Samtal med läkaren.

Nu har det gått många dagar, och jag ber om ursäkt för det. Men vi har varit i mina föräldrars sommarhus, och jag har inte alls haft lust eller möjlighet att skriva där. Jag kan skriva på surfplattan, men det tar sån tid, och är inte kul. Jag behövde landa också.

Vi har haft några fantastiskt sköna och härliga dagar, vilket vi behövde. Bara maken och jag.

Jag kom hem från jobbet i onsdags, och hade ungefär en halvtimme på mig att plocka ner maten i kylväskan, packa ut våra väskor i bilen, slänga sopor och göra i ordning det sista för att kunna vara borta några dagar. Då passar läkaren på att ringa. Lite bra att jag var hemma, det hade varit jobbigt att vara på jobbet, tror jag.

Det är som vi, och läkaren trodde. Hcg halten har minskat på de här fyra dagarna. Inte särskilt mycket, men det har i alla fall minskat. Om det vore en normal graviditet skulle det ha fyrdubblats på fyra dagar. Men jag hade ju fortfarande ingen blödning. Vi bestämde att jag ska komma in till honom på måndag (i morgon). Om jag inte fått en stor blödning (som en rejäl mens, uttryckte han det). Jag frågade om jag ska fortsätta med tabletterna, och det var ett självklart ja till det. Så det har jag gjort.

Jag mår inte alls bra. Ont i magen, som känns så stor, så stor. Fortsatta andra "krämpor" som tröttheten, lite feber, springer på toa hela tiden, ömma bröst osv.

I går lördag, kom lite blod för första gången. Det var brunt, alltså gammalt. Jaha, tänkte jag, nu kommer det då. Men det gjorde det inte. Det blev inte så mycket mer än så. På kvällen kom någon droppe rött blod, alltså färskt. Men jag hade ont i magen hela dagen i går. Idag söndag har det kommit aningens lite brunt, och ungefär lika lite rött blod. Inte alls mycket.

Nu väntar jag bara på att det ska komma igång. Samtidigt funderar jag på det som läkaren sa. Jag trodde jag skulle sluta med medicinen med det samma, vad är det för mening att fortsätta, liksom? Har han ändå något litet hopp kvar, eller??

Vi var så förberedda på det här. Vi har anat hela tiden. Men samtidigt har det känts fel, att tro att det är hopplöst över, innan vi vet att det verkligen är det. Positiva förväntningar, på nåt sätt. Tror man det ska gå dåligt, så går det dåligt. Tror man att det ska gå bra, så går det bra.

Det var nog mest maken som blev ledsen och grät lite, efter samtalet med läkaren. Sen är det jag som får tårar i ögonen av det mest oväntade. Men det beror säkert mycket på gravidhormonerna, att jag reagerar som jag gör. Det har varit så vid de andra fem missfallen också.

Vi funderar mest på den där irriterande frågan, Varför? Känns så onödigt. Vi hade ju gått vidare. Vad skulle det här vara bra för? Vad lärde vi oss av detta?? Som vi inte visst innan.... Jag kan inte se meningen med det. Jag förstår inte. Jag vet att människor med stark gudstro, förklarar att vi små människor kan inte se Guds mening, hans avsikt. Vi förstår inte, vi har inte det förståndet som Gud har.

Men jag skulle ändå bra gärna vilja veta.

Det är för tidigt att gå vidare. Om inte Bubblan kommit igång och ge sig iväg ordentligt på måndag, måste till hjälp. För Bubblan måste ut, om det inte skett nåt mirakel. Jag väljer att tro på mina beräkningar, då jag vet när jag hade mens, sex och jag vet hur jag har känt och mått. Vi har då gått in i vecka 10 nu. Om man fortfarande kan säga så, när vi inte vet om Bubblan lever.

Ibland kommer tankarna, att det är nåt slags straff. Jag hade det för bra. Jag behövde påminnas om min litenhet, att vara ödmjuk och inte ta saker för givet. Men de tankarna blåser oftast förbi ganska snabbt.... Det är inte många som vet om vår situation, hur vi har det. När vi träffade goda vänner i helgen, och får frågan hur det är med oss, så ler man bara lite ansträngt och mumlar nåt om att Livet rullar på alldeles för fort, och visst går det lite upp och lite ner. Men vi säger inte hur mycket upp det går, eller hur långt ner det kan gå. Vi håller masken, utan att försöka ljuga och säga att allt är bra.

Vi får mycket omtanke och kärlek av dem som vet hur vi har det. Och vi är goa vid varandra, maken och jag. Han ser på mig ibland, med så mycket kärlek i blicken, att jag blir alldeles tårögd.... Kärlek.

Vi har ju varandra.

Jag har kommit in på en av utbildningarna jag har sökt till hösten. Det var faktiskt en sten som föll från mitt bröst. Det känns bra. Det mesta är på distans, och jag väljer farten själv. Men nu ska jag tillbaka till mitt gamla jobb, och jobba två dagar i veckan som kommer. Sen har jag kvar en dag i veckan, under tre veckor. Känns osäkert. Det blir så många frågor om framtiden, och hur har jag det nu, och hur mår jag, och ..... Vill helst inte svara, bara komma dit, låtsas att allt är som vanligt, göra mitt jobb, och sen åka hem.

Om nu inte det kommer igång nån blödning, så ska jag träffa läkaren i morgon. Det känns bra, att han vill kolla på mig. Men det betyder att jag få jobba till kl 14, hoppa in i bilen, köra över nio mil, och sen hoppas jag hinner i tid till läkaren. När ska jag få sova middag då?? Men, det löser sig nog.

Nu vet ni. Tack för att ni följt oss, både upp och ner, i den här lite plötsliga och oförväntade händelsen.
Kram!


Tillägg, senare på kvällen:
Nu har blödningen kommit igång, på allvar. Jag blöder riktigt ordentligt. Så nu är väl missfallet ett faktum.