Ett par dagar senare...

Tack för de fina kommentarerna vi har fått. Några här, men också flera mejl. Det värmer! Många har frågor, så jag ska förklara lite mer, och försöka svara lite...

Nej, vi känner oss inte misslyckade! Det här var ingen misslyckad placering, inte alls. Vi har inte gjort nåt fel.

Självklart kan vi ta emot något annat barn, som behöver placering. Vi har en fortsatt mycket bra kontakt med den här kommunen, och vi har fått tips om två mycket bra andra kommuner (en liten bit bort) som vi ska ta kontakt med nu. Vi tror inte det blir aktuellt nu i sommar, men vi är laddade igen när det väl blir höst!

Man är alltid sig själv och sin egen familj närmast. När det kommer allvarliga hot med i bilden, då tänker man efter en gång till. Så är det bara.

Flickorna har kommit till ett nytt familjehem. Vi var deras första placering, och ser oss nu som ett jourhem. Och JA vi gjorde faktiskt ett enormt arbete. Nu kunde vi inte fortsätta, men vi har tät och bra kontakt med det nya familjehemmet, så det känns mycket bra för tjejerna.

Vi har inte pratat än med tjejerna, men vi har pratat med familjehemmet. Vi ska träffas nästa vecka, hemma hos dem. En enkel fika. Sen ska vi dra ut lite på kontakterna. Tror vi, vi får väl helt enkelt se vad som händer...

Här hemma är det nu, naturligtvis, tyst och tomt. Det kommer bli enklare, det vet vi. Men vi har varandra, och vi är överens. En viktig sak i det här, är just, att vi är överens! Det hade inte fungerat om en av oss hade velat släppa iväg flickorna, och den andra hade velat hålla kvar dem. Jag var den som ville försöka längst. Men, det skulle kosta för mycket att göra det. Och vi måste vara överens maken och jag. Jag skyller inte på honom, för jag vet ju, att det var så här det tvunget måste bli.

Vi ser det som om vi är en erfarenhet rikare, och bättre rustade inför nästa placering. När, var och hur den nu blir. Men alla inblandade, inklusive vår fantastiska socialsekreterare, säger att det blir nog ganska snart.

Flickorna har kommit till ett bra ställe, det är vi övertygade om. Där finns djur, och där finns syskon. Där finns närheten och möjligheten till den professionella hjälp som de båda behöver. De har olika behov, men behöver båda hjälp. Som jag skrev tidigare, det finns massor av sekretess runt det här. Men så länge det finns dödshot inblandat är det väldigt allvarliga saker.

Det är sorgligt att man inte kunna ingripa tidigare, för att hjälpa de här flickorna. Trots många anmälningar (varav några tagits tillbaka efter hot, vittnesmål strukits pga hot), har nog ingen sett hur allvarligt det var för de här tjejerna. Vi har levt med dem dygnet runt i en månad, och sett och hört många hemska saker. Man blir så oerhört ledsen och förtvivlad... Men mitt i sorgen känner vi, att vi kunde göra mycket gott för de här tjejerna.

Vi har ätit frukost varje dag. Vi har dansat kring midsommarstång. Vi har lagat mat tillsammans. Vi har badat i en liten pool i trädgården. Vi har varit ute och lekt varje dag, i trädgården, i skogen, i lekparken. Vi har köpt varsin cykel och cyklat, cyklat och cyklat. Vi har läst sagor. Vi har myst i soffan. Vi har kramat god natt. Och mycket mycket mer. Det mesta har varit nytt för tjejerna, saker som de aldrig gjort förut, eller bara vid nåt enstaka tillfälle.

Vi kan se, att de nu sitter på sin stol och äter, och väntar tills alla är färdiga. Användandet av händerna har minskat, nu är det bestick som gäller. Vi kan se, att den lilla slutat bitas och morra hela tiden. Hon kan säga, att hon är ledsen, när hon är det, och så kramas vi och pratar om det. Vi kan se, att det fungerar med fasta läggtider. Efter en del tjat i början, så fungerade det mycket bättre så småningom. Förhandlingarna och tjurandet började försvinna mer och mer.

Ja. Igår städade vi här, ordentligt. Och så tvättar jag, bl a deras sängkläder, handdukar och sånt som varit vårt och stannar hos oss. Det känns som om vi städar bort dem... Men de kommer alltid finnas kvar hos oss, en liten bit i alla fall...

Sommaren har ju bara börjat, så nu ska vi vara lediga tillsammans. Vi kommer göra den planerade resan, till Skottland. Vi kommer åka till vår huvudstad, och vi kommer vara en del på Öland. Och så hemma förstås! Kanske inte så ofta uppdaterat här, men... Jag försvinner inte härifrån. Inte än.

Avbrutet.

Vår placering som familjehem är avbrutet. Allt omgärdas av sekretess, så jag kan inte berätta nåt, inte ens här. Men allt har skett i största samförstånd.

Visst har vi tårar i ögonen... Men genom sorgen och ledsamheten, kan vi ändå se att tjejerna får det bättre. Vi litar till 100% på de människorna som nu ska ta hand om tjejerna. Så det känns ändå rätt okej. De här två systrarna har varit med om så otroligt mycket elände och skräp, att vi som vanliga människor, inte ens med den bästa viljan i världen, kan hjälpa dem. De behöver mer än oss.

Vi är två om det här. Och vi har ändå varandra. Det kommer vi alltid att ha! Ååå vad jag älskar min man!!

<3 <3 <3

Umgänge.

Så har vi klarat av det första umgänget. Saker och ting ändras hela tiden, det är en ständig förändring och utveckling. Så lite hastigt och lustigt fick jag köra ensam med flickorna till deras hemkommun, och där fick de träffa mamma och styvpappa i ett rum uppe på socialkontoret. Maken jobbade. Han har EN dag då han var absolut tvungen att vara på jobbet, och det var ju den enda dagen det passade med umgänge.

Det jag var nervös för, var när vi skulle åka hem. Men soc hade lagt upp det bra, och de hjälpte mig. Ensam klarar jag inte två små, som är oroliga, ledsna, lite förvirrade och undrande...

Men det gick bra. När vi kom hem var jag sååååå trött. Och flickorna helt annorlunda mot vanligt. Den lilla tjejen upprepade många gånger, att nu ska de stanna hos oss, inte åka hem mer. Den stora var riktigt ledsen och grät när de skulle skiljas, men verkar ändå lite tillfreds med att få åka hem till oss.

Nu sover båda. Tidigt!! Helt slut och trötta...

Diskussionen med socialen fortsätter. Beslut är nu tagna. Jag kommer berätta lite mer sen.
Nu är även JAG alldeles för trött... ;)

Mitt i natten.

Det är mitt i natten. Det var länge sen nu, som jag inte kunde sova, utan satt uppe vid datorn så här mitt i natten. Den senaste månaden har min tid varit så... ja, fulltecknad? att jag somnat ganska ovaggad. Jag har behövt varje minut av sömn under natten.

Jag vet inte varför det inte är så nu. Trött är jag. Men inte sömnig. Jag somnade, orkade inte ens se färdigt Morden i Midsomer. Men så vaknade jag igen, och kunde inte somna om.

Vi har varit ute mycket, skönt med sommar och värme! Tjejerna cyklar. Fram och tillbaka på gatan. Hela tiden. Hur kul kan nu detta vara?? Jooo, det ÄR jättekul... Och när man ser och hör hur nöjda de är, då är det helt okej att tillbringa fem timmar en dag, ute på framsidan, när de cyklar där på gatan. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Det har nästan blivit rutin av det också! Jag börjar med att ta med mig tidningen ut på verandan. Så sitter jag där på trappen och läser, när de cyklar. Sen är det lagom att hämta ut en kanna vatten, för då vill de ha "drickapaus". Sen kommer nästan helt säkert nån granne ut och pratar med mig. Eller någon jag känner går förbi och stannar och pratar lite. Och tjejerna bara cyklar och cyklar. Sen är det dags att börja förbereda dem  på, att snart ska vi gå in och laga mat... Det krävs att jag börjar förbereda, och ändå så är det inte självklart när vi ska gå in och äta lunch. Men samtidigt så vet de, att de får cykla på eftermiddagen igen...

Vi har haft mycket kissa i sängen nu några dagar. Tvätt och tvätt. Idag kissade hon ner sig på köksstolen, alltså det rann ner på golvet.... Varför blir det så, blöjorna har ju funkat tidigare? Sitter hon och flyttar blöjan, pillar, eller är det bara nåt som händer? Vi har ju blivit förvarnade om att de kan backa i utvecklingen lite, särskilt som det nu gått några veckor. Nåja, vi ger det lite tid.

. . . . . . . . .

Det är lite kul, att återigen få skapa kontakt med Madicken, Emil och alla barnen på Saltkråkan... När man ser det med vuxna ögon, ser man helt andra saker. Vi skrattar gott, maken och jag!!

Nähä. Försöka sova kanske??

kramelikram

Nattliga bestyr.

Övertrötta barn som inte somnar när det är alldeles för varmt... Klockan var strax över halv nio när de båda slocknade igår.

Bara åtta timmar senare gråter den lilla. Hon har lyckats kissa ner sig, i hela sängen, genom att vinkla bort blöjan på nåt sätt... "Det svider" gråter hon. Ja, ja. Upp och tvätta av henne med lite mjuk barnolja och vatten, och så smörjer jag med nån smörja (som faktiskt hjälper, hon är mindre röd nu). Eftersom hon lyckats kissa ner madrassen också (trots mitt fina skydd, det låg liksom inte där hon låg...), får hon ligga mellan maken och mig i våra sängar. Men sova?? Nä... Klockan är över sex när hon somnar igen, men då sover hon lite mer än en timma. Storasyster hinner komma in också. Och nä, Bolibompa har inte börjat, det är natt!! mumlar vi trötta, maken och jag. Vi klarar oss faktiskt fram till halv åtta ungefär. Då är båda vakna och Bolibompa sätts på. Jag hamnar på makens arm, kan vi få ligga lite nära en stund? Naturligtvis inte. Stora tjejen vispar till och välter ut lillasysters vattenglas (hon var ju törstig, hungrig, ja allt! när hon inte kunde somna om...). Mina glasögon far i golvet och vattnet sköljer över mina kläder som hamnat bredvid sängen...

Det är liksom bara att gå upp då.

När flickorna känner att de gjort nåt fel, att vi blir trötta, lessna och arga, blir de alldeles tysta. Jag förstår ju att det inte var meningen, det bara blev så (men vi hade faktiskt sagt till dem att ligga stilla och inte slåss i sängarna). Sen kommer de och vill pussa (den lilla) och säger: jag älskar dig... Det känns lite sorgligt. Det är ju nåt de har lärt sig. Vi tycker ju så oerhört mycket om dem i alla fall... Då gäller det att se glad ut, och säga att det var ju bara en olyckshändelse. Det gick ju bra!

Nu ska vi snart ut och cykla. Maken fick hoppa in i duschen, och sen är det min tur, jippi!!! Cykla är just nu det roligaste som finns. Lilltjejen har inte cyklat förut, men lärde sig med stödhjul på två sekunder. Stora tjejen hade en cykel, trasig och i dåligt skick. Soc sa vi fick köpa en ny, riktig cykel till henne också, så nu är hon överlycklig. Första dagen gick hon och höll i cykeln. Sen kom grannpojken, som är ett år äldre, och uppmanade henne: kom igen nu, cykla då, det är ju så skoj, vi kör tillsammans... Och vips! så cyklade hon! Så nu är vi på gatan och cyklar fram och tillbaka, runt och runt. Vi försöker lära dem att man cyklar på ena sidan/kanten, och så vänder man och kör runt och tillbaka igen. Det funkar. Vi bor på en väldigt lite trafikerad gata, som slutar några hus bort. Och nu är det bara vi och en familj kvar, resten är på semester.... Vi leker inte på gatan, men de måste få cykla där. Och då är det alltid någon av oss med ute på gatan. Kommer det en bil ska de stanna och stå stilla inne vid kanten. De är små, men man måste lära dem redan från början. Det går ju inte lita på dem, inte än, men snart så...

Det är ju "ätte-joolitt" att cykla.... ;)

Eftersom det blev lite för lite sömn i natt, och tvätt nu på morgonen, behöver vi nog sova middag alla fyra idag... Vi får se. Om vi kommer in efter cyklingen....

Ha en fin dag, alla!!

Midsommarafton.

Midsommarafton, ja. Inte så enkelt som man kan tro..

Vår vana trogen vaknade vi redan kl 5.30... men vi kliver inte upp och äter frukost förrän strax före klockan 7 i alla fall... Flickorna och jag åkte och plockade en massa blommor och björk- och eklöv. Under tiden städade maken där hemma. När vi kom hem, hjälptes vi åt att göra en midsommarstång. Om man inte vet vad midsommar är, så är det faktiskt inte så enkelt att förklara...

Men nu har vi upplevt en midsommarafton i alla fall! Det blev midsommarstång (och dans kring den), jordgubbar och glass, sill, grillad korv med bröd, grillat kött och potatissallad. Det blev nya vänner och lek lek lek.... Det blev också film och lite godis till det. För barnen alltså.

Vi är ett gäng som firat midsommar ihop i många många år. Nu för tiden är vi inte så många kvar, men vi brukar träffas i alla fall. I år var vi hemma hos oss. Tre barn blev nya bekantskaper för våra flickor. 10, 8 och 5 år var rätt lagom. Visst gnisslade det lite. Stora tjejen blev alldeles för hårdhänt vid ett tillfälle och skadade ögat på 8-åringen. Men efter tillsägelser, gråt och lite tandagnisslan lekte de ändå som bra vänner sen.

Sova då? Jo, lilltjejen fick sova middag så länge hon ville idag. Tur det kanske. Både somnade runt klockan 22. Den lilla strax före, och den stora strax efter. Nöjda och mycket trötta!!!

Det som är lite knepigt så här, är ju att flickorna ska knyta an till OSS, till min make och till mig. Men än så länge är de så öppna och söker vuxenkontakt, att de lika gärna går till nån annan vuxen. Vi får kämpa lite för detta. Att det är VI som ska trösta tjejerna, hålla efter dem, ge dem godis osv. Kanske inte så enkelt för andra att förstå. Men det är så vi har lärt oss, det är så vi har läst i böcker om anknytning och det är så socialen har uppmanat oss att göra.

Annars har det faktiskt funkat bra idag. Särskilt med tanke på hur mycket vi gjort, från kl 13 till kl 22 ungefär....

Visst har det tjatats lite om att få cykla.... Men, vi har lovat att i morrn - då får de cykla. Då får en av oss sitta där ute på gatan och hålla lite koll. Vi bor vid en kort återvändsgränd, och vi vet att samtliga få grannar är bortresta hela helgen. Det är bara vi kvar på hela gatan!! Men just därför är det rätt lugnt att låta dem lära sig cykla där. Kommer den en bil, ska man köra in till kanten och sen stanna. Men vad är då kanten?? Ja, sidan, trottoaren, jämte vägen... och så visar vi och förklarar. Ibland funkar det, och ibland inte....

Vi frågade tjejerna om det inte räckte om de vaknade klockan 8 i morgon bitti. Stora tjejen lovade det, men den lilla hönan flinade och skakade på huvudet: nähädu!!

Vi får väl se.... ;)

Sammanfattning.
Bra dag. Trötta, men nöjda.

Mitt i veckan...

Det har gått ett par dagar till. Vi kämpar på. Vi fick ett visst stöd av socialen, så pass mycket, att vi kände att vi försöker, i alla fall.

Vi är lovade handledning, vi önskade en av dem som höll i kursen som vi gick i våras. Än har vi inte hört nåt, men vi hoppas hoppas hoppas på honom. Det skulle kännas bra, att få prata med nån som är utomstående, men ändå vet vad det handlar om.

Vi har också fått en mentor, eller vad man ska kalla henne. Hon bor inte så långt härifrån, är något äldre än oss, och har just nu fem barn placerade hos sig och sin man. Och tre biologiska barn ;) Det låter som full rulle, men när hon berättar, så känns det fullt naturligt! Det var skönt att få prata med henne. Vi ska träffas igen, på lördag redan. Hon kan berätta vad hon tycker, hur de har gjort och hur de har tänkt. Hon kan säga hur vi kan vara mot biologföräldrarna, och mot socialen. De är skönt att få ha pratat med henne!

Idag har maken jobbat, liksom igår eftermiddag. Det är skillnad att vara själv med dem båda, så länge. Men det funkar. Trött är jag, men det funkar.

Det blir fler och fler mysstunder, och gosiga upplevelser. Vi åkte till en annan lekplats idag, mycket lyckat! Först var det bara vi där, sen kom en annan femårig kille. Det funkade bra. Men, när vi varit där en timme kom ett helt fritids dit, och skulle äta sitt mellanmål där. Som tur var, började det regna då (tur för oss!), så då åkte vi hem. Det var liiiite knepigt att hålla koll på våra två små tjejer när det plötsligt kryllade av barn.

Vi testar och prövar det här med sova, och 3,5-åringen. Många har sagt till oss, att hon är för stor för att sova middag. Och det kanske hon är. Men hon vaknar oftast kl 5-5.30 på morgonen. Får hon inte sova nåt på dagen, är hon trött och grinig och gnällig hela eftermiddagen. Det som funkar bäst, är om hon får sova 30-40 min efter maten. Då är hon trött och lägger sig typ halv 7, och somnar till kl 7. Om vi inte väcker henne, sover hon enkelt minst 1,5 timma! Nu väcker jag henne, och då har hon en lååång startsträcka... Känns kanske igen? Men, vi får ta den lilla gnäll- och gråtstunden. För så här funkar det bäst! (Visst är det skönt om hon sover 1,5 timme på eftermiddagen, man hinner med lite då, även den stora tjejen. Men - då somnar hon ju inte på kvällen! Vi får göra lite avvägningar, helt enkelt!)

En annan sak vi testar och prövar är blöja - trosor. Ibland säger hon själv, att hon är stor flicka och vill ha trosor. När jag sen försöker med samma argument säger hon att hon inte kan: "jag är för liten förstår du väl"... Sötungen! Så det händer lite olyckor då och då... Mycket tvätt. Idag hann hon först kissa ner nattlinnet (hon satt ändå på toaletten), en badrumsmatta och ett par shorts och trosor - innan klockan hann bli nio på morgonen... Vi har bra dagar, och mindre bra dagar. Skönt med sommar, för det är enkelt när man kan vara ute och lite mer lättklädd!!

Den stora tjejen, som snart är fem år, har problem med sömnen. Hon skyller på mardrömmar. Och visst, hon vaknar varje natt, ibland mer än en gång. Då kramar jag henne, ibland får hon sova hos oss i vår säng, men oftast somnar hon snabbt om i sin egen säng, efter en stunds gråt och kram. När jag frågar vad hon drömt om, vet hon inte det. På dagen sen, så svarar hon att hon drömmer om döskallar... Hur hanterar man mardrömmande femåringar, någon? Vi har ingen erfarenhet, behöver lite tips!

Nu ska jag umgås lite med min kära make...
kram på er!

Känslor.

Nu på eftermiddagen satt jag ute på baksidan, på kanten på vår altan. Den stora flickan satt i mitt knä, och vi klippte tå- och fingernaglarna. Mysigt! "Vet du, jag älskar dig" sa hon, helt spontant. Det har hon inte sagt förut. Den lilla säger det hela tiden (efter en halvtimme till grannpojken också...). Det är kändes som om hon menade det....

Lilltjejen sov 1,5 timme idag på eftermiddagen, så hon har inte somnat ännu. Det blir nog lite senare än vanligt. Bara hon sover längre i morrn bitti, så är vi lite glada....

Det är många känslor i omlopp, hos oss också. Allt går man igenom. Men vi har varann, maken och jag. Och det är sååå BRA!!! För ååååå vad jag älskar den mannen....

Ledsamt.

Ikväll har jag gråtit. Jag har gråtit i min mans famn.

Så hemskt Livet kan vara ibland. På samma sätt, som det kan  vara alldeles härligt, ljuvligt och underbart - så kan det vara lika hemskt, uselt och förfärligt.

De två små töserna som bor hos oss, de har varit med om såna hemska saker, så ni kan inte ana... Hur ska de nånsin kunna få ett bra liv?? Jag har funderat mycket på Livets mening, på Gud och andra stora frågor de här senaste dagarna. Hur kan det bli så här? Och varför? Vad kan en sån här lite go tjej ha gjort, för att förtjäna detta?? Nej, jag tror inte att man förtjänar sånt. Det är inte min tro alls. Men ibland undrar man lite.

Det här är för stort för oss. Klarar vi av det här? Kan någon klara av det här??

Ikväll är det bara tungt. Och otroligt ledsamt....

Vårt barn??

Hur ska vi nånsin kunna få vårt barn??

Vi kan få biologiska barn, ja. Men det funkar inte för maken och mig. Fem missfall, och vi orkar inte med den sorgen mer.

Vi måste hitta nåt annat att fokusera på. Vi fick frågan (från flera håll) om vi vill bli familjehem. Först sa vi nej, nej, nej. Längtan efter biologiska barn var för stor.

Men när vi lugnat ner oss lite, tänkte vi efter. Vi kan göra nåt för att hjälpa andra. Vi kan låta något annat barn få växa upp hos oss. Och så har det blivit. Men det är inte, och kommer aldrig bli, vårt barn.

Det är inget vi sörjer. VI har inga problem med det.

Idag ska vi på tvåårskalas, då ett av våra syskonbarn fyller år. Hoppas på sol och värme där också, så att vi kan vara ute! Allt blir så mycket enklare då!!


Vi pratar mycket, maken och jag. Jag tror det är bra och viktigt att vi gör det. Det är ju vi två, som gått in i det här. Maken har många bra förslag, och mycket tankar som jag tycker om. Men just nu sitter vi lite mitt emellan barnens mamma och socialen. Vem talar sanning??

Hoppas att ni också har lite sol och värme idag!! Här har vädergubbarna hotat med regn i morrn igen.... :(

Knepiga ord.

Ord är ju konstiga.

Först var det stekpannan. Den satt inte i ansiktet, på huvudet där man trodde pannan skulle vara.

Och idag var det pytt-i-panna... Det sitter inte heller i ansiktet, på huvudet... Märkligt det här...

Jag har läst det så många gånger, men kommer aldrig ihåg hur många ord det är. Men man häpnar över hur många ord ett barn lär sig varje dag, under sina första år i världen. Det är mycket som ska undersökas! En snigel har ju ett hus på ryggen. Hus??? Och så har den ben... eller nej, horn? Kanske heter det ändå tentakler, det där som faktiskt ser ut som två ben.... ;)

Vi degar, och blir måliga....

I förrgår degade vi. Joråsåatte.... Vi bakade bullar nämligen. Det hade de ju aldrig gjort. Så när vår soc sekr och flickornas soc sekr hälsade på oss igår, berättade de att vi hade degat. Och så bjöd de på sina egna bullar. Bullarna var i många olika former och storlekar. Det var former av maskar och bollar bland annat.

Varje morgon (efter frukost, borsta tänderna, klä på sig och så en liten filmstund) är det dags att måla. Vi har fyra olika målarböcker, en med djur, en med prinsessor och två med Pippi. Men idag målade vi sniglar. Det är mycket, ja det är MYCKET instressant med sniglar, spindlar, flugor och andra småkryp. Så jag letade rätt på bilder här på datorn, skrev ut, och så har de målat sniglar. Vi blir ju så måliga när vi målar, bara....

Igår kom den lilla tösabiten, och frågade maken vad han gjorde. "Jag diskar ur stekpannan!" svarade han. Hon log med hela ansiktet: "Nähä!!!" För pannan sitter ju på huvudet, i ansiktet, den kan man ju inte diska, eller hur???

Goa flickor.

Idag har vädergubbarna lovat lite olika. En sa moln och svalt, en annan sa varmt och klart. Hmpf. När jag tittar ut, är det lite blåsigt, några moln, men även sol. Vi får väl se hur det blir i dag. Vi går ut som vanligt.

Kram på er....

Baka bullar. Har man inte nog att göra, så hittar man på mer!

En tuff natt. Maken har fått min tillåtelse (låter ju märkvärdigt) att sova med öronproppar, alltså är det jag som vaknar på natten. Redan tjugo i tolv var jag uppe, och fångade inte stortjejen, hon hann gå ända ut i köket. Men jag förde henne tillbaka till sängen, och hon somnade på ett par minuter. Men då vaknade lilltjejen. Och kunde inte somna om. Efter ca 45 min bar jag in henne till oss, och så fick hon ligga mellan oss i våra sängar. Det tog minst en halvtimme till innan hon somnade. Men hon sov lite längre i morse!! Ända till tjugo i sex!!

Morgonen var annars mycket stökig och bråkig (mellan tjejerna). Högljutt, och ingen lyssnade på oss vuxna. Så vi delade på dem. Lilltjejen fick följa med mig till skolan och öva skolavslutningssånger med en grupp (tog kanske 25 min). Jag förberedde henne noga innan, men jag visste ju att hon skulle bli blyg, och inte säga nåt. Väl hemma igen, bar jag in henne i hennes säng, satt med henne i famnen och efter 5-10 min sover hon. Men oj oj oj vad hon protesterar. Hon är minsann INTE trött, och hon vill INTE sova. Nä. Säkert. Hon har fått sova en halvtimma, sen väcker jag henne lagom till maten. Och då är det rätt gnälligt, svårt att vakna. Vad tycker ni? Ska hon få sova längre? Vakna av sig själv? Vi ser ju hellre att hon sover längre på morgonen... hehe...

Resten av dagen har gått bra. Jag ställde till med nästa bak, vi bakade bullar. Hå hå ja ja... Det hade de heller aldrig gjort. Nä, jag märkte det! Men roligt hade de i alla fall!

Maken fick prata i telefon (säkert en halvtimme) med en soc-kvinna (vet inte hennes titel), som varit mycket med familjen. Hon känner flickorna, även om hon bara umgåtts med dem några timmar i taget. Hon bekräftade mycket av det vi tyckte och hade sett. Hon berättade många saker, som gör att vi känner att vi kan göra på ett visst sätt. Den informationen skulle vi fått INNAN flickorna kom...

I morgon kommer vår soc sekr och flickornas soc sekr. Vi ska prata. Känns jättebra! De måste få se hur vi har det, och vi kan få berätta mer (det blir ju inte samma sak via telefonen, vi har ändå pratat varje vardag i telefon med dem). Utifrån det vi tycker, bestämmer vi hur vi ska gå vidare.

Vi är lite vilsna, kan man säga.

Många kramar....

Rapport från vardagen.

Jag fick en stund över, flickorna tittar på Babar-film, efter maten. Jag sitter hos dem, men kollar lite på datorn också. Nu när jag ÄNTLIGEN fick lite tid att titta in här, är jag bara trött... Det KAN ju bero på, att lilla tösen vaknade pigg och glad klockan 05.00 idag, eller??

Igår var en bra dag. Jag var iväg ett par timmar på ett sång-gig på kvällen. Jag skulle sjunga kl 18-19.30, och så tjugo minuters resväg åt vardera hållet. Vi hade förberett oss noga. Det har vi märkt, att om vi är förberedda, och har en strategi, då går det mycket lättare. Vi åt kvällsmat, tvättade händer och mun och tog på nattlinne. Sen var det upp i soffan i teverummet, och det blev en lååång film, Bullerbyn - och lördagsgodis!!

Flickorna fick vara uppe tills jag kom hem, om de ville. Lilltjejen somnade kl 19 ungefär, men inte den stora. Så när jag kom, fick hon borsta tänderna och så bums hopp i säng. Det var inget tjat om att inte kunna sova. Hon ville ligga där nere, skavfötters med lillasyster, så det fick hon. Jag satt bredvid henne och strök henne över pannan, jag hann sjunga tre sånger bara, sen sov hon.... :) Å så skönt, det var!! Då bar jag in den lilla tjejen, från tevesoffan, också. Sen gick jag ut till maken. Han var irriterad. Han tyckte han hade klarat kvällen bra - och det är det allra viktigaste!! Han behöver självförtroende!! Nu fick han lyckas. Bra!!

Men, han var irriterad. Flickornas föräldrar hade ringt igen. De är påverkade när de ringer, och det är inte enkelt att föra ett samtal med dem. De vill ringa varje dag, vi säger nej. Vi vill att de ringer en morgon, kanske två, i veckan. Flickorna blir helt upp och ner när de ringer. Maken tycker det är som att ta hand om två barn till. Och det är inte vårt jobb.

Så när vi satt i soffan och myste lite, vid 21-tiden, och det ringde igen -tittade vi förfärat på varandra. Ringde de igen? Numret började på 076 och det har ju mamman.... Soc har sagt, att vi inte måste svara när de ringer, så vi gjorde inte det. När telefonen äntligen tystnat, kollade maken om det var mamman som ringt. Det var det inte, det var svågern!!!! Aj då. Vi började gapskratta båda två, och ringde snabbt upp honom. Han och min syster var på Öland och hade problem med teven, så maken fick hjälpa dem...  Stackars svågern, vi ville ju prata med honom!!

För tredje dagen i rad, har lilltjejen fått sova en 20-30 min före maten. Hon blir mycket piggare på eftermiddagen ju. Vi ger oss, och låter henne sova en liten stund i alla fall. Hon vill INTE, men jag går in med henne, drar ner rullgardinen och sätter mig i hennes säng, med henne i knät. Hon är lite lessen, men så stryker jag henne på huvudet, och sjunger för henne, och då somnar hon rätt snabbt. Sen väcker vi henne precis före lunchen. Detta leder till att storasyster får lite egen tid! Och så kan hon i lugn och ro få hjälpa till med maten. Det älskar de att göra!!

Det är inte så kul, när man får ett lass med stora, feta daggmaskar framför sig på matbordet (ute, visserligen, men ändå!). Men man smälter ju, när man försöker vara arg, och lilltjejen lägger huvudet på sned, och med ett enda stort leende säger: "Jag äjlskar dej, bajskoåv!"

Sammanfattning: Rätt bra, men det finns fortfarande mycket att jobba med, och flera saker vi vill ha hjälp med!

Äntligen fredag... eller?

Fredag kväll, maken och jag sitter uppkrupna i soffan. Fotboll på teve... Suck. Inte min favorit. Det är fortfande 20 grader ute, klockan är kvart i nio. Framför oss varsitt glas.... mineralvatten. Vem somnar först i kväll???


Tänk så livet kan ändras.

Igår var ändå en bra dag. Det var en mycket mycket trött stor tjej, för hon somnade inte förrän kvart i tio. Och vaknade före sju. Suck. Men det funkade ändå bra. Härligt väder också!

Vi hade en strategi över igår, och det funkade. Vi hade strategi i dag också, men det funkade inte.

Lilltjejen vaknade redan klockan fem. Jag la mig hos henne, vi låg kvar till strax före klockan 6. Då var stortjejen också vaken, och vi gick alla tre in till maken i sovrummet, och kröp i hop i sängarna. Bolibompa på teven. De är inte vana vid Bolibompa, men efter ett par tittningar, har de börjat känna igen nåt program. Bättre än tecknade prinsessfilmer hela tiden. Variation är aldrig fel. Halv åtta upp och äta frukost.

Ja, nu äter vi frukost tillsammans alla fyra. I lugn och ro. Funkar bra. Flickorna får vaniljyoghurt med puffar (Havrefras, de äter vi vuxna, barnen gillar dem, inte nåt extra socker direkt). De dricker apelsinjuice och äter varsin halv fralla med ost (mina hembakta frallor). Alla sitter kvar tills alla är klara. Sen tvättar vi munnen och händerna, och borstar tänderna. Maken på den stora, och jag på den lilla. Sen är det nya (rena) kläder på. Lek inomhus, antingen fortsatt Bolibompa eller pussel, medan den ena av oss bäddar och den andra plockar undan frukosten.

Så långt så bra. En fin rutin.

Sen börjar tjatet om att gå ut.... Vi har satt halv tio eller tio som utetid. Då är grannarna vakna, det är inte så blött i gräset, och faktiskt varmare. Så idag målade vi inne. Gick riktigt bra. Flickorna pratade med mamman i går kväll, och det påverkar dem rätt mycket. Mamman var påverkad, och även styvpappan, det tyckte vi både maken och jag. Och flickorna, stackarna, ville berätta för dem om allt kul vi gjort. Sen är de uppe i varv och tillbaka i tråkiga beteenden. Allt kallas återigen för "bajskorv", illtjuten kommer tillbaka osv osv. Soc har sagt, att vi inte behöver svara om vi ser att det är de som ringer. Nästa vecka ska soc prata med dem, och ge dem tillåtelse att ringa typ en förmiddag om veckan. Bättre tid, tror vi.

Medan tjejerna och jag målade, så åkte maken och handlade. Smart, tyckte vi. Vårt mål med dagen, var att tillsammans med flickorna åka och handla blommor till krukor och urnor i trädgården. Penseerna har gjort sitt nu! Redan där blev det jobbigt. De lyssnar inte, gör totalt tvärtom vad man säger, ska plocka och pilla på allt, trots att man säger nej...

Vidare till barnklädesaffären. De behövde regnkläder, stövlar, baddräkt, ett par klänningar till, den stora behöver nåt långärmat. Det blir tjat tjat tjat. Vill ha den, vill ha den, vill ha den. De bryter ihop för att vi inte köper godis. De bryter ihop för att de inte får rida på hästen utanför (stoppa i en tia och den rör sig, ni vet). De bryter ihop för att de inte får köpa tuggummi i automaten. Eller - den stora bryter ihop, och den lilla tjurar och gråter i sympati. Hon fattar nog inte varför... ;)

Det hände så många dumma saker innan vi väl var hemma igen (var bara borta typ 50 min), och vi var båda riktigt arga på flickorna när vi kom hem. De åkte in i sängen, för att vila lite. Sover man inte på natten, så blir man ju trött och gnällig!! "Jag är inte trött!" Det tog fem min så sov den lilla, i 20 min. Den stora låg och blundade och slappnade av till sist i alla fall.

Eftermiddagen blev sen bättre igen. Vi hade fredagsmys, och satt ute och åt tacos. Stora tjejen hade fått skära gurka, tomat, paprika och annat i bitar. De satt ute och gjorde det, smart när vi just städat inne, tyckte vi.... Flickorna hade aldrig ätit tacos, så det var en ny upplevelse. Härligt att få såna goa reaktioner!! Och glass till efterrätt, de var bara för söta då...Lilltjejen kröp upp i makens knä, undrar vem som var mest förvånad, han eller jag. På vägen ner fick han en puss på armen också. Vi börjar tro att han är lite accepterad i alla fall!!!

Lilltjejen somnar på fem minuter. Den stora... ja. Det ska förhandlas och förhalas. Det är det ena och det andra. Det är tårar det är skrik. Jag lämnade henne i tårar, gick ut till uterummet (där fönstret var öppet in till deras rum) och hör henne skratta, prata och leka. Det är ju inte på riktigt. Bara gnälligt. Om det vore gå på toaletten, dricka vatten.... Men nej, det är gnäll och tjat. När vi sagt till på skarpen flera gånger, tröttnade maken, hivade upp henne i sängen (igen), tog bort alla leksaker, böcker och släckte lampan. Hon hade nämligen sagt till honom, att han minsann kunde gå och lägga sig själv... När man har sagt ifrån så, lite ilsket nästan, får man genast dåligt samvete. Vi satt och pratade i en kvart, innan maken skulle kika in och se vad hon gjorde. Då sov hon!!! Alltså. Hon är ju sååååå trött, men vill inte slappna av och sova. Hur gör ni???


Nu sitter vi här vid fotbollen, och försöker göra en strategi för i morgon...
Jag har plockat in och sorterat tvätten, plockat ur diskmaskinen, planterat klart mina blommor (de fick välja varsin blomma till varsin kruka, de planterade vi tillsammans). Vilken fredagskväll!!

Men, för första gången i våra liv, har vi haft fredagsmys, som en liten familj.

Kram på er!!

Onsdag kväll

Tack för allt peppning!! Vi behöver allt vi kan få, känns det som....

Det är ju naturligtvis en väldigt stor omställning för oss. OCH för barnen. Mamman klarade inte att lämna dem, så det var bara styvpappan hemma när soc hämtade dem, och sen körde dem till oss. På kvällen ringde mamman till oss och klagade på soc, som varit så grymma och elaka och bara kommit och tagit barnen. Ja. Precis så. vi tror att soc gjorde det bra, för flickorna var lugna och fina när de kom till oss.

Det är inte lätt att vara liten, och undra varför man ska vara hos främmande människor. Det är ju hur konstigt som helst!! Jag vill inte lämna ut flickorna, men jag kan berätta om en sak.

Maten är jobbig. De äter typ med fingrarna, snabbt och kladdigt, och sen rusar iväg. Vi gör så här: vi tvättar händerna före maten, sitter lugnt på våra platser, äter med kniv och gaffel (den lilla vill ha sked, så det funkar). Vi kan hjälpa dem att dela, blåsa på varm mat osv. Vi hjälper till och serverar ibland, och ibland får de ta själva. De har ingen koll på om de äter upp, så vi försöker hjälpa dem med det. Och sen sitter vi kvar tills alla ätit färdigt.
Först funkade det inte alls. Men nu, efter tre dagar, så funkar det riktigt bra!! De äter bättre, mer och lugnare. De kladdar mindre, och försöker faktiskt smaka på det som bjuds. Vi har helt enkelt fått bättre måltider. NU förstår flickorna hur VI vill ha det, och de tycker det är bättre själva. De kan inte rå för, att de aldrig fått lära sig det...
Men det är ett exempel på att vi kan göra nåt bra....

Vi känner oss nog lite lurade. Eller rättare, felinformerade. Soc har inte berättat allt om flickorna. De har problem jag inte vill skriva om här, men som blir tydligare för varje dag....

Idag har jag pratat länge med vår soc sekr. Hon är bra, jag tycker om henne, det har jag nog skrivit förut... Vi behöver nog handledning, sa jag. Självklart, sa hon. Vi ska få börja med att träffa den soc sekr som jobbat mycket med familjen i flera år. Hon är den som känner barnen bäst. Varför har vi inte fått träffa henne tidigare, undrar man ju då? Ja, det blev bråttom, när det väl hände nåt...

Jag blir så oerhört lessen, när jag ser hur fantastiskt lyckliga flickorna blir, när de får varsin dockvagn!!! (en enkel, sulkymodell tror jag, bara plast, kostar en hundralapp). En sån lycka!! Sen har de lekt med dockor hela eftermiddagen. Men vi får LÄRA dem leka. "Oj då, bebisen skriker. Ta upp den försiktigt, och krama den. Trösta bebisen! Pussa lite på den också..." Inte dra den i håret och smiska den i rumpan...

Vi läser mycket sagor. För den stora, den lilla vill göra annat, hon är fenomenal på att pussla!! Då delar vi på dem. "Vi har inga böcker hemma, ni har så många" säger stora tjejen då.... Vi har några stycken, jag tänkte använda biblioteket sen...

Maken är... ja, inte pigg. Dels knäckte han ryggen i lördags, och har fortfarande mycket ont. Den lilla tjejen ryggar för honom, och han tappar allt självförtroende. Han tycker jag är så självklar med barnen, men att han inte får kontakt med den lilla. Vi har kramats och pussats, och försökt hålla om varandra. Det är ju VI också. Vi kan inte ge upp redan. Vi kan ändra de här små flickornas liv, till nåt riktigt bra. Vi måste ha tålamod. Och inte tro, att det blir bra på en gång. Jag kan se små små framsteg, men maken ser inte dem. Och det gör mig också lessen..... Jag vill åka och köpa mer kläder till dem, ett par klänningar, stortjejen behöver en tjockare tröja, vi har pratat om fleecetröjor, sommarjackor, förutom regnkläder och stövlar. Men, han vill inte vara själv med dem, så det har inte blivit av än. I morrn är väl allt stängt. Får se om vi kan komma iväg alla fyra på fredag....

Jaha, så är det just nu. Fortfarande är livet mycket upp, och en del ner. Vi ger inte upp än. Men, det hade gått mycket bättre med rätt information från början.... Kanske skulle man ha delat på systrarna?

Hoppas ni har en fin försommarkväll!! kram kram

Goda råd.

Tack för goda råd, i mitt förra inlägg.

Ni har så rätt. Men ack så svårt det är att tänka så...

Idag har det känts lite bättre. Men oj oj oj... Vi hade typ fått höra att det är två duktiga och välartade flickor. Jo, tjena....

Jag har pratat som allra hastigast med soc i dag, de ville veta om vi typ hade överlevt natten. De ringer i morrn igen. Då ska jag säga precis som det är.

Idag duschade och tvättade de håret, sen borstade vi tänderna, det blev två sagor, och efter en kvart sov den lilla. Klockan var sex. (Igår var hon kvart över sju). Den stora somnade kvart över åtta igår, idag var klockan sju. Kändes bättre idag. Börjar vi redan få rutiner?? ;) I morse vaknade de så sent som halv åtta. Det blir nog tidigare i morrn....

Ingen av dem har förstått att de ska bo hos oss nu. Eller vill inte förstå. Eller prövar varje gång, ifall det är så att de ska åka hem igen. Jag vet inte riktigt vad det är de vill... Vi har ju mysigt ihop, men... De kan inte leka ihop. De har ingen glädje alls av varandra. Tyvärr. Och det är lite skumt. De borde väl söka tröst hos varandra, tycker man?? Nåväl. Det löser sig nog.

Nu är de här!!!

Ja, nu är de här.

Det har varit fullt ös, hela dagen!! Vi är helt slut, maken och jag... hihihi...

När man får ett biologiskt barn, får man det som spädbarn. Man har nio månader på sig att förbereda födelsen, och sen växer man ihop och införskaffar det man behöver allt eftersom.

Vi fick två på en gång. Tio dagars varsel. När de kom, hade de inte mycket saker med sig. Det blev en tur till stan idag. Nya skor (man kan inte gå i gympaskor hela tiden, ju!), nya trosor, små klänningar, shorts, tajts, linne och jumprar. Bara så vi klarar oss ett litet tag. Manchesterbyxor funkar inte så bra, när det är 23 grader varmt ute...

Ikväll är vi trötta... Vi hade fått höra, att flickorna somnar vid halv sex-tiden på kvällen. Ja, eller hur.... Nu var det ju första natten för dem, i en ny miljö. Men, kvart över sju sov den lilla, och kvart över åtta den stora. Kvart över nio sover de vuxna?? Nja, inte riktigt. Vi måste prata också. Få rå om varandra. Vara VI.

Det känns stort. Nästan lite övermäktigt. Men det här var första dagen. Vi ger inte upp än! Det har funkat bra, det har det!! Men, vi har mycket jobb framför oss...

KRAM !!

Snart här...

Nu är de snart här...
De ringde när de åkte, så vi vet, att om tio minuter kommer de hit....

Så spännande!!!!

Kaos?

I går knäckte maken till ryggen, så nu är han typ invalid... Det händer kanske nån gång om året, varför måste det hända just nu?? Det är inte alltid nåt särskilt som utlöser det. En gång tog han på sig strumporna, och det knäckte till... Den här gången har vi kånkat och burit rätt mycket, men när det knäckte till skulle han bara typ plocka upp hammaren från golvet...

Detta har lett till, att JAG får lyfta, hålla, skruva, krypa, bära desto mer... Jag är inte så stark,  och min kropp tål inte så mycket. Men jag biter ihop. Det ska bli fint ju...

Sen knäckte maken en hållare till garderobens stång, så den kan vi inte använda. Efter en stund kom vi på, att vi bara köpt beslag för att hänga upp garderobsdörrarna till EN dörr....

Alltså, jag skickar iväg maken till ikea igen. Räknar med att han är borta tre timmar. Suck.

När han kommer hem, måste han borra. Det kan inte jag. Visst, jag kan lära mig, men det är ju enklare om han gör det. Eller hur? Det är ju ingen idé att dammsuga här, innan han har borrat.

Så jag vet inte riktigt vad det är jag gör just nu. Springer runt, börjar på en sak här, och fortsätter där.... Dumt. Jag brukar kunna vara mer fokuserad!!

Därför blev det en kaffepaus. Så jag lugnar ner mig, och börjar tänka lite igen. Nu är det dags igen....

KRAM