Snurrigt.

Jag är så trött. Alltså, jag är så trött.... Helst vill jag ha en liten tupplur på förmiddagen, en kortare. Och så en på eftermiddagen, gärna längre. Och varför inte en kring middagstid också? Sen sover jag ändå gott hela natten....

I natt sov jag nio timmar. Lite oroligt, och vaknade lite då och då, men i alla fall. Det är ganska många timmar. Och ändå har jag sovit tjugo minuter nu, strax efter halv tolv.

Orkar ingenting.

Idag hade jag mindre "feber" än vanligt. Det vanliga är 37,8, men idag var det 37,6. Yeah!! liksom....  Jag hostade mer i går, men natten har varit lugn. I morse hade jag däremot ont i halsen, det har jag inte haft förut. Och idag är jag hesare än vanligt. Lite dumt när man måste använda sin röst så mycket i jobbet. Typ. Eller nåt. Mina kollegor i samma bransch talar alltid så väl om, att vi ska vara sjukskriva när rösten försvinner. Det är inte så jäkla lätt, ska jag säga. Man måste ju jobba, få en inkomst osv.

Igår morse gjorde jag ett digitalt grav test. Ja, tjena, säger jag bara. Tydligen är det 92-94% som är rätt. På mitt stod det 2-3 veckor. Det kan inte stämma alls. Maken är lite gullig och börjar prata om "den heliga anden" eftersom nåt skedde kring påsk och Marie bebådelsedag, och en födsel skulle kunna bli runt jul. Nä nä, säger jag bara.

Jag vet när vi hade sex. Det stämmer bara inte.

Jag tillhör dem som räknar och räknar. Vill veta, vill förstå, vill följa och veta vad som händer, med mig och med den som ev bor inne i mig. Maken vill inte räkna över huvud taget. Nu har vi i alla fall gjort klart DET för varandra. Han tycker det är onödigt, det är ju bara 10-15% chans att det här slutar bra, menar han. Vilket gjorde mig ledsen. Samtidigt som jag håller med honom.

Men jag måste vara så ärlig och uppriktig mot den som bor i mig, att jag gör det här på bästa sätt, och sköter mig så väl som jag bara kan. Även om det inte blir nåt sen.

Det är så mycket det kan vara. Så mycket som kan vara fel. Så vi tar inte ut nåt i förskott.

Det är sex dagar och sex nätter kvar, tills nästa VUL. Då hoppas vi att det finns ett hjärta som slår. Annars är det nåt som är väldigt mycket fel, nämligen.

När vi nu har kämpat i så många år, haft fem missfall, hoppet har kommit och gått.... Och när vi nu har mer eller mindre accepterat att det inte blir nåt biologiskt barn för oss.... Varför händer det här då? Det finns säkert nån mening med det. Jo. Kanske. Men jag vill gärna veta den meningen.

När, eller om, detta slutar i ett missfall, kommer världen rasa. Igen. Så är det bara.

Så, därför fortsätter vi i lugn och ro, försöker inte tänka så mycket, utan vara som vanligt.

Hur nu det ska gå. Jag är ju så trött!! Vi ska på släktkalas i morgon. Jorasåatte.... Kan man få låna en säng efter maten, och sova en stund, tro??

Äsch, det löser sig.

Som ni märker, virriga och lite oklara tankar och funderingar. Jag tänker mycket, även om jag försöker låta bli. Har känt mig lite ensam i det, men har sen förstått att maken är så rädd för ett misslyckande, att han inte alls vill tänka på det. Men det är svårare för mig, för det är i MIN kropp det händer saker, och jag känner det, typ hela tiden.

Nä. Nu räcker det med gnäll. Nu ska jag skärpa till mig. Och lämna detta förvirrade tillstånd. Börja med att göra lunch kanske? Sen kanske kolla nåt på teve, eller läsa i in bok? Dagens väder inbjuder inte att gå ut, inte hos oss i alla fall.

Kram på er, ni som orkat läsa hela vägen hit.... :)