Vul.

Det finns inget hjärta som slår.

När jag skulle hoppa upp i stolen, sa jag att om det inte finns nåt hjärta som slår nu, då är det ju nåt som är fel, eller hur? Läkaren såg mig i ögonen. Allvarlig.

Sen mumlade han lite bara.

Jag låg där, ni vet så där obekvämt med benen i vädret.... Höll maken i handen. Och hela världen började snurra... Ojojoj, så det snurrade.

Den lilla slemklumpen (mitt ord, läkaren kallade det för förtjockning, förtätning) hade nu växt. Det är en "blåsa" på 5 mm. Den är omgiven av en tät och tjock slemhinna, och den ligger mitt i livmodern. En typisk graviditet. Det ser riktigt bra ut. Men den borde ha varit större. "Det är nu man kan bli lite misstänksam" sa läkaren.

Jag klädde på mig, och vi satte oss vid hans stora skrivbord. Tyvärr är han lite bekymrad. Och vi också. Jag har ju varit det hela tiden, för jag har räknat och räknat, och det har inte stämt en enda gång. Och läkaren håller med mig. Det är maken och jag, samt läkaren som vet mina dagar med blödning, sex, hur det går till, hur det ser ut osv. Och vi litar fullt på honom!!

Så vad gör vi nu? Jag har lämnat ett blodprov för att mäta hcg-halten. Ett prov säger inte mycket, och nästa prov ska jag ta på måndag. Förhoppningsvis får jag ett telefonsamtal på tisdag. Ni vet säkert vad det innebär?! Mängden måste öka, vilket det gör om graviditeten är normal och fortskridet som den ska.

Jag har alla tecken på att vara gravid. Och jag är gravid. Men, något kanske är fel. Det kanske har stannat av. Eller nåt. Både barnmorskan och läkaren tycker jag är så typiskt gravid, med liten feberhöjning (37.6-37.8), TRÖTT, springer och kissar hela tiden, enormt stora och ömma bröst, halsbränna, akne. Och säkert mer som jag inte kommer på nu.

Maken sa, när vi tog det första gravtestet, att VARFÖR just nu, när vi har accepterat (eller börjat i alla fall) och försöker förstå, och leva som barnlösa. NÄR det nu blir en ny graviditet, tre år efter att vi gett upp, VARFÖR kan det inte vara rätt då? VARFÖR hålla på och luras??

Inga tårar. Bara konstaterande. Det positiva är att jag inte har nån blödning än, sa läkaren och barnmorskan. Och det känns väl i alla fall okej. Men läkaren sa tydligt, att han kan inte sticka under stol med, att han är lite fundersam. Och bekymrad.

Nåväl.

Ny väntan. Tisdag är nästa mål. Eller kanske onsdag. Jag är ledig på tisdag, men jobbar på onsdag, och berättade detta. Det är lättare att få tag på mig på tisdag.... Vi får vänta och se.

Nu vet ni, alla ni som hållit tummarna för oss!!

Tack för alla tankar, tummar och böner! Kram!