Vi skojar lite om det där, och kallar det för ett återinträde, det låter som om man är i rymden då. Och det kanske man är, på sätt och vis. Allt är så tekniskt och avancerat... Stort, mitt i allt det lilla!
När vi kom fram, fick jag snabbt upp i ett eget litet bås och byta om. Nervös, så klart. Sen återkommer bm, aj och oj, tyvärr hade vårt upptinade lilla embryo inte klarat sig, men de hade börjat tina ett nytt. Vi fick vänta lite bara.... En timmes extra väntan....
Sen sattes det tillbaka. Det var ett rätt märkligt ögonblick. Lite magiskt! Bara att få sitta i en eluppvärmd gynstol.... Alltså, wow! Och en skynka över mig medan jag fick vänta lite - här behöver man inte sitta och spreta med benen i onödan. Omtänksamt, tycker jag.
Och sen hem och vänta. Och vänta. Ovissheten som är så.... ja, hemsk! Efter 14 dagar var det testdags. Vi kunde inte hålla oss utan testade en dag för tidigt. Jag vet att många testar mycket tidigare, men nä, det ville vi inte. Vi ville ha ett säkert besked.
Och tänka sig, det blev ett plus!! Och även dagen efter, på måndagen blev det ett plus!
Jag vågade nog inte riktigt bli så där jättelycklig. Jag hade ju mitt missfall i färskt minne, och det var i vecka 8.
Två dagar senare, på onsdagen kom blödningen. Jag smet på toa på jobbet, hade väl inte märkt nåt direkt, utan blev både förvånad och chockad. Ringde så klart med det samma till herr K, och försökte sen nå både Gbg och distansläkaren. Fick inte tag i nån, blev lessen och orolig. Det hann nog gå 20-30 min innan en bm ringde upp från Gbg. Och visst, en blödning behöver inte betyda att det är över.
Jag åkte i alla fall hem från jobbet, orkade inte mer. Jag fick en akuttid (slinka emellan två andra patienter) hos min distansläkare, så jag körde dit. På parkering utanför mötte herr K mig, och då kom ju så klart mina tårar... Det blev en lång kram där ute, i snön och kylan.
Uppe på mottagningen, fick vi sätta oss i väntrummet. Men det tog inte mer än nån minut, så kom en bm och så fick vi sitta i deras fikarum, i en soffa, med svag lugn musik på i bakgrunden. Dörren lämnade hon lite på glänt, i fall vi ville nåt. Så goa de var!! Jag kröp ihop i soffan, och satt intill herr K, som höll om mig. Vi fick vänta en stund, sen kom min fina läkare in. Vi pratade lite, och sen ville han undersöka mig.
Slemhinna var fortfarande fin, så än fanns det hopp. Jag fick INTE ge upp hoppet, eller sluta med de obehagliga vaggisarna!! Jag hade fått sån klåda av vaggisarna, att jag fick byta sort, till Crinone. Mycket bättre! Istället för tabletter tre gånger om dagen, var den gel jag sprutade upp en gång om dagen. På kvällen, så jag låg ner och det kladdade mycket mindre.
Lite hopp hade vi nog, när vi åkte hem. Återbesök om en vecka, till dess bara vänta. Och jag blödde. Alltså, OJ, vad jag blödde... Så jag tänkte ju logiskt, att här kan ju inte finnas nåt kvar... Det kom ju en gråaktig/ljusrosa klump också, och det var väl lilla embryot.... För återbesöket visade att det var tomt. Det fanns inget kvar inne i mig. Ännu ett missfall.
Det har nu gått mer än ett halvår, när jag skriver detta. Jag har förträngt mycket av känslorna, eller så har jag levt klart dem. För visst var jag lessen. Jag hade min lessendag och herr K hade sin lessendag. Vi fick vara lessna. Och det var bra det!
Vi åkte hem, var lessna, tog hand om varandra och försökte läka ihop oss lite. Och fundera på nästa försök. Vi hade ju trots allt två embryon kvar i frysen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar