tisdag 12 juni 2018

Nya bekantskaper, berätta igen.

Att det ska vara så himla svårt att fatta...

Jag har en ny frisör. Igen. Jag gick hos samma tjej i 12-15 år, men sen slutade hon. Vart tar man vägen då?? En annan tjej på samma salong flyttade till en annan salong. Jag följde med henne. Nu har hon också slutat. Alltså är jag utan frisör igen!

Min frisör är för mig väldigt personlig. Min goa frisör som jag hade så länge, hon visste ALLT! Hon förstod varför mitt hår var så risigt, när jag åt alla hormonerna mm under IVF-tiden. Hon visste, förklarade och accepterade.

Och idag klippte jag mig hos en ny tjej. Och jag måste förklara allt. För vad pratar man om? Jo, barnen. Skolavslutningen. Sommarlov. Jag var tydlig. Jag sa, som jag brukar, att vi är oförklarligt ofrivilligt barnlösa, och lite om vad som menas med det. Jaha. Hon lyssnade, men jag tror inte hon tog in det. För vi fortsatte prata om... ja, barn. "Jaså du jobbar som musiker, jag tänk när mina barn var små, vi gick på babysång och så roligt det var, tänk var barn är musikaliska och rör sig till musiken snabbt, har du också upplev det?" osv osv.

Ja, ja. Det blir nog bra så småningom.

Jag har inte gjort något mer i dag, än varit hos frissan. Min moster tittade in en sväng på förmiddagen, och det var trevligt. Lite kaffe och prat. Sen åt jag lunch. Sov en halvtimma i soffan. Skönt. Nu är det eftermiddag, snart dags att börja med middagen....!  Idag ska jag göra ost- och skinkpaj. Gott, tycker jag. Och bra för det blir matlådor av det. Egentligen skulle vi haft lax idag, men den var slut i affären i går. Mycket som var slut. Inga citroner, ingen pommes stripes, ingen glass.... Allt var billigt denna veckan, men man blir lite irriterad när de annonserar om det,  och så har de det inte. Nåja, får bli lax en annan dag.

Lite skönt att den värsta värmen lagt sig. Så många dagar med så mycket värme är för mycket. Jag tycker ju 25 grader är lagom. Och 30 är för mycket. Men så mycket regn har vi inte fått. Det är visst lokalt, för inte så långt härifrån hade de fått ordentliga skurar. Det kanske kommer till oss också.

Nähä. Middag var det.

Ha det gott,

onsdag 30 maj 2018

Vi har satt en punkt.

När allt var som rörigast, mest och stressigast fick jag ett telefonsamtal. Jag var ledig, vi var och tittade på ny bil. Då började mobilen ringa, det gällde ett jobb jag skulle göra om tre veckor. Jag ville inte svara, inte koppla på jobbet. Fyra dagars ledigt är så gött att få vara just ledig.... Men telefonen ringde, och sen började hon messa. Det hände ett par saker till, så när vi kom hem, bröt jag ihop. Det blev för mycket. Jag jobbar hårt för att inte låta stressen ta över... Men ibland motarbetas jag...

Det här andra telefonsamtalet var från en socialtjänst. Vi anmälde oss till dem för 4-5 år sen, men inget har hänt. Nu hade de bytt personal, och undrade om vi var intresserade. Sen började hon fråga ut mig, om vilka vi är, vad vi jobbar med, tycker om, vad vill vi och vad tycker vi osv. Jag blev helt ställd. Jag måste prata med min man, sa jag. Men det fick jag knappt. Men nu har vi pratat, och jag har mejlat till henne och sagt att vi inte längre är intresserade. Det var så rörigt och jobbigt med socialtjänsten flera gånger, att vi inte tror vi orkar med en runda till.

Så. Nu är det slut på familjehemsplaceringar. Det blir inga barn hos oss. Aldrig nånsin. Så är det. Punkt.


- - - - - - - -

Men. Det känns rätt okej.

- - - - - - - -


På tal om något helt annat, så tar den här konstiga värmen snart kål på mig. Vad är det för fel på världen???? Så här ska det inte vara. Märkligt.

Kram på er....

måndag 21 maj 2018

Om att vara oförklarligt ofrivilligt barnlös. Fast för alltid.

Min man och jag är oförklarligt ofrivilligt barnlösa. Och vi kommer alltid att vara det. Det vet vi, och har vetat ett tag. Vi har verkligen försökt, men det går inte. Så är det med det, på nåt sätt.

För mig har det blivit mer och mer viktigt att tala om, att alla historier inte slutar bra. De slutar inte lyckligt. De slutar inte med att barnet kommer. Eller barnen.

Vi fick inget lyckligt slut. Men, vänta nu!! Är vi inte lyckliga nu då? Lever inte vi ett bra liv??

Joooo!!! Vi är lyckliga!! Vi har det bra!! Och vi trivs med livet!!! Absolut är det så!!

Men jag tror det är viktigt att tala om vi finns. Vi som inte fått det lyckliga slutet. Vi som hade "allt", utom ett barn.... NÄ nu var jag liiiite ironisk. :) Det är fortfarande viktigt att tala om att vi finns!!

Vi finns. Vi lever. Och vi har det trots allt bra!!

Så, när du pratar om att du är ofrivilligt barnlös (för det gör du väl???), glöm då inte att prata om oss som är det för alltid.

Kram på er i solskenet!!

tisdag 8 maj 2018

Maj och försommar.

 Idag är det helt galet varmt. Det är 28 grader. Men, hallåååå!! Det är bara början av maj än! Men det är alldeles underbart ute!!

Vår lilla sömntuta till hund, vill gärna ha sovmorgon. Idag tänkte jag överrumpla henne lite. Vi gick iväg kl 9, och gick i en hel timme. Hon brukar inte vilja gå ensam med nån av oss. Vi ska vara båda. Då har hon hela sin lilla flock samlad, eller nåt. Men nu gick vi. Jag hade kortärmat, och shorts. Solen strålade från en alldeles klar himmel, och runt om oss sjöng och spelade fåglarna precis hela tiden. Så ljuvligt!! Och vi gick där, kollade in blommorna, bladen på träden, allt som växer och gror...

Vi går alltid förbi nya huset. Eller, det är ju bara en tomt än. Men det börjar komma upp fler hus hela tiden. Spännande! Igår var vi på byggmöte, hos kommunen. Tänk, man får lära sig nya saker hela tiden :)

Jag har pratat med en kvinna, som har hund. Hon och hennes man har precis flyttat in i nya området. Vad jag sett har de inga barn. Annars är det barn i rätt många hus. Och idag pratade jag med en tjej, som flyttar in till jul, hon hade mage... Men det gör mig inte så mycket. Vi bygger ju för OSS.

I dag har jag ledig dag. Men ska ändå iväg och jobba ikväll. Jag ska vara med på ett möte... Vet inte riktigt vad som förväntas av mig, men det är spännande att få vara med och berätta om vad jag gör.

Njuter ni nu? Försök ta en paus, andas djupt och bara var en liten stund.... :)

tisdag 17 april 2018

Tisdagar är bra dagar.

Tisdagar är bra dagar. Ja, oftast. I morse kräktes min mans hund i min säng. Sen var hon rätt ynklig och liten ett tag, ville gosa, bli kliad på halsen. Min lilla gosegris. (Ni märkte skillnaden i ägande där va...? Hahahaha).

Nåväl, nu är sängkläderna tvättade. Och jag har varit och veckohandlat, städat bilen invändigt (inkl tvätt av bilmattor). Hur kan det bli så mycket grus och småsten inne i bilen?? Usch. Nu är den i alla fall ren på insidan. Ett tag. :) Den ska bli ren på utsidan också!

Och att jag klarade detta är ett mirakel. Och typ det enda jag gör idag. Min rygg är ett helvete. Inte bara ryggen, det är hela bäckenet och höfterna. Antingen är det nya tumörer som spökar, eller så är det ett akut diskbråck. Eller nåt annat. Och inte får jag kontakt med sjukvården heller. Den där fantastiska jättebraiga sjukvården vi har i Sverige. Jo. Ibland så. Men nu har jag haft svårt att få hjälp. Till slut hamnar jag hos en jättegullig läkare på vårdcentralen. Hon bara skakar på huvudet, när hon läser min journal. Hon tittar på mig, och undrar vad HON skulle klara bättre än alla läkare på onkologen och ortopeden...? Ja du. Säg det. Men ett bra jobb gjorde hon. Hon undersökte mig, och skrämde mig lite. Men hon fixade tid till bästa läkaren, och så tre undersökningar på det. Nu hoppas jag få veta, och till och med få lite lindring snart!

En gång var jag med i radio och pratade om vår oförklarliga ofrivilliga barnlöshet. Jag berättade för min mamma innan. Inte för att fråga OM, utan för att tala om ATT jag skulle vara med. Hon har inte kommenterat det sen. Deras granne hade hört mig och berömde mig och skickade kramar och hälsningar, via min mamma. Men hon har inte sagt nåt själv. Hon som brukar lyssna på radio, inte har svårt att hitta program och lyssna på i efterhand. Jag tar inte upp det själv. Jag har min man. Det är vi två. Vi har varandra, och vi har det bra. <3

Huset då, undrar ni. Ja nu händer då ingenting för oss. Vi har gjort typ sju miljarder val. Nu ska det förhandlas med underleverantörer, och så småningom bygga ihop huset på fabrik. Till sommaren kommer det resas, och sen behöver de ett halvår på sig att göra klart insidan. Väggar, typ. Måla, tapetsera och sånt. Vi har ännu inte valt kakel, klinkers, färg eller tapeter. Vi lugnar oss lite med det. Huset vi bor i kommer läggas ut till försäljning. Men inte riktigt än. Vi har pratat med mäklaren några gånger redan. Han har flera som skulle kunna vara intresserade, och han har fått vår tillåtelse att prata om huset. Kan vi få till en s k tyst försäljning blir vi bara nöjda. Då läggs inte huset ut till allmän visning, utan vi visar för några som är intresserade. Vi säger det pris vi vill ha, och får vi det så slår vi till. Enkelt uttryckt. Det vore lite skönt att slippa hemnet faktiskt.... Alla ska liksom tittar runt och bedöma vårt hus...

Nu ska jag vila i soffan en stund. Hittar nog nåt att kolla på teve. Tänk när jag var barn, två tevekanaler, och dagtid var det bara s k skolteve och utbildning. Nu finns ALLT när som helst typ.

Njut lite i vårsolen nu, det är ju HÄRLIGT ute!!

kram...

tisdag 3 april 2018

Var är våren?

Oj, så där väldans aktiv blev jag ju inte på bloggen... Jag kände det som om jag var på gång, och ville skriva mer igen. Men, vips så gick det några månader igen... Så var det inte tänkt!

Vad händer hos mig då? Jo, alldeles för mycket. Och allt ska hända på en gång. Varför säger jag då JA till allt? Det undrar jag verkligen. På tio dagar har jag fått tre rätt stora förfrågningar, och sagt ja till alla tre. Men, varför?? Hallåååååå??? Hade jag inte redan tillräckligt? Min älskade man suckar. Och det gör nästan jag också. Men jag blir väl så oerhört smickrad över att någon frågar efter mig, eller efter mina kunskaper. Och det är bara roliga saker!

Tyvärr har jag åkt på ett stort smärtskov. Eller vad jag ska kalla det. Jag har ju problem med mitt skelett, och ibland får jag värk. I december hade jag en lång period med värk i ryggen, höfterna, bäckenet och ner i ena benet, knät och fotleden. Inte så konstigt, men det höll i sig länge. Sen försvann det, och det är väl så det ska vara. Nu kom det tillbaka i förrgår. Pang bom, och ONT som tusan. Mycket värre än förut. Alvedon hjälper inte alls, och när jag till natten tar mina älskade reserver, Morfinet, så hjälper inte det heller. Om jag rör mig lite lagom känns det ändå rätt okej. Sitta still är inte bra, eller ligga. Så natten är ett helvete. Idag är jag ledig, så jag kan göra precis som jag vill, ta det lite lugnt. Men i morgon måste jag jobba. Det värsta blir nog att ta sig in i bilen och sen köra till jobbet. Jag tror att det kommer funka bra på jobbet. I morgon är det bara skrivbordstjänst, så det är inga problem. Då kan jag röra mig lite lagom mycket.

Nåväl. Vi har överlevt påsken också. Och påsken, är nästan som julen, barnens högtid. Känner ni igen det? Det är påskakärringar, påskharar, leta påskgodis och leka påsklekar.  Vi firar lite lagom påsk. Jag jobbade bara annandagen, med en stor konsert. Allt gick bra, men jag hade ju laddat för den länge, och verkligen slitit med den. Nu hämtar jag andan ett par dagar, innan nästa konsertprojekt. Men det är ju så roligt! Jag njuter verkligen av mitt jobb!! Det är mer än vad jag kunde säga förut, innan jag bytte karriär helt.

Huset då? Jo, det händer saker nästan hela tiden. Jag tycker så klart att det går alldeles för sakta. Vi har fått ett inflyttningsdatum, eller rättare en vecka. Och det är inte förrän i februari. Jag menar, hur långt är det inte dit??? Jag längtar nåt så oerhört!

Vi bygger ett hus för oss. Och bara till oss. I detta hus finns inga färdiga rum, utan vi skapar det vi vill ha. När man flyttar in i ett hus, som någon annan byggt och bott i, är det annorlunda. I vårt nya hus finns inga rum med barntapeter. Det finns inga låga klädhängare i hallen, det finns ingen lekstuga på tomten, osv osv osv.  Men, vi bygger så att det skulle kunna flytta in en familj med barn, efter oss, när vi inte vill bo där längre. Vi har vårt sovrum, mycket större än nu. Efter våra behov! Med garderober och klädkammare. Vi gör ett arbetsrum till maken, lite större än det han har nu. Han jobbar nämligen hemifrån den största delen av sin tid. Det är viktigt att han har ett bra rum då, att han har en bra arbetsmiljö och allt det där. Detta rum skulle man kunna göra om till ett barnrum, om man vill. Vi gör också ett gästrum. Detta rum kan man också göra om till ett barnrum om man vill. Men dessa två rum inreder vi inte med rosa eller ljusblått, vi bygger inte in barn i huset helt enkelt.

Det låter kanske konstigt, men för oss är det viktigt. Huset är för oss, och är skapat efter oss, och våra behov! Vi har även lagt till en altandörr från sovrummet. Detta för att jag enkelt vill kunna skaka och vädra sängkläderna. Vi har ju en liten hund, som är oerhört allergisk mot bl a kvalster. Hon sover hos oss i sängen, vilken ju naturligtvis inte är bra. Därför tvättar vi sängkläder varje vecka, och vädrar helst varje dag. Nu kan vi göra det lite enklare för oss!

En släkting till oss väntar sitt tredje barn. De har inte berättat för oss. Vad tror de? Att vi/jag ska bli skogstokig och börja skrika och slåss? Hur tänker de dölja detta? Ska barnet bara dyka upp en vacker dag, utan kommentarer? Eller ska de för alltid dölja barnet för oss? Jag blir inte klok på hur folk tänker. Vi är väl alla olika, men vi - min man och jag - tycker det är bättre att vi får veta. Precis som alla andra. Varför skulle det vara någon skillnad??

Ja, ja. Hoppas det blir lite mer skrivet nu. Nä, jag ska inte lova något, för jag har så oerhört mycket  att göra. Kanske lugnar det ner sig lite i juni? Hoppas det.

Kram på er!

fredag 26 januari 2018

Aktivitet på bloggen.

Nu har jag blivit mer aktiv på bloggen igen. Men det känns ovant, konstigt. Blogga? Jag?? Ja, Hönsamaja, det är faktiskt det du gör! :)

Det händer mycket till vårt hus just nu. I helgen bestämde vi vitvaror till köket. Naturligtvis inte standard, utan tillval.... = dyrare. Och diskmaskinen blir en helt annan, = ännu dyrare. Men, då blir det som vi vill ha det. Vi ska ju inte göra något som vi inte vill ha!! Och vi har räknat med dyrare just på köket.

Här om dagen var vi köksbutiken, och bestämde köksinredningen. Oj oj oj. Det tog 3,5 timmar, men nu är det klart. Ja, inte kakel. Men resten. Och där är vi olika, maken och jag. Jag tar snabba beslut. Ångrar mig sällan. Han måste fundera. Vända och vrida. Grubbla lite. Så det här var jättejobbiga 3,5 timmar för honom! <3 JAG var ju trött efteråt, så han måste varit helt slut!!

Vi har också bestämt en massa andra saker; inredning i badrum (dock inte kakel och golv), färg på tak, färg på takrännor (och massa andra saker på taket), golv, fönster (utsidan, insidan, fönsterhylla), garderober, blandare till köket - tvättrum - badrummen, dörrar inne och dörrar ute, handtag till dörrar inne och dörrar ute.... :) Ja, säkert mycket mer som jag inte kommer ihåg nu.

Men - det är många beslut.

Jag tycker ju det är roligt, och det tycker maken också. Men, det är för många beslut för honom. Det är liksom inte "hans grej", om ni fattar. Men vi gör det här tillsammans. Verkligen - allt är tillsammans. Och det tror jag är viktigt för vårt äktenskap. Vi är inte bara man och hustru, vi är vänner också. Bästa vänner!

Vi har andra vänner som åker till fjällen och åker skidor. Och lägger upp foton och filmer på sociala medier hur lyckliga och glada de är. Hela familjen. Barnen skrattar och njuter av skidor och snö. Och jag bara tänker, oj oj oj, vad skönt att vi slipper DEN stressen i alla fall. Idag måste ju barnen erbjudas ALLT. De måste få pröva att åka skidor, utför och på längden. De måste åka skridskor. Åka i pulkabacken. Åka spark. Vinterfiska på isen. Grilla korv ute i snön. Ja, visst är det roliga saker!! Det tycker jag, absolut. Men, för mig skulle det vara en stress, att se till att mitt/mina barn skulle få med sig allt det där, i livets ryggsäck. Ärligt talat, det är inget jag behöver. Det klarar jag mig utan.

 Nu VET jag, med hela min kropp och  själ och förstånd, att det är så mycket, mycket mer, att ha barn. Och jag vill nog fortfarande ha barn. Ha någon som kommer efter mig. Men. Nu vet vi, att det inte kommer bli så. Då får man ju gilla läget!! Kanske är detta ett försvar?? Jag vet inte. Bara en liten fundering jag fick. Och snälla, lägg inte in för mycket i detta nu. Se det som en räddningsplanka som jag desperat sträcker mig efter... Inte som ett inlägg i nån debatt!! :) Och detta är bara mina egna små tankar. Jag vill inte provocera någon.

En annan sak som är bra med att inte ha barn (finns det saker som är bra med att inte ha barn????), är att jag kan fokusera på jobbet. Utan dåligt samvete för barnen. ;) Nu raljerar jag lite igen. Men, det finns ett korn av sanning i detta. Jag tycker ju, att om man har barn, ska man ta hand om dem också. Då menar jag inte att jag skulle sluta jobba, och bara vara med mina barn. Nä. Men, kanske inte fokusera mer på jobbet än på dem.

Nu har jag bytt jobb, jag gjorde en rejäl karriärsväng, för snart tre år sen. Nu har jag girat lite igen. Men bara 25% av min tid. Men ååååå vad roligt det är !!!!! Jag träffar andra människor, sitter med där det bestäms saker, jag lär mig nya saker! Jag älskar det!! Och jag behöver den utmaningen.

Det nya jobbet tar inte heller mer tid från min familj. Alltså maken och hunden. (Vi är en familj). För när jag är ledig, då är jag ledig. Det var jag aldrig förr. Som lärare/musiklärare har man förtroendetid, 10,5 tim varje vecka. Den ska du göra hemma. Sen har jag pluggat en massa, större delen av mitt liv. På fritiden. Då är man heller aldrig ledig. NU är jag ledig. Och det är såååå skönt!! Idag åkte jag hem vid lunch, och kände att jag inte ska jobba igen förrän kl 8 på måndag morgon!! Och det är bra. För MIG och för min FAMILJ.

Vi går mycket med vår hund. Och det är bra för min hälsa. Tänker på vikten då. Det pratas sällan om alla de kilon man plockar på sig vid IVF. Jag plockade på mig mycket. Alla hormoner. Och sex missfall kräver tröstätande. Ja, för jag tröstäter nog. Och belönar med mat. Eller godis eller annat kaloririkt. Och det är dumt. Det är TÄNKET jag måste ändra på. Så nu kämpar jag på igen. Första veckan -1,2 kg. Inte så mycket, jag har rasat mer första veckan, tidigare. Men det är mer än ett kilo, så det är jag mycket nöjd med. Och då äter vi gott, och njuter också! Fredag kväll och lördag kväll är fortfarande lite speciell så där. Det blir alltid glass på fredag kväll. Vår egen specialitet. Vi äter sällan godis, och aldrig chips, typ. Jag som älskar godis. Smågodis - plockgodis, eller vad man vill kalla det. Man jag kan låta bli. Om jag bestämmer mig för det. (men det är inte enkelt alltid).

Ja, det var lite fredagsprat från mig. Ta det för vad det är, lite småprat, lite babblande. Jag sitter här och vi ska snart börja laga lite mat tillsammans. Så jag är inte hur seriös som helst i mina tankar (=inga drev i debatten nu, tack).

Hoppas ni får en trevlig helg!!