tisdag 28 februari 2012

Jag behöver lite hjälp.

Nu har vi fått en tid till kuratorn, men inte förrän nästa vecka, på torsdagen. Ett tag kändes det som  om det är jättelångt dit... Men nu känns det överkomligt.

Vet inte än om jag ska gå själv, eller ta med mannen. Hur har ni andra gjort?

Och så behöver jag lite hjälp. Det kommer några tjejkompisar hit på fredag kväll. Jag vet att två av dem räknar points, alltså Viktväktarna. Vad bjuder man på för efterrätt??? Gott och smaskigt, men nyttigt... Nåt förslag??

kram

lördag 25 februari 2012

Jag läser i alla fall....

Jag läser i alla fall era bloggar, mina vänner! Även om jag inte skriver lika mycket nu... Det finns just nu inte så mycket att skriva om, tycker jag.

Det är samma som förut. Jag är fortfarande ganska lessen. Jag vill inte vara där nere i det svarta, mörka, så jag kämpar för att komma upp. Det går inte alltid så bra. Men jag har min goa fina man, som finns där hela tiden. Jag märker inte alltid att jag är lessen. Jag ser lessen ut, säger han. Men just nu är det inte så lätt att vara glad. Visst kan jag fortfarande skratta och ha roligt - men jag trillar nog ner i det lessna igen...

Det kommer bli bättre, jag vet ju det. Jag behöver nog bara lite hjälp för att komma dit. Hjälp med att formulera vad jag tänker och känner. Hjälp med att möta vissa saker. Jag har umgåtts mycket med mina syskonbarn nu de senaste två veckorna. Antingen är det terapi, eller så plågar jag mig själv. Men jag måste ju möta dem, så det är ju inget att vänta på!

Vi har fått en tid till en kurator, och det känns bra. Tyvärr måste jag ringa och ändra den tiden. Alltså, en eftermiddag i månaden är jag på högskolan. Naturligtvis prickar kuratorn in den eftermiddagen, precis mitt i! Men det kan ju inte vara så svårt att ändra!

Ja, vanlig lördag eftermiddag är det. Mannen kollar på fotboll, och jag har varit och sjungit. Tog mig en apelsin, och hamnade vid datorn!

kramkram

tisdag 21 februari 2012

Det är ju inte mig det handlar om...

Idag när jag åkte hem hade jag radio på, det brukar jag ha. De pratade om vitaminer, frukt och andra nyttigheter. Jag kom då att tänka på kiwi... En del säger att man inte ska ge små barn kiwi, för de tål inte det. Andra säger att det inte spelar nån roll. Jag tänkte, att undrar hur vi ska göra med vårt barn... Jag måste nog ta reda på mer! Sen slog det mig: Vi kommer ju aldrig få nåt barn!! Nästa tanke kom snabbt, snabbt efter: Äsch, det säger de bara, jag vet ju att vi kommer få ett barn. Sen.

Men oj!

Jag fattar tydligen inte än. Jag lurar ju mig själv. Jag trodde att det var hjärtat som inte förstått, men nu begriper jag att inte ens hjärnan vill förstå. Så dumt.

Vi gick ju en sväng i söndags, mannen och jag. Och pratade. Vi pratar rätt mycket. Och vi är så goa vid varandra, känner jag. Och tur är väl det!! För vi har ju varandra, vad som än händer!!

Det är inte så lätt att gå vidare, som jag på nåt sätt inbillat mig. Suck....

söndag 19 februari 2012

Tungt, på flera sätt?

Ja, idag är en tung dag. Och vädret hjälper ju inte till! Grått, mulet och slask med några plusgrader. Men vi har gått en sväng, 45 min, lugnt promenerande. Skönt, faktiskt. Och så har vi pratat. Men man får hoppa lite ibland, för många vattensjöar mitt på vägen...

Jag har inte mycket inspiration att skriva än. Men det kommer tillbaka, jag är ju en skrivande människa! Så, mina trogna läsare - håll ut!!

Nu ska jag simma lite i duschen...

kramkram

lördag 18 februari 2012

Idag fyller jag år.

Grattis till mig!!

kram

Fortsättning:
Den här veckan har jag inte känt för att träffa nån, så när jag varit tvungen att vara på stan, i affären mm så tittar jag inte på folk, och kan gå en annan väg för att inte möta nån. Jag har inte heller svarat i telefon. Lite skräck för folk? Kanske. Men idag måste jag, eftersom jag redan fått grattissamtal från svärföräldrarna. Kanske lika bra att vänja sig? Jag ska ju jobba på måndag, och måste ju möta människor då....

torsdag 16 februari 2012

Paus. Med fika.

Igår var jag hos min bror hela dagen. Och fick med mig brorsdottern, 5½ år hem. Eftersom maken inte var hemma inatt (nåt event med jobbet), så fick jag lite sällskap. Trevligt!!

"Nähä" sa hon när hon vaknade kl 7 i morse. "Nu tycker jag verkligen det är dags att vi går upp och gör nån nytta idag!"

Så efter frukost mös vi i soffan framför teven. Sen har vi bakat chokladbollar. Nu är det lite film (med hjälp av projektorn blir det ju som bio), och sen har hon önskat makaroner och köttbullar till lunch. Eftermiddagen bjuder på tårta, eftersom en kompis till mig kommer hit.

Sen får jag nog skjutsa hem henne igen.... Mysigt att få låna sin guddotter, nån gång ibland!!

kramelikram

onsdag 15 februari 2012

Gå vidare?

Är jag beredd att gå vidare? Nä, inte än. Jag trodde det, men märker att jag inte är klar än. Det är en livskris, som jag redan haft en gång förut.

Just nu är det väldigt fysiskt också, smärtorna är mer intensiva än vanligt, det hjälper inte ens med 2 alvedon och 1 ipren... Blödningen är också väldigt riklig, det är nog det mesta jag haft. Trots att jag använder tabletter för att blöda mindre. Så jag tvättar lakan... :(

Jag har fått en award, och jag tackar så mycket för den! Jag ska försöka ta tag i det, och ta hand om den, lite senare.

Ni är några stycken som jag "pratat" en hel del med. Och jag tackar för ert stöd. Den här bloggen är ju egentligen först och främst till för mig själv. Jag får ventilera mina tankar och känslor, och jag kan läsa och känna igen mig i vad ni andra skriver. Jag har kunnat ställa frågor, och fått svar. Många kloka svar. Och även jag har drabbats av anonyma påhopp (som jag plockat bort med detsamma).

Ett rörigt inlägg, men så vandrar mina tankar nu. Rörigt, och hoppigt. Men jag vet ju att det kommer bli bättre sen. Jag kommer samla ihop mig och gå vidare, och må bra. Jag är fullt medveten om att vi hamnat i en kris, och att vi kommer komma ur den. Men just nu är det sorg och förtvivlan som gäller. Och det måste det få göra. Men jag är stark. Livet bjuder inte på enkelheter, ni har inte en aning om min resa.... Jag har berättat lite lite lite grand om min sjukdomshistoria. Men det finns fler saker som vi har kämpat med och mot.

Så just nu kan man sammanfatta det så här:
Denna veckan en öppen och påtaglig sorg. Jag tillåter mig att vara låg och lessen, och att gråta. Jag har ont, ont i magen och jag blöder väldigt mycket. Smärta både fysiskt och psykist, alltså. På lördag ska jag vända det. Då fyller jag år, och då ska jag börja se framåt. Sorgen kommer finnas kvar, men jag kommer gå vidare.

Vi har saker att se fram emot. En lång-weekend i Köpenhamn i vår, och en lång sommar på Öland tillsammans. Det finns mindre och närmare saker också. Det har snöat i natt, och världen är så där mjuk, tyst och ren! Jag ska idag åka till mina brorsbarn, kanske följer en av dem med mig hem och myser lite. En ny vän ger mig också styrka, vi har så mycket gemensamt - tänk vad världen är liten ibland!

Det finns ju hopp.

KRAM till er där ute...

tisdag 14 februari 2012

Svar..?

Återigen, tack för ert stöd, här och via mejl. Det värmer! Och ni är många som har läst. I vanliga fall har besöksantalet varit ganska stadigt 200 varje dag. De senaste dagarna har ni varit runt 1000.

Jag har fått några frågor som jag tänker försöka besvara. Försöka, för det är inte alltid enkelt.

Varför är det slut för oss nu?
Vi är inte unga längre, jag fyller 42 på lördag och min man är 4 år äldre. Vi vill inte vara hur gamla föräldrar som helst, även om vi vet att det går. Våra läkare säger att allt ser bra ut, och det inte finns nåt som hindrar oss, så det är helt och hållet vårt egna beslut. Det är ju så, att vi gör det här privat. Vi har slutat räkna efter hur mycket pengar det har kostat oss, vi slutade räkna vid 100 000 kr. Det kostar inte bara ekonomiskt utan även fysiskt och psykiskt. Min kropp mår inte bra av all hormonmanipulering, vid äggplocken har jag blivit både kraftigt överstimulerad och överstimulerad. Min ena  äggstock vred sig (otroligt smärtsamt) och det blev extra sjukskrivningar och inlagd på sjukhus. Det är också en berg-och-dal-bana av känslor, önskningar och förhoppningar. Man hoppas och tror, önskar och vill av hela sitt hjärta - men sen trillar man rakt ner i djupet, i det mörka svarta. Vi har nu gjort fem försök, och vi har verkligen försökt allt. Vi känner (och våra läkare sa idag det samma) att vi har prövat på alla möjliga och omöjliga vis som man bara kan (mediciner, sjukskrivning, undvika kaffe... mm). Vi är modiga som kan se ett avslut, sa en läkare idag.

Adoption?
Vi har aldrig haft adoption som ett alternativ. Vi skulle aldrig bli godkända som föräldrar, eftersom vi är för gamla samt min historik med en jobbig cancersjukdom som inte lämnar mig. En del länder tillåter inte ens att ena föräldern har allergi eller astma, så då förstår ni att min sjukdom som fortfarande är aktiv inte alls är önskvärd. Vi har dessutom, min man och jag, båda sett så många adopterade barn som har fått problem i livet. Olika sjukdomar och handikapp, problem att finna sig till rätta i Sverige och annat. Det kan vara vi som haft otur och bara sett problemen, men vi är inte alls helt bekväma med det. Så vi väljer att inte ens tänka på adoption. Det är ju inte ens ett möjligt alternativ.

Surrogatmamma?
Ja, varför? Vi har inga problem, egentligen. Mina ägg är fina, mannens spermier är fina. Vi lyckas ju bli gravida fyra gånger. Sen blir det missfall, och vi vet ju inte varför. En surrogat skulle inte hjälpa oss. Det är inte lagligt i Sverige, och kostar också väldigt mycket pengar om man väljer att göra det utomlands.

Äggdonation/spermiedonation?
Samma fråga där, varför? Det är inga fel på mina ägg eller mannens spermier, allt ser 100% bra ut. Varför då donation?

Föräldrarnas ålder ökar, varför inte försöka igen?
Återigen, det kostar för mycket ekonomiskt, psykiskt och psykiskt. Och vi vill inte vara några äldre föräldrar. Vi vill orka med vårt barn. Vi vill inte vara pensionärer när vårt barn går på gymnasiet. Vi vill att vårt barn ska få växa upp i trygghet med två föräldrar, inte behöva ta hand om två åldrande föräldrar samtidigt som han/hon läser och pluggar på gymnasiet/högskola. Det blir också svårare att bli gravid ju äldre kvinnan blir, så är det bara. Missfallen ökar. Och det kan vi inte påverka.

Varför har vi inte lyckats få nåt barn då?
Det vet ingen. Som jag sagt, det är inget fel på mig och det är inget fel på min man. Vi är helt enkelt oförklarligt barnlösa. Om vi hade varit tio år yngre hade vi haft mer tid, kanske varit mer lugna och avslappnade. Men nu är det inte så. Vi har varit gravida fyra gånger, och förlorat fyra barn. Vi får nöja oss med det.

Och min egen fråga:
Kommer jag fortsätta blogga här, och läsa era bloggar?
Jag vet inte. Det kan bara vara jobbigt, eller så fortsätter ni vara ett stöd för mig. Jag har ju hittat flera vänner här!


Egentligen
så fick jag samma besked när jag var 30 år gammal. Jag har kvar ett brev från min gynläkare, där det står att jag aldrig kommer att kunna bli gravid. Men, kroppen ville annorlunda, och började producera hormoner igen. Jag fick tillbaka min ägglossning, mina ägg och min mens. Och jag blev spontangravid en gång. Då väcktes hoppet. Redan för 12 år sen genomgick jag en livskris. Nu kommer samma livskris en gång till. Efter alla mina behandlingar av tumörerna jag haft i min kropp, har jag blivit både skör och stark. Jag har genomgått 31 operationer, och det är alldeles för många. Jag har aldrig tänkt mycket på det, eller tagit hjälp av någon psykolog, psykiatriker eller kurator för att bearbeta detta på nåt sätt. Jag har aldrig velat det. Kanske är det dags nu?? Min underbara distansläkare har skrivit en remiss, och jag tänker använda den. Jag tror, att för att komma vidare i mitt liv, behöver jag ta tag i detta ordentligt.

För jag vill ha ett bra liv. Ett bra liv, tillsammans med min man. Det är vi nu. Bara han och jag. Vi måste få gråta klart först, bara. Och förstå detta, inte bara med hjärnan utan med hjärtat också. Det kan ta tid, det vet vi inte. Men vi måste försöka.

Så, om jag kommer fortsätta skriva vet jag inte än. Idag har jag sett barnvagnar och bebisar precis överallt jag vänt mig. Helst vill jag förbjuda barnvagnar utomhus... ;) Men det går ju inte! Och det vill jag inte egentligen!! Och den skärande smärtan jag har just nu, kommer ju gå över. Jag vet det.

Så här känner jag just nu. Det kommer säkert ändra sig! Och fortsätt kommentera, ställ frågor och tyck. Jag tycker om det!

Jag vet också att vi inte är ensamma, det slutar inte alltid lyckligt. När jag idag var uppe, spontanbesök, hos min läkare och hans barnmorska, kunde vi ändå skoja. De har ett helt rum fullt med tack-kort på bebisar. Vi sa, att vi kommer aldrig kunna skicka ett sånt kort. Men vi kanske skulle skickat ett kort på oss, där vi sitter och gråter i stället...? Det är viktigt att se, att långt i från alla lyckas... Tur att man kan skoja lite, den där berömda galj-humorn...

Jag kan inte sova i natt. Nu har mina tankar börjat snurra. Jag behöver skriva av mig, formulera mina tankar även för mig själv. Och jag har sån djävulsk mensvärk....

KRAM till er alla goa fina där ute! Jag vet ju att vi inte är ensamma...

måndag 13 februari 2012

Helt säker.

Vi har testat idag igen. Eftersom det är vår testdag idag, så vill vi att det ska vara på riktigt. Inget får gå fel, bara för att vi testade på fel dag. Igår var det 87% säkert test, och idag 99% säkert. Båda dagarna minus. Eller som mannen sa: Det går inte ens med all önskan och bästa vilja i världen få det till att de skulle kunna skymta ett litet, litet plus. Det blev inget mirakel.

Min reaktion kom igår kväll, i tevesoffan. Vi grät och pratade i en timma. Skönt. Det är inte färdiggråtet än, inte på långa vägar. Men vi har börjat.

Hur ska vårt liv bli? Vem tar hand om oss när vi inte orkar göra det själva längre? Vi får aldrig gå på nåt föräldramöte, tjata om att packa upp gympapåsen, stolta titta på Luciatåget, trösta och plåstra om skrubbade knän, läsa gonattsagorna, oroa oss för vattkopporna, se likheter med oss själva....

Vad gör vi nu?

Tack för alla tröstande ord!!

söndag 12 februari 2012

Nähä.

Det gick inte den här gången heller.

Vårt sista försök är över. Och det gick inte.

Jag hade molande mensvärk igår, som blev mer intensiv ju längre dagen gick. Och på kvällen kom blodet. Vi har egentligen testdag i morgon, men testade nu i morse. Ett minus.

Vi kommer testa i morgon på rätt dag, för säkerhets skull. Men allt mensblod säger att det är över.

Vi är ofrivilligt och oförklarligt barnlösa. Och så kommer det alltid att vara.


Vad finns nu kvar, mer än den skärande intensiva smärtan och längtan??

lördag 11 februari 2012

Jag har en oerhört dålig känsla idag. Jag känner att det här inte kommer gå vägen, att vårt lilla embryo inte har fastnat ens.

Vad gör vi då???

Då är allt slut. Det här var vår sista chans. Då blir det inget barn för oss. Vi kommer att vara ofrivilligt och oförklarligt barnlösa.


Och idag har vi förlovningsdag. Vi förlovade oss samma dag, som min mormor och morfar gifte sig - men för 70 år sen. År 1940 var det kallt, kallt och mycket snö (krigsvintrarna). Och detsamma var det år 2010. Kallt och mycket snö. Jag har fått en underbar bukett med mörkt röda rosor och vita tulpaner och en hel massa grönt i. Så vacker!

Ner.

Det har börjat som en NER-dag. Långt nere.

Egentligen finns det inget skäl för det, jag bara känner hopplösheten.

Är det nån idé att kämpa? Jag vill inte vara med längre! Jag vill inte ha den här oron, och den förtvivlande och söndrande väntan. Hur får jag bort den här intensiva längtan ur mitt hjärta? Ur min kropp?

Till och med den hemska frågan Är det värt det? har dykt upp. Fast jag inte vill. Visst är det värt det! Men vad gör vi om det inte lyckas den här gången?? Vad gör vi???

fredag 10 februari 2012

Fredag. RD11.

Fortsatt inget nytt... Och det är väl positivt, antar jag.

Min chef ringde nu på morgonen, och undrar hur länge jag blir sjukskriven. Hon måste ju boka vikarie, det är ont om dem. Men jag vet ju inte än! När vi har testat på måndag, vet jag ju om jag blir sjukskriven vecka 8 och 9, kan jag tänka mig. Annars, om det skulle vara ett minus, måste jag ju börja jobba vecka 8 igen. Suck. Stör mig inte med såna jobbiga frågor!! Vill inte tänka på det. Inte nu!!

Och hur känns det i min kropp då? Jag har ju alla symptom man kan ha, tror jag... hihi.... Men det brukar man ha, om inte annat är det hormontabletter och klegg som spelar mig ett spratt. Så, vi väntar, utan att försöka analysera en massa....

Men toalettfobin är kvar. Jublande glad varje gång jag varit på toa: inget blod!! Jippie!! (Fast jag kan ju testa minus utan blod...).

kramelikram

torsdag 9 februari 2012

Toalett-fobi

Just nu är det toalettfobi. Vågar knappt gå på toa - tänk om det är rött??

Ni vet vad jag menar, en del av er. Suck.

Men än så länge har det varit okej. Den gången jag inte plussade, då var det rödfärgat på RD10 och helt klart att det misslyckats på RD11. Och eftersom jag inte sett nåt än, känns det väl i alla fall okej.

En trevlig fika i eftermiddags hjälpte ju till att hålla tankarna borta!! :)

kramkram

RD10

Nu börjar det bli allvar. Jag har ju testat ett minus (vårt andra ET). Igår tittade jag tillbaka i min almanacka, och försökte minnas hur det var. Och det var på dag 10 som det rosafärgade började... Så idag blir det så där jobbigt att gå på toa igen... :(

Kan man rå för att man är lite nervös och orolig??

Ska försöka skingra tankarna idag.

kramkram

onsdag 8 februari 2012

En ovanlig onsdag!

Ja, vad hände med den här dagen?

Ungefär två minuter efter att jag publicerat morgonens inlägg ringde min mamma. Och så åkte vi direkt!! Vi har varit på Öland och tittat till huset där. Vi var nog där max 20 min... :) Men allt var i sin ordning, mössen hade inte ätit upp allt råttgift den här gången, och allt såg bara bra ut.

Och vi hade några timmar på oss att prata, min lilla mamma och jag. Bra! Det blir ju inte så ofta längre.

Så nu är jag trött igen. Men en annan slags trötthet...

OCH jag har inte tänkt så mycket på RD9 eller Bubblan... BRA!

kramkram

RD 9

Godmorgon RD9!

Nu börjar det närma sig. Ska hela det här sista försöket misslyckas, kan det visa sig snart.

Om jag är orolig?? Klart jag är!!

Jag har sovit oroligt i natt, drömmer konstiga drömmar. Många tankar som snurrar i huvudet på mig. Samtidigt är jag ju så vansinnigt trött, och vill inget hellre än sova... Och jag somnar, och sover som klubbad. Först.

Nähä. Undrar vad den här dagen ska bjuda på för nåt bra och roligt??
(Tänk positiva vackra tankar! Tänk positiva vackra tankar!!)

kramelikram

tisdag 7 februari 2012

Trött?

Ja, jag är trött. TRÖTT!

Varför? Jag hade nog trott jag skulle vara mer normal. Efter såväl ET som FET har jag ju jobbat tidigare. Och det har ju funkat. Nu orkar jag ju typ ingenting. Jag somnar i vanlig tid på kvällen, men kan ju sova lite längre på morgonen. Eller i alla fall ta det lugnare, och inte stiga upp med det samma. Sen sover jag en stund på dagen också.

Och vad gör jag på dagarna då? Ja, inte så mycket. Jag har fortfarande en hel del saker jag tänkte jag skulle hinna göra. Några jobbsaker (ja, ja, det finns gott om tid för det än), och en hel del annat. Men jag orkar inte! Jag har ingen energi alls!!

Ibland rycker jag upp mig. Tvättade igår, och lite idag också. Plockar i ordning i köket och sätter igång diskmaskinen. Vattnar blommorna. Bäddar sängarna. Idag har jag inte duschat än, utan lufsar runt här i mjukisbyxorna...

När jag är ledig, och har semester, kan jag slöa.... Men inte ens då är jag så här lat... Och så fryser jag bara och vill krypa in under filten i soffan.

Så, nu vinner soffan igen. För en stund i alla fall. Måste ju sova middag. Men sen! Sen ska jag.... ja.... sätta igång.

KRAM

NER.

Idag blir en NER-dag, känns det som.

Vi som ruvade tillsammans och skulle plussa ihop. Idag har både Anna och Elle fått minus.
Jag blir så lessen, för er skull. Det går inte säga att jag förstår hur ni har det, men jag kan ana eftersom jag gått igenom liknande själv. Flera gånger.

Jag brukar säga att det är orättvist. Men då blir min man arg på mig, och rättar mig. Han menar att orättvist betyder nåt annat. Men om några verkligen har kämpat och kämpat, och försökt på alla sätt och vis. De vill, vill, vill verkligen bli en liten familj med ett barn. De skulle passa så bra till det. Det här barnet skulle få det så bra, på alla sätt och vis. Varför kan det då inte bli så???

Nä. Det blir soffan idag. Trots att solen skiner. Igår hade jag energi till en promenad, och planerade att baka bröd idag. Men jag har tappat lusten för det nu.

KRAM till alla där ute som KÄMPAR!!!

<3 <3 <3

måndag 6 februari 2012

Mitt förra inlägg.

Jag fick flera kloka tankar från mitt förra inlägg. Och jag är ju inte ensam. Det är ett helvete det här, när det verkligen är UPP och NER.

Nu på eftermiddagen har jag mått illa. Eller mår illa fortfarande. Men jag tror det är nåt annat, för magen har uppfört sig lite konstigt.

Men jag var ute och gick en sväng!! Bara en kort halvtimme, men det är ju bättre än ingenting, eller hur??

Det har inte blivit bakat nåt. Tyvärr. Men i morrn, kanske? Jag har tagit hand om tvätten i stället. Och sovit en hel timme i soffan. Sen var det ju dags för dagens Dr Quinn!! Ett avsnitt. Det andra tar jag i morrn bitti!! Hihihi!!

Jag messade min man för att fråga om hans mage var okej. Han mådde bara bra, och bad mig vila så fixar han maten när han kommer hem. Men det känns inte bra! Han åkte halv 7 i morse, och kommer hem halv 6 på kvällen. En låååång dag. Och då måste han ställa sig och laga mat till mig, jag som varit hemma och ledig hela dagen?! Han måste dessutom bära in ved i kväll, för det är slut inne. Stackarn. han får göra så mycket mer nu, känns det som. Jag har därför börjat med maten. Tinat kycklingen, och tänkte bryna den lite innan jag sätter in den i ugnen. Vi kan ju hjälpas åt!!

Jag tror att dagen hittills har varit lite mer UPP. Men jag är fullt medveten om, att snart åker jag NER igen. Hoppas ni känner alla vänner där ute, att vi i alla fall har varandra. Vi är inte ensamma. Det finns fler som tycker och tänker och har det likadant! Jag hoppas så mitt hjärta värker, att det ska bli en plus, och sen gå hela vägen för oss, den här gången. Men jag hoppas att det ska bli plus och gå hela vägen för er också!!

kramkram!

Ny dag. Nya möjligheter.

Just nu gör den här bloggen verkligen skäl för sitt namn!! Allt är nämligen UPP den ena stunden, för att raskt bytas till NER i nästa stund. Jag kastas hela tiden där emellan. Det är alla ytterligheter man kan hitta, tror jag. Glädje - sorg. Hopp - förtvivlan. Lycka - olycka. Skratt - tårar....

Och så är jag så otroligt påverkad av hormonerna! Det kan vara graviditetshormoner. Men det kan också vara progynon och crinone som ställer till det för mig.

Så vad händer i dag?
Ja, det gäller att jag håller mig sysselsatt. Men jag är trött. Orkar inte riktigt ta mig för saker. Är det Latmasken som har tagit mig? Kanske. Eller så har jag bara ett stort behov av att ta det lugnt och vila. Det är och har varit, otroligt mycket på jobbet också. Den här pausen är inte alls fel. Ni kanske känner till den där väggen? Den har kommit närmare nu ett tag. Så det är bara bra att jag får stanna upp och försöka backa lite.

Hittills har jag inte gjort sååå mycket. Jag har duschat (wow, en bedrift?). Bäddat. Tvättat och hängt en maskin tvätt. Eldat i spisen (för värmens skull). Och ätit frukost. Plockat i ordning i köket. Nu snurrar tvättmaskinen igen. Jag känner mig alltid så duktig när jag tvättar. Jag fullkomligt älskar när den snurrar runt, runt, runt...

Funderar på en promenad. Men det är fortfarande -20 grader ute, och då är det inte så lockande. Jag skulle behöva gå ner på stan och köpa gravtest, samt sätta in pengar på banken. Men tanken på att behöva klä på mig ordentligt, sminka mig och sen ta ut bilen.... Nä, nu blev jag så väldigt trött igen... ;)

Lunch då? Det är väl snart dags för lunch? Vad ska jag äta till lunch idag? Eller ska jag ta och baka lite bröd? Det är dags för det snart. Vi försöker att baka vårt egna bröd. Det är gott, och vi vet precis vad det innehåller. Nyttigt. Nja, jag väntar nog lite.

Soffan ser så inbjudande ut. Solen skiner in genom fönstret, så där är så varmt och skönt.... Världens gosigaste filt dessutom.... Ja.... Jag tror soffan vinner.... hihi....

kram på er därute!

söndag 5 februari 2012

Vakuum-söndag

Det känns som om jag lever i ett vakuum. Det händer typ ingenting. Bara väntan. Och väntan.

Vi pratade om det i morse, och maken sa att det kanske hade varit bättre om jag jobbat, då hade jag ju varit lite distraherad i alla fall... Men nej, det är bra att jag är sjukskriven. Jag behöver det.

Jag har blivit så där gråtig igen. Jag kan börja storgråta för typ ingenting. På lokalrevyn igår sjöng och dansade de ett nummer om hemlösa. Och mina tårar rann... Jag kan se nåt på teve som är otäckt, spännande, vackert, dramatiskt... ja, precis hur som helst - och mina tårar rinner.... Jag vet att det är hormonerna som spelar mig ett spratt. Men det var länge sen nu, och jag hade nog glömt bort det lite grand....

Men nu är det nog sista gången jag upplever det...

Det är idag RD 6, och väntan fortsätter...

kramkram

lördag 4 februari 2012

Trött. Trött!

Jag är trött. Riktigt, ordentligt trött!

Vi har ju haft gäster inatt, och igår kväll var jag så trött att jag fick säga gonatt och gå lägga mig tidigare. Och sen somnade jag med det samma, och sov som ett barn i åtta timmar... Inte nog med det. Nu när gästerna åkt hem, har jag sovit i soffan i 45 min. När jag varit gravid har jag också varit trött. Men, då har jag varit så trött, att jag nästan kunnat stå och somna. Det är lite annorlunda nu. Tror jag.

Det går inte komma ifrån. Jag letar ju tecken hela  tiden. När jag duschade igår tyckte jag nog att brösten verkade lite mer svullna. Alltså det slog mig spontant, inte för att jag skulle känna efter.... ;)

Men det är tidigt än. Det är bara RD 5 idag. Och jag tänker inte testa för tidigt. Inte en chans. Jag har alltid testat svagt, och tänker inte ta ut nåt i förväg - varken positivt eller negativt.

Ikväll kommer mina föräldrar hit på lite mat, och sen ska vi iväg och titta på lokalrevyn. Det har blivit en tradition att vi gör så. Min kusin är med i revyn. När hans mamma (min moster) dog för några år sen, kändes det ännu mer viktigt att gå och titta på honom. Mina föräldrar är hans faddrar, och vi har alltid varit väldigt nära i våra familjer. Det är skönt att veta att man inte är ensam, på nåt sätt. Jag har alltid mina kusiner. Vi umgås mycket och ofta.

Det är skönt att vara lite distraherad, så jag slipper tänka så mycket. Jag slipper analysera hela tiden.

Hur lyckas man överleva dessa ruvardagar, utan att bryta ihop???

kram till er alla :)

fredag 3 februari 2012

God morgon...?

Ja, är det en god morgon?

Vet inte det än. Men vackert är det ute i alla fall. Det har varit ännu en kall natt. Nu är det -18 grader, och strålande sol från en alldeles klarblå himmel. Känns lite skönt, när man känner värmen från solen genom fönstret!

Idag är det RD 4. Jag kände lite mer molvärk i går kväll, under ett par timmar. Idag känns det lite, lite, lite. Men jag ska försöka låta bli att tolka in för mycket i det... Fast jag kan ju säga, att det känns bättre att känna nåt, än att inte känna ett endaste dugg... Även om det fastnat, så kan det ju lossna, det vet vi ju av erfarenhet.

Jag har ju då hamnat i Dr Quinn-träsket... ;) Det började förra torsdagen, och eftersom jag varit ledig sen dess, har jag ju följt alla avsnitt. Tänk, det är två avsnitt varje dag!! hahahaha... Nä, det är nog inte så allvarligt... Men efter morgonens dos med Dr Quinn (jag delar upp det och ser ett avsnitt på eftermiddagen och ett följande morgon), så är det nu en paus i det totala vilandet och jag tänker göra liiite nytta. Svägerskan med familj kommer ikväll, så vi ska hjälpas åt att städa i eftermiddag, maken och jag. Men så kommer mina föräldrar hit på lördag för lite mat, så jag tänkte göra glass. Med hallon. Låter väl gott?

Jag måste ha saker att göra, eller så måste det hända nåt hela tiden - så jag inte blir sittande och funderar...

kramelikram på er!

torsdag 2 februari 2012

RD.... ja, 3 är det bara....

Tiden går sakta.

Symptom?
Nej, jag ska inte känna efter än.
(eller hur....)

Det är kallt ute idag. Jag gick en sväng i skogen tillsammans med min mamma. Vi hade stavar och broddar. Faktiskt skönt, men vi var ju klädda för kylan...

kram på er!

onsdag 1 februari 2012

Drömmar och teveprogram.

Det kan vara låååånga dagar när man är sjukskriven och går hemma...

Jag försöker vila och ta det lugnt. Det blir mycket tevetittande. Men visst är det märkligt, att alla program plötsligt handlar om bebisar? Jag såg Dr Quinn igår... Hon upptäckte att hon var gravid, och fick missfall. Hamnade på Doctors, där diskuterades plötslig spädbarnsdöd.... På Nyhetsmorgon i går diskuterades frågor om förlossningen. Inspelat program av Bones, där är hon höggravid, och han är överbeskyddande mot henne...

I morse och på förmiddagen har jag känt lite molvärk nere på höger sida. Nu känner jag inget. Dumt att analysera ju!!

Men idag kom jag upp ur sängen i vettig tid. Duschade, åt frukost, bäddade. Sen gjorde jag en chokladcheesecake som nu finns i frysen. Diskade och plockade i ordning i köket. Åkte och handlade lite grand som behövdes fyllas på (bakmargarin, mjölk och apelsiner typ). Sen åt jag en ordentlig lunch! Jag värmde en liten burk från frysen, så det blev lax med rotfruktsplockepinn, gott! Men sen tyckte jag att jag var tvungen att ta det lite lugnt, så då blev det tevesoffan. Och jag slumrade visst till en 20 min eller nåt... Skönt det också...

I natt har jag fortsatt att drömma om bebisar... Min mormor sa alltid att "dött betyder fött" och tvärtom... Hoppas inte det är så....

Här snöar det fortfarande lite grand. Det är 8 minusgrader, så snön singlar så där sakta och långsamt, vackert ner...

RD 2

Ja, inte går det fort inte. Bara dag 2 här! Men en ack så viktig dag!! Det kanske blir idag som det lilla embryot fäster??? Tidigare gånger har jag känt både molvärk i magen, och haft en mini-mini-blödning när det har fäst. Men, man måste ju inte ha det.

Igår sov jag mycket. Och vilade. Typ hela dagen. Efter att ha sovit hela natten (somnade snabbt vid 22.30-tiden) gick jag upp kl 6 och gjorde frukost till mannen. När han åkt till jobbet och jag ätit frukost, kröp jag ner i sängen igen och sov minst 1,5 timme till... Dagen spenderades sedan mestadels i tevesoffan... ;) Så jag vilade!! Det blev en eftermiddagslur också, men inte mer än en halvtimme ungefär. Jag trodde inte jag skulle vara trött i går kväll, men det var jag. Vi somnade båda strax efter kl 10. Och när klockan tutade igång kl 6 idag, var jag mer död än levande... Men jag kämpade mig upp!!

Nu ska jag in i duschen, innan jag tar klegget, tänkte jag... Det känns fel, att först ta klegget och sen in i duschen! Då spolar jag ju bort allt, eller? Maken försäkrar mig, att om jag väntar nån timma så är säkert allt det viktiga upptaget av slemhinnorna i alla fall... Men jag vet inte jag.... ;) Känns ju bäst att vara på den säkra sidan. Inget får gå fel den här gången, det finns inget utrymme för misstag längre.

Sen blir det nog en lugn dag i dag också. Jag ska göra en chokladcheesecake eller vad det heter. Svägerskan med familj kommer på besök, så det behövs en efterrätt! Och eftersom den kan förvaras ett tag i frysen, gör jag den redan idag!

Ha en fin dag alla, där ute i kylan!!! (Alltså det är många minusgrader, menar jag... hihi...)

KRAM