tisdag 16 januari 2018

Livet utan barn.

Det är lite spännande att bygga hus. Ja. Det är det.

Några vet om det, men inte alla. På lång väg alla... I helgen var vi på släktkalas, och fick frågan. Någon hade skvallrat, vem?? Det var bara nära familjen som visste. Och någon mer. Och så på våra jobb. Men de har inga kontakter med våra släktingar. Hur som helst. Bra  att det får vara lite hemligt till, tycker jag. Och ni skvallrar ju inte... hahaha...

Vad jag skulle komma till, var, att när vi berättar att vi ska bygga hus, frågar folk ofta "varför"? Eh. Vadddå?? För att vi vill?? Nä, det räcker inte som svar till dem.

Svarar vi då, att det är bara vi två, vi har inga barn som kommer efter oss som vi behöver spara till, utan det är vi och vi ska leva här och nu och ha det gott och spännande och bra och .... Då blir det tysta. Många säger att det är bra. Att vi är modiga. Att vi gör helt rätt.

Och det är klart vi gör rätt, eller hur?? Vi bygger ett hus för oss, som jag sagt tidigare. För våra behov. För vår lilla familj. Två vuxna och en hund. :)

Vi har varit rätt generösa med att visa ritningarna på huset. Men då börjar alla kommentarer komma. Varför gör ni så och inte så?? Eh, för att det är så här vi vill ha det!! De verkar inte tro att vi har tänkt nånting. Men, om man börjar förklara, jo vi har valt att ge maken ett stort rum som sitt arbetsrum, för han jobbar faktiskt hemifrån. Han har rummet åt norr, för vi vill inte ha sovrummet mot vägen, och så blir det ingen sol där = inte så varmt. Det blir varmt nog ändå av hans datorer. Jahaaa säger oftast folk då. Ja, vi har faktiskt tänkt.

Äsch, jag ska nog inte skriva mer idag. Jag är inte på nån vidare bra humör, märker jag. Jag är visst lite gnällig... hahaha... .Men inte bitter. Inte idag i alla fall.

Kram på er!

onsdag 10 januari 2018

Nytt år. Nya möjligheter.

Jag läser bloggar fortfarande. Flera stycken, som jag har följt länge. Jag letar inga nya. Det har jag inget behov av. Men jag läser andra. Och när jag ändå loggar in, så tänker jag, att jag ska skriva sen. Sen. Sen? Sen! Sen.... :D

Och så skriver jag. Och tänker, att nu kommer jag nog igång igen. Men nädå. Nu har det gått låång tid igen. Ursäkta och förlåt!

Det var nog första nyårsafton, då jag egentligen inte var ledsen. Jag blir nästan alltid det då. Man står där, ska summera året, tänka på allt fint och bra man gjort. Allt roligt man ska göra nästa nya år. Och då tänker jag på allt som vi ville, men som inte blev. Att vi är ensamma nu. Det är bara maken och jag. Det är vi. Men - det är inte så bara!!

Vi har köpt tomt. Vi har bestämt hus. Vi har fått bygglov. Nästa vecka ska vi bestämma köket. Håhåjaja... Samtidigt som det händer mycket, så händer det ingenting... Det känns jäääääättelääääänge tills vi kan flytta in.... Jag har faktiskt inte njutit så mycket av att göra julfint här hemma i år. Nä, sa maken. Du känner väl att det är sista året. Du är redan på plats i det nya. Och så är det nog.

Ja, vi bygger nytt. Vi bygger för oss. Ett hus anpassat efter oss. Vad betyder det? Jo, ingen lekstuga eller sandlåda i trädgården. Inga barnrum. Inga låga hatthyllor, tvättfat eller annat. Men, om vi vill sälja huset om 20 år då? Kan det inte bo någon barnfamilj där då? Jo självklart. Makens arbetsrum blir ju såklart ett bra barnrum. Om man byter tapeter och så. Och gästrummet blir också ett bra barnrum. Två badrum. Vi har inte bestämt om vi vill ha badkar i det ena än. Det rum som vi kommer ha som bibliotek/musikrum/storbildsteverum, kan man mycket väl ha som lekrum. Men, det är inte byggt för det från början. Det är byggt för OSS. Som VI vill ha det. Och för mig är det stor skillnad.

Hoppas ni fått en bra start på nya året!! Jag har börjat lite delvis ett nytt jobb. Jag jobbade i höstas 75%, men har nu gått ned till 50%. Resterande 25 % jobbar jag som kommunikatör, på det stora centrala kontoret. Eller stora och stora. Vi är ca 90 anställda totalt. På min lilla enhet är vi 14 anställda. Men det är lite spännande!! Nu jobbar jag med nya människor, mycket administrativt, men ändå kreativt. Och jag jobbar tillsammans med de som bestämmer ;)

Kramelikram


söndag 19 november 2017

Positivt.

Jag måste bara berätta en sak, som jag tycker är lite positiv, i alla fall.

Tidigare har jag berättat att vi kollat lite på att bygga hus. Och att den ena försäljaren frågade om barn, och vi sa nej (och förklarade, det gör jag alltid). Men ändå, pratade hon om närheten till lekplats, förskola osv.

Vi har nu träffat ett annat husföretag. Vid första träffen frågade även denne försäljare hur många vi var i familjen. Jo det är vi två, och vår lilla hund. Bra så. Vi har sen haft kontakt via mejl och telefon, och även träffats en gång till. Då var vi tillsammans med arkitekten till det hus vi kollar på. Arkitekten har ritat om en del, efter våra önskningar. Inte EN ENDA gång har det varit något problem, eller fråga eller diskussion om vi har barn eller inte. Det gästrum vi planerar är ett gästrum, och inte ett barnrum, eller när barnen kommer hem, eller....

Det känns rätt bra.

Tänk att man ska behöva bli nöjd och glad över att bli behandlad på ett bra sätt. Man skulle kunna tro att det är något självklart....


Kram på er i snöovädret.... :D

söndag 22 oktober 2017

Söndagsfunderingar

En söndag sent i oktober. Hösten kan vara så härlig!! Men inte idag. Det är mörkt ute. Mitt på dagen, och vi måste ha lamporna tända inne! Det regnar ute. Inte så där mycket, men lite grand hela tiden. Fuktigt. Rått. De flesta löven har trillat nu. Bara kala, tomma grenar. Det som jag tycker är tråkigt.

Vi är lediga idag. Båda två. Och inget särskilt på schemat. Skönt. Kunna ta dagen som den kommer! Maken är ute i växthuset och städar ut det sista för hösten. Alltså, typ tvättar av fönstrena på insidan. Nu är det inte klara glasrutor, för det är inte bra i ett växthus. Växterna tål inte fullt solsken hela tiden, utan lite bubbliga rutor är bättre. Vårt växthus är nämligen just det. Ett växthus. Inget uterum med stolar och bord. Nä, här är det fullt med växter!! Så vill vi ha det... :D

Vi vill gärna bygga ett eget hus. Ett hus som är anpassat efter OSS, efter våra behov. Vi har kollat lite, i många år har vi kollat på färdiga hus. Men nu har vi kollat på tomter och ritningar hos alla de hundratals husföretag som finns. Vi bor ju egentligen bra nu. Men, vårt hus och trädgård, kräver en hel del renoveringar snart. Eller, det måste antingen bytas en balk i uterummet, eller så gör vi om hela uterummet så det passar oss som vi vill ha det. Och då kan vi göra om uteplatsen också, den är lite konstig ibland. Och då när vi ändå närmar oss garaget, så bygger vi om det/river och byggger nytt - så det sitter i hop med huset. Och då är vi plötsligt uppe i mycket pengar. Bara uterummet kostar ca 250 000 kr i material (fönster är inte billigt). Och då kanske det är lika bra att bygga allt nytt, från grunden? Då kan vi ju få det precis som vi vill ha det!

Vi hade en säljare här på besök häromdagen. Och ja, hon var säljare. Suck. Vi vill ju kunna ställa frågor, kan man göra si eller så? Ändra på ditten eller datten? Tyvärr kan hon inte reservera nån tomt till oss. Det finns en som är möjlig. Säljaren tyckte nog vi inte behövde ett så stort hus, och föreslog hela tiden mindre. Men, det är väl vårt val?? Om maken behöver ett hyfsat stort arbetsrum för han jobbar mycket hemifrån? Och jag kanske också vill ha ett litet krypin, till mitt skrivbord, och symaskin? Och ett gästrum. Och tänk, ett bibliotek... Det har jag alltid drömt om. Eller i alla fall några väggar där vi kan ha bokhyllorna. Säljaren var mycket medveten om, att det bara är vi två. Inga barn. Och ändå visade hon tydligt ut lekplatsen, och där det planeras en förskola.... Eh. Det struntar vi i. Men, vi är ju inte normen. Och det gör lite ont.

Det är dyrt att bygga hus. Tomt kostar pengar. Men samtidigt, om vi nu bygger ett hus, det är liksom en gång i livet, känner jag. Då måste det ju få bli som VI vill ha det, eller hur? Vi är vuxna, och lever våra liv för fullt. Det kommer bara vara vi två. Vi får inga barn, ingen som kommer efter oss. Varför ska vi inte ta hand om våra pengar och leva bra NU då? Det hjälper ingen att spara pengar på hög. Ett av våra s k motton (som vi fått från kuratorn efter alla missfallen) är just, att vi lever i nuet. Det försöker vi verkligen göra.

Det andra mottot, eller meningen, som vi fick med oss är, att vi har varandra och vi har det bra. Och det säger vi också till varandra rätt ofta. <3

....

Tvära kast nu. Min släkt bjuder in till julkalas. Förr hade vi alltid en söndag då vi träffades och åt julbord ihop. Ofta på ett ställe där vi fick ett  eget rum, och vi kunde umgås, äta och prata. Nu är det ändrat, med fokus på barnen. Det är knytkalas, så att även barnen ska kunna äta maten (!!!). Vi är hemma hos någon, eller hyr någon lokal. Det är lekar för barnen, julklappsutdelning och tomten kommer.

Min erfarenhet (som lärare i många många år) är att barnen idag är lite trötta på allt sånt... De vill vara hemma, och fira jul i lugn och ro. Med egna traditioner. Nu firas det i skolan, med fotbollen, på fritids, med mor- och farföräldrarna, med grannarna och med kompisarna. Och för inte tal om alla Luciatåg... Jag tror det är bekvämt för oss vuxna att göra ett litet knytkalas. Jag tycker inte om det. Det passar inte mig, eller oss, alls. Så vi struntar i att gå. Men, kan man verkligen det? Ja, kära Hönsamaja. Det kan man!!! Man kan välja bort sånt som gör en ledsen. Som som förminskar dig. Och, vi har varandra, och vi har det bra.

Jag har tidigare skrivit om julen, och hur tungt det kan vara. Just för att en del säger att det är BARNENS högtid. Struntsnack! Jag kan väl också njuta av julen??

Ja, ja. Lite funderingar en söndag i oktober. I höstrusket. Nu kanske jag ska fixa lite lunch till oss? Eftersom maken är ute och jobbar, så känns det som om lunchen hamnar på mig i dag.... Eller så sitter jag kvar här i soffan lite till.... Framför brasan.... Och vovven jämte mig.... Mys!

Ta hand om varandra!!

måndag 11 september 2017

Förlåt.

Okej. Förlåt för att jag inte skrivit något på så otroligt länge. Det längsta uppehållet som jag har haft i bloggen, tror jag. Det var inte meningen. Förlåt!

Jag har nog tappat de få stackars läsarna jag hade.... Fast ni var (är?) rätt många i alla fall...

Våren gick, och sommaren kom och gick. Och hösten kom. Fullt upp hela tiden. Jag tog min examen i juni. Jag läste på deltid i två år (50%), något som brukar ta 2,5 år på heltid.... ;) Men mycket hade jag nytta av att ha lärt mig tidigare. Och sen var jag flitig, och ambitiös och ivrig. Jag VILLE bli klar i juni. Samtidigt var det ett blandad känsla, när jag väl var klar. Jag tänkte ungefär: "Oj då, det gick?!"

Så en vecka i början av juni var vi i London. Vi brukar åka dit varje år, men mer på hösten eller våren. Nu ville vi ha lite varmare, tänkte vi. Jaså? Det hade inte varit så varmt i London sen 1977, vi hade 34 grader varmt.... Om man är på stranden eller vid en pool är det helt okej, men inte i en storstad.... I hotell utan aircondition....

Sen jobbade vi några veckor, och så var vi lediga fyra veckor tillsammans. Då passade jag på att kidnappa min man!! Han fick ett "brev" kvällen innan, där det stod att vi skulle åka kl 6.45 nästa morgon, vara borta tre dagar - packa snygga och lite sköna kläder!! Vi åkte buss och tåg, och hamnade i Malmö, och var en dag i Köpenhamn. Riktigt trevligt - och han blev nöjd och överraskad!!

Vi har varit en del i svärmors sommarstuga, och så på Öland förstås. Härligt med sommar!! Även om vi nog väntat lite efter den där riktiga värmen.... Alltså sommarkvällarna? Har vi suttit ute och njutit nåt...? Nja, inte så mycket som vi brukar, tyvärr....

Vi hade sparat en veckas resa till i slutet på augusti. Vi tog bilen och körde ner i Europa. Vi var på Formel 1 i Belgien, en dröm för oss båda. Sen blev det turistande och öl-botaniserande resten av tiden.... En otroligt härlig och underbar resa!! Vi har så kul ihop, min man och jag!! Få äta ute, dricka och äta gott, bli lite bortskämd.... Pyssla om lite.... <3 Vi behöver det.

Nu är hösten här, känns det verkligen som!! Jobb och jobb igen. Jag jobbar nu 75% fram till jul, sen får vi se. Så "mycket" har jag inte jobbat på många många år känns det som.... När vi började med ivf'n jobbade jag 75% (har ju med mig en sjukersättning på 25% pga hjärntumörer). När det var jobbigt med IVF och det till slut inte gick som vi ville, pausade jag lite och jobbade då 50%. Och till slut sa jag upp mig. Och så började jag läsa, och då jobbade jag ju redan 50% på nya stället. Så egentligen har jag ja haft mycket mer nu.... Men det har varit så oerhört roligt!!!

Barnlängtan då?? Jodå, den finns kvar. Jag har väl kommit till insikt med att den aldrig försvinner. Men jag kan hålla den under kontroll.... Min syster har en ljuvlig liten ettåring, och vi har umgåtts jättemycket under våren och sommaren. Min syster släpper inte riktigt in mig.... Jag har inte fått byta blöja, t ex :D :D :D. Min svägerska och min bror lämnade med glädje över sina tre barn! Men min syster har sin dotter väldigt nära sig själv.... Det var riktigt tufft för henne som mamma att lämna på förskolan.... ;) Och där kan jag som pedagog och med en massa erfarenhet från förskola och förskola inte säga nånting!! För jag har ju inget eget barn..... Men det skulle min syster aldrig säga. Men det är ändå så på nåt vis. Jag hade så gärna velat bli gudmor till denna lilla tjejen, men det blev inte så. Jag skrev en sång till henne, som jag sjöng på dopet i stället.

Jaha. Ledig dag idag. Har klippt häcken. Sen var jag trött.... Hahahaha!! Är man ledig en helg, då vilar man, för det är ju i alla fall helg. Är man ledig en veckodag, då arbetar man och gör en massa olika saker.... Lite dumt.

Tack för att du läser!! Jag tittar ju in här ganska ofta, och försöker svara på era kommentarer - så kommentera gärna!!

Lev väl!!

måndag 27 mars 2017

Vårstress

Alltså, jag vet att det var riktigt länge sen jag skrev nu. Men. Ja, vad ska man säga? Livet går vidare?

Det gör ju det. Livet. Går vidare alltså. Men samtidigt är jag inte klar med vissa saker. I helgen var vi på ett syskonbarns dop. Tungt. Eller.... Otroligt roligt och barnet var glatt och skrattade och busade typ hela tiden. Det var ett otroligt vackert och fint dop. Roligt dop. Men, så finns den där lilla lilla taggen i hjärtat kvar. Jag sjöng. "Handens fem fingrar" av Peter Le Marc, men så som Lisa Nilsson gör den. Texten är otroligt vacker. Men jag sjöng "... du är mitt kött och blod...." och såna saker. Jag kommer aldrig få något efter mig. Få någon som för mitt kött och blod vidare. Mitt arv. Mina gener. Och det känns fortfarande tungt vissa stunder.

Nåväl. Det är fullt ös på skolan. Jag har så mycket att göra, och stressar, och mina axlar sitter uppe vid öronen nu. När jag äntligen och till slut kom i väg till min massage, fick jag lite skäll för att jag väntat så länge. Men jag hinner ju inte! Jag har en låsning på vänster sida vid nacken. Dumt. Inte undra på att jag är stel, har ont och vaknar med huvudvärk. Så nu ska jag kolla om sjukgymnaster kan hjälpa mig. Man behöver inte remiss längre, utan kan ringa och beställa själv. Tänkte kolla det.

Det är bra när jag får mycket att göra. För då får jag mycket gjort.  Så funkar jag. Men, nu har jag alldeles för mycket. Det har gått för långt. Jag blir istället sittande passiv, och det händer ingenting. Det är väldans dumt. Helgen som kommer är vi hemma och är lediga. Sen är det något var enda helg till midsommar.... Någon helg jobbar jag, vi ska till Stockholm, jag ska iväg med skolan, jag ska iväg med kören.... Jag behöver lite lugn och ro. Jag behöver få andas. Så jag måste hitta några andra stunder, då jag faktiskt är lite ledig. Lite ensam. Får andas lite.

Det kommer ordna sig. Det är bara lite motigt innan jag hittat vägen dit, jag måste gå.

Och så är det vår ute. Massor av nya "måsten". Plantera blommor i krukor på trappan och på baksidan, penséer och påskliljor. Men än så länge är det minusgrader på natten, så jag vill vänta någon vecka till. Sopa garageuppfarten och trottoaren, för snart kommer sopmaskinen på gatan. Och när den har varit ska jag putsa fönstrena (ingen idé innan, den dammar så gräsligt). Klippa häcken på framsidan (ska göras på vårvintern, och det kommer redan knoppar - aaaahhh.....). Det är egentligen väldigt roligt, och rogivande att pyssla med huset, eller framför allt med trädgården. Men just nu känns det som ett tvång. Ett påhäng. Kanske blir roligare sen, när det lugnar ner sig lite igen....?

Nähä. Det är min pluggdag idag. Och jag är sen i starten, den där sommartiden ställer till det för mig....

Ha det gott, ni trogna som läser!

söndag 15 januari 2017

Nytt år. Januari. Vinter. Kallt. Oxveckorna.

Men lite mer energi, det blir ljusare ute för varje dag. Snön lyser upp det! Ny termin, nya lektioner. Nytt schema även på jobbet.

Ja, det känns rätt okej.

Vi har klarat av jul och nyår. Jag kan inte säga annat än att julen var bra. Det blev julklappar och julmat. Vi hade gran inne, det funkade med vår valp. Hon drack vatten en gång, sen var det bra. Även om hon var lite intresserad.  Men vi hade ingen tomte. Och jag fick inte gå min lilla vanliga runda med syskonbarnen.... Vi firade inte julen med dem. Vi var hos makens mamma. Där är ingen rädd eller allergisk. Och inga småbarn. Det gick bra, fast lite konstigt var det.

Nyår gick också bra. Maken har "alltid" firat med samma kompisgäng. Och jag kom med in i det gänget. För några år sen försvann en av kompisarna, hans nya fru passade inte riktigt in. Förra året blev vi liksom aldrig bjudna.... Jag skulle sjunga på en vigsel på sen eftermiddag/tidig kväll, och då tyckte våra vänner att det var bättre vi stannade hemma. ...? Eh. Ja. Så det gjorde vi. I år frågade vi hur vi skulle göra, om det var okej att ta med vår valp osv. Och nu var vi välkomna ;) Och det gick jättebra med valpen. Hon var lite orolig, eftersom det var en ny plats, och nya människor. Vi var ju bara åtta, så vi var ju inte så många. Hon brydde sig inte ett dugg om fyrverkerier och smällare. När det höll på som mest, satt hon full fokuserad framför akvariet. Ljuset var släckt och vi hade hängt en handduk över. Så hon såg inte den stora guldfisken. Men, hon tyckte nog det var bäst att kolla hela tiden, för säkerhets skull.... <3


Jag har haft jullov, och det var skönt och välbehövligt. Förra veckan körde det ihop sig, så jag åkte aldrig till skolan. Men nu är jag klar/håller på med läxorna, så jag ska åka dit nu i veckan som kommer.

Jag bråkar lite med mina sjukhus. Jag har nämligen ont. Alldeles för ont för att det ska vara som vanligt. Och foten är värst. Surfoten. Tycker inte om den. Men, jag har fått tider till min bra läkare, så jag får väl vänta och se.... Ett par veckor kvar bara....

Min syster som fick barn har varit iväg i en månad, nästan. Utomlands. Hos hennes mans äldsta dotter. Och vi har haft tät kontakt på Messenger hela tiden. Jag har skickat foton på jul och vinter i Sverige. Hon har skickat foton på dem, och på vad de har gjort. Det känns som om vår relation är mycket  mycket bättre nu. Ska jag vara ärlig är den bättre än på många år. Men jag har gjort en reflektion. Hon skickar bilder på sitt barn. Jag skickar bilder på vår hund. Och vår hund är ingen ersättning för ett barn. Hund hade vi säkert haft ändå, det vet vi. Men, det känns som en jämförelse. Konstigt......

Relationen till mina föräldrar är bra, men inte som den varit förr om åren. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men något är det. Kanske har jag lämnat hemmet nu, för min make? Hahahha.... Nä jag bara skojar.

Idag fick jag en lugn, ensam förmiddag. Fick tid till mina läxor och min skola. SÅÅÅ bra!! Sen gjorde jag god lunch, och så gick vi ut en längre promenad i solen. Härligt med bara 3-4 minusgrader, och strålande sol. Vår lilla vovve ville faktiskt gå också! Fast det var halt. Gångvägarna är oftast lite grusade, men ibland går vi en bit på gatorna, i villaområdet. Då är det bara is.... Men det var en skön promenad i alla fall.

I hela december har vi slarvat med maten. Eller, vi har ju ätit. Men bara gott. Utan att tänka på nyttighet eller kalorier.... Vi har ätit massor av skumtomtar. Smällt i oss flera chokladkartonger. Glögg och pepparkakor. God mat. Alltså, inga hämningar. Men, på trettondagen var vi på sista kalaset. Makens moster fyllde år = julmat, efterrätt, massor av kakor  och tårta, samt godis, godis, godis. Innan det kalaset var avklarat var  det inte lönt att göra något. Men NU kör vi! I alla fall jag. Jag använder mig av Viktklubb på nätet. Det har hjälpt mig förut. Passar mig så bra. Första veckan avklarad, och det har gått så mycket bättre än jag trodde. Suget finns där ibland, självklart. Men, det har räckt med någon frukt, kaffe eller te. Eller att jag distraherar mig och gör något så jag glömmer bort suget.

Hoppas verkligen jag klarar hela våren..... och lite till. Det är fortfarande många kilon som kom i samband med IVF'erna. Suck. Nu ska de äntligen bort!!

Hoppas ni har det bra.... :)