väl det hela, tror jag. Jag berättar kanske om Öland nån annan dag. För nu ska jag på tjejfest!! Makens bästa väns fru har fyllt 40 (i juli) och ska nu ha lite tjejfest. Med andra ord, jag kommer inte känna nån annan än henne... Men det blir säkert kul.
Tjolahopp!!
Maken kom också, när han hade jobbat klart på torsdagen.
Och i går fredag började min telefon ringa. Rätt häftigt egentligen, att det låter som om de står alldeles bredvid mig, när jag står ute på stranden, det blåser och vågorna dånar. Men jag hör sååå bra.
Vad har jag fått för svar då?
Jo, MR visade inget särskilt. Inget nytt, inget som verkar växa eller trycka på synnerven. Och det var väl bra det.
Men, i onsdags kväll och i fredags morse hade jag blixtrar igen. Många och nästan i en timme. Det kommer för tätt!! Och vad är felet då??? Jag ställde in min körövning i onsdags kväll. Jag kunde ju inte ta mig nånstans... Och ungefär en halvtimme före och ett par timmar efter själva blixtrarna så ser jag bara halva....
Det andra telefonsamtalet jag fick, var från ögonläkaren. Hon var nöjd över MR, men bekymrad över att jag fortfarande inte är bättre. Jag ska få en ny tid dit, och träffa den andre läkaren som jag träffade första gången. Han är påhittig och mycket mycket duktig, förklarade läkare nr 1. Ja, ja. Det tror jag nog. Inga problem. Bara ni hittar en lösning....
Det första samtalet jag fick (nu går jag i fel ordning visst....) var från kuratorn. Jag ska träffa henne om typ två veckor. Annars kunde jag vänta en månad och slå ihop det med återbesöket till onkologen. Nej tack, jag vill träffa henne NU. Så blev det, nästan.
Och så det tredje samtalet som var från onkologen. Inte mycket nytt där, man han ringde i alla fall! Han försäkrar att de inte ska släppa mig, utan försöka hitta nån lösning till mig. Ja, det hoppas jag verkligen....
Glömde nästan, jag har fått ett brev också. I torsdags. Kallelse till pet-ct, som ska göras nästa vecka på torsdag. Jaha. Tur att det var på min lediga dag i alla fall. Snabba bud är det också. Tiden är kl 12.30, vilket betyder att jag inte får äta nåt efter kl 07.00, och tidigast igen kl 14.30. Jag kommer svälta ihjäl, det är jag övertygad om.... Det brukar jag visst tro, och hittills har det inte hänt. Men, den här gången svälter jag nog ihjäl på riktigt.... ;)
Ja, det var väl det hela, tror jag. Jag berättar kanske om Öland nån annan dag. För nu ska jag på tjejfest!! Makens bästa väns fru har fyllt 40 (i juli) och ska nu ha lite tjejfest. Med andra ord, jag kommer inte känna nån annan än henne... Men det blir säkert kul.
Tjolahopp!!
onsdag 25 september 2013
Mera väntan...
Och jag väntar och väntar. Inget svar än. En av mina läkare skulle ringa i går, men när ingen ringt idag heller, så ringde jag upp mottagningen på eftermiddagen.
Nä, inga provsvar än.
Så jäkla dåligt. Jag blir bara ledsen. Maken blir förbannad.
Och så klart att tankarna har satt igång och mala... OM det nu är nåt problem, hur går det då med vår önskan att bli familjehem igen???
Dumma, dumma tankar.
Nä, inga provsvar än.
Så jäkla dåligt. Jag blir bara ledsen. Maken blir förbannad.
Och så klart att tankarna har satt igång och mala... OM det nu är nåt problem, hur går det då med vår önskan att bli familjehem igen???
Dumma, dumma tankar.
måndag 23 september 2013
Orolig väntan.
Jag ska försöka skriva lite oftare. Har jag tänkt. Nu har jag glasögon, så jag ser vad jag skriver i alla fall...
Idag har jag varit hos min onkolog för att få svaret på MR, som jag gjorde förra onsdagen. Det blev som jag var rädd för: inget svar än. Jag åkte alltså 8 mil dit och 8 mil hem i onödan. Jag har tagit ledigt 6 timmar från jobbet, i onödan. Suck.
Vad fick jag veta då? Jag blev ordentligt uppskrämd i alla fall. Inget vet hur det blir än, men det är i alla fall bra att min läkare är noga. Det var förresten tre läkare där idag. Och så maken och jag. Många personer i ett litet rum...
Nu väntar vi på svaret från MR, läkaren ska ringa mig i morrn. Beroende på svaret, så sker lite olika. Först och främst ska jag tillbaka till ögon på länssjukhuset. Det behövs en aktuell undersökning. Jag har ju inte blivit bättre, men inte heller sämre. Sen ska jag göra min årliga PET-CT, som jag gör i Linköping. Enkelt sagt, kan man förklara det med, att den mäter tumörernas aktivitet med hjälp av radioaktivitet. Det gör inte ont, men jag ligger fastspänd i 1,5 timma (och har tråkigt...). Jag ska också få träffa en kurator, för att prata om mitt jobb. Ehh...??? Min läkare tycker att jag ska vara sjukskriven i tre månader. För vad som än är fel på ögonen (eller nåt i närheten) så behöver jag vila, och ta hand om mig lite.... Sen pratade hon om att åtminstone en månad skulle jag vila.
Först kände jag, att om jag ska vara sjukskriven fram till jul - det går ju inte!!! Ni vet, Lucia, julavslutning, betyg.... Nä. Men, sen tänkte jag lite till. Så.... Äsch, vi får se. Som det är nu, har jag inget bra schema heller. Men, det är svårt att göra nåt åt det NU.
Allt är bara rörigt och snurrigt.
Jag vill inte, vill inte, vill inte att det ska vara nåt nytt skräp i huvudet. Nä. Jag vill inte det. Jag orkar inte det. Inte en gång till...
Och så kommer tårarna...
Men, det behöver ju inte vara så! Lugna ner dig nu, Hönsis. Andas djupt. Ta det lugnt. Ovissheten är det värsta. Det är alltid så. Att inte veta är mycket värre!
Håhåjaja... Nu tar vi en timme i taget, och så hoppas jag på att läkaren ringer i morrn med besked om MR. Det är ju ett litet steg på vägen i alla fall.
- - - - - - - -
Och nu kommer vi till de andra, dumma tankarna. Det här med att jag (vi) inte har fått något eget barn, finns det verkligen en mening med det? Är det så, att jag är sjuk... och inte kan ta hand om ett barn..?? Det finns ju en mening med allt.... Eller??
kram till er.....
Idag har jag varit hos min onkolog för att få svaret på MR, som jag gjorde förra onsdagen. Det blev som jag var rädd för: inget svar än. Jag åkte alltså 8 mil dit och 8 mil hem i onödan. Jag har tagit ledigt 6 timmar från jobbet, i onödan. Suck.
Vad fick jag veta då? Jag blev ordentligt uppskrämd i alla fall. Inget vet hur det blir än, men det är i alla fall bra att min läkare är noga. Det var förresten tre läkare där idag. Och så maken och jag. Många personer i ett litet rum...
Nu väntar vi på svaret från MR, läkaren ska ringa mig i morrn. Beroende på svaret, så sker lite olika. Först och främst ska jag tillbaka till ögon på länssjukhuset. Det behövs en aktuell undersökning. Jag har ju inte blivit bättre, men inte heller sämre. Sen ska jag göra min årliga PET-CT, som jag gör i Linköping. Enkelt sagt, kan man förklara det med, att den mäter tumörernas aktivitet med hjälp av radioaktivitet. Det gör inte ont, men jag ligger fastspänd i 1,5 timma (och har tråkigt...). Jag ska också få träffa en kurator, för att prata om mitt jobb. Ehh...??? Min läkare tycker att jag ska vara sjukskriven i tre månader. För vad som än är fel på ögonen (eller nåt i närheten) så behöver jag vila, och ta hand om mig lite.... Sen pratade hon om att åtminstone en månad skulle jag vila.
Först kände jag, att om jag ska vara sjukskriven fram till jul - det går ju inte!!! Ni vet, Lucia, julavslutning, betyg.... Nä. Men, sen tänkte jag lite till. Så.... Äsch, vi får se. Som det är nu, har jag inget bra schema heller. Men, det är svårt att göra nåt åt det NU.
Allt är bara rörigt och snurrigt.
Jag vill inte, vill inte, vill inte att det ska vara nåt nytt skräp i huvudet. Nä. Jag vill inte det. Jag orkar inte det. Inte en gång till...
Och så kommer tårarna...
Men, det behöver ju inte vara så! Lugna ner dig nu, Hönsis. Andas djupt. Ta det lugnt. Ovissheten är det värsta. Det är alltid så. Att inte veta är mycket värre!
Håhåjaja... Nu tar vi en timme i taget, och så hoppas jag på att läkaren ringer i morrn med besked om MR. Det är ju ett litet steg på vägen i alla fall.
- - - - - - - -
Och nu kommer vi till de andra, dumma tankarna. Det här med att jag (vi) inte har fått något eget barn, finns det verkligen en mening med det? Är det så, att jag är sjuk... och inte kan ta hand om ett barn..?? Det finns ju en mening med allt.... Eller??
kram till er.....
torsdag 19 september 2013
Livets berg-och-dal-bana...
Livet är bara så mycket upp och ner. Hela tiden. Häromdagen stressade jag in i vår fantastiska affär med växter och blommor, för att handla present åt en släkting. Den underbara ägaren bara skakade på huvudet åt mig, och sa till mig att sluta stressa. Jag vet, sa jag. Säg nej nån gång, påpekade hon. Jag vet, sa jag.
Hur är det här annars då?
Jo, vi hade ju hittat drömhuset. Dyrt, men överkomligt. Så trodde vi. Men fler och fler saker har kommit fram. Det finns hot om vite när det gäller nytt avlopp, pga känslig natur och lite annat, skulle det kosta 200 tkr. De akuta renoveringarna/kostnaderna uppsteg plötsligt till 500 tkr. Sen tillkommer även byta fönster, byta en del panel på huset, vilket måste göras inom fem år. Det fanns inte heller möjlighet till fast telefon, vilket de haft tills för tre år sen. Nu var det "fullt"... Kan de säga så?? Möjligheten till snabbt Internet (vilket maken måste ha då han jobbar hemifrån två dagar i veckan) blev snabbt begränsat och mycket dyrare. Vi räknade och räknade, och kom fram till ett pristak. Allt är dock beroende på att räntorna inte stiger. För mycket. Vi bestämde oss att lägga ett bud, strax under det. Med risk för att det var alldeles för lågt. Och det var det. Mäklaren tyckte inte ens det var lönt.... ;) Nä, men det är så vår verklighet ser ut, på en fastighet som kräver så enormt mycket arbete, så snabbt! Mäklaren lovade dock höra av sig, om det trillade in fler bud, i vår nivå. För då kanske vi är intresserade. Säljaren var väldigt intresserad av oss, och våra planer. Han vill ha nån som bor där året om, och det ville ju vi. Hittills är vi de enda som velat det. Det finns intresserade "stockholmare" med mycket pengar, som vi bo där på sommaren för naturen, och komma dit på hösten för den fina jaktens skull.
Men i stället lägger vi ett bud på en skogsfastighet. Vi lägger ett litet lågt bud där också. Där är skriftlig och hemlig budgivning, vilket jag tycker känns mycket mer osäkert. Vi har ju inte en aning om ifall det finns andra intresserade och vad de lägger för bud. Troligen lägger vi ett för lågt bud där också.
Vad ska jag säga? "No danger on the roof" (=ingen fara på taket!), vi bor så bra som vi gör! Det här drömhuset var ju inget vi hade planerat att ens leta efter. Det bara trillade på oss, som en överraskning.
- - - - - - - - - -
Igår var jag och gjorde en MR, på huvudet med fokus på ögat. Eller som de säger: skallen, och orbita. Det var jobbigt. Dels är jag nog lite orolig för resultatet. Och dels har jag problem med magneten. Jag har metall på flera ställen i kroppen, bland annat i höger axel. Där blir det varmt (hett) och vibrerar. Alltså får jag ont.
Den här gången ville jag ha, och fick, lugnande. Maken satt med i rummet, på en stol. I de korta små pauserna kommer han fram och klappar mig på benen/fötterna. Då känner jag att han är där. Jag fick påfyllning av lugnande ungefär halvvägs, och då stack han in handen och tog min hand.
Hela undersökningen tog 95 minuter. Men då är det inräknat då jag förbereds med nål i armen, placeras och spänns fast, och allt annat.... Nu fick jag fyra, eller fem, kortare pauser, då jag hade en möjlighet att röra på armen lite. Det brukar underlätta. Men då tar det ju liiite längre tid också. Övriga kroppen mår inte bra av att ligga så där stilla så länge på ett hårt underlag. Kallt var det också!!! Tidigare har jag fått ha mina kläder på mig, strumpor, byxor utan metall, t-shirt och kofta. Men den här gången, inte nåt!! Jo, trosor och strumpor. Så jag frös. Det brukar jag göra. Men med mina kläder på mig, och en filt brukar det funka. Jag bad om en filt. Vad fick jag? Ett papperslakan... När jag i första pausen än en gång sa att jag frös, fick jag ett papperslakan till. Och till och med maken som sällan fryser, tyckte det var kallt där inne....
De är ju inte så värst tillmötesgående för personer som är oroliga och rädda. För mig har det alltid varit viktigt att få ha mina egna kläder på mig. Jag blir mindre sårbar då, på nåt sätt...
På måndag ska jag tillbaka till länssjukhuset och träffa min onkolog, för svar på den här undersökningen. Faktiskt är jag lite nervös. Varför? Det brukar jag inte vara. Nä, men det har hänt mycket med cancer nu, några dagar. Igår dog en ung modig man, bara 30 år gammal. En kvinna i min ålder (fem barn, stort hus på landet) som hade hjärntumör några år efter mig (jag stöttade henne och svarade på alla hennes frågor), har fått tillbaka en tumör, sitter precis vid minnet, nu har hon svårt att klara vardagen. Går inte att operera, möjligen stråla så den kan krympa...
Jäkla sjukdom.
- - - - - - - - - - -
Idag är socialen och hälsar på de två små flickorna som bodde hos oss i somras. Vi har inte hört så mycket från deras nya familjehem, men vi vet lite via socialen. De har det bra, men det har inte varit enkelt... Socialen ska ta upp med det nya familjehemmet om de vill träffa oss. Vi är lite kluvna till det. Det har gått en tid nu. Vill flickorna verkligen träffa oss? Är det bra för dem? Vi bor inte sååå långt från varandra, och rör oss i varandras bostadsorter, så det är inte omöjligt att vi springer på varandra. Vi vill träffa dem, men det är inte vad vi vill som är det viktiga här. Det är flickornas bästa som är det viktiga. Så vi får se vad som händer.
- - - - - - - -
Ja, det här blir långt. Har ni orkat läsa ända hit?? Bravo!! Orkar ni lämna en kommentar blir jag också glad. Men här kommer mer!
Vi ska nämligen på kalas hela helgen. Fredag kl 18, lördag kl 14 och söndag kl 16. Hej och hå... Men vi slipper ju laga mat hemma :) Och det är kul att träffas. Det är kalas på olika håll, med olika människor, så det är ju också trevligt!
Nähä, nu ska jag sätta fart, duschen väntar. Jag har många ärenden idag, på min lediga dag. Om jag orkar ska jag ut i trädgården också, det är höst...
KRAM på er!
Hur är det här annars då?
Jo, vi hade ju hittat drömhuset. Dyrt, men överkomligt. Så trodde vi. Men fler och fler saker har kommit fram. Det finns hot om vite när det gäller nytt avlopp, pga känslig natur och lite annat, skulle det kosta 200 tkr. De akuta renoveringarna/kostnaderna uppsteg plötsligt till 500 tkr. Sen tillkommer även byta fönster, byta en del panel på huset, vilket måste göras inom fem år. Det fanns inte heller möjlighet till fast telefon, vilket de haft tills för tre år sen. Nu var det "fullt"... Kan de säga så?? Möjligheten till snabbt Internet (vilket maken måste ha då han jobbar hemifrån två dagar i veckan) blev snabbt begränsat och mycket dyrare. Vi räknade och räknade, och kom fram till ett pristak. Allt är dock beroende på att räntorna inte stiger. För mycket. Vi bestämde oss att lägga ett bud, strax under det. Med risk för att det var alldeles för lågt. Och det var det. Mäklaren tyckte inte ens det var lönt.... ;) Nä, men det är så vår verklighet ser ut, på en fastighet som kräver så enormt mycket arbete, så snabbt! Mäklaren lovade dock höra av sig, om det trillade in fler bud, i vår nivå. För då kanske vi är intresserade. Säljaren var väldigt intresserad av oss, och våra planer. Han vill ha nån som bor där året om, och det ville ju vi. Hittills är vi de enda som velat det. Det finns intresserade "stockholmare" med mycket pengar, som vi bo där på sommaren för naturen, och komma dit på hösten för den fina jaktens skull.
Men i stället lägger vi ett bud på en skogsfastighet. Vi lägger ett litet lågt bud där också. Där är skriftlig och hemlig budgivning, vilket jag tycker känns mycket mer osäkert. Vi har ju inte en aning om ifall det finns andra intresserade och vad de lägger för bud. Troligen lägger vi ett för lågt bud där också.
Vad ska jag säga? "No danger on the roof" (=ingen fara på taket!), vi bor så bra som vi gör! Det här drömhuset var ju inget vi hade planerat att ens leta efter. Det bara trillade på oss, som en överraskning.
- - - - - - - - - -
Igår var jag och gjorde en MR, på huvudet med fokus på ögat. Eller som de säger: skallen, och orbita. Det var jobbigt. Dels är jag nog lite orolig för resultatet. Och dels har jag problem med magneten. Jag har metall på flera ställen i kroppen, bland annat i höger axel. Där blir det varmt (hett) och vibrerar. Alltså får jag ont.
Den här gången ville jag ha, och fick, lugnande. Maken satt med i rummet, på en stol. I de korta små pauserna kommer han fram och klappar mig på benen/fötterna. Då känner jag att han är där. Jag fick påfyllning av lugnande ungefär halvvägs, och då stack han in handen och tog min hand.
Hela undersökningen tog 95 minuter. Men då är det inräknat då jag förbereds med nål i armen, placeras och spänns fast, och allt annat.... Nu fick jag fyra, eller fem, kortare pauser, då jag hade en möjlighet att röra på armen lite. Det brukar underlätta. Men då tar det ju liiite längre tid också. Övriga kroppen mår inte bra av att ligga så där stilla så länge på ett hårt underlag. Kallt var det också!!! Tidigare har jag fått ha mina kläder på mig, strumpor, byxor utan metall, t-shirt och kofta. Men den här gången, inte nåt!! Jo, trosor och strumpor. Så jag frös. Det brukar jag göra. Men med mina kläder på mig, och en filt brukar det funka. Jag bad om en filt. Vad fick jag? Ett papperslakan... När jag i första pausen än en gång sa att jag frös, fick jag ett papperslakan till. Och till och med maken som sällan fryser, tyckte det var kallt där inne....
De är ju inte så värst tillmötesgående för personer som är oroliga och rädda. För mig har det alltid varit viktigt att få ha mina egna kläder på mig. Jag blir mindre sårbar då, på nåt sätt...
På måndag ska jag tillbaka till länssjukhuset och träffa min onkolog, för svar på den här undersökningen. Faktiskt är jag lite nervös. Varför? Det brukar jag inte vara. Nä, men det har hänt mycket med cancer nu, några dagar. Igår dog en ung modig man, bara 30 år gammal. En kvinna i min ålder (fem barn, stort hus på landet) som hade hjärntumör några år efter mig (jag stöttade henne och svarade på alla hennes frågor), har fått tillbaka en tumör, sitter precis vid minnet, nu har hon svårt att klara vardagen. Går inte att operera, möjligen stråla så den kan krympa...
Jäkla sjukdom.
- - - - - - - - - - -
Idag är socialen och hälsar på de två små flickorna som bodde hos oss i somras. Vi har inte hört så mycket från deras nya familjehem, men vi vet lite via socialen. De har det bra, men det har inte varit enkelt... Socialen ska ta upp med det nya familjehemmet om de vill träffa oss. Vi är lite kluvna till det. Det har gått en tid nu. Vill flickorna verkligen träffa oss? Är det bra för dem? Vi bor inte sååå långt från varandra, och rör oss i varandras bostadsorter, så det är inte omöjligt att vi springer på varandra. Vi vill träffa dem, men det är inte vad vi vill som är det viktiga här. Det är flickornas bästa som är det viktiga. Så vi får se vad som händer.
- - - - - - - -
Ja, det här blir långt. Har ni orkat läsa ända hit?? Bravo!! Orkar ni lämna en kommentar blir jag också glad. Men här kommer mer!
Vi ska nämligen på kalas hela helgen. Fredag kl 18, lördag kl 14 och söndag kl 16. Hej och hå... Men vi slipper ju laga mat hemma :) Och det är kul att träffas. Det är kalas på olika håll, med olika människor, så det är ju också trevligt!
Nähä, nu ska jag sätta fart, duschen väntar. Jag har många ärenden idag, på min lediga dag. Om jag orkar ska jag ut i trädgården också, det är höst...
KRAM på er!
torsdag 12 september 2013
Flytta?
Min man och jag har hittat ett hus som vi vill ha. Renovering, visst. Ganska mycket. Men alltså... Wow.
Men saken är den, att nu bor vi i stan. Med allt vad det innebär. Gatljus. Cykelavstånd. Grannar. Det här "drömhuset" ligger ute på landet. Vackert, och underbart. Men, lite ensamt. Mörkt. Tyst. Kräver varsin bil.
Klarar jag att bo där ute???
Åååååå.... Beslutsångest.
Idag var vi på banken. Vi får låna. Vi har fått uträkningar på en lägre kostnad, och till en högre. Nu måste vi titta lite på det, vill vi ha det så... Eller? Vad är det vi vill, egentligen??
..........???
Men saken är den, att nu bor vi i stan. Med allt vad det innebär. Gatljus. Cykelavstånd. Grannar. Det här "drömhuset" ligger ute på landet. Vackert, och underbart. Men, lite ensamt. Mörkt. Tyst. Kräver varsin bil.
Klarar jag att bo där ute???
Åååååå.... Beslutsångest.
Idag var vi på banken. Vi får låna. Vi har fått uträkningar på en lägre kostnad, och till en högre. Nu måste vi titta lite på det, vill vi ha det så... Eller? Vad är det vi vill, egentligen??
..........???
tisdag 10 september 2013
Pratsugen, en vanlig tisdag.
Ja, det är en vanlig tisdag. Ganska vanlig i alla fall. Jag är ledig idag. Den här hösten jobbar jag ju "bara" 60%. Vi räknade ju med att flickorna skulle vara hos oss, så jag sökte tjänstledigt 25%, och skulle alltså jobba 50%. Nu är ju inte de kvar här, och jag frågade om jag fick gå tillbaka och jobba mina 75%, Men se, nej, det gick inte... Jag fick i stället ett schema som var hemskt. En ökning med undervisning som var gräslig. Jag protesterade. Det hjälpte inte. Mitt fackliga ombud på min arbetsplats gjorde inget. Så jag vände mig till facket i kommunen. Det räckte med att jag pratade med dem, och hänvisade till detta samtal när jag ännu en gång pratade med min chef. Jag fick jobba 60%, och liiite mindre undervisningstid. Jag hade aldrig orkat annars.... Och man kan ju inte lägga ut ett schema, där jag var tvungen att vara två timmar mer på min arbetsplats, än vad jag hade tid för...
Och 60% är ju i alla fall mer än 50%. Jag är inte nöjd, men ger mig den här gången. Jag har inte heller fått välja ett enda dugg av min arbetstid. Så, i höst är jag ledig på tisdagar och torsdagar. Tjoho. Eller nåt...
Vad gör jag då en alldeles ledig tisdag? Jag åkte till optikern redan kl 9. Det blev dyrt. Synen är sämre. En liten reservation för min glaskroppsavlossning, men jag hade redan innan den, börjat prata om att jag behövde starkare läsglasögon. De gamla har styrkan 0,75, de nya kommer ha 1,5. Det säger inte mig så mycket, men jag fattar ju att det är mer. När jag undersökte ögonen för ett år sen, påstod min optiker att jag skulle behöva progressiva glasögon om tre år. Hoppsan, det gick bara ett år. Men, förklarade hon, ibland går det snabbare. Så ja, nu blir det progressiva glasögon. Oj oj oj. Nu är jag gammal.... Ännu ett bevis för det. Trösten skulle väl vara, att det är bättre att inte vänta för länge på progressiva. Det är mycket enklare att vänja sig, om inte skillnaden är så stor.
Frågan är hur jag gör nu då. Jag har hittat snygga bågar, 1 000 kr eller 2 000 kr. Och styrkan kostar ca 5 000 kr. Alltså typ 7 000 kr. Jag blev rekommenderad att köpa ett par till. För OM de skulle gå sönder, eller nåt, så får jag inte bli sjukskriven pga glasögon-brist. Det kan också vara roligt att byta ibland. Eller ha ett par till, helt enkelt. Just nu har Synoptik erbjudande. Så de andra skulle kosta mig 3 500 kr. Nu är vi plötsligt uppe i lite mer än 10 000 kr. Mina gamla läsglasögon bör jag behålla, och använda när jag sitter vid datorn. Okej, det låter väl klokt. Men jag bör skaffa ett par nya läsglasögon att ha när jag ligger i sängen och läser (händer ju rätt ofta!). Ett par billiga, enkla kan kosta runt 700 kr då. Så, det hela slutar nog på 11 000 kr. För att kunna se bra!!! Usch och fy, säger jag bara. Alltså, jag har pengar sparat just får såna här oväntade utgifter. Men det känns surt att behöva lägga så mycket pengar på det....
Hur ska man göra, tycker ni?
Jag fick med mig fyra bågar hem. Lika snygga alla fyra, så klart. Ett par är "skogsgröna", de tar jag nog till reserven. Men de andra tre.... så svårt att välja!!! Ett par kostar 2 000 kr, och de andra två 900 kr och 1 000 kr. Men, det är ju alltid roligt med nya glasögon. Det som är lite surt, är att de jag har nu, är bara ett år gamla. Jag har liksom inte hunnit tröttna på dem än...
Äsch, jag får fundera lite....
När jag varit hos optikern åkte jag och handlade. Typ storhandlade. Fyra stora kassar. Bra! Sen hem och plocka in all mat, och så fixa lunch till mig och maken, som jobbar hemifrån idag. Sen måste man ju vila lite efter maten, eller hur?? Och på TV4 Guld är det Lilla huset på prärien. Jag bara älskar den serien... Det här måste vara någon av de allra allra första avsnitten. Det var inget jag kände igen... Undrar om det är varje dag, eller bara varje tisdag, eller.... Måste nog kolla upp det...
- - - - - - - - - - - - - - - -
Snart har maken jobbat färdigt. Då ska vi iväg till mina föräldrar en sväng. Hämta honung, samt prova glasögonbågar för smakråd... Och så ska vi titta på en fastighet. Vi kollar runt lite, och har gjort ett tag. Nu har det hettat till ordentligt. Egentligen är det mest skog vi är ute efter. Och det är vad vi ska titta på idag. Men det är nog lite stort, eller rättare, kommer bli lite för dyrt för oss.... Tyvärr, ja jag säger tyvärr, har vi hittat ett hus vi kan tänka oss att bo i. Kanske. Det ligger mitt ute på landet, tio minuter från stan. Jättehärligt hus!!! Och fantastiska omgivningar... Men.... Stort renoveringsbehov, kan man väl säga. Huset är ca 100 år gammalt, och renoverades exklusivt på 70-talet. Det har hållits fint i ordning, och det är stadigt och bra. Men, kära nån, tapeterna. Och köket. Och badrummet. Och så måla på utsidan. Nytt trä i veranda och uteplats. Trädgården är mest gräs, men mycket! Så, en miljon till är ju inga problem.... Frågan är, vill vi (läs: jag!) bo där ute på landet. I mörkret. I ensamheten. Beslutsångest!!!!
Nä, nu har jag fått prata av mig lite! :) Dags att göra lite nytta igen...
Jag läser flera bloggar, och tänker mycket på er som skriver. Det går bra för en del, andra har det tufft just nu. Men mina tankar finns hos er...
KRAM!
Och 60% är ju i alla fall mer än 50%. Jag är inte nöjd, men ger mig den här gången. Jag har inte heller fått välja ett enda dugg av min arbetstid. Så, i höst är jag ledig på tisdagar och torsdagar. Tjoho. Eller nåt...
Vad gör jag då en alldeles ledig tisdag? Jag åkte till optikern redan kl 9. Det blev dyrt. Synen är sämre. En liten reservation för min glaskroppsavlossning, men jag hade redan innan den, börjat prata om att jag behövde starkare läsglasögon. De gamla har styrkan 0,75, de nya kommer ha 1,5. Det säger inte mig så mycket, men jag fattar ju att det är mer. När jag undersökte ögonen för ett år sen, påstod min optiker att jag skulle behöva progressiva glasögon om tre år. Hoppsan, det gick bara ett år. Men, förklarade hon, ibland går det snabbare. Så ja, nu blir det progressiva glasögon. Oj oj oj. Nu är jag gammal.... Ännu ett bevis för det. Trösten skulle väl vara, att det är bättre att inte vänta för länge på progressiva. Det är mycket enklare att vänja sig, om inte skillnaden är så stor.
Frågan är hur jag gör nu då. Jag har hittat snygga bågar, 1 000 kr eller 2 000 kr. Och styrkan kostar ca 5 000 kr. Alltså typ 7 000 kr. Jag blev rekommenderad att köpa ett par till. För OM de skulle gå sönder, eller nåt, så får jag inte bli sjukskriven pga glasögon-brist. Det kan också vara roligt att byta ibland. Eller ha ett par till, helt enkelt. Just nu har Synoptik erbjudande. Så de andra skulle kosta mig 3 500 kr. Nu är vi plötsligt uppe i lite mer än 10 000 kr. Mina gamla läsglasögon bör jag behålla, och använda när jag sitter vid datorn. Okej, det låter väl klokt. Men jag bör skaffa ett par nya läsglasögon att ha när jag ligger i sängen och läser (händer ju rätt ofta!). Ett par billiga, enkla kan kosta runt 700 kr då. Så, det hela slutar nog på 11 000 kr. För att kunna se bra!!! Usch och fy, säger jag bara. Alltså, jag har pengar sparat just får såna här oväntade utgifter. Men det känns surt att behöva lägga så mycket pengar på det....
Hur ska man göra, tycker ni?
Jag fick med mig fyra bågar hem. Lika snygga alla fyra, så klart. Ett par är "skogsgröna", de tar jag nog till reserven. Men de andra tre.... så svårt att välja!!! Ett par kostar 2 000 kr, och de andra två 900 kr och 1 000 kr. Men, det är ju alltid roligt med nya glasögon. Det som är lite surt, är att de jag har nu, är bara ett år gamla. Jag har liksom inte hunnit tröttna på dem än...
Äsch, jag får fundera lite....
När jag varit hos optikern åkte jag och handlade. Typ storhandlade. Fyra stora kassar. Bra! Sen hem och plocka in all mat, och så fixa lunch till mig och maken, som jobbar hemifrån idag. Sen måste man ju vila lite efter maten, eller hur?? Och på TV4 Guld är det Lilla huset på prärien. Jag bara älskar den serien... Det här måste vara någon av de allra allra första avsnitten. Det var inget jag kände igen... Undrar om det är varje dag, eller bara varje tisdag, eller.... Måste nog kolla upp det...
- - - - - - - - - - - - - - - -
Snart har maken jobbat färdigt. Då ska vi iväg till mina föräldrar en sväng. Hämta honung, samt prova glasögonbågar för smakråd... Och så ska vi titta på en fastighet. Vi kollar runt lite, och har gjort ett tag. Nu har det hettat till ordentligt. Egentligen är det mest skog vi är ute efter. Och det är vad vi ska titta på idag. Men det är nog lite stort, eller rättare, kommer bli lite för dyrt för oss.... Tyvärr, ja jag säger tyvärr, har vi hittat ett hus vi kan tänka oss att bo i. Kanske. Det ligger mitt ute på landet, tio minuter från stan. Jättehärligt hus!!! Och fantastiska omgivningar... Men.... Stort renoveringsbehov, kan man väl säga. Huset är ca 100 år gammalt, och renoverades exklusivt på 70-talet. Det har hållits fint i ordning, och det är stadigt och bra. Men, kära nån, tapeterna. Och köket. Och badrummet. Och så måla på utsidan. Nytt trä i veranda och uteplats. Trädgården är mest gräs, men mycket! Så, en miljon till är ju inga problem.... Frågan är, vill vi (läs: jag!) bo där ute på landet. I mörkret. I ensamheten. Beslutsångest!!!!
Nä, nu har jag fått prata av mig lite! :) Dags att göra lite nytta igen...
Jag läser flera bloggar, och tänker mycket på er som skriver. Det går bra för en del, andra har det tufft just nu. Men mina tankar finns hos er...
KRAM!
onsdag 4 september 2013
Vackraste dagen idag.
Idag är det vår bröllopsdag!
Vi har varit gifta i tre år, just i dag. Ja, tre år, det är inte så länge. Men det här är vår dag. För tre år sen sken solen också. Det var nog den enda soliga och varma dagen under de höstveckorna (som jag kommer ihåg det, hihihi). När vi kom ut ur kyrkan blåste alla såpbubblor på oss, och min ena kör stod och sjöng så härligt. Hela himlen var full med bubblor!! Och på trappan precis nedanför oss, så nära de bara kunde komma, stod mina två syskonbarn och blåste så mycket bubblor de bara orkade! Då var de 4 och 6 år. Den stora ville inte vara med, men den lilla var brudnäbb. Nu efteråt har den store sagt, att nästa gång vi gifter oss - då vill han vara med... <3
Det betyder mycket för mig att vara gift. Det var viktigt för mig att vi gifte oss, men jag kan ändå bli överraskad över ur glad jag är, att vi är gifta. "Jaa", säger maken då, "det är ju vi". Och ja, det är ju vi. För alltid. Och när maken har sagt att han älskar mig, så ler han så gott och ser mig i ögonen och så säger han på bred dialekt: "...och det är jädra-säkert det!"
Inte trodde då jag, att jag skulle kunna älska nån så. Men det gör jag.
Vi har gjort mycket tillsammans, maken och jag. Roliga saker. Och jobbiga saker. Svåra saker. Men det har också gjort att vi står starkare ihop. Tillsammans. När vi började med IVF så fick vi höra, att antingen skulle vi bli starkare ihop som ett par, eller så skulle vi dela på oss om det inte gick vägen. Vi bestämde där och då, att vi minsann skulle se till att bli ett starkare par. Och det tycker jag då verkligen att vi har blivit.
Så idag blir det hämtmat. Gott! Jag ska tända de ljusen som vi hade på vår bröllopsfest, speciella ljus som stod framför oss. Och jag tar fram det lilla brudpar som stod på tårtan. Eller lilla, det är nog en decimeter högt. Jag tänker duka lite fint, och göra det speciellt. Det är vår kväll i kväll.
En liten sak till bara, ögonen. Det är inte bra än. Bättre, men inte bra. Det är fortfarande jobbigt att läsa. Dumt.
Men, idag vill jag bara ge er KÄRLEK!
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Vi har varit gifta i tre år, just i dag. Ja, tre år, det är inte så länge. Men det här är vår dag. För tre år sen sken solen också. Det var nog den enda soliga och varma dagen under de höstveckorna (som jag kommer ihåg det, hihihi). När vi kom ut ur kyrkan blåste alla såpbubblor på oss, och min ena kör stod och sjöng så härligt. Hela himlen var full med bubblor!! Och på trappan precis nedanför oss, så nära de bara kunde komma, stod mina två syskonbarn och blåste så mycket bubblor de bara orkade! Då var de 4 och 6 år. Den stora ville inte vara med, men den lilla var brudnäbb. Nu efteråt har den store sagt, att nästa gång vi gifter oss - då vill han vara med... <3
Det betyder mycket för mig att vara gift. Det var viktigt för mig att vi gifte oss, men jag kan ändå bli överraskad över ur glad jag är, att vi är gifta. "Jaa", säger maken då, "det är ju vi". Och ja, det är ju vi. För alltid. Och när maken har sagt att han älskar mig, så ler han så gott och ser mig i ögonen och så säger han på bred dialekt: "...och det är jädra-säkert det!"
Inte trodde då jag, att jag skulle kunna älska nån så. Men det gör jag.
Vi har gjort mycket tillsammans, maken och jag. Roliga saker. Och jobbiga saker. Svåra saker. Men det har också gjort att vi står starkare ihop. Tillsammans. När vi började med IVF så fick vi höra, att antingen skulle vi bli starkare ihop som ett par, eller så skulle vi dela på oss om det inte gick vägen. Vi bestämde där och då, att vi minsann skulle se till att bli ett starkare par. Och det tycker jag då verkligen att vi har blivit.
Så idag blir det hämtmat. Gott! Jag ska tända de ljusen som vi hade på vår bröllopsfest, speciella ljus som stod framför oss. Och jag tar fram det lilla brudpar som stod på tårtan. Eller lilla, det är nog en decimeter högt. Jag tänker duka lite fint, och göra det speciellt. Det är vår kväll i kväll.
En liten sak till bara, ögonen. Det är inte bra än. Bättre, men inte bra. Det är fortfarande jobbigt att läsa. Dumt.
Men, idag vill jag bara ge er KÄRLEK!
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
söndag 1 september 2013
Handledning.
Först bara en liten kort kommentar om mina ögon. Jo, det blir lite bättre för varje dag. Än är det inte helt bra, men det är mycket bättre. Jag kan läsa, men det är fortfarande mycket jobbigt. De två ögonläkarna på länssjukhuset har skrivit i journalen att det är glaskroppsavlossning. Nu väntar jag bara på MR, den 18 september (fyra veckor efter att den beställdes som akut.. oj oj oj...).
Det jag egentligen ville berätta om, var att vi var på handledning igen, maken och jag. Vi har tid 1,5 timme, men det har tagit två timmar var enda gång. Men det är skönt och bra att prata! Vi har fina samtal, tycker jag. Vår handledare är påläst och förberedd. Han är klok och förståndig. I fredags skrattade han lite åt sig själv, för han hade tänkt att sitta ner och inte hela tiden resa sig upp för att rita sina bilder och förklaringar på tavlan. Jo, jo, skrattade vi, för det är nåt han gör hela tiden! Men det är helt okej, åtminstone för mig. Jag förstår hans bilder, de hjälper mig.
Den här gången pratade vi mycket om olika missbruk. Hur det fungerar, och vad som händer i kroppen och i psyket. Och vad som händer med de som står bredvid, t ex barnen. Jag har också läst på sen sist, om PTSD (post traumatic stress disorder). Varenda punkt jag läser som biverkningar stämmer på den stora tjejen. Varenda punkt!!
Vi pratade också om hur socialen har mött oss. Om vår oro för de här barnen, om vår vilja att faktiskt vilja göra en polisanmälan. Men vi känner inte att soc lyssnar på oss här. Hallå, säger vi, detta tror vi faktiskt har hänt!! Jaha, är ungefär svaret vi får. Men, det är nåt vi ska ta upp med dem igen. På fredag kommer de nämligen hit igen. De vill gärna träffa oss, och prata om vad som hänt, säger dem. Okej, säger vi.
Vi hade handledningen på fredageftermiddagen. På lördagmorgonen berättar maken, att samtalet har fått igång hans tankar. Det snurrade på ordentligt, berättade han. Bra att vi sen fick en hel timme ensamma i bilen, då är det enkelt att prata. Ingen av oss blir störd av nån/nåt annat eller går iväg. Vi måste liksom bara prata.
Så när han sa, att hans tankar börjat snurra, satte det igång på mig också. Dessutom står det fortfarande kvar en våningssäng här, och påminner oss hela tiden. Vem ska sova i den? Om vi tar emot fler fosterbarn, har vi tänkt att ta ett barn. I alla fall ett i taget. Men det känns fortfarande väldigt konstigt med en våningssäng då. Vad ska vi göra med den?? Det går att dela på den, och kanske försöka ordna nån typ av förvaring av den ena sängen så länge. Vi får se.
Nu är det söndagkväll, och jag har förberett mig inför veckan. Tyvärr har jag ont i huvudet. Men, det är sängdags. Natti, natti!
Det jag egentligen ville berätta om, var att vi var på handledning igen, maken och jag. Vi har tid 1,5 timme, men det har tagit två timmar var enda gång. Men det är skönt och bra att prata! Vi har fina samtal, tycker jag. Vår handledare är påläst och förberedd. Han är klok och förståndig. I fredags skrattade han lite åt sig själv, för han hade tänkt att sitta ner och inte hela tiden resa sig upp för att rita sina bilder och förklaringar på tavlan. Jo, jo, skrattade vi, för det är nåt han gör hela tiden! Men det är helt okej, åtminstone för mig. Jag förstår hans bilder, de hjälper mig.
Den här gången pratade vi mycket om olika missbruk. Hur det fungerar, och vad som händer i kroppen och i psyket. Och vad som händer med de som står bredvid, t ex barnen. Jag har också läst på sen sist, om PTSD (post traumatic stress disorder). Varenda punkt jag läser som biverkningar stämmer på den stora tjejen. Varenda punkt!!
Vi pratade också om hur socialen har mött oss. Om vår oro för de här barnen, om vår vilja att faktiskt vilja göra en polisanmälan. Men vi känner inte att soc lyssnar på oss här. Hallå, säger vi, detta tror vi faktiskt har hänt!! Jaha, är ungefär svaret vi får. Men, det är nåt vi ska ta upp med dem igen. På fredag kommer de nämligen hit igen. De vill gärna träffa oss, och prata om vad som hänt, säger dem. Okej, säger vi.
Vi hade handledningen på fredageftermiddagen. På lördagmorgonen berättar maken, att samtalet har fått igång hans tankar. Det snurrade på ordentligt, berättade han. Bra att vi sen fick en hel timme ensamma i bilen, då är det enkelt att prata. Ingen av oss blir störd av nån/nåt annat eller går iväg. Vi måste liksom bara prata.
Så när han sa, att hans tankar börjat snurra, satte det igång på mig också. Dessutom står det fortfarande kvar en våningssäng här, och påminner oss hela tiden. Vem ska sova i den? Om vi tar emot fler fosterbarn, har vi tänkt att ta ett barn. I alla fall ett i taget. Men det känns fortfarande väldigt konstigt med en våningssäng då. Vad ska vi göra med den?? Det går att dela på den, och kanske försöka ordna nån typ av förvaring av den ena sängen så länge. Vi får se.
Nu är det söndagkväll, och jag har förberett mig inför veckan. Tyvärr har jag ont i huvudet. Men, det är sängdags. Natti, natti!
måndag 26 augusti 2013
Fortsatta problem med synen.
Idag har jag jobbat. Oj oj oj. Var det klokt? Jag vet inte...
Men jag mår faktiskt mycket bättre nu. Det började vända i fredags, då blev jag plötsligt så mycket piggare. Jag orkade vara vaken, vara uppe och göra saker. Jämför man med i tisdags och onsdags, då gjorde jag inte mycket på dagarna. Favoritplatsen var sängen, med rullgardinen nere...
Men, plötsligt blev jag piggare. Jag orkade göra lite mer saker, även om jag inte kunde. Synen har fortfarande varit begränsad. Och det är inte så mycket en person med syn på ett halvt öga, kan göra :(
I lördags gjorde vi äppelmos, maken och jag. Men han fick använda den farliga kniven, kändes ju lite dumt att chansa... hehe... Men jag var riktigt duktig på att peta ner äppelbitarna i min fina hushållsassistent. Roligt är det ju också! Och mycket och fint mos fick vi.
I går följde jag med maken ut i skogen. Han skulle plocka blåbär, men visste inte riktigt vart han skulle. Vi åkte till ett ställe, där mina föräldrar ägde skogen när jag var barn. Inte så enkelt att hitta dit, men det är ju bara bra = det fanns massor av blåbär kvar! Jag satte mig i blåbärsriset och plockade ett bär i taget, det jag nådde. Och jodå, jag fick i hop två liter på en och en halv timma. Kände mig sååå nöjd! Men sen orkade jag inte så mycket mer.
Idag har jag som sagt jobbat. Jag kände att jag fixar ju allt, på det stora hela. Det är när jag ska läsa eller skriva som det inte funkar. Jag har inte kört bil idag, utan fick lift av en kollega. Så riktigt säker är jag inte än.... Nu är jag ledig i morrn, vilket är bra. Dels kan jag vila upp mig efter dagens äventyr, och dels får jag en dag till på mig innan jag kanske måste kunna köra bil.
Det är fortfarande suddigt i kanterna, när jag ska läsa är det svårt att följa raderna, och det är dubbelt. Bäst är när jag har mina läsglasögon på mig, de förstorar ju lite också.... Men det är jobbigt att hålla på och byta glasögon hela tiden. Jag känner att jag kisar hela tiden också, så därför blir jag ju trött i ögonen, det svider. Tyvärr blev det en lång första dag, 7.30-16. Men nu ska jag ta det lugnt i kväll. Och i morrn.
Jag har fått en tid till magnetkameraundersökning. Man kan ju inte beskylla dem för att vara snabba, precis. Onsdag den 18 september. Om tre veckor. Det är fyra veckor sen besöket på ögonmottagningen. Suck.
Jaha, mina vänner. Så ligger det till. Jag är lugnare nu. Inte så orolig längre. Jag känner trots allt att jag blivit bättre, även om det inte går snabbt. Men nu känns det ändå, som om det kommer bli bra så småningom.
KRAM på er!
Men jag mår faktiskt mycket bättre nu. Det började vända i fredags, då blev jag plötsligt så mycket piggare. Jag orkade vara vaken, vara uppe och göra saker. Jämför man med i tisdags och onsdags, då gjorde jag inte mycket på dagarna. Favoritplatsen var sängen, med rullgardinen nere...
Men, plötsligt blev jag piggare. Jag orkade göra lite mer saker, även om jag inte kunde. Synen har fortfarande varit begränsad. Och det är inte så mycket en person med syn på ett halvt öga, kan göra :(
I lördags gjorde vi äppelmos, maken och jag. Men han fick använda den farliga kniven, kändes ju lite dumt att chansa... hehe... Men jag var riktigt duktig på att peta ner äppelbitarna i min fina hushållsassistent. Roligt är det ju också! Och mycket och fint mos fick vi.
I går följde jag med maken ut i skogen. Han skulle plocka blåbär, men visste inte riktigt vart han skulle. Vi åkte till ett ställe, där mina föräldrar ägde skogen när jag var barn. Inte så enkelt att hitta dit, men det är ju bara bra = det fanns massor av blåbär kvar! Jag satte mig i blåbärsriset och plockade ett bär i taget, det jag nådde. Och jodå, jag fick i hop två liter på en och en halv timma. Kände mig sååå nöjd! Men sen orkade jag inte så mycket mer.
Idag har jag som sagt jobbat. Jag kände att jag fixar ju allt, på det stora hela. Det är när jag ska läsa eller skriva som det inte funkar. Jag har inte kört bil idag, utan fick lift av en kollega. Så riktigt säker är jag inte än.... Nu är jag ledig i morrn, vilket är bra. Dels kan jag vila upp mig efter dagens äventyr, och dels får jag en dag till på mig innan jag kanske måste kunna köra bil.
Det är fortfarande suddigt i kanterna, när jag ska läsa är det svårt att följa raderna, och det är dubbelt. Bäst är när jag har mina läsglasögon på mig, de förstorar ju lite också.... Men det är jobbigt att hålla på och byta glasögon hela tiden. Jag känner att jag kisar hela tiden också, så därför blir jag ju trött i ögonen, det svider. Tyvärr blev det en lång första dag, 7.30-16. Men nu ska jag ta det lugnt i kväll. Och i morrn.
Jag har fått en tid till magnetkameraundersökning. Man kan ju inte beskylla dem för att vara snabba, precis. Onsdag den 18 september. Om tre veckor. Det är fyra veckor sen besöket på ögonmottagningen. Suck.
Jaha, mina vänner. Så ligger det till. Jag är lugnare nu. Inte så orolig längre. Jag känner trots allt att jag blivit bättre, även om det inte går snabbt. Men nu känns det ändå, som om det kommer bli bra så småningom.
KRAM på er!
torsdag 22 augusti 2013
Ögonläkare.
På uppmaning åkte jag till det stora länssjukhuset idag, för att träffa en ögonläkare. Trodde jag. Det var två som tittade på mig...
Jag ringde i morse, och fick tjata. Men sen tog jag en sväng in till min underbara optiker också, så hon skickade med mig en remiss. Och det var inte dumt.
För att göra en lång historia kort, så vet de inte vad det är för fel på mig. Så det gäller att utesluta en sak i taget. Det de var oroliga för var näthinneavlossning, men det såg bra ut (skönt!!). Det lät verkligen som om jag har problem med glaskroppen, och det är de lite oroliga för. När de tittar i ögat, så kan de inte se något (båda två tittade, noga). Men, de lyssnar på mig, och tar mig på allvar. Då låter det som om det är nåt problem med glaskroppen.
Jag gjorde en synfältsundersökning, med varierat resultat. Tyvärr går det inte jämföra med tidigare, eftersom den senaste undersökningen är gjord med en annan utrustning. Det område där jag såg sämre idag, fanns tendenser att se sämre på förra gången också. (och det är sju år sen jag var där senast).
I söndags fick jag ju göra en datortomografi, men utan kontrast. Läkarna tyckte det var bra att den gjorts, ifrågasatte varför de inte gjorde med kontrast, men beslöt lita på det resultatet. Däremot vill de göra en ny MR, på huvudet, med en fokusering på ögonen. Jag tvekade, men sa ändå okej. Jag bad att få göra den på länssjukhuset, för där har de flera olika MR-kameror och då kan de använda en som är svagare till mig. Jag får ont i de kroppsdelar där jag har metall inopererat, vilket inte är bra alls. Min onkolog har lovat att jag ska få göra på den svagare maskinen i fortsättningen.
Så nu får jag bara vänta på tid för MR. Det kan bli i morrn, eller om en vecka. Suck. Om det inte är bättre på måndag, ska jag höra av mig igen, så hjälper de mig med en sjukskrivning, samt kollar på mig igen.
Det känns i alla fall bra att de trodde mig, och att de var så noggranna. Vi var där i 2,5 timme!! Och så följer de upp mig. Bra.
Jag ringde i morse, och fick tjata. Men sen tog jag en sväng in till min underbara optiker också, så hon skickade med mig en remiss. Och det var inte dumt.
För att göra en lång historia kort, så vet de inte vad det är för fel på mig. Så det gäller att utesluta en sak i taget. Det de var oroliga för var näthinneavlossning, men det såg bra ut (skönt!!). Det lät verkligen som om jag har problem med glaskroppen, och det är de lite oroliga för. När de tittar i ögat, så kan de inte se något (båda två tittade, noga). Men, de lyssnar på mig, och tar mig på allvar. Då låter det som om det är nåt problem med glaskroppen.
Jag gjorde en synfältsundersökning, med varierat resultat. Tyvärr går det inte jämföra med tidigare, eftersom den senaste undersökningen är gjord med en annan utrustning. Det område där jag såg sämre idag, fanns tendenser att se sämre på förra gången också. (och det är sju år sen jag var där senast).
I söndags fick jag ju göra en datortomografi, men utan kontrast. Läkarna tyckte det var bra att den gjorts, ifrågasatte varför de inte gjorde med kontrast, men beslöt lita på det resultatet. Däremot vill de göra en ny MR, på huvudet, med en fokusering på ögonen. Jag tvekade, men sa ändå okej. Jag bad att få göra den på länssjukhuset, för där har de flera olika MR-kameror och då kan de använda en som är svagare till mig. Jag får ont i de kroppsdelar där jag har metall inopererat, vilket inte är bra alls. Min onkolog har lovat att jag ska få göra på den svagare maskinen i fortsättningen.
Så nu får jag bara vänta på tid för MR. Det kan bli i morrn, eller om en vecka. Suck. Om det inte är bättre på måndag, ska jag höra av mig igen, så hjälper de mig med en sjukskrivning, samt kollar på mig igen.
Det känns i alla fall bra att de trodde mig, och att de var så noggranna. Vi var där i 2,5 timme!! Och så följer de upp mig. Bra.
onsdag 21 augusti 2013
Plötsligt rasar livet....
Plötsligt rasar livet. Vad hände?? Jag ska försöka sammanfatta, men jag ser inte vad jag skriver, så ursäkta om det är stavfel...
Förra veckan fick jag s k aura. Det är när jag får blixtrar och mönster för ögonen. Det brukar hålla på i en halvtimma, och kan följas av migränhuvudvärk. Nu fick jag inte huvudvärken. Det gick över och kändes okej.
På lördagen, två dagar senare, körde jag bilen 1,5 tim till min mans moster. Inga problem då. Men när vi sitter där och dricker kaffe, får jag aura igen. Aj då! Vad hände?
Inte nog med det. Ännu en gång får jag blixtrar och mönster för ögonen... Sen går jag in i dimman. Jag somnar i bilen hem, är inte riktigt kontaktbar, för jag kommer inte ihåg vad som hände. Vi kom fram till mina föräldrar, vi skulle äta middag hos dem. Men jag bara låg i soffan. Nu hade jag fått ont i huvudet också. Inte migränont i ena halvan av huvudet, utan det flyttade sig i hela huvudet. Mina föräldrar och min man pillar i mig lite mat, och jag dricker vatten. Jag ser inte längre. Jag kan inte fokusera blicken, och fattar inte vad som händer.
Sen vänder det plötsligt, och blir lite bättre. Vi åker hem, och jag sover gott hela natten.
Men nästa morgon är det sämre igen. Maken kör in mig till akuten. Där går det snabbt, på en timme är jag undersökt. EKG, blodprover, puls och blodtryck. Inget konstigt. Lite lågt blodtryck bara. Jag får göra en datortomografi på huvudet. De är rädda att jag fått nån blödning i huvudet. Men, det visar inget. De kan inte se nån förändring i huvudet jämfört med bilderna från i våras. Och det är väl tur det.
Jag läggs in på sjukhuset för observation. Och för att göra en lång historia kort, så blir jag ju lite bättre. Men bara lite. På måndagen kommer min mamma också, så både min man och min mamma sitter hos mig den dagen. På kvällen får jag åka hem. De kan inte säga vad som hänt mig. Men, jag ser ju fortfarande inte??
Jag får remiss till ögonläkare. När? Det tar nog tid, för det är ont om ögonläkare. Blir jag inte bättre får jag höra av mig igen. Jag är sjukskriven den här veckan, jag kan ju inte jobba! Jag kan inte köra bil. Jag ser ju inte!!
Idag är det onsdag, det har gått nästan en vecka sen första blixtrarna. Men jag är inte mycket bättre... Jag sover bra på natten, i alla fall. Men jag ser inte teven. Jag tittar, men det är jobbigt. Jag kan inte läsa textteven. Eller tidningen. När jag försöker läsa, måste jag läsa om hela tiden. Det är suddigt. Oklart. Och jag har fläckar hela tiden. Vid några tillfällen har jag sett att mina kläder är röda, att rummet är rött. Men, när jag tittar närmare, så ser jag ju att tröjan är svart... Konstigt. I vanliga fall ser jag ju bara på ett öga. Så jag är sååå rädd om det lilla ögat jag har kvar... Vad är det som händer med mig???
Hälla upp nåt i ett glas, funkar inte. Plocka blommor (försökte vara lite ute i trädgården), funkar inte. Jag ser inte var de är. De flyttar på sig.
Jag vet inte hur jag ska förklara det. Ibland är det tydligt att jag ser dubbelt.
I morrn ska jag till min optiker. Jag måste börja nånstans! Jag litar på min optiker och tycker om henne. Om det är nåt fysiskt fel på ögonen så hittar hon det. Annars kanske hon vet vart jag ska gå vidare. Jag kände att man inte riktigt brydde sig om mina ögon på sjukhuset. Tyvärr. Men, jag får väl stöta på ögonläkaren om jag inte blir bättre.
Tänk om det inte rättar till sig!! Tänk om jag aldrig mer kan läsa en bok... Sticka, sy. Skriva, måla. Det är tråkigt att gå hemma och inte kunna göra nåt!!
Idag har min mamma varit hos mig. Vi gick en sväng i solen, nästan en timma. Men jag vill inte gå själv, tänk om jag inte hittar hem igen! Men det var skönt att vara ute lite.
Ja, så här kan det bli. Utan att man vet varför....
Förra veckan fick jag s k aura. Det är när jag får blixtrar och mönster för ögonen. Det brukar hålla på i en halvtimma, och kan följas av migränhuvudvärk. Nu fick jag inte huvudvärken. Det gick över och kändes okej.
På lördagen, två dagar senare, körde jag bilen 1,5 tim till min mans moster. Inga problem då. Men när vi sitter där och dricker kaffe, får jag aura igen. Aj då! Vad hände?
Inte nog med det. Ännu en gång får jag blixtrar och mönster för ögonen... Sen går jag in i dimman. Jag somnar i bilen hem, är inte riktigt kontaktbar, för jag kommer inte ihåg vad som hände. Vi kom fram till mina föräldrar, vi skulle äta middag hos dem. Men jag bara låg i soffan. Nu hade jag fått ont i huvudet också. Inte migränont i ena halvan av huvudet, utan det flyttade sig i hela huvudet. Mina föräldrar och min man pillar i mig lite mat, och jag dricker vatten. Jag ser inte längre. Jag kan inte fokusera blicken, och fattar inte vad som händer.
Sen vänder det plötsligt, och blir lite bättre. Vi åker hem, och jag sover gott hela natten.
Men nästa morgon är det sämre igen. Maken kör in mig till akuten. Där går det snabbt, på en timme är jag undersökt. EKG, blodprover, puls och blodtryck. Inget konstigt. Lite lågt blodtryck bara. Jag får göra en datortomografi på huvudet. De är rädda att jag fått nån blödning i huvudet. Men, det visar inget. De kan inte se nån förändring i huvudet jämfört med bilderna från i våras. Och det är väl tur det.
Jag läggs in på sjukhuset för observation. Och för att göra en lång historia kort, så blir jag ju lite bättre. Men bara lite. På måndagen kommer min mamma också, så både min man och min mamma sitter hos mig den dagen. På kvällen får jag åka hem. De kan inte säga vad som hänt mig. Men, jag ser ju fortfarande inte??
Jag får remiss till ögonläkare. När? Det tar nog tid, för det är ont om ögonläkare. Blir jag inte bättre får jag höra av mig igen. Jag är sjukskriven den här veckan, jag kan ju inte jobba! Jag kan inte köra bil. Jag ser ju inte!!
Idag är det onsdag, det har gått nästan en vecka sen första blixtrarna. Men jag är inte mycket bättre... Jag sover bra på natten, i alla fall. Men jag ser inte teven. Jag tittar, men det är jobbigt. Jag kan inte läsa textteven. Eller tidningen. När jag försöker läsa, måste jag läsa om hela tiden. Det är suddigt. Oklart. Och jag har fläckar hela tiden. Vid några tillfällen har jag sett att mina kläder är röda, att rummet är rött. Men, när jag tittar närmare, så ser jag ju att tröjan är svart... Konstigt. I vanliga fall ser jag ju bara på ett öga. Så jag är sååå rädd om det lilla ögat jag har kvar... Vad är det som händer med mig???
Hälla upp nåt i ett glas, funkar inte. Plocka blommor (försökte vara lite ute i trädgården), funkar inte. Jag ser inte var de är. De flyttar på sig.
Jag vet inte hur jag ska förklara det. Ibland är det tydligt att jag ser dubbelt.
I morrn ska jag till min optiker. Jag måste börja nånstans! Jag litar på min optiker och tycker om henne. Om det är nåt fysiskt fel på ögonen så hittar hon det. Annars kanske hon vet vart jag ska gå vidare. Jag kände att man inte riktigt brydde sig om mina ögon på sjukhuset. Tyvärr. Men, jag får väl stöta på ögonläkaren om jag inte blir bättre.
Tänk om det inte rättar till sig!! Tänk om jag aldrig mer kan läsa en bok... Sticka, sy. Skriva, måla. Det är tråkigt att gå hemma och inte kunna göra nåt!!
Idag har min mamma varit hos mig. Vi gick en sväng i solen, nästan en timma. Men jag vill inte gå själv, tänk om jag inte hittar hem igen! Men det var skönt att vara ute lite.
Ja, så här kan det bli. Utan att man vet varför....
måndag 12 augusti 2013
Ett lite längre inlägg...
Den här bloggen har flera syften, har jag kommit fram till. Ett syfte är att jag får skriva av mig, helt enkelt. Ibland blir det för mycket, och det bara bubblar över...
Idag har jag börjat jobba igen. Efter två och en halv månad från jobbet, med undantag för 8-10 timmar jag gjorde i samband med skolavslutningen, utspridda på tre veckor... Det var trögt att börja. Mycket trögt. Och jag var lite rädd. Jag har inte pratat med några kollegor sen flickorna lämnade oss. Bara en kollega. Jag visste inte ens om alla visste om det... Om min chef visste om det. Men det trodde jag nog hon skulle veta.
Dagen började uselt. När jag körde ut bilen från garaget var handbromsen sönder. Tredje gången i år. Jag blir galen!!! Låt mig få byta bil!!! NU!! Bilar ska fungera. Så är det bara. Punkt. Slut.
Mitt schema det här läsåret är helt knäppt. Jag vet inte om jag har berättat om det tidigare, men jag har fått en ökning av undervisningstid på 160 min på en halvtid. Det är 320 min på en heltid. I ett enda slag - PANG - så ska jag undervisa fyra klocktimmar mer.... Jag är schemalagd en timma (60 min) mer än vad mitt avtal säger, på min arbetsplats. Hur löser man det??? Ta ut det i komp, säger min rektor. Jaha, när då??? Jag får ju inte ta ledigt när eleverna är där. Och jag får inte ta ledigt på en studiedag. Så när då, hade du tänkt?? Hur som helst, nu bråkar jag lite, och har blandat in facket (i kommunen, ombudet på min skola gör inget, fast jag bett henne....).
En kollega som gjort två misslyckade gratis-ivf, blev spontangravid och har nu en ettåring hemma. Berättade idag att de ska ha barn igen, i januari. Tvillingar. Spontangravid igen.
Vi gick ut och åt lunch, där mötte jag en tjej som jag sjungit med förut. Höggravid, ska ha i oktober. "Vi gjorde lite som ni gjorde" berättade hon. Jag var öppen mot alla i styrelsen jag satt med i då (och hon också) så de visste att vi gjorde IVF. Hon hade gjort två misslyckade gratis-ivf, och hade besökt Carlanderska i Göteborg, samt ställt sig i adoptionskö. Och då, blev hon spontangravid.
Varför gör det så ont fortfarande???
Kanske för att jag fick mens igår. Och den här gången hade jag hoppats. Och faktiskt börjat tro lite också. Vi var flitiga under ägglossningen, jag gjorde som jag skulle och låg där läääänge med benen i vädret och en kudde under rumpan. Jag till och med tog mina blodförtunnande tabletter. Ifall, så där bara. Hade jag några tecken då? Halsbränna, ja. Och en överkänslighet, som jag fått när jag varit gravid de andra gångerna. Alltså, jag kan börja gråta för ingenting alls! Om nåt är sorgligt, vackert, rörande eller vad som helst. Så var det nu. Och brösten ömmade nåt så helt galet!!
Men, det blev inget denna gång heller. Och varför skulle det bli nåt?? Fem gånger gravid. Fem gånger missfall. Nu är jag 43 år. Och ett halvt om nån vecka eller så. Jag är för gammal. Jag vet att det nu för tiden är mycket vanligare med äldre mammor. Jag vet det. Men, jag är ändå i denna äldre gruppen.
Jag grät inte, men erkänner att jag blev besviken i alla fall...
Minnet av de två flickorna som bodde hos oss i en månad har väckts upp igen. Jag hade gått vidare. Men idag har kollegor frågat och undrat. Hände det nåt särskilt? Den absolut minsta, och värsta kommentaren (som jag faktiskt har fått!!!!) är den, att försökte vi verkligen allt vi kunde? Hur kan vi låta de små barnen flytta en gång till? Ni får inte ge upp!
Dessa kommentarer gör mig mest ledsen. Maken blir arg. Det blir jag också, men först efteråt. Dessa små eländiga människor som säger så, har inte alls förstått vad det handlar om. Det går inte jämföra att bli förälder till biologbarn, med att bli familjehem. Inte en chans!!
Mot en "vän" som uttryckte sig så här kränkande, blev jag faktiskt lite irriterad och sa nog lite för mycket för sekretessens skull. Men jag ville bara trycka ner i halsen på henne, att hon inte visste nånting!! Det finns orsaker och skäl, som hon inte ens kan drömma om! Det var en felplacering, som soc har tagit på sig som sitt misstag. Det finns ett annat, eller flera andra, barn som passar oss bättre. Som vi kan göra något för.
Vi har sagt nej till en för gammal pojke. Vi har en förfrågan om en fyraårig pojke. Hans utredning har just börjat, och vi har sagt att vi vill veta mer innan vi säger nåt.
Tänk, vad ord kan såra. Vi som bara vill väl, vi som bara vill hjälpa. Och vi tycker ändå att vi gjorde nåt bra! Vi hade hand om de här två flickorna i en månad. Vi lärde dem massor!! De fick lära sig vad frukost är, det äter vi varje dag här. Varje dag? Ja, varje dag. Vi borstade tänderna morgon och kväll. Med en alldeles egen tandborste. Småsaker, men ändå så stora saker. Det finns hur mycket som helst, men jag kan inte berätta dem här. Ni förstår säkert ändå.
Äsch, det är bara så synd om mig idag... ;)
Första arbetsdagen, riklig mens och så är mitt schema sååå dumt. Lägg till uselt väder med störtskurar mellan solskenet, och inte ens varmt ute...
Nu ska jag nog gå och pussa lite på min man, så känns det säkert bättre!!
Fick ett tips i en annan blogg, läs om graviditetstestet och fnissa lite!! Det hittar du hos http://ebbaspotatisar.wordpress.com/2013/08/12/the-rabbit-died-graviditetstestets-historia/
Idag har jag börjat jobba igen. Efter två och en halv månad från jobbet, med undantag för 8-10 timmar jag gjorde i samband med skolavslutningen, utspridda på tre veckor... Det var trögt att börja. Mycket trögt. Och jag var lite rädd. Jag har inte pratat med några kollegor sen flickorna lämnade oss. Bara en kollega. Jag visste inte ens om alla visste om det... Om min chef visste om det. Men det trodde jag nog hon skulle veta.
Dagen började uselt. När jag körde ut bilen från garaget var handbromsen sönder. Tredje gången i år. Jag blir galen!!! Låt mig få byta bil!!! NU!! Bilar ska fungera. Så är det bara. Punkt. Slut.
Mitt schema det här läsåret är helt knäppt. Jag vet inte om jag har berättat om det tidigare, men jag har fått en ökning av undervisningstid på 160 min på en halvtid. Det är 320 min på en heltid. I ett enda slag - PANG - så ska jag undervisa fyra klocktimmar mer.... Jag är schemalagd en timma (60 min) mer än vad mitt avtal säger, på min arbetsplats. Hur löser man det??? Ta ut det i komp, säger min rektor. Jaha, när då??? Jag får ju inte ta ledigt när eleverna är där. Och jag får inte ta ledigt på en studiedag. Så när då, hade du tänkt?? Hur som helst, nu bråkar jag lite, och har blandat in facket (i kommunen, ombudet på min skola gör inget, fast jag bett henne....).
En kollega som gjort två misslyckade gratis-ivf, blev spontangravid och har nu en ettåring hemma. Berättade idag att de ska ha barn igen, i januari. Tvillingar. Spontangravid igen.
Vi gick ut och åt lunch, där mötte jag en tjej som jag sjungit med förut. Höggravid, ska ha i oktober. "Vi gjorde lite som ni gjorde" berättade hon. Jag var öppen mot alla i styrelsen jag satt med i då (och hon också) så de visste att vi gjorde IVF. Hon hade gjort två misslyckade gratis-ivf, och hade besökt Carlanderska i Göteborg, samt ställt sig i adoptionskö. Och då, blev hon spontangravid.
Varför gör det så ont fortfarande???
Kanske för att jag fick mens igår. Och den här gången hade jag hoppats. Och faktiskt börjat tro lite också. Vi var flitiga under ägglossningen, jag gjorde som jag skulle och låg där läääänge med benen i vädret och en kudde under rumpan. Jag till och med tog mina blodförtunnande tabletter. Ifall, så där bara. Hade jag några tecken då? Halsbränna, ja. Och en överkänslighet, som jag fått när jag varit gravid de andra gångerna. Alltså, jag kan börja gråta för ingenting alls! Om nåt är sorgligt, vackert, rörande eller vad som helst. Så var det nu. Och brösten ömmade nåt så helt galet!!
Men, det blev inget denna gång heller. Och varför skulle det bli nåt?? Fem gånger gravid. Fem gånger missfall. Nu är jag 43 år. Och ett halvt om nån vecka eller så. Jag är för gammal. Jag vet att det nu för tiden är mycket vanligare med äldre mammor. Jag vet det. Men, jag är ändå i denna äldre gruppen.
Jag grät inte, men erkänner att jag blev besviken i alla fall...
Minnet av de två flickorna som bodde hos oss i en månad har väckts upp igen. Jag hade gått vidare. Men idag har kollegor frågat och undrat. Hände det nåt särskilt? Den absolut minsta, och värsta kommentaren (som jag faktiskt har fått!!!!) är den, att försökte vi verkligen allt vi kunde? Hur kan vi låta de små barnen flytta en gång till? Ni får inte ge upp!
Dessa kommentarer gör mig mest ledsen. Maken blir arg. Det blir jag också, men först efteråt. Dessa små eländiga människor som säger så, har inte alls förstått vad det handlar om. Det går inte jämföra att bli förälder till biologbarn, med att bli familjehem. Inte en chans!!
Mot en "vän" som uttryckte sig så här kränkande, blev jag faktiskt lite irriterad och sa nog lite för mycket för sekretessens skull. Men jag ville bara trycka ner i halsen på henne, att hon inte visste nånting!! Det finns orsaker och skäl, som hon inte ens kan drömma om! Det var en felplacering, som soc har tagit på sig som sitt misstag. Det finns ett annat, eller flera andra, barn som passar oss bättre. Som vi kan göra något för.
Vi har sagt nej till en för gammal pojke. Vi har en förfrågan om en fyraårig pojke. Hans utredning har just börjat, och vi har sagt att vi vill veta mer innan vi säger nåt.
Tänk, vad ord kan såra. Vi som bara vill väl, vi som bara vill hjälpa. Och vi tycker ändå att vi gjorde nåt bra! Vi hade hand om de här två flickorna i en månad. Vi lärde dem massor!! De fick lära sig vad frukost är, det äter vi varje dag här. Varje dag? Ja, varje dag. Vi borstade tänderna morgon och kväll. Med en alldeles egen tandborste. Småsaker, men ändå så stora saker. Det finns hur mycket som helst, men jag kan inte berätta dem här. Ni förstår säkert ändå.
Äsch, det är bara så synd om mig idag... ;)
Första arbetsdagen, riklig mens och så är mitt schema sååå dumt. Lägg till uselt väder med störtskurar mellan solskenet, och inte ens varmt ute...
Nu ska jag nog gå och pussa lite på min man, så känns det säkert bättre!!
Fick ett tips i en annan blogg, läs om graviditetstestet och fnissa lite!! Det hittar du hos http://ebbaspotatisar.wordpress.com/2013/08/12/the-rabbit-died-graviditetstestets-historia/
torsdag 8 augusti 2013
Det händer mycket + en fråga....
Här händer mycket nu. Igen. Trots att det är semester och vila...
Vi har fått en förfrågan om att ta emot en fyraårig pojke. Jaha. Utredningen ska precis börja, så de ville mest kolla om vi var lediga och ville... Vi svarade, återkom när ni vet lite mer, så får vi ta ställning till det då. Orkar inte tänka på det än.
Min fråga till er så... Jag har städat badrumsskåpet, och hittade ägglossningstest. De är för gamla, datumet som står på är oktober 2011. Vad gör jag med dem? Kan jag använda dem och är de pålitliga?? Alltså hur viktigt är det här datumet?? Annars är det väl bara att slänga, antar jag. Det var fina test, sex stycken clearblue, och jag vet att jag har betalat en del för dem... Trist att bara slänga, men funkar de inte längre, är det ju bara att göra sig av med dem.
Nu ska vi åka till storstan en sväng. Inte mycket shopping, jo - för sinnet och ögonen. Inte för plånboken... hehehe....
Vi försöker njuta av det allra sista av vår ledighet, i sommarSverige.... :)
Vi har fått en förfrågan om att ta emot en fyraårig pojke. Jaha. Utredningen ska precis börja, så de ville mest kolla om vi var lediga och ville... Vi svarade, återkom när ni vet lite mer, så får vi ta ställning till det då. Orkar inte tänka på det än.
Min fråga till er så... Jag har städat badrumsskåpet, och hittade ägglossningstest. De är för gamla, datumet som står på är oktober 2011. Vad gör jag med dem? Kan jag använda dem och är de pålitliga?? Alltså hur viktigt är det här datumet?? Annars är det väl bara att slänga, antar jag. Det var fina test, sex stycken clearblue, och jag vet att jag har betalat en del för dem... Trist att bara slänga, men funkar de inte längre, är det ju bara att göra sig av med dem.
Nu ska vi åka till storstan en sväng. Inte mycket shopping, jo - för sinnet och ögonen. Inte för plånboken... hehehe....
Vi försöker njuta av det allra sista av vår ledighet, i sommarSverige.... :)
fredag 2 augusti 2013
Mittinatten. Då är alla skuggor grå.
Mitt i natten.
Då är alla skuggor grå.
Då kommer tankarna. Funderingarna. Grubbleriet.
Och halsbrännan. Usch, jag kan inte sova!
Vi åt mat alldeles för sent!! Klockan var närmare nio... Jag var iväg och sjöng, sommarmusik i en kyrka. Vackert! Och så sparade vi maten till efteråt. Det blev lite senare än tänkt. Vi åkte hem, med varsin bil. Parkerade och bytte till cykel, och så cyklade vi in till stan. Mysigt, gott och trevligt! Men, lite för sent.
Nu sitter jag här, kan inte sova. Är alldeles för mätt och har en väldig halsbränna...
I morgon ska jag sjunga på en begravning. Jag kände kvinnan, och det är alltid lite jobbigare. Inte nära. Men vi bodde grannar tills jag var fem år, och hon och hennes man umgicks med mina föräldrar. Och hon jobbade tillsammans med min pappa. Tills hon blev sjuk. MS. Det är nog tjugo år sen hon insjuknade, minst. Den sjukdomen kan vara fruktansvärd. Det gick fort. De sista åren har hon varit helt dement. Sorgligt. Svårt, när hon inte ens känt igen sina barn, inte förstått att det här är dina barnbarn....
SMHI har lovat soligt och varmt väder några dagar. Vi hade gärna åkt till Öland, men... Min bror är där nu, och har tingat huset hela veckan. Det betyder att vi kan åka dit måndag morgon.... ;) Fast då ska jag klippa håret, mitt på dagen. Så himla dumt...
Fast det är rätt skönt att vara hemma också.
Förra veckan fick vi erbjudande om ett nytt barn, berättade jag det?
En tioårig pojke. För att vara rättvis, sa jag att jag måste prata med maken också. Men vi var överens på en gång. Nej. Och det respekterades av socialen. Är det något vi har lärt oss, är det, att vi ska gå på magkänslan när det gäller barn. Och vi har sagt, ett yngre barn, under fem år. Så det kravet står vi fast vid. Det kommer flera barn, som behöver oss, försäkrade den här socialsekreteraren (som kom från en ny kommun, den fjärde vi pratar med). Så vi väntar lite till. Den här pojken får det bättre hos någon annan!
Trött är jag.... Men halsbrännan sitter i... :(
Måste nog ändå försöka sova lite...
Natti natti....
Då är alla skuggor grå.
Då kommer tankarna. Funderingarna. Grubbleriet.
Och halsbrännan. Usch, jag kan inte sova!
Vi åt mat alldeles för sent!! Klockan var närmare nio... Jag var iväg och sjöng, sommarmusik i en kyrka. Vackert! Och så sparade vi maten till efteråt. Det blev lite senare än tänkt. Vi åkte hem, med varsin bil. Parkerade och bytte till cykel, och så cyklade vi in till stan. Mysigt, gott och trevligt! Men, lite för sent.
Nu sitter jag här, kan inte sova. Är alldeles för mätt och har en väldig halsbränna...
I morgon ska jag sjunga på en begravning. Jag kände kvinnan, och det är alltid lite jobbigare. Inte nära. Men vi bodde grannar tills jag var fem år, och hon och hennes man umgicks med mina föräldrar. Och hon jobbade tillsammans med min pappa. Tills hon blev sjuk. MS. Det är nog tjugo år sen hon insjuknade, minst. Den sjukdomen kan vara fruktansvärd. Det gick fort. De sista åren har hon varit helt dement. Sorgligt. Svårt, när hon inte ens känt igen sina barn, inte förstått att det här är dina barnbarn....
SMHI har lovat soligt och varmt väder några dagar. Vi hade gärna åkt till Öland, men... Min bror är där nu, och har tingat huset hela veckan. Det betyder att vi kan åka dit måndag morgon.... ;) Fast då ska jag klippa håret, mitt på dagen. Så himla dumt...
Fast det är rätt skönt att vara hemma också.
Förra veckan fick vi erbjudande om ett nytt barn, berättade jag det?
En tioårig pojke. För att vara rättvis, sa jag att jag måste prata med maken också. Men vi var överens på en gång. Nej. Och det respekterades av socialen. Är det något vi har lärt oss, är det, att vi ska gå på magkänslan när det gäller barn. Och vi har sagt, ett yngre barn, under fem år. Så det kravet står vi fast vid. Det kommer flera barn, som behöver oss, försäkrade den här socialsekreteraren (som kom från en ny kommun, den fjärde vi pratar med). Så vi väntar lite till. Den här pojken får det bättre hos någon annan!
Trött är jag.... Men halsbrännan sitter i... :(
Måste nog ändå försöka sova lite...
Natti natti....
onsdag 31 juli 2013
Tråkigt.
Ja, så är det. Idag har jag tråkigt!
Men, som alla kloka brukar säga, det är bra att ha tråkigt lite då och då, för då uppskattar man det roliga sen! Jomenvisst....
Det har varit en klar och vacker natt här. Stjärnor! Och en stor, men lågt stående halvmåne, i nedan. Mörk i färgen. Vacker! Men nu regnar det igen. Och jag vet att marken behöver det här lilla regnet så innerligt väl! Men jag blir på dåligt humör då.... Jag har börjat äta snålt igen, jag räknar kalorier och äter sånt som är nyttigt och bra för mig. Alltså finns det ingen anledning att baka - det brukar vara ett säkert kort när det regnar annars...
Maken sitter vid datorn, han jobbar inte, men gör lite på de sidouppdrag som han har. Så det är nästan jobb...
Jag får väl sätta mig vid teven då... Finns ju en del inspelat att titta på...
Men, som alla kloka brukar säga, det är bra att ha tråkigt lite då och då, för då uppskattar man det roliga sen! Jomenvisst....
Det har varit en klar och vacker natt här. Stjärnor! Och en stor, men lågt stående halvmåne, i nedan. Mörk i färgen. Vacker! Men nu regnar det igen. Och jag vet att marken behöver det här lilla regnet så innerligt väl! Men jag blir på dåligt humör då.... Jag har börjat äta snålt igen, jag räknar kalorier och äter sånt som är nyttigt och bra för mig. Alltså finns det ingen anledning att baka - det brukar vara ett säkert kort när det regnar annars...
Maken sitter vid datorn, han jobbar inte, men gör lite på de sidouppdrag som han har. Så det är nästan jobb...
Jag får väl sätta mig vid teven då... Finns ju en del inspelat att titta på...
tisdag 30 juli 2013
Regn.
Nu kom det äntligen lite regn. Ja, jag säger äntligen, för det har inte regnat nåt på mig i sommar! Men hos våra släktingar i Jönköping, där har det regnat. På en timme kom det 68 mm i fredags. På en timme. Men, det var nere i stan. borta vid köpcentrat och länssjukhuset. På andra håll i stan kom det inte en enda droppe regn. Sånt är ju lite skumt...
Det är ett stilla sommarregn som faller. Bra det. Då kanske den torra marken har möjlighet att ta åt sig vattnet. För det är torrt ute. Riktigt torrt. Gräset i vår trädgård är brunbränt på många håll. Och då har vi ändå vattnat en del. Det lilla vi har varit hemma. Förra året var gräsmattan grön hela sommaren!
Idag ska jag försöka ta mig ner till stan. Min favoritaffär ska stänga igen... De har talat om detta i ett halvår, och kört 20-40% rea på allt, även nyinkomna kläder. Trevligt! Men nu börjar det dra ihop sig till stängning. Synd, för vår stad behöver den typen av affär!
Jag har också massor inspelade program, vi har knappt tittat på teve i juni eller juli ju! några serier som vi/jag följer har jag valt att spela in. Men, man måste ju ha tid att titta på dem också...
KRAM till alla idag!
Det är ett stilla sommarregn som faller. Bra det. Då kanske den torra marken har möjlighet att ta åt sig vattnet. För det är torrt ute. Riktigt torrt. Gräset i vår trädgård är brunbränt på många håll. Och då har vi ändå vattnat en del. Det lilla vi har varit hemma. Förra året var gräsmattan grön hela sommaren!
Idag ska jag försöka ta mig ner till stan. Min favoritaffär ska stänga igen... De har talat om detta i ett halvår, och kört 20-40% rea på allt, även nyinkomna kläder. Trevligt! Men nu börjar det dra ihop sig till stängning. Synd, för vår stad behöver den typen av affär!
Jag har också massor inspelade program, vi har knappt tittat på teve i juni eller juli ju! några serier som vi/jag följer har jag valt att spela in. Men, man måste ju ha tid att titta på dem också...
KRAM till alla idag!
måndag 29 juli 2013
På tal om annat....
... så har jag ägglossning nu. Hm.
Jag tror inte det har hänt nån gång, att jag har testat för ägglossning, och jag verkligen har det. Jag borde inte ha det. Inte nu. Det är tolv dagar sen första mensdag. men stickorna kanske ger utslag lite före, och lite efter?
Nåja. Nu vet ni vad vi pysslar med de närmaste dagarna... ;)
Jag tror inte det har hänt nån gång, att jag har testat för ägglossning, och jag verkligen har det. Jag borde inte ha det. Inte nu. Det är tolv dagar sen första mensdag. men stickorna kanske ger utslag lite före, och lite efter?
Nåja. Nu vet ni vad vi pysslar med de närmaste dagarna... ;)
Sommarpaus.
Vilken konstig sommar det här blev.
Jag, eller VI, har varit lediga mycket mer än vanligt. Nu var vi ju kanske inte så lediga, den första månaden, eftersom vi hade två tjejer som bodde hos oss då. Men, jag har inte varit på jobbet, och i gång i de tankebanorna, på ganska länge nu... Och det är två veckor kvar, tills vi börjar jobba igen. Häromnatten kom Ångesten. Jag vill inte jobba. Jag är inte nöjd med mitt schema, med mina tider, med hur lektionerna är fördelade, och så har jag fått mycket mer undervisningstid än tidigare. Att från ett år till ett annat, öka undervisningstiden med 100 min på en halvtid, det är ganska mycket det. Det som försvinner är ju min egna planering, tiden jag har att dokumentera, sköta om klassrummet, instrumentvård mm.
I går kom vi hem från några dagars besök i Stockholm. Som vanligt trevligt! Nu snurrar tvättmaskinen igen... Maken är ute och plockar bär. Han skulle se hur det var med hallonen, om de torkat bort. Hittar han inget, så plockar han nog blåbär i stället. Jag behöver plocka av de svarta vinbären, och krusbären. Men jag orkar inte. Det är varmt och klibbigt ute. Inte skönt alls. Solen håller på att bryta igenom, men lyckas bara lite då och då.
Vi ska stanna här hemma den här veckan. Så var planen... Men. Om det inte blir för regnigt åker vi till min svåger i morrn, för att gå ut och sen sova över hos honom. Vi brukar göra det på sommaren, nån gång, makens bror, syster med man och så vi. Och om vädret är bra fortsätter vi sen till svärföräldrarnas sommarstuga, på onsdagen. Vi måste vara hemma på torsdag och fredag, för då ska jag sjunga. På torsdagkvällen är det sommarmusik i en kyrka här i närheten. Och på fredag på en begravning.
Många tankar snurrar i mitt huvud. Jag får ingen ordning på dem! På nätterna drömmer jag, jättemycket!! Det är inte så ofta jag kommer ihåg vad jag drömt, men jag minns att jag drömt, kan ana och komma ihåg fragment. Knasiga och tokiga saker. Jobbiga saker. Förmodligen har jag mycket att bearbeta.
Usch, det är för mycket som snurrar....
Jag, eller VI, har varit lediga mycket mer än vanligt. Nu var vi ju kanske inte så lediga, den första månaden, eftersom vi hade två tjejer som bodde hos oss då. Men, jag har inte varit på jobbet, och i gång i de tankebanorna, på ganska länge nu... Och det är två veckor kvar, tills vi börjar jobba igen. Häromnatten kom Ångesten. Jag vill inte jobba. Jag är inte nöjd med mitt schema, med mina tider, med hur lektionerna är fördelade, och så har jag fått mycket mer undervisningstid än tidigare. Att från ett år till ett annat, öka undervisningstiden med 100 min på en halvtid, det är ganska mycket det. Det som försvinner är ju min egna planering, tiden jag har att dokumentera, sköta om klassrummet, instrumentvård mm.
I går kom vi hem från några dagars besök i Stockholm. Som vanligt trevligt! Nu snurrar tvättmaskinen igen... Maken är ute och plockar bär. Han skulle se hur det var med hallonen, om de torkat bort. Hittar han inget, så plockar han nog blåbär i stället. Jag behöver plocka av de svarta vinbären, och krusbären. Men jag orkar inte. Det är varmt och klibbigt ute. Inte skönt alls. Solen håller på att bryta igenom, men lyckas bara lite då och då.
Vi ska stanna här hemma den här veckan. Så var planen... Men. Om det inte blir för regnigt åker vi till min svåger i morrn, för att gå ut och sen sova över hos honom. Vi brukar göra det på sommaren, nån gång, makens bror, syster med man och så vi. Och om vädret är bra fortsätter vi sen till svärföräldrarnas sommarstuga, på onsdagen. Vi måste vara hemma på torsdag och fredag, för då ska jag sjunga. På torsdagkvällen är det sommarmusik i en kyrka här i närheten. Och på fredag på en begravning.
Många tankar snurrar i mitt huvud. Jag får ingen ordning på dem! På nätterna drömmer jag, jättemycket!! Det är inte så ofta jag kommer ihåg vad jag drömt, men jag minns att jag drömt, kan ana och komma ihåg fragment. Knasiga och tokiga saker. Jobbiga saker. Förmodligen har jag mycket att bearbeta.
Usch, det är för mycket som snurrar....
måndag 22 juli 2013
Hemma och vänder en sväng.
Nu är vi hemma igen. En liten sväng, bara...
Vädret har varit så fint, det har verkligen varit toppen! Igår hade vi inte ett endaste litet moln på hela himlen på hela dagen... Härligt!!
Men nu är vi hemma några dagar. På torsdag åker vi till vår huvudstad, stannar några dagar. Ska hälsa på lite släkt och vänner, tror och hoppas vi.
Saknaden efter flickorna är stor. Större än jag trodde. Ibland tvivlar jag, gjorde vi rätt? Men i nästa sekund hinner sanningen i fatt mig, och jag inser ju, att vi inte kunde gjort på nåt annat sätt... När jag möter människor (vänner, bekanta) som vet om att vi skulle få ta hand om två flickor, då backar jag. Jag kan gå en omväg... Orkar inte förklara. Det är svårt när man inte får säga som det är... Vi berättade faktiskt för mannens syster, för hon pratar inte vidare, det vet vi. Vi fick full förståelse, på ett helt annat sätt...
Hur som helst. Jag har nu uppdaterat mig och läst ifatt lite bloggar. Jag tänker på er...
kramelikram
från en som njuter av att vara ledig, men ändå har lite svårt att acceptera sin situation...
Vädret har varit så fint, det har verkligen varit toppen! Igår hade vi inte ett endaste litet moln på hela himlen på hela dagen... Härligt!!
Men nu är vi hemma några dagar. På torsdag åker vi till vår huvudstad, stannar några dagar. Ska hälsa på lite släkt och vänner, tror och hoppas vi.
Saknaden efter flickorna är stor. Större än jag trodde. Ibland tvivlar jag, gjorde vi rätt? Men i nästa sekund hinner sanningen i fatt mig, och jag inser ju, att vi inte kunde gjort på nåt annat sätt... När jag möter människor (vänner, bekanta) som vet om att vi skulle få ta hand om två flickor, då backar jag. Jag kan gå en omväg... Orkar inte förklara. Det är svårt när man inte får säga som det är... Vi berättade faktiskt för mannens syster, för hon pratar inte vidare, det vet vi. Vi fick full förståelse, på ett helt annat sätt...
Hur som helst. Jag har nu uppdaterat mig och läst ifatt lite bloggar. Jag tänker på er...
kramelikram
från en som njuter av att vara ledig, men ändå har lite svårt att acceptera sin situation...
måndag 15 juli 2013
Mer semester....
Nu är vi hemkomna från resan till Skottland. Vi kom hem i natt, sov lite längre än vanligt, och har ägnat dagen åt att packa upp, tvätta och nästan packat ner igen. I morrn bitti åker vi till Öland, nämligen.
Om Skottland?? Ja, jag har inte ord!! En helt fantastisk resa, som på alla sätt överträffar mina/våra förhoppningar och drömmar... Härligt!! Jag får berätta mer sen.
Jag har försökt läsa ikapp lite bloggar idag. Har nog lyckats rätt bra, tror jag. Det är ju lite lugnare så här på sommaren.
Hur mår vi nu då? Jo, det här var mycket behövligt och bra för oss. Mina mardrömmar har slutat, som jag hoppades och trodde de skulle göra. Det tog ett par dagar, men sen fick jag nog så mycket andra intryck att fundera på... Visst, jag saknar flickorna fortfarande. Ganska mycket.
Nu väntar min goda lilla drink, som min man just hällt upp åt mig... Min egna lilla specialare... Härligt med semester, eller hur??
kram på er...
Om Skottland?? Ja, jag har inte ord!! En helt fantastisk resa, som på alla sätt överträffar mina/våra förhoppningar och drömmar... Härligt!! Jag får berätta mer sen.
Jag har försökt läsa ikapp lite bloggar idag. Har nog lyckats rätt bra, tror jag. Det är ju lite lugnare så här på sommaren.
Hur mår vi nu då? Jo, det här var mycket behövligt och bra för oss. Mina mardrömmar har slutat, som jag hoppades och trodde de skulle göra. Det tog ett par dagar, men sen fick jag nog så mycket andra intryck att fundera på... Visst, jag saknar flickorna fortfarande. Ganska mycket.
Nu väntar min goda lilla drink, som min man just hällt upp åt mig... Min egna lilla specialare... Härligt med semester, eller hur??
kram på er...
torsdag 4 juli 2013
Handledning. Semester. Bort från allt!
I morgon ska vi få handledning, maken och jag. Vi får tre tillfällen, ev fler, som betalas av socialen. Den vi träffar, är han som höll i kursen vi gick, för att få bli familjehem. Vi tyckte om honom, både maken och jag. Det blir säkert bra. Vi behöver prata, om vad som har hänt, och vad som kan hända i framtiden. Kanske försvinner mina mardrömmar då???
Vi ska träffa vår handledare redan kl 9, sen åker vi hem och äter en tidig lunch. Sen åker vi iväg!! Skottland! Tio dagar. Vi kommer inte hem förrän den 15 juli igen. Det ska bara bli såå skönt.... Vi planerade den här resan i början av maj. Sen var vi glada, att vi inte bokat den, när flickorna kom. När vi sen blev ensamma igen, var det flera som sa till oss, att gör nu den där resan. Och det tyckte vi också! Jag längtar efter storslagen natur, slott och borgar, whisky och destillerier samt ett och annat sjöodjur också... ;)
Men, det kommer nog inte bli några blogginlägg under den tiden. En längre paus, med andra ord. Men när jag kommer hem, ska jag läsa ifatt allt ni har skrivit!!
Ha det så gott alla, för det ska vi ha!!!!!
<3 <3 <3 <3 <3
Vi ska träffa vår handledare redan kl 9, sen åker vi hem och äter en tidig lunch. Sen åker vi iväg!! Skottland! Tio dagar. Vi kommer inte hem förrän den 15 juli igen. Det ska bara bli såå skönt.... Vi planerade den här resan i början av maj. Sen var vi glada, att vi inte bokat den, när flickorna kom. När vi sen blev ensamma igen, var det flera som sa till oss, att gör nu den där resan. Och det tyckte vi också! Jag längtar efter storslagen natur, slott och borgar, whisky och destillerier samt ett och annat sjöodjur också... ;)
Men, det kommer nog inte bli några blogginlägg under den tiden. En längre paus, med andra ord. Men när jag kommer hem, ska jag läsa ifatt allt ni har skrivit!!
Ha det så gott alla, för det ska vi ha!!!!!
<3 <3 <3 <3 <3
tisdag 2 juli 2013
Ensamt.
Jag fasade lite för dagarna den här veckan. Maken jobbar tre dagar, så jag blir alldeles ensam hemma. Jag var rädd för tystnaden och tomheten. För tankarna som säkert skulle komma. De har inte kommit än. Däremot drömmer jag.
Men i går hade jag fullt upp. Tvättade och tog hand om sängkläderna (fyra sängar, dubbelt så mycket som vanligt...). Jag putsade fönster, skördade rabarber och gjorde rabarbersaft. Mina föräldrar kom hit och fikade. Det blev en bra dag.
Idag kommer en fin vän hit... Trots att vi bor så nära, träffas vi inte så ofta. Men jag vet ju var hon finns, när jag behöver! På eftermiddagen ska jag åka till en annan vän. Hon har just kommit hem från Skottland. Maken och jag åker till Skottland på fredag, så jag hoppas få lite tips, vad som varit bra, vad som inte varit bra - och lite sånt. Så den här dagen går nog den också.
Drömmarna ja. Jag drömmer om flickorna, hela tiden. Och så vaknar jag, och vill inte somna om. I natt har jag faktiskt sovit bättre, men fortfarande dessa drömmar. Det är väl ett sätt att bearbeta, kan jag tro. Jag vaknar på natten, och tittar ut mot dörren till flickornas rum. Det är ett annat ljussken där nu. Och det är tyst. När två personer sover i ett rum, så hörs det. Nån mumlar lite, den andra rör sig i sömnen. Men nu är det alldeles tyst.
I tankarna försöker jag planera för resan. Vi gjorde ju i ordning för den här resan redan i maj. Efter besked att vi inte skulle få något barn under sommaren. Men sen kom ju flickorna, hastigt och plötsligt. Då var det tur att vi inte bokat resan, bara planerat den. Nu tog vi fram planerna igen, gjorde om dem liite grand, och bokade. Så vi åker på fredag. Blir borta tio dagar. Längre än planerat, men man måste ju följa med flygplanen som går... Jag tror det är bra för oss att åka iväg. Bara vi två. Tillsammans.
Nu ska jag förbereda rabarberpajen till min fina, fina vän!!
kram på er...
Men i går hade jag fullt upp. Tvättade och tog hand om sängkläderna (fyra sängar, dubbelt så mycket som vanligt...). Jag putsade fönster, skördade rabarber och gjorde rabarbersaft. Mina föräldrar kom hit och fikade. Det blev en bra dag.
Idag kommer en fin vän hit... Trots att vi bor så nära, träffas vi inte så ofta. Men jag vet ju var hon finns, när jag behöver! På eftermiddagen ska jag åka till en annan vän. Hon har just kommit hem från Skottland. Maken och jag åker till Skottland på fredag, så jag hoppas få lite tips, vad som varit bra, vad som inte varit bra - och lite sånt. Så den här dagen går nog den också.
Drömmarna ja. Jag drömmer om flickorna, hela tiden. Och så vaknar jag, och vill inte somna om. I natt har jag faktiskt sovit bättre, men fortfarande dessa drömmar. Det är väl ett sätt att bearbeta, kan jag tro. Jag vaknar på natten, och tittar ut mot dörren till flickornas rum. Det är ett annat ljussken där nu. Och det är tyst. När två personer sover i ett rum, så hörs det. Nån mumlar lite, den andra rör sig i sömnen. Men nu är det alldeles tyst.
I tankarna försöker jag planera för resan. Vi gjorde ju i ordning för den här resan redan i maj. Efter besked att vi inte skulle få något barn under sommaren. Men sen kom ju flickorna, hastigt och plötsligt. Då var det tur att vi inte bokat resan, bara planerat den. Nu tog vi fram planerna igen, gjorde om dem liite grand, och bokade. Så vi åker på fredag. Blir borta tio dagar. Längre än planerat, men man måste ju följa med flygplanen som går... Jag tror det är bra för oss att åka iväg. Bara vi två. Tillsammans.
Nu ska jag förbereda rabarberpajen till min fina, fina vän!!
kram på er...
söndag 30 juni 2013
Ett par dagar senare...
Tack för de fina kommentarerna vi har fått. Några här, men också flera mejl. Det värmer! Många har frågor, så jag ska förklara lite mer, och försöka svara lite...
Nej, vi känner oss inte misslyckade! Det här var ingen misslyckad placering, inte alls. Vi har inte gjort nåt fel.
Självklart kan vi ta emot något annat barn, som behöver placering. Vi har en fortsatt mycket bra kontakt med den här kommunen, och vi har fått tips om två mycket bra andra kommuner (en liten bit bort) som vi ska ta kontakt med nu. Vi tror inte det blir aktuellt nu i sommar, men vi är laddade igen när det väl blir höst!
Man är alltid sig själv och sin egen familj närmast. När det kommer allvarliga hot med i bilden, då tänker man efter en gång till. Så är det bara.
Flickorna har kommit till ett nytt familjehem. Vi var deras första placering, och ser oss nu som ett jourhem. Och JA vi gjorde faktiskt ett enormt arbete. Nu kunde vi inte fortsätta, men vi har tät och bra kontakt med det nya familjehemmet, så det känns mycket bra för tjejerna.
Vi har inte pratat än med tjejerna, men vi har pratat med familjehemmet. Vi ska träffas nästa vecka, hemma hos dem. En enkel fika. Sen ska vi dra ut lite på kontakterna. Tror vi, vi får väl helt enkelt se vad som händer...
Här hemma är det nu, naturligtvis, tyst och tomt. Det kommer bli enklare, det vet vi. Men vi har varandra, och vi är överens. En viktig sak i det här, är just, att vi är överens! Det hade inte fungerat om en av oss hade velat släppa iväg flickorna, och den andra hade velat hålla kvar dem. Jag var den som ville försöka längst. Men, det skulle kosta för mycket att göra det. Och vi måste vara överens maken och jag. Jag skyller inte på honom, för jag vet ju, att det var så här det tvunget måste bli.
Vi ser det som om vi är en erfarenhet rikare, och bättre rustade inför nästa placering. När, var och hur den nu blir. Men alla inblandade, inklusive vår fantastiska socialsekreterare, säger att det blir nog ganska snart.
Flickorna har kommit till ett bra ställe, det är vi övertygade om. Där finns djur, och där finns syskon. Där finns närheten och möjligheten till den professionella hjälp som de båda behöver. De har olika behov, men behöver båda hjälp. Som jag skrev tidigare, det finns massor av sekretess runt det här. Men så länge det finns dödshot inblandat är det väldigt allvarliga saker.
Det är sorgligt att man inte kunna ingripa tidigare, för att hjälpa de här flickorna. Trots många anmälningar (varav några tagits tillbaka efter hot, vittnesmål strukits pga hot), har nog ingen sett hur allvarligt det var för de här tjejerna. Vi har levt med dem dygnet runt i en månad, och sett och hört många hemska saker. Man blir så oerhört ledsen och förtvivlad... Men mitt i sorgen känner vi, att vi kunde göra mycket gott för de här tjejerna.
Vi har ätit frukost varje dag. Vi har dansat kring midsommarstång. Vi har lagat mat tillsammans. Vi har badat i en liten pool i trädgården. Vi har varit ute och lekt varje dag, i trädgården, i skogen, i lekparken. Vi har köpt varsin cykel och cyklat, cyklat och cyklat. Vi har läst sagor. Vi har myst i soffan. Vi har kramat god natt. Och mycket mycket mer. Det mesta har varit nytt för tjejerna, saker som de aldrig gjort förut, eller bara vid nåt enstaka tillfälle.
Vi kan se, att de nu sitter på sin stol och äter, och väntar tills alla är färdiga. Användandet av händerna har minskat, nu är det bestick som gäller. Vi kan se, att den lilla slutat bitas och morra hela tiden. Hon kan säga, att hon är ledsen, när hon är det, och så kramas vi och pratar om det. Vi kan se, att det fungerar med fasta läggtider. Efter en del tjat i början, så fungerade det mycket bättre så småningom. Förhandlingarna och tjurandet började försvinna mer och mer.
Ja. Igår städade vi här, ordentligt. Och så tvättar jag, bl a deras sängkläder, handdukar och sånt som varit vårt och stannar hos oss. Det känns som om vi städar bort dem... Men de kommer alltid finnas kvar hos oss, en liten bit i alla fall...
Sommaren har ju bara börjat, så nu ska vi vara lediga tillsammans. Vi kommer göra den planerade resan, till Skottland. Vi kommer åka till vår huvudstad, och vi kommer vara en del på Öland. Och så hemma förstås! Kanske inte så ofta uppdaterat här, men... Jag försvinner inte härifrån. Inte än.
Nej, vi känner oss inte misslyckade! Det här var ingen misslyckad placering, inte alls. Vi har inte gjort nåt fel.
Självklart kan vi ta emot något annat barn, som behöver placering. Vi har en fortsatt mycket bra kontakt med den här kommunen, och vi har fått tips om två mycket bra andra kommuner (en liten bit bort) som vi ska ta kontakt med nu. Vi tror inte det blir aktuellt nu i sommar, men vi är laddade igen när det väl blir höst!
Man är alltid sig själv och sin egen familj närmast. När det kommer allvarliga hot med i bilden, då tänker man efter en gång till. Så är det bara.
Flickorna har kommit till ett nytt familjehem. Vi var deras första placering, och ser oss nu som ett jourhem. Och JA vi gjorde faktiskt ett enormt arbete. Nu kunde vi inte fortsätta, men vi har tät och bra kontakt med det nya familjehemmet, så det känns mycket bra för tjejerna.
Vi har inte pratat än med tjejerna, men vi har pratat med familjehemmet. Vi ska träffas nästa vecka, hemma hos dem. En enkel fika. Sen ska vi dra ut lite på kontakterna. Tror vi, vi får väl helt enkelt se vad som händer...
Här hemma är det nu, naturligtvis, tyst och tomt. Det kommer bli enklare, det vet vi. Men vi har varandra, och vi är överens. En viktig sak i det här, är just, att vi är överens! Det hade inte fungerat om en av oss hade velat släppa iväg flickorna, och den andra hade velat hålla kvar dem. Jag var den som ville försöka längst. Men, det skulle kosta för mycket att göra det. Och vi måste vara överens maken och jag. Jag skyller inte på honom, för jag vet ju, att det var så här det tvunget måste bli.
Vi ser det som om vi är en erfarenhet rikare, och bättre rustade inför nästa placering. När, var och hur den nu blir. Men alla inblandade, inklusive vår fantastiska socialsekreterare, säger att det blir nog ganska snart.
Flickorna har kommit till ett bra ställe, det är vi övertygade om. Där finns djur, och där finns syskon. Där finns närheten och möjligheten till den professionella hjälp som de båda behöver. De har olika behov, men behöver båda hjälp. Som jag skrev tidigare, det finns massor av sekretess runt det här. Men så länge det finns dödshot inblandat är det väldigt allvarliga saker.
Det är sorgligt att man inte kunna ingripa tidigare, för att hjälpa de här flickorna. Trots många anmälningar (varav några tagits tillbaka efter hot, vittnesmål strukits pga hot), har nog ingen sett hur allvarligt det var för de här tjejerna. Vi har levt med dem dygnet runt i en månad, och sett och hört många hemska saker. Man blir så oerhört ledsen och förtvivlad... Men mitt i sorgen känner vi, att vi kunde göra mycket gott för de här tjejerna.
Vi har ätit frukost varje dag. Vi har dansat kring midsommarstång. Vi har lagat mat tillsammans. Vi har badat i en liten pool i trädgården. Vi har varit ute och lekt varje dag, i trädgården, i skogen, i lekparken. Vi har köpt varsin cykel och cyklat, cyklat och cyklat. Vi har läst sagor. Vi har myst i soffan. Vi har kramat god natt. Och mycket mycket mer. Det mesta har varit nytt för tjejerna, saker som de aldrig gjort förut, eller bara vid nåt enstaka tillfälle.
Vi kan se, att de nu sitter på sin stol och äter, och väntar tills alla är färdiga. Användandet av händerna har minskat, nu är det bestick som gäller. Vi kan se, att den lilla slutat bitas och morra hela tiden. Hon kan säga, att hon är ledsen, när hon är det, och så kramas vi och pratar om det. Vi kan se, att det fungerar med fasta läggtider. Efter en del tjat i början, så fungerade det mycket bättre så småningom. Förhandlingarna och tjurandet började försvinna mer och mer.
Ja. Igår städade vi här, ordentligt. Och så tvättar jag, bl a deras sängkläder, handdukar och sånt som varit vårt och stannar hos oss. Det känns som om vi städar bort dem... Men de kommer alltid finnas kvar hos oss, en liten bit i alla fall...
Sommaren har ju bara börjat, så nu ska vi vara lediga tillsammans. Vi kommer göra den planerade resan, till Skottland. Vi kommer åka till vår huvudstad, och vi kommer vara en del på Öland. Och så hemma förstås! Kanske inte så ofta uppdaterat här, men... Jag försvinner inte härifrån. Inte än.
fredag 28 juni 2013
Avbrutet.
Vår placering som familjehem är avbrutet. Allt omgärdas av sekretess, så jag kan inte berätta nåt, inte ens här. Men allt har skett i största samförstånd.
Visst har vi tårar i ögonen... Men genom sorgen och ledsamheten, kan vi ändå se att tjejerna får det bättre. Vi litar till 100% på de människorna som nu ska ta hand om tjejerna. Så det känns ändå rätt okej. De här två systrarna har varit med om så otroligt mycket elände och skräp, att vi som vanliga människor, inte ens med den bästa viljan i världen, kan hjälpa dem. De behöver mer än oss.
Vi är två om det här. Och vi har ändå varandra. Det kommer vi alltid att ha! Ååå vad jag älskar min man!!
<3 <3 <3
Visst har vi tårar i ögonen... Men genom sorgen och ledsamheten, kan vi ändå se att tjejerna får det bättre. Vi litar till 100% på de människorna som nu ska ta hand om tjejerna. Så det känns ändå rätt okej. De här två systrarna har varit med om så otroligt mycket elände och skräp, att vi som vanliga människor, inte ens med den bästa viljan i världen, kan hjälpa dem. De behöver mer än oss.
Vi är två om det här. Och vi har ändå varandra. Det kommer vi alltid att ha! Ååå vad jag älskar min man!!
<3 <3 <3
onsdag 26 juni 2013
Umgänge.
Så har vi klarat av det första umgänget. Saker och ting ändras hela tiden, det är en ständig förändring och utveckling. Så lite hastigt och lustigt fick jag köra ensam med flickorna till deras hemkommun, och där fick de träffa mamma och styvpappa i ett rum uppe på socialkontoret. Maken jobbade. Han har EN dag då han var absolut tvungen att vara på jobbet, och det var ju den enda dagen det passade med umgänge.
Det jag var nervös för, var när vi skulle åka hem. Men soc hade lagt upp det bra, och de hjälpte mig. Ensam klarar jag inte två små, som är oroliga, ledsna, lite förvirrade och undrande...
Men det gick bra. När vi kom hem var jag sååååå trött. Och flickorna helt annorlunda mot vanligt. Den lilla tjejen upprepade många gånger, att nu ska de stanna hos oss, inte åka hem mer. Den stora var riktigt ledsen och grät när de skulle skiljas, men verkar ändå lite tillfreds med att få åka hem till oss.
Nu sover båda. Tidigt!! Helt slut och trötta...
Diskussionen med socialen fortsätter. Beslut är nu tagna. Jag kommer berätta lite mer sen.
Nu är även JAG alldeles för trött... ;)
Det jag var nervös för, var när vi skulle åka hem. Men soc hade lagt upp det bra, och de hjälpte mig. Ensam klarar jag inte två små, som är oroliga, ledsna, lite förvirrade och undrande...
Men det gick bra. När vi kom hem var jag sååååå trött. Och flickorna helt annorlunda mot vanligt. Den lilla tjejen upprepade många gånger, att nu ska de stanna hos oss, inte åka hem mer. Den stora var riktigt ledsen och grät när de skulle skiljas, men verkar ändå lite tillfreds med att få åka hem till oss.
Nu sover båda. Tidigt!! Helt slut och trötta...
Diskussionen med socialen fortsätter. Beslut är nu tagna. Jag kommer berätta lite mer sen.
Nu är även JAG alldeles för trött... ;)
tisdag 25 juni 2013
Mitt i natten.
Det är mitt i natten. Det var länge sen nu, som jag inte kunde sova, utan satt uppe vid datorn så här mitt i natten. Den senaste månaden har min tid varit så... ja, fulltecknad? att jag somnat ganska ovaggad. Jag har behövt varje minut av sömn under natten.
Jag vet inte varför det inte är så nu. Trött är jag. Men inte sömnig. Jag somnade, orkade inte ens se färdigt Morden i Midsomer. Men så vaknade jag igen, och kunde inte somna om.
Vi har varit ute mycket, skönt med sommar och värme! Tjejerna cyklar. Fram och tillbaka på gatan. Hela tiden. Hur kul kan nu detta vara?? Jooo, det ÄR jättekul... Och när man ser och hör hur nöjda de är, då är det helt okej att tillbringa fem timmar en dag, ute på framsidan, när de cyklar där på gatan. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Det har nästan blivit rutin av det också! Jag börjar med att ta med mig tidningen ut på verandan. Så sitter jag där på trappen och läser, när de cyklar. Sen är det lagom att hämta ut en kanna vatten, för då vill de ha "drickapaus". Sen kommer nästan helt säkert nån granne ut och pratar med mig. Eller någon jag känner går förbi och stannar och pratar lite. Och tjejerna bara cyklar och cyklar. Sen är det dags att börja förbereda dem på, att snart ska vi gå in och laga mat... Det krävs att jag börjar förbereda, och ändå så är det inte självklart när vi ska gå in och äta lunch. Men samtidigt så vet de, att de får cykla på eftermiddagen igen...
Vi har haft mycket kissa i sängen nu några dagar. Tvätt och tvätt. Idag kissade hon ner sig på köksstolen, alltså det rann ner på golvet.... Varför blir det så, blöjorna har ju funkat tidigare? Sitter hon och flyttar blöjan, pillar, eller är det bara nåt som händer? Vi har ju blivit förvarnade om att de kan backa i utvecklingen lite, särskilt som det nu gått några veckor. Nåja, vi ger det lite tid.
. . . . . . . . .
Det är lite kul, att återigen få skapa kontakt med Madicken, Emil och alla barnen på Saltkråkan... När man ser det med vuxna ögon, ser man helt andra saker. Vi skrattar gott, maken och jag!!
Nähä. Försöka sova kanske??
kramelikram
Jag vet inte varför det inte är så nu. Trött är jag. Men inte sömnig. Jag somnade, orkade inte ens se färdigt Morden i Midsomer. Men så vaknade jag igen, och kunde inte somna om.
Vi har varit ute mycket, skönt med sommar och värme! Tjejerna cyklar. Fram och tillbaka på gatan. Hela tiden. Hur kul kan nu detta vara?? Jooo, det ÄR jättekul... Och när man ser och hör hur nöjda de är, då är det helt okej att tillbringa fem timmar en dag, ute på framsidan, när de cyklar där på gatan. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Det har nästan blivit rutin av det också! Jag börjar med att ta med mig tidningen ut på verandan. Så sitter jag där på trappen och läser, när de cyklar. Sen är det lagom att hämta ut en kanna vatten, för då vill de ha "drickapaus". Sen kommer nästan helt säkert nån granne ut och pratar med mig. Eller någon jag känner går förbi och stannar och pratar lite. Och tjejerna bara cyklar och cyklar. Sen är det dags att börja förbereda dem på, att snart ska vi gå in och laga mat... Det krävs att jag börjar förbereda, och ändå så är det inte självklart när vi ska gå in och äta lunch. Men samtidigt så vet de, att de får cykla på eftermiddagen igen...
Vi har haft mycket kissa i sängen nu några dagar. Tvätt och tvätt. Idag kissade hon ner sig på köksstolen, alltså det rann ner på golvet.... Varför blir det så, blöjorna har ju funkat tidigare? Sitter hon och flyttar blöjan, pillar, eller är det bara nåt som händer? Vi har ju blivit förvarnade om att de kan backa i utvecklingen lite, särskilt som det nu gått några veckor. Nåja, vi ger det lite tid.
. . . . . . . . .
Det är lite kul, att återigen få skapa kontakt med Madicken, Emil och alla barnen på Saltkråkan... När man ser det med vuxna ögon, ser man helt andra saker. Vi skrattar gott, maken och jag!!
Nähä. Försöka sova kanske??
kramelikram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)