Det var med en viss oro i magen som vi kom till Carlanderska i Göteborg. Skulle jag vara för gammal? Var det ens någon idé? Hur stor chans skulle vi ha, egentligen?
Men läkaren var hoppfull. Vår fråga var: KAN vi? Deras fråga var: NÄR vill ni börja?
Eftersom vi hade en inplanerad bröllopsresa, beslöt vi att vänta till efter den. Det skulle bli den långa metoden, med nässpray (för att få ner hormonhalterna) och sedan en spruta om dagen. Men ett par dagar innan vi åkte iväg, kom min mens, så det vara bara att sätta igång med nässprayet. Hela bröllopsresan gick åt att hålla reda på klockan - nu är det dags för nässpray igen! :) Men vad gör man inte för en god sak!
Sprutorna gick mycket lättare än vad jag trodde. Som tur var fick jag testa med en bm i Gbg. = jag visste att jag kunde. "Kan själv" ungefär.... Men, vid första kontrollen hade inget hänt, inga äggblåsor än. Dosen ökades lite. Andra kontrollen, inga äggblåsor. Min läkare letade och letade, men det var helt tomt. Dosen ökades en tredje gång. Och på nästa kontroll fick herr K följa med. Och DÅ fanns det äggblåsor, runt 20 stycken som var tillräckligt stora. Så det fick bli äggplock bara nån dag därefter. Då punkterades ca 20 äggblåsor, och ur det fick de fram 11 ägg. Men, jag höll på att bli överstimulerad, så jag fick stränga order att åka hem och ta det lugnt.
Nästföljande dag ringde en bm och frågade hur jag mådde. Och just då mådde jag rätt okej. Det var en tisdag. Men på eftermiddagen började jag få mer ont i magen igen. På onsdagen var det mycket värre, så då ringde jag kliniken, och de tog kontakt med min distansläkare (har bara 8 mil till honom, liiiite längre till Gbg). De ville så klart se mig, och eftersom herr K jobbade hemma den dagen (han var lite orolig för mig), så skjutsade han mig. Jag var inte alls i ett körbart skick om man säger så.
Och visst var jag överstimulerad. Läkaren var lite orolig, han skulle vara ledig i två dagar, men jag fick en ny tid på fredagen, hos hans ersättare. Så det blev hem igen. Ont, ont, ont i magen. Jag kände mig som en uppsvälld ballong. När jag låg i sängen fick jag be herr K putta på mig, när jag skulle vända mig om. Jag kände mig som om jag hade en superstor gravidmage. Skulle det bli så här, att vara gravid?? Nja, kanske, men den magen kommer inte på ett dygn, det tar ju lite längre tid för den att växa!
På torsdagen ringde bm från min distansläkare. Hon var också orolig. Då hade jag fått problem med andningen. Jag fick inte luft, kunde andas stösvis, och det var enklast när jag inte pratade. Bm ville jag skulle komma in igen, och ta med mig en packad väska - förmodligen skulle jag läggas in. Jag var i ännu sämre skick att köra bil den här dagen, så min söta mamma fick rycka in och köra mig.
När jag var där, så ringde min ordinarie distansläkare, för att fråga om bm hade kontaktat mig. Han var i andra änden av Sverige på en begravning, och oroade sig för mig.... !! :) Han är för go!
Hur som helst fick jag åka hem igen (som tur var). Jag hade ingen vätska i lungorna, men väl i buken (hur kom den dit???). Stor som en halv falukorvsring ungefär... Så det blev återbesök på fredagen (då började jag känna mig bättre, lite, lite) och sen återbesök på måndagen igen. Men, det satt kvar i flera veckor. Problemet var ju den där vätskan i buken, det tog lite tid innan den försvann.
Så, under tiden hade de där 11 äggen lyckats bli befruktade. I alla fall 7 av dem. Eller om det var 9. Riktigt bra resultat!! Av dessa så fryste man nu ner de 4 bästa. För det var inte aktuellt med att föra tillbaka nåt, nä nä. Själva äggplocket gjordes i skiftet nov/dec, och det första sattes inte tillbaka förrän i mitten av januari...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar