Är jag beredd att gå vidare? Nä, inte än. Jag trodde det, men märker att jag inte är klar än. Det är en livskris, som jag redan haft en gång förut.
Just nu är det väldigt fysiskt också, smärtorna är mer intensiva än vanligt, det hjälper inte ens med 2 alvedon och 1 ipren... Blödningen är också väldigt riklig, det är nog det mesta jag haft. Trots att jag använder tabletter för att blöda mindre. Så jag tvättar lakan... :(
Jag har fått en award, och jag tackar så mycket för den! Jag ska försöka ta tag i det, och ta hand om den, lite senare.
Ni är några stycken som jag "pratat" en hel del med. Och jag tackar för ert stöd. Den här bloggen är ju egentligen först och främst till för mig själv. Jag får ventilera mina tankar och känslor, och jag kan läsa och känna igen mig i vad ni andra skriver. Jag har kunnat ställa frågor, och fått svar. Många kloka svar. Och även jag har drabbats av anonyma påhopp (som jag plockat bort med detsamma).
Ett rörigt inlägg, men så vandrar mina tankar nu. Rörigt, och hoppigt. Men jag vet ju att det kommer bli bättre sen. Jag kommer samla ihop mig och gå vidare, och må bra. Jag är fullt medveten om att vi hamnat i en kris, och att vi kommer komma ur den. Men just nu är det sorg och förtvivlan som gäller. Och det måste det få göra. Men jag är stark. Livet bjuder inte på enkelheter, ni har inte en aning om min resa.... Jag har berättat lite lite lite grand om min sjukdomshistoria. Men det finns fler saker som vi har kämpat med och mot.
Så just nu kan man sammanfatta det så här:
Denna veckan en öppen och påtaglig sorg. Jag tillåter mig att vara låg och lessen, och att gråta. Jag har ont, ont i magen och jag blöder väldigt mycket. Smärta både fysiskt och psykist, alltså. På lördag ska jag vända det. Då fyller jag år, och då ska jag börja se framåt. Sorgen kommer finnas kvar, men jag kommer gå vidare.
Vi har saker att se fram emot. En lång-weekend i Köpenhamn i vår, och en lång sommar på Öland tillsammans. Det finns mindre och närmare saker också. Det har snöat i natt, och världen är så där mjuk, tyst och ren! Jag ska idag åka till mina brorsbarn, kanske följer en av dem med mig hem och myser lite. En ny vän ger mig också styrka, vi har så mycket gemensamt - tänk vad världen är liten ibland!
Det finns ju hopp.
KRAM till er där ute...
Läser ibland dessa kämparbloggar, fast jag berikats att få egna barn. Jag läser dem mycket för att jag har vänner som försökt få barn via IVF.
SvaraRaderaJag hoppas att ni på något vis, när sorgen lättar lite kanske kanske, eftersom ni inte vill adoptera kanske ser en möjlighet att ha "sommarbarn" eller kanske bli fosterfamilj. Idag kanske det låter som "det där är ingenting för oss", men ibland måste också tanken få sjunka in. Jag vet med mig själv att jag skulle ha svårt att kunna leva utan barn. Men samtidigt...om man är där, så är det som det är, och man får försöka acceptera fast man inte vill och finna saker som berikar ens tillvaro. Jag önskar er allt gott och hoppas jag inte uttryckt mig klumpigt nu. Kram
Förstår att det känns tungt och svårt just nu. Och att det kommer att ta tid innan ni är redo att gå vidare. Men att du/ni faktiskt tagit ett beslut och kan vila i det, tyder på en otrolig inre styrka.Och ett gott steg på vägen till det liv ni kommer få,hur det nu ser ut.Kanske står ni kvar vid ert beslut,kanske tar ni ett nytt. Nuet är kort,och man har hela tiden möjlighet att omvärdera och planera nytt. Blir glad när jag läser att ni har ljusa planer i form av små "semestertripper" tillsammans. Kärlekens styrka är det finaste som finns, och er verkar sannerligen stark. Det värmer, ger hopp om att det blir ljust och bra för er,hur det nu än gestaltar sig i framtiden med ev barn i bilden på nåt sätt.
SvaraRaderaKram T
Tack T, fina ord!!
SvaraRaderaKRAM