Vänner är viktiga. Det är något vi alltid har fått höra. Ni vet, ensam är inte stark. Visst är det så.
Genom hela vår ivf-resa har vi haft några vänner som har vetat om allting. Eller, kanske inte riktigt alla små, snuskiga och läskiga detaljer. Men, de har vetat mycket. Det har varit en trygghet för oss. När vi har varit ledsna, så har någon vetat varför. Vi har fått stöd och peppning när vi har behövt det.
Vi har många vänner, maken och jag. Men jag har ingen "bästis". Har man det, när man är vuxen?? Enligt flera av mina vänner på Facebook, så har de sina bästisar. Men det har inte jag. Saknar jag det? Nja, det vet jag inte riktigt.
Vad har hänt med mina vänner då?? När jag gick på gymnasiet var vi ett tätt gäng. Men, så flyttade jag och läste vidare. De gamla vännerna hängde inte riktigt med då. När vi ses nu, så säger vi hej och hur är det, och sen är det bra med det.
De nya vännerna som jag fick när jag pluggade då?? De bor ju kvar på sina hemorter, precis om jag flyttade hem igen. De första åren hade vi mycket kontakt, och träffades ofta. Sen kom liksom Livet emellan. Det tar tid att vårda vänskap, tid att resa till varandra. Det dyker upp nya saker som kräver mer tid.
En av mina vänner bodde i närheten av mig, ett tag. Men, så flyttade hon hem igen. Med sin man. Och sina barn.
Ett underbart par som bor inte så långt från oss, gjorde ivf samtidigt som vi. Vi var på kliniken samtidigt. Vi fick blödning nästan samtidigt. Vi kämpade tillsammans. Men, så gick de plötsligt ett steg åt sidan, och blev verkligen gravida. Tvillingar och så en liten till. De fick barn, men inte vi. Nu får jag aldrig några hjärtan via sms från henne, inga roliga skrattande meddelanden. Och ändå borde de veta hur det är, att inte få något barn. De var utan så länge, och kämpade länge.
Jag jobbade med en underbar tjej, och vi brukade ta sällskap efter jobbet en dag i veckan, sitta och fika, bara prata och ha det trevligt under några timmar. Men, sen fick barn. Nu finns det inte tid för mig.
Det är faktiskt så. Mina vänner hittar en man (eller fru). Det gjorde ju jag också. De köper hus. Det gjorde jag också. Sånt tar tid, mycket att ta hand om, helt plötsligt. Men sen fick de barn. Det fick inte vi. Jag har fortfarande samma tid. Det har inte de. De har ett helt annat fokus nu. Vi kan inte alltid prata om samma saker. För jag vet inte. Jag har ingen aning. Ingen erfarenhet. Av det där med egna barn. Jag har inte fött något barn, jag har inte ammat, jag har inte haft förlossningsdepression, genomlevt vaknätter och kolik....
På så sätt är vårt liv mycket fattigare än deras.
Men. Vi har varandra maken och jag. Om vi vill sitta i soffan framför teven och äta middag varje dag
så kan vi göra det om vi vill. Vi kan ta en spontan biokväll, med kort varsel. Vi kan gå ut och gå timslånga promenader på kvällarna. Vi kan strunta i matlistan och äta hämtmat sju dagar i veckan, om vi skulle vilja. Vi kan boka en resa till London i april. Och åka dit. Vi kan sova hela nätterna utan att bli väckta. Om vi skulle vilja sitta uppe en hel natt och kolla på film, så kan vi göra det. Och sen kan vi ta sovmorgon till lunch, bara för att vi vill och kan. Vi har en frihet som inte våra vänner har. Vi har en enorm kärlek för varandra, som vi visar och upplever varje dag.
Vilket är bäst då?? Jag vet att mina vänner är avundsjuka på oss, och gärna vill ha det lite som vi har det. Men de är ju inte beredda att byta bort sina barn. Och vi är ju faktiskt avundsjuka på dem också.
Nu är det så, att vi har inget val. Livet är som det är. Vi har försökt, men det blev inget barn för oss. Vi är för alltid oförklarligt ofrivilligt barnlösa. Det är vi. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Det är inte alltid enkelt. Men, vi har varandra.
Fina, älskade maken min.... Jag är så glad att jag har dig..... <3 <3 <3
Jag lovar dig att alla era vänner som har barn avundas er då och då i hemlighet. Har själv två barn men kan verkligen sakna spontaniteten och möjligheten att göra saker bara för sin egen skull. Ert liv är lika meningsfullt som alla andras, hoppas ni kan njuta av de fördelar ni har. Bara att läsa en tidning med en kopp te - sådana tankar får mig nästan gråtfärdig.
SvaraRaderaTack för en superbra blogg!
Tack för snälla ord! "Superbra blogg..." - nu blir jag nästan generad :)
RaderaDu har så rätt, vårt liv är lika meningsfullt som andras. Men, det händer ganska ofta, att någon säger, att meningen med livet är barnen.... Och då känns det lite i hjärtat. En vacker dag, ska jag fråga de som säger det, om mitt liv är helt meningslöst då.... ;) Bara för att ställa den personen lite mot väggen.... Det är så lätt att säga saker, utan att tänka.
Vi försöker verkligen njuta. Vi har ett litet motto, kan man nästan säga. Vi lever i nuet. :)
Åh, vad jag känner igen det där med att vänner försvinner när livssituationen ändras. För mig har det varit lite tvärtom. Jag har kämpat med IVF i många år och när jag äntligen fick mina efterlängtade barn så var det två av mina närmsta vänner som drog sig undan. De har inte familj själva och verkar inte vilja ha det heller, och sedan jag fick barn har de inte tid för mig längre. Jag älskar att prata om annat än barn med mina vänner och höra vad som händer i deras liv. Barn kan jag ju prata med min sambo om. Men kanske är det jag som blivit tråkig? Trist är det iaf att tappa vänner, oavsett anledning.
SvaraRaderaSamtidigt är det ju så, att alla förändras. Vi kan fortsätta växa, men på olika håll.... Jag hade en tjejkompis som jag umgicks mycket med när jag började gymnasiet, sen läste hon utomlands ett tag, och vi kom i från varandra. Vi har fortfarande haft kontakt, men det är via julkort, ev födelsedagskort, vi har varit på varandras bröllop osv. Men, vi har verkligen växt åt olika håll.... Hon och hennes man bor många mil från mig nu, och har en helt annan livsstil, och prioriterar helt andra saker.... Ibland kan jag sakna det vi hade, men samtidigt är det väl så, att var sak har sin tid....
RaderaEn del tycker att det är jobbigt med barn.... Kan inte riktigt förstå det.... ;) Eller så kan de inte få, men vill inte erkänna det. Jag har en vän, som inte heller har barn. Men hennes man är 17 år äldre än henne, och han hade redan tre barn när de träffades. Jag vet inte om min vän ville ha barn, men han ville i alla fall inte ha fler. Hon valde honom, för att hon älskar honom, säger hon. När vi gick på gymnasiet älskade hon små bebisar, skulle alltid byta blöja och mysa och gosa. Nu får hon såna kräkreflexer när små barn kladdar ner sig när de äter, eller gjort nåt illaluktande i blöjan. Jag tolkar det som hennes försvar, mot att hon inte fått några egna barn. Nu är det försent för henne. Hon är nog lite bitter.
Jag tror inte du blivit tråkig!! Ditt liv har ju blivit så mycket rikare, på många sätt, eller hur? Men, dina barn finns där hela tiden, även om du inte pratar om dem. Du påverkas av dem.
Roligt att höra att du/ni fick barn (flera låter det som), när ni nu kämpade i många år!
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver Hönsamaja, det är som om "alla" vänner har så fullt upp med sina barn och annat så det finns inte tid/ork/vilja att ha vänner utan barn. Jättetrist. Jag förstår att det är sådär när man har barn, att tiden och orken inte räcker till och att man kanske inte heller riktigt vill umgås med folk utan barn. En del som har barn vill kanske inte umgås med barnlösa för att kanske verkar eller är lättare att umgås med andra som har barn.....Jag förstår att man som gravid eller småbarnsförälder vill umgås med andra i samma sits och att man vill prata som det man går igenom men det är svårt att inte känna sig sårad och att man inte riktigt "duger" när man hela tiden blir bortvald på grund av något som man inte kan rå för. Jag inser att jag kanske skulle vara likadan om vi hade barn (bara umgås med andra som har barn) men tråkigt är det och jag känner mig väldigt utanför. Kram
SvaraRaderaJo, visst är det så.... Ibland behöver man vara med såna som är lika som en själv. Men, tänk - då blir det ju ingen utveckling alls!! Om jag träffar och umgås med såna som är olika mig, då kan jag ju lära mig något nytt, få nya impulser.....
RaderaMen, ibland har vi nog inte tid att vårda våra relationer, tror jag....
Jag har många vänner, som jag inte pratar med varje vecka. Men när vi väl träffas, då är det bara att fortsätta där vi slutade sist.... Och det är såna som har barn, men även de som inte har barn.
Kram på dig också!!
åh vännen... jag är gärna din bästis.. känner precis som du, bara vi kan ta tag i detdär med att ses lite oftare.... kramar om dig i massor och hoppas du känner värmen och kärleken från mig till dig <3 från mig i samma stad. ;)
SvaraRadera