I maj 2010 skulle jag så få ännu en behandling med pergotime. Jag skulle bara vänta tills mensen kom. Hahaha! Inga 28 dagar här inte! Nänä! Den är fortfarande inte regelbunden. Men nu hade jag lite på känn att det var på gång. Jag kände hur det spände i brösten, och det brukar vara ett säkert tecken. Den skulle nog komma rätt snart!
Herr K frågade några gånger, och jag svarade lugnande att jodå, den är nog på väg! Jag kände det i kroppen. Efter tre veckor spände han ögonen i mig, och mer eller mindre beordrade mig att göra ett gravtest. Jag bara skrattade. Nåja, jag gjorde ett test. Och det var nog den enda gången som jag blivit tyst, säger herr K. Det var ett positivt test, ett +!!! Vem var egentligen mest förvånad...?
Jag hann inte få njuta så mycket av den graviditeten. Det blev ett missfall. Enligt den underbara kvinnliga läkaren vi träffade, så var jag i vecka 8.
Det var tungt. Men värmen och solen i slutet av maj månad hjälpte oss. Jag var ute och påtade i jorden, i trädgården, och det var mycket helande...
På kvällen före missfallsdagen, hade herr K frågat mig... om jag ville gifta mig med honom. Vi hade pratat om att göra det, men inte förrän om ett år, och på våren. Min käre make visste att jag inte ville ha nån "oäkting"! hahahaha... Som tur var väckte vi frågan, om det nu skulle gå fel med graviditeten, skulle vi ändå gifta oss? Jaaa, blev vårt gemensamma svar.
Så till hösten gifte vi oss! Och efter det släppte vi kontakten med vårt landsting och KK. Istället sökte vi oss till Carlanderska i Göteborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar