Ändrade planer.

Idag skulle jag gjort en MR på huvudet. Jag har nog väntat minst fyra veckor på den tiden. Men jag är sjuk. Igen. Jag trodde jag har haft min del av lunginflammation, mykoplasma och bihåleinflammation? Men nädå. Hostar och rosslar igen. Och feber. Inatt hade jag 39,5 trots Alvedon. Dumt!!! Jag har insett att jag inte kan jobba i morrn, eller på torsdag. Fredag? Vi får se. Vi har planerat åka till vår huvudstad på fredag, och stanna till söndag. Lite musikal, god mat, trevliga ölställen och träffa lite trevliga människor... Det är min födelsedagspresent. Lite försenat, men i alla fall.

Och på tisdag nästa vecka kommer socialen. Då vill jag ha städat här. Jag VET att de inte riktigt tittar på hur det ser ut här. Och i grunden har vi det fint, alltid. Men det är min känsla!!!! Jag vill vara bekväm. Jag tänkte bjuda på ananaspaj, vad tror ni om det? Nu hittar jag inte receptet, bara.... Typiskt. Men jag kan leta en dag när jag inte är så snurrig i huvudet av feber, som i dag.

Jag borde åka upp till vårdcentralen idag, eftersom det rosslar så oerhört i bröstet på mig. Men jag orkar inte!!! Hoppas febern går ner lite tills i morrn, så kanske....

kram på er....

Beslut.

Nu har vi tagit ett beslut. Det satt ganska långt inne, ska erkännas. Jag är väl egentligen en som gillar snabba avgöranden. Vad är det att fundera på, liksom. Maken, däremot. Oj. Han ska kolla, fundera, jämföra, leta och jämföra lite till... ;)

Vi åkte till en bilaffär i fredags för att provköra en något mindre  bil. Vi tänkte, att nej, vi struntar i eventuella barnplaceringar. Vi köper det som är rätt för oss just nu.

Men den vi sett ut, och som vi provkörde, kändes faktiskt för liten. Efter lite prat tittade vi på en Volvo i alla fall. En begagnad som vi tittat på en gång förut. Den är väl utrustad. Nej, det är mycket väl utrustad. Och det är mycket pengar. Men efter en del resonerande i helgen, har vi bestämt oss för att den är värd det.

Att köpa bil är alltid en vanvittsaffär, som Emil i Lönneberga skulle ha sagt... Det är ju inget man tjänar på, precis.

Men, nu är det bestämt. Jag ska till banken på onsdag, och skriva på pappren på bilen på fredag.

Lite spännande!!

Prata allvar.

Igår pratade vi allvar, maken och jag. Det känns som om vi har pratat runt varandra lite nu. Jag frågar, får inga riktiga svar som jag vill ha, och sen tolkar jag istället. Då blir det kanske inte som det är tänkt...

Jag är egentligen trött på att vänta på fosterbarn. Jag mår inte bra av det här "upp och ner-andet" hela tiden. Det är som hela ivf-karusellen. Hopp och förtvivlan. Väntan. Oro. Glädje. Stor sorg. Det kostar på för mycket för mig. Är det därför jag inte blir bra i mitt öga? Stress? Oro?

Men så finns ju Längtan där. Och den är fortfarande stor. Det svarta hålet är dock en bit bort. Jag har inte pratat om det på länge, vilket maken trodde. Nähä, svarade jag bestämt, och han fick ge sig.

När maken har haft så mycket nu i början på året har jag vid två tillfällen frågat om vi ska strunta i familjehemstankarna. Och han säger nej, han vill att vi försöker.

Nu säger han att det får inte ske till vilket pris som helst... Min hälsa.

Jag har bestämt i mitten på april med ny kommun. De har inga barn aktuella, och vill göra en ny utredning med oss. Nu har vi pratat igenom det igen, maken och jag. Vi kommer säga nej tack till dem. Vi har ju bestämt med en kommun den 1 april. De har två olika barn. Blir det inget med någon av dem, så är det stopp och slut sen.

Då får vi gå vidare med att vara barnlösa. Jag blir väl bitter då. Jag tror jag hade behövt min kurator lite längre, men hon jobbar ju inte kvar. Tyvärr. Det svarta hålet kanske kommer närmare igen. Men då får det bli så. Jag får lära mig att leva med det. Lära mig att gå så långt ifrån det jag kan. Lära mig att inte trilla ner där.

Och i morgon ska vi provköra bilen, modell mindre. Det lutar åt att vi köper den. Skit samma om det kommer ett barn som kräver barnvagn sen. Får det inte plats i bilen, så gör det inte. Den får plats i makens bil. Det får väl räcka då?!


Men under de senaste fyra åren har vi längtat och väntat på ett barn. Fem missfall senare står vi här utan. Vad ska jag fylla mitt liv med sedan?? Hur skapar jag mig identiteten sen? Barnlös? Vad fyller jag mitt liv med? Min man? Ja visst, och jag älskar honom över allt annat. Men, det räcker inte riktigt. Hundvalp? Kanske. Men tål jag den då? Vill jag det?

Många tankar som ni märker. Fortfarande mycket sorg. Och oro.

Tack för era tankar och kramar!! Era kommentarer är värda så oerhört mycket just nu!! Kram!

Nu svänger det igen....

Idag ringde de från socialtjänsten från en grannkommun. Den här kommunen har vi inte haft något att göra med tidigare. Men, de hade fått vårt namn från den kommun som flickorna kom ifrån. Och de hade pratat så gott och bra om oss. Det var ju trevligt!

De behöver hjälp. De har en tremånades bebis och ett ofött/nyfött (lite oklar status där). Alltså två olika, de hör inte ihop på nåt sätt. Och de har ont om familjer. Frågan var, om vi kan tänka oss ett så litet barn? Jag berättade att vi kunde tänka oss det, vi har ju varit beredda på det sen i oktober, egentligen.

Så idag på förmiddagen var jag och tittade på en ny bil. Vi har tittat ett tag nu, men de vi har tittat på har haft större bagageutrymme. Den jag tittade på idag var lite mindre. Nu får vi kanske tänka om, en gång till. Det måste ju få plats en barnvagn där bak!!

OM det kommer nåt barn till oss. Soc ville träffa oss, så snart som möjligt. Men, så jobbar de inte fredagar. Jaså, sa jag, ni vill träffa oss snart. I övermorgon? Men nej, det var ju lite för tidigt. Så vi ska träffas 1 april. Och det är inget skämt. Det är tre veckor dit. Och OM de tycker vi passar, och OM vi tycker att VI passar, så kommer det ju ta lite tid att ordna med allt. Men... Hoppet är nog inte ute, trots allt... Men vi vet ju inte säkert än...

Och vad gäller bilen. Jag vill nog ha den här i alla fall. Vi får ett bra pris fram till 31 mars. Typiskt va?

Kram till alla som behöver.....

Missfall.

Vi har haft fem missfall, min man och jag. Vi har tillsammans upplevt fem plus. Vi har känt en försiktig lycka, en översvallande glädje, försökt hoppas.... och sen rasat rakt ner i sorgen. Första gången var nog värst. Jag grät mest, den gången. Visst grät jag de andra gångerna, men inte lika mycket. Det senaste, femte, missfallet ville jag I N T E ha. Jag bara sa nej nej nej nej nej det kan inte, det får inte vara sant.... Men det var sant. Det hjälpte inte hur mycket jag inte ville det skulle vara sant. Det var sant.

Många går genom livet utan ett enda missfall. Andra har ett missfall, och berättar om det som om det är det största och viktigaste som har hänt dem. En del har änglabarn/himlabarn och allt vad de kallar de för. Så har vi aldrig tänkt. Vi har inte fött nåt barn, som inte fått leva. För oss har det varit små foster. Men vi har ju aldrig gått så långt som till vecka 12. Vi har aldrig hunnit se nåt ultraljud. Det närmaste vi varit, var när missfallet kom på lördagen, och vi skulle på ultraljud på tisdagen efter... Då kunde de bara konstatera missfallet. Undrar om vi känt annorlunda om vi hunnit se nåt...?

Jag har fått tabletter att ta, ifall jag skulle bli spontangravid. Eftersom jag (vi) är en "missfallerska" utan nån bra förklaring eller anledning, så vet läkarna inte vad de ska göra mer. Vila? Det är inte fel i alla fall.

Den här gången var min mens sen. Men jag testade inte. Sen kom den. Det var inte som vanligt. Mer klumpar. Mer i sjok. Olika mycket på nåt sätt. Ungefär som vid missfallen. Inte alls som vanlig mens. Kanske hade vi ännu ett tidigt missfall? Det kan ju ingen säga nu. Men vi väljer att tro det. Det är ju så oerhört vanligt med tidiga missfall. Nu var det nog i vecka 6, om jag räknat rätt. Det är tidigt. Inget att se ens... Det kanske inte ens var nåt. Ingen kan veta. Den här gången föll inte en enda tår.

Jag sörjer fortfarande min (vår) barnlöshet. Just nu är jag inne i en period, då jag sörjer mer. Vi hade vänner här i lördags, med en ettåring. Då blir det så tydligt. Jag kommer aldrig få höra nån säga mamma till mig. Jag kommer aldrig få packa ner barnstolen när vi går in till grannen på fika. Jag kommer aldrig få söva i vagnen där ute, för att sen smyga in och titta på teve och umgås.

Och jag kan leva utan det. Jag skulle helst inte vilja leva utan det. Om jag fick välja. Men nu får jag inte välja. Nu är det så här. Punkt och slut, på nåt sätt.

Jag har mina underbara syskonbarn! Tur det!! Grannens skrikiga ungar blir jag galen på.... De är bara i vägen, på nåt sätt... Är det egna barn och andras ungar, eller varför blir det så??

I helgen sopade jag bort gruset på vägen utanför vårt hus. Så mycket enklare för barnen att cykla då, tänkte jag. Vilka barn menar jag?? Här bor ju inga, hos oss.

Mycket tankar. Tungt. Tröttsamt. Jag har ingen energi!!

KRAM till de som behöver det....

Nej. Inte den här gången heller.

Nej. Det blev ingen placering den här gången. Heller.

Alltså, vår soc sekr hävdar att det bara är VI som råkar ut för sånt här. Det brukar alltid bli placeringar, enligt henne. Men vi råkar på de där ovanliga händelserna. Och visst är det på sätt och vis skönt, att barnet får vara hos sin pappa. Även om mamman med all sin kraft motsätter sig det. Ja, vi kan ju absolut inte påverka nåt, och ska inte det heller. Det är som det är, för vår del...

Så. Nu är det VI igen. Maken och  jag.

Och vi får ställa in oss på det.

Vi anade. Vi trodde. Men samtidigt så hoppades vi nog lite grand. Så länge man inte vet nåt, är det ju inte säkert.

Makens chef, som också gjort IVF, jämför vår resa att återigen bli familjehem, med resan vi gjort med IVF. Upp och ner, hela tiden. Väntan. Oro. Och visst har han lite rätt. Hopp och förtvivlan, typ.

Vad gör vi nu?
Ska vi vända oss till andra kommuner?
Ska vi ge upp?
Strunta i tre utredningar, en kurs och en omgång handledning?
Vad ska vi göra nu?

Orkar vi mer? Eller ska vi kasta bort allt vi redan gjort???


Usch, jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag blir bara så oerhört trött.....

Lite mer om Äktenskap.

Fick igår veta ännu ett par i vår bekantskapskrets ska dela på sig. Han flyttade igår. Men de har kvar huset till sommaren, så länge det  är barn inblandade har man sex månaders betänketid på sig....

Så otroligt sorgligt. Det här paret har inte så många vänner de umgås med. Vi är två av dem. Vi kände honom först, men inte kan vi dumpa henne för det??

Så sorgligt.