I reklamen säger de att "Plötsligt händer det". Det handlar om trisslotter. För oss handlar det om något annat. Men, plötsligt händer det.
Jag var iväg två dagar, till min skola. En gång i månaden är jag det. Då sover jag över på vandrarhemmet som hör till skolan. Smidigt, enkelt och bra.
Maken jobbade hemma, så det var han som svarade i telefon. Så klart. De ringde från den socialtjänst som vi haft bäst kontakt med. Som vi tycker har fungerat. Typ alltid. Nästan i alla fall....
De vill placera en 12-årig pojke hos oss. Vi har fått frågan förut, och då har vi sagt NEJ NEJ NEJ. Men. Inte den här gången. Nu är vi tveksamma. Den här stackarn har en helt annan historia. Socialen har aldrig nånsin haft något med honom att göra förut. Men plötsligt står han helt ensam i världen. Han har vuxit upp med sin ena förälder, som dör plötsligt och oväntat. Den andra föräldern har han inte haft nån kontakt med, och nu vill inte den föräldern veta av honom. Ja, men. HALLÅÅÅÅÅ. Stackars barn. Så får man inte ha det. Det värker i hjärtat. Eller i magen, eller var det nu sitter.
Men. Vi har ju lämnat det här bakom oss. Vi har gått vidare. Det är ju maken och jag nu. Det är vi. Vi TVÅ. Ska vi bli tre??
Vi vet inte. Svåra beslut, och det måste gå ganska snabbt.
Vi pratar. Funderar. Vänder och vrider på saker. Vad vill VI egentligen? Vad är vi beredda att göra?? Det vi var beredda att göra för två år sen, är vi beredda att göra det samma nu??
Känns jobbigt, hela situationen.
Återkommer.
Adventskram i stormen till er!!
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Några dagar senare: (måndag eftermiddag)
Tack för era kommentarer!!
Vi har ännu inte fått prata med "vår"
socialsekreterare.... Hon är på tjänsteuppdrag hela tiden, och eftersom
hon bad mig lämna meddelande då, gör jag det. Men hon har inte hört av
sig tillbaka än....
Vi tänker och grubblar och funderar... Inget beslut är taget än. Vi vill prata mer med soc först. Vi har en del frågor...
Jag återkommer!! KRAM
Säg ja. Barn behöver vuxna som sörjer för dem och sörjer dem. Ni har längtat så länge och sörjt. Nu kan barnet (eller ett av flera) ni sörjt få ett ansikte.
SvaraRadera/Dustpuppy
Jag håller med dustypuppy. Säg ja. Ge killen och er själva en chans. Ni kommer bli perfekta!
SvaraRaderaKram
Åh ja... <3
SvaraRaderaDen här filmen handlar om er!
SvaraRaderahttp://m.imdb.com/title/tt1462769/?ref_=m_nmfmd_act_10
Åh ja! Mitt hjärta säger också ja! Det är ju inte en trasig tolvåring på det sättet som om hen vuxit upp i en dysfunktionell familj. Jag tror det kan bli jättebra. Tolvåringar är både små och stora på samna gång, och det går fort så är man så fäst vid barnet.... (Har inte varit familjehem, men haft sommarbarn)
SvaraRaderaOj då, de samtalen som man får vänder ner på hela ens inre. Förstår precis hur ni känner och tänker. Fatta beslutet utifrån vad ert hjärta säger. Men jag vet att han skulle få det så bra hos er, han står helt ensam och väntar på varma människor som ni verkar vara. Jag håller tummarna för att ni ska komma fram till ett beslut som ni båda är nöjda med. Lycka till! Kram Genus Longing
SvaraRaderaOm ni känner det minsta att ni vill prova så säg ja. En 12-åring är ett barn som behöver trygga vuxna och han verkar ju ha en mindre tung ryggsäck än många andra familjehemsplaceringar. Ge honom och er en chans
SvaraRaderaDet jag tycker är viktigt att förstå är att det inte handlar om att "prova". Tar man emot ett barn så måste man vara beredd att vara där minst tills barnet fyller 18 år. De såren man skapar hos de barnen när familjehem "ger upp" är obeskrivliga. Han har en ryggsäck som alla barn, han kommer att testa och han har en biologisk familj som kommer på köpet och som man måste uppmuntra eftersom de är en del av honom. Det är inte att få ett eget barn men det är att få en familjemedlem man måste stötta och ge ovillkorlig kärlek. Det kommer vara upp och nedgångar och utmaningar. Om ni kan ställa upp på det så tycker jag ni ska ställa upp på honom!
SvaraRaderaNämen stackars stackars lille kille!!! Mitt hjärta blöder! Förstår dock vad ni står inför... Inte lätt val
SvaraRaderaTvekar ni det minsta - avstå.
SvaraRaderaOm man levt ett helt vuxet liv tillsammans kan det vara en enorm omställning med att plötsligt leva med små barn och allt de kräver. En unge som är på väg in i tonåren har natuligtvis egen uppsättning behov men det ligger på annan nivå. Det handlar inte om torka små rumpor och barnvagnspromenader. När man lever med en nästan-tonåring finns ett annat utrymme för att leva vuxenliv bredvid sin unge. Kanske inte så dumt när hela livet ställs på ända och man ska anpassa sig till att plötsligt vara familj.
SvaraRaderaâââ vilket stort beslut. Gâ pâ magkänsla? Men vilken skillnad ni skulle kunna innebära för varandra.
SvaraRaderaTack för era kommentarer!!
SvaraRaderaVi har ännu inte fått prata med "vår" socialsekreterare.... Hon är på tjänsteuppdrag hela tiden, och eftersom hon bad mig lämna meddelande då, gör jag det. Men hon har inte hört av sig tillbaka än....
Vi tänker och grubblar och funderar... Inget beslut är taget än. Vi vill prata mer med soc först. Vi har en del frågor...
Jag återkommer!! KRAM