Så var påsken över. Lite för mycket godis, men rätt lagom med mat. Varför, varför, varför kan jag inte låta godiset vara?? Nån som känner igen sig...??
Det blev några lediga dagar, faktiskt. Även om jag har sjungit mycket också. På långfredagen gick jag iväg och sjöng, ett stort verk i kyrkan, med maffig orgel och fantastisk kör. Det var sån känsla. Verkligen! Det är ju starka ord, i den här påskberättelsen.... Samtidigt som jag stod där och sjöng, svartklädd och allvarlig, var maken på ölprovning tillsammans med sina vänner.... Ja, ja. Tvära kast i bland! Det ena behöver ju inte utesluta det andra, eller hur??
Så var det dags för släktkalaset. Alltså Släktkalaset. Vi träffas till påsk, och har en tradition att påskafton åker vi runt. Vi turas om att vara hos varandra. I år var det på min mammas tur, så min syster och hennes man höll i det. Trevligt? Jovars. Äldsta är 74 år och yngsta är 8 veckor. Denna lilla bebis är min guddotters dotter. Mitt gudbarns barn. Alltså mitt gudbarnbarn. Eller?? ;)
Det gick bra. Maken frågade innan vi åkte, om jag var rädd att det skulle bli jobbigt att träffa dem. Men jag trodde ju inte det. Inte hon! De bor 25 mil från oss, så jag har inte träffat dem sen barnet föddes. Och det var klart det gick bra!! Jag höll henne. Bara jag, förutom hennes föräldrar och mormor som fick göra det. Stolt godmormor, kan jag lova!!
Men sen. Oj då. Alla andra började prata om, tänk hur det var när de var sååå små, och tänk vad de luktar gott, skriker på natten, ammar, är söta, är gulliga, ut och gå med barnvagn.... Ja, allt. Då blev det jobbigt. För JAG har ju ingen erfarenhet. Jag vet INGENTING. Så håll tyst bara!!!
Sen kom jag på, att vi har modersmjölksersättning här, sen det där dumma, då vi skulle fått ett spädbarn, men det drogs tillbaka två dagar före planerad födsel/hämtning. Förra året. Kläder och blöjor har jag gett bort. Kvar stod just modersmjölksersättnigen, ett par nappflaskor, några nappar och en filt. Allt utom filten fick de. Filten var lite för lite rosa, för deras skull.... Hahaha! Nu är vi av med det, och det kom dessutom till nytta! Jag slipper se den där påsen, som stör mig och påminner mig hela tiden.
Tyvärr lite tråkigt att bli påmind, men..... Jag trodde faktiskt det skulle gå bra. Men det blev lite jobbigt. Och då blir jag tyst, kan uppfattas som sur och vresig. Men, jag är ju bara ledsen!!
Kram till er....
Jag är likadan, kunde inte låta bli godiset *suck* Önskar att det kunde vara nyttigt istället! Man blir påmind ibland om det som kunde varit! Du är en stark kvinna, du fixar allt det jobbiga! Kram på dig
SvaraRaderaTack!! Jag tillhör ju dem, som tror att man inte får mer att bära, än vad man orkar med.... Även om det inte alltid känns så.... ;)
RaderaKRAM på dig också, min vän!
Jag känner igen det där med att vara nånstans och ha det trevligt och sen kommer det, barnpratet och så blir man ledsen och tyst och uppfattas som..snorkig eller "ointresserad av Xs barn" eller som snobbig eller otrevlig eller nåt annat. Vad ska man göra? Man kan ju inte hitta på erfarenheter som man inte har och det gör så ont att bli påmind och känna sig utanför...Jag önskar mig fler vänner och även fler vänner som inte har barn och som troligtvis inte kommer få barn eller som har barn men troligtvis inte kommer få fler eller som har barn men som kan och vill prata om annat i bland...Var hittar man fler vänner i vuxen ålder? De allra flesta i min ålder är upptagna med sina barn och har inte tid, inte ork och inte vilja att lära känna fler, de har inte tid att lägga på nya kompisar och jag vet det, jag vet att det inte är deras fel att jag är i den situation jag är i och att det inte är personligt mot mig men det gör ont att vara utanför och ha för få vänner. Usch ja, gnäll gnäll gnäll.....Jag känner igen mig mycket i dina texter Hönsamaja och det är en tröst att läsa den här bloggen och att få känna att det finns fler som tvingas leva utan barn. Tack för att du skriver. Kram
SvaraRaderaTack för dina fina ord!!
RaderaKram