Tisdagar är bra dagar. Ja, oftast. I morse kräktes min mans hund i min säng. Sen var hon rätt ynklig och liten ett tag, ville gosa, bli kliad på halsen. Min lilla gosegris. (Ni märkte skillnaden i ägande där va...? Hahahaha).
Nåväl, nu är sängkläderna tvättade. Och jag har varit och veckohandlat, städat bilen invändigt (inkl tvätt av bilmattor). Hur kan det bli så mycket grus och småsten inne i bilen?? Usch. Nu är den i alla fall ren på insidan. Ett tag. :) Den ska bli ren på utsidan också!
Och att jag klarade detta är ett mirakel. Och typ det enda jag gör idag. Min rygg är ett helvete. Inte bara ryggen, det är hela bäckenet och höfterna. Antingen är det nya tumörer som spökar, eller så är det ett akut diskbråck. Eller nåt annat. Och inte får jag kontakt med sjukvården heller. Den där fantastiska jättebraiga sjukvården vi har i Sverige. Jo. Ibland så. Men nu har jag haft svårt att få hjälp. Till slut hamnar jag hos en jättegullig läkare på vårdcentralen. Hon bara skakar på huvudet, när hon läser min journal. Hon tittar på mig, och undrar vad HON skulle klara bättre än alla läkare på onkologen och ortopeden...? Ja du. Säg det. Men ett bra jobb gjorde hon. Hon undersökte mig, och skrämde mig lite. Men hon fixade tid till bästa läkaren, och så tre undersökningar på det. Nu hoppas jag få veta, och till och med få lite lindring snart!
En gång var jag med i radio och pratade om vår oförklarliga ofrivilliga barnlöshet. Jag berättade för min mamma innan. Inte för att fråga OM, utan för att tala om ATT jag skulle vara med. Hon har inte kommenterat det sen. Deras granne hade hört mig och berömde mig och skickade kramar och hälsningar, via min mamma. Men hon har inte sagt nåt själv. Hon som brukar lyssna på radio, inte har svårt att hitta program och lyssna på i efterhand. Jag tar inte upp det själv. Jag har min man. Det är vi två. Vi har varandra, och vi har det bra. <3
Huset då, undrar ni. Ja nu händer då ingenting för oss. Vi har gjort typ sju miljarder val. Nu ska det förhandlas med underleverantörer, och så småningom bygga ihop huset på fabrik. Till sommaren kommer det resas, och sen behöver de ett halvår på sig att göra klart insidan. Väggar, typ. Måla, tapetsera och sånt. Vi har ännu inte valt kakel, klinkers, färg eller tapeter. Vi lugnar oss lite med det. Huset vi bor i kommer läggas ut till försäljning. Men inte riktigt än. Vi har pratat med mäklaren några gånger redan. Han har flera som skulle kunna vara intresserade, och han har fått vår tillåtelse att prata om huset. Kan vi få till en s k tyst försäljning blir vi bara nöjda. Då läggs inte huset ut till allmän visning, utan vi visar för några som är intresserade. Vi säger det pris vi vill ha, och får vi det så slår vi till. Enkelt uttryckt. Det vore lite skönt att slippa hemnet faktiskt.... Alla ska liksom tittar runt och bedöma vårt hus...
Nu ska jag vila i soffan en stund. Hittar nog nåt att kolla på teve. Tänk när jag var barn, två tevekanaler, och dagtid var det bara s k skolteve och utbildning. Nu finns ALLT när som helst typ.
Njut lite i vårsolen nu, det är ju HÄRLIGT ute!!
kram...
tisdag 17 april 2018
tisdag 3 april 2018
Var är våren?
Oj, så där väldans aktiv blev jag ju inte på bloggen... Jag kände det som om jag var på gång, och ville skriva mer igen. Men, vips så gick det några månader igen... Så var det inte tänkt!
Vad händer hos mig då? Jo, alldeles för mycket. Och allt ska hända på en gång. Varför säger jag då JA till allt? Det undrar jag verkligen. På tio dagar har jag fått tre rätt stora förfrågningar, och sagt ja till alla tre. Men, varför?? Hallåååååå??? Hade jag inte redan tillräckligt? Min älskade man suckar. Och det gör nästan jag också. Men jag blir väl så oerhört smickrad över att någon frågar efter mig, eller efter mina kunskaper. Och det är bara roliga saker!
Tyvärr har jag åkt på ett stort smärtskov. Eller vad jag ska kalla det. Jag har ju problem med mitt skelett, och ibland får jag värk. I december hade jag en lång period med värk i ryggen, höfterna, bäckenet och ner i ena benet, knät och fotleden. Inte så konstigt, men det höll i sig länge. Sen försvann det, och det är väl så det ska vara. Nu kom det tillbaka i förrgår. Pang bom, och ONT som tusan. Mycket värre än förut. Alvedon hjälper inte alls, och när jag till natten tar mina älskade reserver, Morfinet, så hjälper inte det heller. Om jag rör mig lite lagom känns det ändå rätt okej. Sitta still är inte bra, eller ligga. Så natten är ett helvete. Idag är jag ledig, så jag kan göra precis som jag vill, ta det lite lugnt. Men i morgon måste jag jobba. Det värsta blir nog att ta sig in i bilen och sen köra till jobbet. Jag tror att det kommer funka bra på jobbet. I morgon är det bara skrivbordstjänst, så det är inga problem. Då kan jag röra mig lite lagom mycket.
Nåväl. Vi har överlevt påsken också. Och påsken, är nästan som julen, barnens högtid. Känner ni igen det? Det är påskakärringar, påskharar, leta påskgodis och leka påsklekar. Vi firar lite lagom påsk. Jag jobbade bara annandagen, med en stor konsert. Allt gick bra, men jag hade ju laddat för den länge, och verkligen slitit med den. Nu hämtar jag andan ett par dagar, innan nästa konsertprojekt. Men det är ju så roligt! Jag njuter verkligen av mitt jobb!! Det är mer än vad jag kunde säga förut, innan jag bytte karriär helt.
Huset då? Jo, det händer saker nästan hela tiden. Jag tycker så klart att det går alldeles för sakta. Vi har fått ett inflyttningsdatum, eller rättare en vecka. Och det är inte förrän i februari. Jag menar, hur långt är det inte dit??? Jag längtar nåt så oerhört!
Vi bygger ett hus för oss. Och bara till oss. I detta hus finns inga färdiga rum, utan vi skapar det vi vill ha. När man flyttar in i ett hus, som någon annan byggt och bott i, är det annorlunda. I vårt nya hus finns inga rum med barntapeter. Det finns inga låga klädhängare i hallen, det finns ingen lekstuga på tomten, osv osv osv. Men, vi bygger så att det skulle kunna flytta in en familj med barn, efter oss, när vi inte vill bo där längre. Vi har vårt sovrum, mycket större än nu. Efter våra behov! Med garderober och klädkammare. Vi gör ett arbetsrum till maken, lite större än det han har nu. Han jobbar nämligen hemifrån den största delen av sin tid. Det är viktigt att han har ett bra rum då, att han har en bra arbetsmiljö och allt det där. Detta rum skulle man kunna göra om till ett barnrum, om man vill. Vi gör också ett gästrum. Detta rum kan man också göra om till ett barnrum om man vill. Men dessa två rum inreder vi inte med rosa eller ljusblått, vi bygger inte in barn i huset helt enkelt.
Det låter kanske konstigt, men för oss är det viktigt. Huset är för oss, och är skapat efter oss, och våra behov! Vi har även lagt till en altandörr från sovrummet. Detta för att jag enkelt vill kunna skaka och vädra sängkläderna. Vi har ju en liten hund, som är oerhört allergisk mot bl a kvalster. Hon sover hos oss i sängen, vilken ju naturligtvis inte är bra. Därför tvättar vi sängkläder varje vecka, och vädrar helst varje dag. Nu kan vi göra det lite enklare för oss!
En släkting till oss väntar sitt tredje barn. De har inte berättat för oss. Vad tror de? Att vi/jag ska bli skogstokig och börja skrika och slåss? Hur tänker de dölja detta? Ska barnet bara dyka upp en vacker dag, utan kommentarer? Eller ska de för alltid dölja barnet för oss? Jag blir inte klok på hur folk tänker. Vi är väl alla olika, men vi - min man och jag - tycker det är bättre att vi får veta. Precis som alla andra. Varför skulle det vara någon skillnad??
Ja, ja. Hoppas det blir lite mer skrivet nu. Nä, jag ska inte lova något, för jag har så oerhört mycket att göra. Kanske lugnar det ner sig lite i juni? Hoppas det.
Kram på er!
Vad händer hos mig då? Jo, alldeles för mycket. Och allt ska hända på en gång. Varför säger jag då JA till allt? Det undrar jag verkligen. På tio dagar har jag fått tre rätt stora förfrågningar, och sagt ja till alla tre. Men, varför?? Hallåååååå??? Hade jag inte redan tillräckligt? Min älskade man suckar. Och det gör nästan jag också. Men jag blir väl så oerhört smickrad över att någon frågar efter mig, eller efter mina kunskaper. Och det är bara roliga saker!
Tyvärr har jag åkt på ett stort smärtskov. Eller vad jag ska kalla det. Jag har ju problem med mitt skelett, och ibland får jag värk. I december hade jag en lång period med värk i ryggen, höfterna, bäckenet och ner i ena benet, knät och fotleden. Inte så konstigt, men det höll i sig länge. Sen försvann det, och det är väl så det ska vara. Nu kom det tillbaka i förrgår. Pang bom, och ONT som tusan. Mycket värre än förut. Alvedon hjälper inte alls, och när jag till natten tar mina älskade reserver, Morfinet, så hjälper inte det heller. Om jag rör mig lite lagom känns det ändå rätt okej. Sitta still är inte bra, eller ligga. Så natten är ett helvete. Idag är jag ledig, så jag kan göra precis som jag vill, ta det lite lugnt. Men i morgon måste jag jobba. Det värsta blir nog att ta sig in i bilen och sen köra till jobbet. Jag tror att det kommer funka bra på jobbet. I morgon är det bara skrivbordstjänst, så det är inga problem. Då kan jag röra mig lite lagom mycket.
Nåväl. Vi har överlevt påsken också. Och påsken, är nästan som julen, barnens högtid. Känner ni igen det? Det är påskakärringar, påskharar, leta påskgodis och leka påsklekar. Vi firar lite lagom påsk. Jag jobbade bara annandagen, med en stor konsert. Allt gick bra, men jag hade ju laddat för den länge, och verkligen slitit med den. Nu hämtar jag andan ett par dagar, innan nästa konsertprojekt. Men det är ju så roligt! Jag njuter verkligen av mitt jobb!! Det är mer än vad jag kunde säga förut, innan jag bytte karriär helt.
Huset då? Jo, det händer saker nästan hela tiden. Jag tycker så klart att det går alldeles för sakta. Vi har fått ett inflyttningsdatum, eller rättare en vecka. Och det är inte förrän i februari. Jag menar, hur långt är det inte dit??? Jag längtar nåt så oerhört!
Vi bygger ett hus för oss. Och bara till oss. I detta hus finns inga färdiga rum, utan vi skapar det vi vill ha. När man flyttar in i ett hus, som någon annan byggt och bott i, är det annorlunda. I vårt nya hus finns inga rum med barntapeter. Det finns inga låga klädhängare i hallen, det finns ingen lekstuga på tomten, osv osv osv. Men, vi bygger så att det skulle kunna flytta in en familj med barn, efter oss, när vi inte vill bo där längre. Vi har vårt sovrum, mycket större än nu. Efter våra behov! Med garderober och klädkammare. Vi gör ett arbetsrum till maken, lite större än det han har nu. Han jobbar nämligen hemifrån den största delen av sin tid. Det är viktigt att han har ett bra rum då, att han har en bra arbetsmiljö och allt det där. Detta rum skulle man kunna göra om till ett barnrum, om man vill. Vi gör också ett gästrum. Detta rum kan man också göra om till ett barnrum om man vill. Men dessa två rum inreder vi inte med rosa eller ljusblått, vi bygger inte in barn i huset helt enkelt.
Det låter kanske konstigt, men för oss är det viktigt. Huset är för oss, och är skapat efter oss, och våra behov! Vi har även lagt till en altandörr från sovrummet. Detta för att jag enkelt vill kunna skaka och vädra sängkläderna. Vi har ju en liten hund, som är oerhört allergisk mot bl a kvalster. Hon sover hos oss i sängen, vilken ju naturligtvis inte är bra. Därför tvättar vi sängkläder varje vecka, och vädrar helst varje dag. Nu kan vi göra det lite enklare för oss!
En släkting till oss väntar sitt tredje barn. De har inte berättat för oss. Vad tror de? Att vi/jag ska bli skogstokig och börja skrika och slåss? Hur tänker de dölja detta? Ska barnet bara dyka upp en vacker dag, utan kommentarer? Eller ska de för alltid dölja barnet för oss? Jag blir inte klok på hur folk tänker. Vi är väl alla olika, men vi - min man och jag - tycker det är bättre att vi får veta. Precis som alla andra. Varför skulle det vara någon skillnad??
Ja, ja. Hoppas det blir lite mer skrivet nu. Nä, jag ska inte lova något, för jag har så oerhört mycket att göra. Kanske lugnar det ner sig lite i juni? Hoppas det.
Kram på er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)