Stressa eller vila?

Frågan är, om jag ska stressa som en tok, för att ha så mycket som möjligt färdigt när flickorna kommer. Eller om jag ska vila, så att jag orkar leka och ta hand om dem??

TACK för alla fina kommentarer som jag fått! (Jag tror att jag lyckats förtränga den tråkiga). Ni är för goa!!

Det är lite svårt, när folk säger grattis... Visst, jag förstår dem, för vad ska man säga? Men mina känslor är så blandade. Jag är så klart glad och lycklig. Förväntansfull och nyfiken. Men också lessen. De här flickorna har ju varit med om en hel del, och det är ett väldigt stort ingrepp att flytta dem från biologiska mamman... Jag är också nervös och spänd. Och så är det faktiskt lite skräck och panik också. Med andra ord, fullt normalt.

Den här veckan har jag jobbat klart. Nu är jag tjänstledig + lov + semester fram till typ 12 augusti. Jo, jag ska jobba liiiite till. Jag ska åka och hälsa på, när eleverna övar till skolavslutningen, och så ska jag naturligtvis vara med på själva avslutningen. Men, det är så lite, så det räknar jag nästan inte.... ;)

När jag sprungit ut i trädgården, och hängt tvätten på tork, vinden blåser lite i min korta kjol - ja, då är det bara för härligt allting!

Det är mycket som ska fixas, det är det. Och en hel del bara måste ju vara klart. Vi har beställt en säng (levereras hit om en halvtimme ungefär), köpt en garderob (ska vi bygga... ja, sen?), vi har köpt och byggt en byrå, två små stolar till köksbordet och lite sånt. Vi har också köpt tandborstar, handdukar, påslakan (och tvättat och manglat klart dem), pall till badrummet. Vi har lånat en sittvagn, madrasskydd, leksaksspis. Hittat fina oanvända barnböcker på loppis (fynd!!), köpt varsitt nytt eget gosedjur till dem, köpt varsitt nytt nattlinne (tvättat och klart), köpt en plastservis (och diskat det också...). Helst skulle jag vilja ha ett par fina dockor, nån dockvagn eller kanske docksäng också. Men, vi kan inte ha allt från början! Stora tjejen fyller snart år, så det kan ju bli födelsedagspresent också... Hon lekte med mina två små (fula) dockor, när de var och hälsade på. Jag tänkte, att det är nog bra, att får gå in i rollekar så där. Så det ska vi ordna.

Klockan är bara tio, tvättmaskinen snurrar för tredje gången redan. Jag har till och med suttit en liten liten stund med jobbet, och gjort färdigt en del saker.

Ute är det sommar. Varmt, skönt, soligt - ja bara härligt. Om en liten stund kommer våningssängen, ska bli så spännande att se hur det blir!! Och sen kan jag ju bädda den. Bara vi får upp garderoben, så kan jag flytta in en del saker vi redan har, som ska in där.

Vi har haft en låda i byrån i hallen, till medicinlåda. Inte så praktiskt och smart när man har små barn i huset. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av alla Alvedon, allergitabletter och sånt... Högt upp, antar jag. Men var....? Får klura lite till på det.

Maken jobbar idag. Men hemifrån. I eftermiddag ska vi köra bort ett par sängar och ett skrivbord till ett hyrgarage, vi ska åka och slänga en massa skräp (har blivit en del kartonger nu). Så vi får hyra en släpkärra. Men det ordnar sig. Vi ska också ner på stan, för maken måste ha ett par byxor. Vi ska på konfirmation i morrn, och han får inte gå dit i jeans för mig.... :) Ett par ljusare, snygga sommarbyxor är väl inte fel? Oftast har han trekvartsbyxor, men det får han inte heller ha för mig den här helgen, hihihi.... Vi ska också köpa en bilbarnstol. Den lilla tjejen får vi det till, men till den stora får vi köpa själva. När de åkte hit med socialen satt hon på en kudde, men grannfrun vår, sa att hon behöver ha ryggstöd ett tag till. Grannpojken är sex, och kommer ha det ett år till, menade hon. (Han är ganska stor för sin ålder). Hur gör ni med sånt?

Det skiljer 1,5 år på flickorna, men den stora är född 08 och den lilla 10. Så vi får fullt upp, som ni förstår....

Jag funderar på, om jag fått fler frågor.... Glömde jag svara på nåt, får ni väl fråga igen!

Än en gång TACK för att ni kommenterar och är så fina i det ni säger till mig (nästan alla).

KRAM!

Vi väntar barn!!

Ja, vi väntar barn!!
Det blir en kort "graviditet", för "förlossningen" är beräknad till måndag, om en vecka... ;)

Då kommer två små flickor till oss. De är placerade hos oss av socialen, men det är en frivillig placering, en s k sol-placering. Vi är då deras familjehem, och de blir placerade som fosterbarn hos oss...

Idag har de varit här och hälsat på. Fruktansvärt nervöst innan!!! Tänk om de inte skulle tycka om oss??? Kanske skrika och gråta och bara vilja åka hem??

Men det gick bra. De var blyga och tysta först. Men efter 15-20 min släppte det sakta, och undan för undan blev vi vänner. Ja, de ville inte åka hem igen. (Delade känslor om detta... Hur har de det hemma då? funderar man ju...).

De var här ungefär två timmar. Först fikade vi. Flickorna åt tre och fyra bullar var (ganska stora) och en hel del kex också... När de skulle åka hem, satt jag med den stora flickan nära, nära uppkrupna i sängen och läste saga. Hon iklädd prinsessdiadem, och jag iklädd kungakrona....Inte var dag jag bär sån, minsann...

Nu har vi just varit och beställt en våningssäng med lite olika tillbehör. Och vi är bara trötta... Oj oj oj. Energin tog slut!!!

Men, vilken overklig känsla det är! Det är inte våra egna, våra biologiska barn. Nej, men det är två andra barn, som behöver oss. Vi kommer älska dem och göra vårt allra, allra bästa för att de ska få det  så bra som möjligt!!!

KRAM till alla där ute!!!
<3 <3 <3

Uppdatering, igen!! Det händer saker....

Idag har jag pratat med soc igen. Länge.

Mamman går med på en SOL-placering, alltså en frivillig placering. Jag vill inte här skriva anledningen till placeringen, eller varför barnen far illa. Men, mamman har en del insikt. Ibland i alla fall. Men hon tror att hon ska skärpa sig och bli bättre, och sen få tillbaka barnen. Soc är övertygad om att det inte går. Det här är en uppväxtplacering.

På måndag kommer mamman hit igen, med sina två flickor. De åker med vår soc sekr och med flickornas soc sekr. Vi ska fika, titta lite på rummet, i trädgården, leka lite med oss, kanske måla eller pyssla lite.... Allt beror på mammans dagsform hur besöket blir.

Eftersom det är en frivillig placering, kan alltså mamman ändra sig och vilja ta hem sina barn, när som helst. Men då träder socialen in, och gör ett omedelbart omhändertagande, och ansöker sedan om ett LVU. Det är så mycket nytt som framkommit sen den förra ansökan, att det nu kommer gå igenom. Det trodde t o m de två juristerna i Kammarrätten. Om det blir ett omedelbart omhändertagande, betyder det i princip bara att flickorna ska bo kvar hos oss. Har de väl kommit hit, så flyttar man dem inte.

Man drar ut liiiite på det hela, eftersom det är en frivillig placering. Flickorna kommer komma till oss måndagen den 3 juni. Om en och en halv vecka ungefär.

Oj oj oj vad det pirrar i magen nu, kan jag lova!! Eller pirrar??? Det här är mycket mer än bara lite pirr.... ;)

Och så snurrar det i huvudet. Soc har sagt till oss att börja planera nu. Det har vi inte fått göra innan. Nu ska vi möblera ett barnrum, och skaffa saker som gör att vi kommer få en bra vardag tillsammans. Det är så många småsaker som behövs. Enkla saker som tandborste, badtvål, gummistövlar, cd-spelare (jag tycker de ska ha en i sitt rum, för att kunna lyssna på sånger, jag har många cd-skivor med barnvisor...), gonattsagor.... Ja, ni fattar precis tror jag. Börjar man fundera, kommer man bara på mer och mer och mer och mer....

Och så måste vi berätta för rätt många också.... Våra familjer, i alla fall föräldrarna, vet allt. Vi har inte hunnit prata så mycket med våra syskon. Någon vän har fått veta nåt redan. Och våra jobb vet, så klart. Maken ska vara hemma i två veckor först, jag ska jobba lite strötider de här två veckorna.

Och TACK för länken till radioprogrammet i förra inlägget, jag ska lyssna på det! Hinner inte NU, men snart, hoppas jag...

kram kram till er alla!!

Äntligen, uppdateringen!!

Förlåt att jag inte uppdaterat!! Men det har bara snurrat och snurrat här!!!

De kom, socialen tillsammans med mamman. Till slut. Det hade krävt lite övertalning.... Mamman skulle ju i princip kolla in oss. Och vi var okej, tyckte hon. Hon hade föreställt sig ett gammalt gråhårigt par, lite arga och stränga, och huset var grått med gråa väggar, stålrörssängar, ja typ institution på 1930-talet.... ;) Och så var det VI, som var snälla, och vanliga människor i ett fint hem!!

Ja, vi övertalade henne.

Men, hon är styrd av sin sambo, så hon skulle hem och prata med honom. Sen ska de träffa socialen i morrn. Då kan de skriva på papper. Därefter ska socialnämnden fatta ett formellt beslut, och går det som tänkt, så kommer barnen till oss nästa vecka....

Hujedamej....

Vi fick veta lite mer om barnen, ja, det är två syskon. Vi fick se kort också.

Ja, det bara snurrar i huvudet här!!! Och inte har vi en enda liten ledig minut maken och jag, så vi hinner köpa saker. Det behövs nya garderober, en säng till, sängbord, roligare taklampa, lådor till leksaker, sängkläder till barn och så allt annat som tandborste, hårborste, egna badlakan och .... ja, ni vet hur mycket som kan behövas!!!

Vi får helt enkelt ta det som det kommer. Kommer de på måndagen, så fixar vi ett bra mottagande efter det!!! Jag har kollegor med stora barn, som erbjudit oss pussel och spel, sängkläder (påslakan), osv. Gulligt, va?!

Nä, nu ska jag jobba lite till....
Försöker uppdatera i morrn, om vi hör hur samtalet med soc har gått....

Kram kram kram!!

Nervöst, igen.

Nu har jag plockat iordning lite här hemma. Det är tänkt och planerat att det ska komma besök i morrn. Socialen ska ha med sig en förälder hit, och en person till (som stöd förmodligen). Vi ska inspekteras, maken och jag. Kan det bli en sol-placering?? (alltså en frivillig placering).

Vi får se. Måste jobba på förmiddagen, tyvärr. Det är så jäkla mycket på jobbet nu...

Det kan ju vara så, att de ringer återbud i dag igen... Vi får helt enkelt vänta och se....

Upp. Och ner.

Jag höll på att dammsuga när soc ringde och avstyrde dagens studiebesök hos oss. Jag visste ju att det skulle kunna bli så. Det var nästan mer troligt att det skulle bli så, än att det skulle komma. Ändå blev jag sååå besviken. Luften bara gick ur mig.

Och ändå tycker jag inte att jag hade ställt in mig så mycket på det här mötet. Men jag var nervös, och det var maken också.

Nu behövdes det ju ändå städas. Och jag hade inte tagit fram nåt fikabröd ur frysen än. Så, egentligen ingen fara på taket, då?

Jo, för de barn som ska komma till oss.... Kanske.  Soc säger hela tiden att en placering borde ha skett "i går".

Men, här är städat och klart nu. Jag sitter ute i solen med min bok. En ny solstol, riktigt skönt! Först en cafe au lait. Nu lite jordgubbssaft. Smak av sommar.... Jag läser om Maria Wern, och de bränder och brott som sker på Gotland. Men hon löser det nog till slut... Spännande är det. Och jag försvinner långt in i boken. Jag älskar att läsa!! Tyvärr finns det sällan tid, så här när jag jobbar. Nu är jag så stressad, att jag inte alls borde ha tid att läsa! Men, jag tar mig den tiden. För jag behöver det.

Nä, ut i solen igen....

Nervös.

Jag är nervös. Riktigt ordentligt. Det var länge sen det bubblade så i magen...

Idag kommer soc hit tillsammans med en mamma, på "studiebesök". De ringde igår, så det är snabba bud. Vi har varit matchade till den här familjen förut, men då blev det inget LVU. Domen är överklagad, och det blev nej igen (men rätten var väldigt oening, och det var med en rösts övervikt det blev nej).

Nu kan det bli en sol-placering (frivillig). Eller så blir det ett nytt LVU (tidigast mitten på juni). Eller så blir det inget alls.

Håhåjaja. Namnet på min blogg är såååå rätt! Livet är verkligen upp. Och sen ner. Och förmodligen upp igen...

Kram på er, nu ska jag dansa runt lite med snabeldraken!!


Socialen ringde nyss. Det blir inget besök idag. Och det var vi iofs lite förberedda på. Ingår i mammans problematik. Nytt försök på måndag. Om inget akut händer innan dess...

Stiltje. Men det rör på sig.

Och vad händer, kanske nån har funderat på....

Jo, vi har pratat med socialen. Jag ringde upp. Det går ju inte att vänta på att de ska ringa. Det tar ju för evigt. Det visade sig, att de inte hade fått nån dom. Sju dagar efter att vi hade fått den på mejl, fick en av socialsekreterarna den på fax. Men hallå!!! Stenåldern. Jag berättade hur snabbt och enkelt vi fått den. Ja, det brukar de ju få, men den här gången hade nåt gått fel, och Förvaltningsrätten hade fått be om ursäkt. Men, den soc sekr jag pratade med, hade alltså inte läst domen. Så det samtalet gav ju inte så mycket.

Ett annat av "våra" LVU har ju överklagats till Kammarrätten. Det är nu två veckor sen. Domen då? Ja, det kan dröja upp till fyra veckor innan domen kommer där. Och i det fallet tror inte soc att det kommer gå igenom heller. Men de ville markera. Bra, tyckte vi.

Så, inget nytt från socialen.

Men, jag har träffat en rikspolitiker, och pratat och berättat om oss, och om hur det egentligen går till när man vill bli familjehem. Den här politikern var bra, jag fick först en försäkran om att våra namn, och vårt "fall" inte kommer valsa runt bland andra. Vi är fortfarande lite anonyma. Men politikern ville veta. Det är sällan de får träffa vanliga människor och höra vår upplevelse av det hela. Oftast är det utredningar och enkäter och undersökningar. Sällan är det långa samtal med de som det berör. Så det kändes bra. Politikern skulle ta reda på lite, prata med några och forska vidare.

Och så har vi varit på radion. Ja, inte vi personligen, men berättelsen om det/de barn vi är matchade mot. Vi har inte kontaktat radion, nån annan måste ha gjort det. Men det är ju så många som är upprörda i det här fallet, att det finns många att välja på. Jag blev kontaktad av journalisten, som ville veta mer. Vi vill inte på nåt sätt figurera med rösterna, eller ens våra namn, på radion. Inte en chans!! Det känns inte bra. Vi ska inte lägga oss i det här. Vi kan svara på frågor, och berätta. Men inte mer. (Och knappt det.) Men. Saken är den, att det pratas om det!! Och det är BRA! När vi berättar för andra hur det går till, så tror inte folk det är sant. Jo, säger vi, så är är det, i verkligheten. Och när man hör reportaget, där lagmän och nämndemän pratar och berättar, så fattar man fortfarande inte varför inte det här blir ett LVU.

Det har alltså inte konkret hänt nåt. Nä, men det rör lite på sig. Och nåt måste hända!! Vi tror inte det kommer något/några barn till oss. Jag tror inte det kommer alls, och maken tror inte det kommer nåt/nån före sommaren. Vi har därför bokat en utlandsresa i sommmar. Allt är klart. Så, skulle det hända nåt nytt, bli nåt akut, ja då får vi boka av helt enkelt...

Nu ska jag fixa middagen, maken är på väg hem. Min goa fina make.

KRAM till alla som vill!

Vad händer? Varför inget LVU?

Ja, det har nu gått en hel vecka sen vi fick domen. Ja, vi fick den. Maken skrev helt enkelt till förvaltningsrätten, och bad om domen. Enkelt eftersom vi vet dagen för förhandlingarna, namnen på barnen samt vilken socialtjänst det rör sig om. Så vi hade domen innan klockan hade blivit 16 förra måndagen. I torsdags fick vi ett brev från socialtjänsten, det var utredningen av oss som var klar och sammanställd. Med den följde ett litet brev, där det stod att det var måndag kl 17, och domen hade ännu inte kommit.... Hoppsan. Hur kan vi får domen innan socialen har fått den??

En vecka har gått. En hel vecka. Sju dagar. Och vi har inte hört av socialen än. Maken tycker det är dåligt, riktigt dåligt. Jag har nog inte tagit ställning till det än...

Vi reagerar olika, det har jag nog skrivit om förut. Jag blir ledsen. Maken blir arg. Men nu har min sorgsenhet fått dela platsen med ilskan. Ja, jag är arg. Jäkligt arg. Det får inte gå till så här!!

Vad kan jag göra, för att hjälpa de här barnen, som ju är de som blir drabbade??

Jag har vänt mig till min lokala riksdagspolitiker, som tyckte det här lät helt absurt. Nu har jag berättat vår historia över en kopp kaffe, de senaste timmarna. Vad kan min politiker göra?? Kanske inte så mycket, men han/hon var mycket intresserad, och betonade vikten av att politiker träffar vanliga människor som lever i den vanliga världen... Min riksdagspolitiker undrade om jag hade nåt särskilt som jag ville att han/hon skulle göra. Nja, svarade jag, vad kan du göra??

Jag väckte ett intresse, helt klart. Nu ska han/hon gå tillbaka till riksdagen, begära in statistik på ansökan om LVU samt dom om LVU de senaste 15 år. Dels riket, dels den domsaga som vi tillhör. För att se om det är nån skillnad.

Om det är som vi tror, att det är skillnad, då är det fel. Det är inte politiker som ska bestämma i såna här saker. Då kan vi hoppas på debatt, att det händer nåt.

Det känns väldigt långt borta, och det känns som om det inte drabbar/räddar "våra" barn, de som vi har mött. Det kanske är för sent för dem.... Men, det kanske kan få upp ögonen på fler människor i Sverige, och ändra nåt på sikt. Då kanske vi kan hjälpa några barn, i alla fall.

Hur som helst, det är skönt när nån lyssnar på en, med stort intresse och mycket uppmärksamt. Jag fick många tack, och mycket beröm, för att vi (jag) delar med oss (mig) av vår historia.

Min politiker skrattade också med mig, och frågade: varför kan du inte göra nåt vanligt nån gång??

Ja, det har jag undrat också. Varför kan det inte bara vara lite enkelt?? Och bli som man vill och önskar nån gång....


Fick mejl från vår kurator i dag också. Hon uppmanade mig att gå vidare med det här. Det är inte rätt, påstår även hon. Hon undrade vad media skulle säga om det här....? Men det är inte vår grej att gå ut i media, precis....


Nu får vi väl gå tillbaka till den ändlösa, ledsamma väntan.... Om inte soc har ringt i morrn, då får väl jag ringa. Men jag tycker nog, att det är de som ska ta den första kontakten.... Jag kan komma på massor av orsaker till att de inte hört av sig. Vi får väl se vad de säger, när de hör av sig.


Jag känner i alla fall, att jag MÅSTE göra nåt!! Jag kan inte låta det här gå obemärkt förbi...

Kram till er som läser!!
(Jag har inte trillat ner i svarta hålet, jag har ännu inte gett upp....)

Ett par dagar senare....

TACK

för alla kramar och fina ord!! Det gör att jag kan le lite genom tårarna....
Visst är det en sorg för oss också, vi har ju väntat och längtat. Men de som förlorar mest på det här, är barnen...

Hur ska man göra för att ändra det här? Man undrar vad BRIS säger? Vad säger min lokala riksdagspolitiker? Funderar och grubblar mycket...

KRAM!