torsdag 24 oktober 2013

Och så vändes min värld upp och ner igen....

Jajamänsan.
Där svängde det runt. Igen.

Socialen har ringt. Jag har ju konstaterat lite kallt att det varit tyst från samtliga socialtjänster nu ett tag. Och det har varit tyst. Och inget har hänt. Men idag ringde de igen...

Det. Finns. Ett. Barn. Till. Oss.

Eller nej, det gör det inte, men det finns ett ofött barn.... Barnet planeras födas med kejsarsnitt i mitten på november. Socialen känner inte till mamman, men psyk gör. Många har hört av sig, alla runt omkring är mycket oroliga. Därför tar soc och knyter en kontakt med mamman.

Det finns nu tre alternativ (som vi ser i dag):
1. Barnet tas från mamman/mamman går med på det direkt vid födseln, vi hämtar på BB.
2. Mamman åker hem med barnet och får boendestöd. Kan ändå bli placering efter 1 vecka - 4 månader.... Inget vet ju.
3. Mamman skrivs in på ett utredningshem. Kan bli placering efter 1 vecka - 4 månader.... Inget vet ju.
4. Eller - så blir det inget alls.

Det kan när som helst även bli en akut placering, ett akut omhändertagande.... Och efter en månad ska då Förvaltningsrätten besluta i ärendet (vi har ju bara negativa erfarenheter av dem).

Så ligger det till. Vi vet alltså inte så mycket, egentligen (jo, lite mer än detta, men av hänsyn till alla skriver jag inte om det...).

Vill vi?
Jag vill.
Är jag frisk nog?
Jag vet inte.
Klarar vi av det?
Ja, det tror jag, och vår handledare och även socialsekreteraren.

Helt plötsligt blev det en massa pirr i magen. Igen.

När mannen snart kommer hem från jobbet, ska jag minsann pussa på honom idag!!!

onsdag 23 oktober 2013

Natten.

Mitt i natten, och ännu en gång sitter jag här, för jag kan inte sova...

Det händer för mycket nu. Alldeles för mycket. Min lilla hjärna hinner inte med. Stopp, backa, ta det lugnt! En sak i taget, som jag kan greppa, som jag kan fatta!!!

Jag måste sortera. Välja vad jag ska göra. Göra en sak om dagen, kanske? Till att börja med i alla fall... I morgon ska jag då gratulera en nyfödd, med tillhörande storasyskon. Håhåjaja. Men det blir lite kul också!

Torsdag ska jag tvätta.
Fredag ska jag städa, bädda rent och packa. Det får bli tre saker där. Annars hinner jag inte med....
På lördag åker vi till Rom. Ja. Och det ska bli skönt. Hemma igen onsdag kväll.
Torsdag och fredag (nästa vecka) då måste jag jobba, göra saker jag inte hunnit, och planera veckan därefter.
Lördagen ska vi på 60-talsfest - alltså HJÄLP mig, vad ska jag ha på mig??? Skor? Frisyr??
Söndagen ska svärfar gratuleras.

Och det är bara denna och nästa vecka. För sen börjar jag nog jobba igen. Kanske. Jag har inte bestämt mig än. Det beror på hur rädd, orolig och deppig jag ska vara. Det gäller mig själv.

Nåja.

Dumma tankar.
Hönsis, sov i stället!!!

G'natt....

tisdag 15 oktober 2013

Funderingar och piano.

Jag är hemma. Sjukskriven. I två veckor. Egentligen vet jag inte riktigt vad det beror på. Ögat, tror jag. När jag inte ser så bra blir jag trött, och får huvudvärk. Det kan också bero på stress. Eller helt enkelt att jag har kommit ifatt allting. Och med allting, menar jag den slutliga ofrivilliga oförklarliga barnlösheten, utredningar och besök av olika socialtjänster i ett år, och en mycket intensiv månad med två underbara flickor, samt ett tungt avsked med desamma.

Eller nåt sånt.

Jag sover. Och sover och sover. Förmodligen har jag en hel del att ta igen. Jag känner mig dock inte deprimerad. Inte på nåt sätt och vis. Det är inte så tungt och jobbigt som det har varit tidigare.

Men jag funderar en hel del på framtida familjehemsbarn. Kommer det nåt till oss? Jag har tidigare sagt, att det gäller det här året ut. Nu är det bara 2,5 månad kvar. Ungefär.  Maken tycker inte alls så. Nähä. Vi tyckte ju det båda förut? Ja, men nu börjar det liksom om, när vi inte har några barn igen, menar han.

Min underbara vän Mary och hennes man är och hämtar hem sin lilla flicka... Så underbart härligt ljuvligt.... Jag gläds med dem, av hela mitt hjärta!! Och så önskar jag lite lite grand att det vore jag också. Men ändå inte. Vi vill ju inte adoptera (eller kan/får inte). Det är så oerhört roligt för deras skull!! KRAM!

I brist på annat, har jag fått ett piano. Eller det har alltid varit mitt, men det har stått hos mina föräldrar, och nu var det väl äntligen dags att få hem det till mig. Så nu är det stämt också. Spelar jag nu då? Nä. Pianostämmaren tog med sig halva pianot för att slipa upp filten på klubborna. Det var utslitet, och gör att tonen blir lite dämpad. Men sen, ÅÅÅÅÅ vad jag ska spela då!! Det har alltid hjälpt mig att spela piano. Om jag varit stressad eller lessen, då har jag satt mig en stund, och det har genast känts bättre. Men det kostar. 1 500 för stämningen (krävs dubbel stämning). Och sen ytterligare 1 500 kr för nedslipning av klubborna. Men då får jag sex nya elfenbensbitar till trasiga tangenter. Ska bara lyckas få bort de gamla, så jag kan få dit de nya.... Det fattas också åtta bitar på kortänden på tangenterna. Sex har jag hittat när jag plockat bort tangenterna en efter en och rengjort. Där var dammigt.... Förmodligen damm ända sen 1922 då min morfar fick det i present! Men det är ett fint piano! Nu talas det ofta om, att folk skänker bort sina pianon. Men om jag ska göra mig av med detta, ska jag tala om märket och numret (då kan man se årtalet) och då kommer jag nog få rätt mycket pengar, det är i fint skick, tyckte pianostämmaren. Det var i alla fall roligt! Att han tycker om det, och tycker det är fint, menar jag. Pengar kan ju kvitta, jag har inte tänkt sälja det.

Jaha. Då får jag väl sätta mig vid teven igen. Somnar kanske i soffan... Men sover säkert hela natten i alla fall!

Ha det så gott, ute i hösten!
KRAM

måndag 7 oktober 2013

Ett kortare inlägg....

Idag har jag varit hos ögonläkaren igen. Så just nu ser jag inte så mycket, men det börjar sakta men säkert komma tillbaka... ;)

En liten (?) höstförkylning dök upp i fredags eftermiddag. Hosta. Nysning. Snörvel. Och så lite feber på det! Ja, lite. Inte mycket. Bara runt 38 grader. Men det räcker för att jag ska känna mig hängig. Det blev vila hela helgen i stället. Återbud till kören, och lördagskvällens gäster... Jag har faktiskt inte ens jobbat idag på måndagen. När jag hostande vaknade i morse, tyckte maken att jag nog skulle vara hemma idag. Jag funderade nog en hel minut. På alternativen.... Så jag sa att jag är hemma. OCH struntar i kvällens styrelsemöte. Då blev maken tyst! Gjorde jag det alldeles frivilligt?? Då är jag nog sjuk - på riktigt!

Sen en, eller två veckor har vi försett traktens fåglar med lite mat. Oj, så många det kommer!! De verkar helt utsvultna!! Men, det finns nog inte så många insekter ute just nu. Här har varit rejält kallt flera nätter också. Men det är roligt, när man hör dem in! Alla talgoxar, blåmesar, en- eller talltitor, gulsparvar, nötväckor och pilfinkar: välkomna!

För ovanlighetens skull, ett kort inlägg. Men jag är trött, och fortfarande är mina pupiller stora (=svårt att se).

kram kram

tisdag 1 oktober 2013

Röriga tankar...

Min onkolog (egentligen: onkologer, de är två) tyckte ju att jag skulle vara sjukskriven i tre månader. Min första reaktion var typ: varför då?? Sen kände jag en lättnad. Och efter det har tankarna malt, fram och tillbaka. Jag har ett par vänner som nästan är arga på mig, varför jobbar jag för??

Ja, säg det. Annars kanske jag bara går hemma och funderar lite för mycket?? Mitt jobb är heller inte så enkelt när det gäller tider, och ersättare/vikarie. Alltså, var hittar man någon som vill jobba 60% som musiklärare, i en skola ute på landet (=inga bussar)?? Och dessutom börja nu. Inte så enkelt. Och som musiklärare är det jag som ansvarar för Lucia, och julavslutningen (då alla klasser sjunger). Det gör sig inte själv, och absolut inte på en vecka.... Men, visste jag om nån bra som jag litar på, som kunde jobba för mig fram till jul - ja, då skulle jag slå till på en gång!

Nästa vecka ska jag träffa en kurator, som bl a ska prata om arbetstider med mig. Jaa, och?? Det går liksom inte ändra så här, mitt i terminen... Förra året jobbade jag måndag, tisdag och onsdag. Funkade bra. I år jobbar jag måndag, onsdag och fredag. Känns inte riktigt lika bra. Jag får liksom inget flyt i det, varken i att vara ledig eller i att jobba. Det blir så hattigt, hit och dit... Jag hade önskat samma tider som förra året, men det gick inte. Nähä. Jag vet att min läkare kan trycka på, så att jag får jobba andra tider. Men, det ställer till det så för så otroligt många andra. Min musiksal är nu uppbokad av andra (musikskolan) på  tisdagar och torsdagar. Och de kan ju inte bara byta dag hur som helst, det får ju konsekvenser på så många olika håll. Dessutom handlar det om betyg, och det får vem som helst inte sätta... (behörighet osv).

Och varför ska jag vara hemma då?? Det verkar ju inte vara nåt fel på mig! Eller okej då, en undersökning kvar, på torsdag. Då ser man tydligt om det finns nya eller gamla tumörer som spökar på synnerven t ex. Men det verkar ju inte troligt att det är nåt sånt.

Dessutom kvarstår faktiskt problemet. Förra veckan fick jag ju "blixtrarna" (som jag kallar dem) och synbortfall två gånger, med 1½ dygns mellanrum. Vad gör jag om jag är ute och kör bil, när ett anfall kommer?? Sätter mig i väggrenen och väntar tre timmar tills anfallet är över?? Näe, det funkar inte riktigt så, i livet. Det kanske är bra, om jag är hemma tills de fått ordning på det.

Men (igen), det är ganska roligt på jobbet just nu... ;)

Kanske är det stress?

Det var ju en ganska intensiv vår... Kort men mycket intensiv förberedelse när flickorna kom. Och så väldigt mycket intensivt när de var här. Och efter det, bara tomt? Nja, då reste vi ju runt som galningar och hade semester både här och där. Vilket var bra . Vi landade i det . Men, vi fick kanske inte det där lugnet, och ron, som vi kanske behövde? Jag har kanske inte landat i hela den här historien med flickorna (fastän jag tycker att jag har det). Visst, jag erkänner ju att jag saknar dem, och vill träffa dem igen. Men nu är det ju som det är. Vi har inte hört nåt från nya familjehemmet eller socialen om att träffa flickorna nu, så vi gissar att nya familjehemmet inte vill träffa oss...

Det här är nog ett rörigt inlägg, men ibland är det bra att skriva, för då sorterar man för sig själv. Saker och ting blir tydliga och plötsligt fattar man vissa saker. Jag vet inte om jag blivit klokare just nu, men det kanske kommer.... :)

Idag är jag då som sagt "ledig". Min bil är på verkstan (8 200 kr), så nu är jag hemma hela dan. Hittills har jag tagit det lugnt. Lång frukost. Somnade om framför teven. Skönt, och välbehövligt. Sen har jag planterat om några blommor, bl a några skott som jag hade satt och nu var det verkligen dags. Jag har sagt det förut, det är läkande att hålla på med trädgården, och det gäller nog blommor inomhus också... Saknar ju nån att göra det med, bara. Alltså, ett barn. Att få förklara och berätta, varför gör jag si och varför gör jag så... Se hur det växer, förändras. Vi har skördat så gott som allt i trädgården nu. Utom physalisen, den står i uterummet och har klarat sig bra trots frostnätter. De har fortfarande frukter som inte riktigt mognat, så de får stå kvar så länge de kan.

Sovrummet flickorna bodde är också kvar. Våningssängen står där, som en påminnelse, hela tiden... Men jag håller ordning i rummet, pysslar med blommorna, dammsuger där, och sköter om det. Kanske kommer det nån annan som får bo där?? Det har varit ganska tyst ett tag från socialerna. Men, vi får se.... Plötsligt händer det, vet ni... ;)

KRAM!