Det första inlägget.

Jaha.
Nu är jag här.
Det trodde jag nog aldrig, att jag skulle blogga så här! Offentligt... ;)
Men jag är en skrivande person, så det är ju egentligen inte en omöjlighet. Och jag behöver skriva av mig, känner jag. Det har varit en lång resa, dit jag är nu. Där VI är nu.

Jag opererades för elaka hjärntumörer när jag var 28 år. Inte reagerade jag väl då på att mensen försvann. Det tog nåt år, innan jag noterade att den inte kom tillbaka. Innan jag sökte läkare för det. Och så fick jag ett papper på, att jag aldrig skulle kunna bli gravid. Klart att det var en sorg! Vänner och syskon har fått barn, och jag har glatt mig med dem! Verkligen, jag har gjort det! Men långt inne i mitt hjärta finns ett sår, att jag inte skulle kunna bli mamma...

Så mötte jag mannen som jag älskar. Alltså, Älskar! Jag var 38 när vi möttes, han är ett par år äldre. Ganska snart började vi prata om barn. Han är, precis som jag, en "barnälskandemänniska", om ni fattar vad jag menar... När vi möttes hade mensen och hormonerna kommit tillbaka. Ja, bara lite sporadiskt när de själva kände för det! Men det fanns ju ett hopp då!

Det blev så klart nya läkarbesök. Min cancer har hållit sig lugn i många år, och min onkolog såg inga hinder att jag skulle bli gravid. Någon normal förlossning skulle det inte bli: "Vi ska inte krossa några bäckenben här inte!" Nä, tack för det!!

Så jag använde Pergotime, jag hann nog med ett par gånger. Det här var våren 2008. Jag hade ju hört talas om att gränsen för hjälp till graviditet var 38 år i mitt landsting. Så jag var faktiskt på KK strax innan jag fyllde just 38. Men det hjälpte ju inte.