tisdag 14 februari 2012

Svar..?

Återigen, tack för ert stöd, här och via mejl. Det värmer! Och ni är många som har läst. I vanliga fall har besöksantalet varit ganska stadigt 200 varje dag. De senaste dagarna har ni varit runt 1000.

Jag har fått några frågor som jag tänker försöka besvara. Försöka, för det är inte alltid enkelt.

Varför är det slut för oss nu?
Vi är inte unga längre, jag fyller 42 på lördag och min man är 4 år äldre. Vi vill inte vara hur gamla föräldrar som helst, även om vi vet att det går. Våra läkare säger att allt ser bra ut, och det inte finns nåt som hindrar oss, så det är helt och hållet vårt egna beslut. Det är ju så, att vi gör det här privat. Vi har slutat räkna efter hur mycket pengar det har kostat oss, vi slutade räkna vid 100 000 kr. Det kostar inte bara ekonomiskt utan även fysiskt och psykiskt. Min kropp mår inte bra av all hormonmanipulering, vid äggplocken har jag blivit både kraftigt överstimulerad och överstimulerad. Min ena  äggstock vred sig (otroligt smärtsamt) och det blev extra sjukskrivningar och inlagd på sjukhus. Det är också en berg-och-dal-bana av känslor, önskningar och förhoppningar. Man hoppas och tror, önskar och vill av hela sitt hjärta - men sen trillar man rakt ner i djupet, i det mörka svarta. Vi har nu gjort fem försök, och vi har verkligen försökt allt. Vi känner (och våra läkare sa idag det samma) att vi har prövat på alla möjliga och omöjliga vis som man bara kan (mediciner, sjukskrivning, undvika kaffe... mm). Vi är modiga som kan se ett avslut, sa en läkare idag.

Adoption?
Vi har aldrig haft adoption som ett alternativ. Vi skulle aldrig bli godkända som föräldrar, eftersom vi är för gamla samt min historik med en jobbig cancersjukdom som inte lämnar mig. En del länder tillåter inte ens att ena föräldern har allergi eller astma, så då förstår ni att min sjukdom som fortfarande är aktiv inte alls är önskvärd. Vi har dessutom, min man och jag, båda sett så många adopterade barn som har fått problem i livet. Olika sjukdomar och handikapp, problem att finna sig till rätta i Sverige och annat. Det kan vara vi som haft otur och bara sett problemen, men vi är inte alls helt bekväma med det. Så vi väljer att inte ens tänka på adoption. Det är ju inte ens ett möjligt alternativ.

Surrogatmamma?
Ja, varför? Vi har inga problem, egentligen. Mina ägg är fina, mannens spermier är fina. Vi lyckas ju bli gravida fyra gånger. Sen blir det missfall, och vi vet ju inte varför. En surrogat skulle inte hjälpa oss. Det är inte lagligt i Sverige, och kostar också väldigt mycket pengar om man väljer att göra det utomlands.

Äggdonation/spermiedonation?
Samma fråga där, varför? Det är inga fel på mina ägg eller mannens spermier, allt ser 100% bra ut. Varför då donation?

Föräldrarnas ålder ökar, varför inte försöka igen?
Återigen, det kostar för mycket ekonomiskt, psykiskt och psykiskt. Och vi vill inte vara några äldre föräldrar. Vi vill orka med vårt barn. Vi vill inte vara pensionärer när vårt barn går på gymnasiet. Vi vill att vårt barn ska få växa upp i trygghet med två föräldrar, inte behöva ta hand om två åldrande föräldrar samtidigt som han/hon läser och pluggar på gymnasiet/högskola. Det blir också svårare att bli gravid ju äldre kvinnan blir, så är det bara. Missfallen ökar. Och det kan vi inte påverka.

Varför har vi inte lyckats få nåt barn då?
Det vet ingen. Som jag sagt, det är inget fel på mig och det är inget fel på min man. Vi är helt enkelt oförklarligt barnlösa. Om vi hade varit tio år yngre hade vi haft mer tid, kanske varit mer lugna och avslappnade. Men nu är det inte så. Vi har varit gravida fyra gånger, och förlorat fyra barn. Vi får nöja oss med det.

Och min egen fråga:
Kommer jag fortsätta blogga här, och läsa era bloggar?
Jag vet inte. Det kan bara vara jobbigt, eller så fortsätter ni vara ett stöd för mig. Jag har ju hittat flera vänner här!


Egentligen
så fick jag samma besked när jag var 30 år gammal. Jag har kvar ett brev från min gynläkare, där det står att jag aldrig kommer att kunna bli gravid. Men, kroppen ville annorlunda, och började producera hormoner igen. Jag fick tillbaka min ägglossning, mina ägg och min mens. Och jag blev spontangravid en gång. Då väcktes hoppet. Redan för 12 år sen genomgick jag en livskris. Nu kommer samma livskris en gång till. Efter alla mina behandlingar av tumörerna jag haft i min kropp, har jag blivit både skör och stark. Jag har genomgått 31 operationer, och det är alldeles för många. Jag har aldrig tänkt mycket på det, eller tagit hjälp av någon psykolog, psykiatriker eller kurator för att bearbeta detta på nåt sätt. Jag har aldrig velat det. Kanske är det dags nu?? Min underbara distansläkare har skrivit en remiss, och jag tänker använda den. Jag tror, att för att komma vidare i mitt liv, behöver jag ta tag i detta ordentligt.

För jag vill ha ett bra liv. Ett bra liv, tillsammans med min man. Det är vi nu. Bara han och jag. Vi måste få gråta klart först, bara. Och förstå detta, inte bara med hjärnan utan med hjärtat också. Det kan ta tid, det vet vi inte. Men vi måste försöka.

Så, om jag kommer fortsätta skriva vet jag inte än. Idag har jag sett barnvagnar och bebisar precis överallt jag vänt mig. Helst vill jag förbjuda barnvagnar utomhus... ;) Men det går ju inte! Och det vill jag inte egentligen!! Och den skärande smärtan jag har just nu, kommer ju gå över. Jag vet det.

Så här känner jag just nu. Det kommer säkert ändra sig! Och fortsätt kommentera, ställ frågor och tyck. Jag tycker om det!

Jag vet också att vi inte är ensamma, det slutar inte alltid lyckligt. När jag idag var uppe, spontanbesök, hos min läkare och hans barnmorska, kunde vi ändå skoja. De har ett helt rum fullt med tack-kort på bebisar. Vi sa, att vi kommer aldrig kunna skicka ett sånt kort. Men vi kanske skulle skickat ett kort på oss, där vi sitter och gråter i stället...? Det är viktigt att se, att långt i från alla lyckas... Tur att man kan skoja lite, den där berömda galj-humorn...

Jag kan inte sova i natt. Nu har mina tankar börjat snurra. Jag behöver skriva av mig, formulera mina tankar även för mig själv. Och jag har sån djävulsk mensvärk....

KRAM till er alla goa fina där ute! Jag vet ju att vi inte är ensamma...

14 kommentarer:

  1. Du har en award att hämta hos mig om du orkar =).

    Kramar.

    SvaraRadera
  2. Oh, vad skriver man i den här situationen? Jag vill skriva massor men allt känns så hurtigt...

    Jag är så ledsen för er skull och jag tycker det är starkt att ta en avslut även om det måste smärta oerhört. Skulle vilja komma hem till dig och bara krama dig.

    Jag tror i alla fall att era fyra små små änglar vakar över er resten av era liv, även om det hade varit mycket bättre om de stannat på hos er så finns de där och kikar på er.

    Vi skulle ju plussa tillsammans, men av de fem bloggande ruvare (inkl mig) som haft testdag den senaste veckan som jag följt har alla fått minus. Februari var med andra ord en jävla skitmånad att vara ruvare i!!


    Många många kramar till dig och din man.

    SvaraRadera
  3. Men visst borde chanserna vid ÄD öka? Om din ägg är 42 år och säg donator mellan 20-25 år. Det måste väl minst dubbla chanserna??? Respektera ditt beslut, men vill mest veta för min egna skull. Är 40 år senare i år och vi har fått fina embryo med IVF men min läkare sa att även om embryona ser fina ut dag 5 så vet man ändå inte så mycket.

    /Marie

    SvaraRadera
  4. Känner med dig kram! Undrar bara hur man tänker att man försökt med allt. Kände att jag till slut försökt med allt, men det tog 3 ivf/1 FET alla -,att inse saker och egen forskning. Sjätte ivf försöket blev. Akupunktur, slutat jobba,mycket vila, inget kaffe, Albyl minor(samma som trombyl) ej recept, köpte själv på apoteket, PREDNISOLON( tvingade läkaren att skriva ut! Dessutom gjorde vi långtidsodling på ivf 5, blastocyst tillbaka, akupunktur, albyl minor, + men MA.Sen finns det PGD men det görs bara utomlands, om man ej har någon ärftlig sjukdom, sen bör man göra kromosomtest som vi ville efter 5 misslyckade försök, men vi gjorde vår sjätte återföring först. Ska ni använda skydd nu! Mirakel kan ske!


    Kram Kram Kram

    SvaraRadera
  5. Det är sorgligt när någon vill så mycket och det ändå inte går. Det är väldigt starkt av er att sluta.

    Har ni funderat på att vara fosterfamilj/familjehem/kontaktfamilj? det heter lite olika i olika kommuner. Jag vet att det inte är samma sak som att ha egna barn men någon förtjänar att få känna den värme och kärlek som ni har.

    SvaraRadera
  6. På många sätt förstår jag hur ni resonerar men när det gäller äggdonation håller jag inte med. Rent krasst är det så att bara för att dina ägg ser bra ut så behöver dom inte vara det, äggkvalitet är mer än vad som bara syns i mikroskopet under de första fem dagarna. Det är en milsvid skillnad i chansen att bli gravid vid 42 års ålder med sina egna ägg eller med en 25-årings ägg, oavsett hur bra ens egna ser ut på ytan!

    Sen behöver man förstås inte vara intresserad av äggdonation av moraliska skäl eller för att man inte orkar med fler behandlingar eller för att man inte har råd. Men chanserna ökar helt klart med äggdonation.

    Stort lycka till med resten av era liv, hoppas att ni kommer till insikten att barn inte är den enda meningen med livet utan att det finns annat också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ursäkta, men jag litar helt och fullt på vår läkare som säger att det inte skulle hjälpa oss på något sätt och vis med äggdonation. Och NATURLIGTVIS vet vi att barn inte är den enda meningen med livet!!!! Har du ens läst vad jag skrivit?

      Radera
    2. Oj, förlåt! Det är klart att jag har läst vad du har skrivit! Men jag har kanske tolkat det på ett annat sätt än vad du avsett? Vi känner ju inte varandra och eftersom det skrivna ordet inte kan täcka in alla dina känslor och tankar så kan det ju hända att jag tolkat fel.

      Det var inte meningen att trampa dig på tårna. Jag tänkte nog mest på att det är en sak att VETA intellektuellt att barn inte är meningen med livet men att det är en annan sak att känna det och känna sig till freds med situationen. Det var iallafall det jag ville få fram - att jag önskar er lycka och acceptans i framtiden. En tillfredsställelse med livet även om det inte blev som ni hoppats. Så ungefär, jag är ledsen att det blev fel!

      Sen är det ju jättebra att du har förtroende för din läkare, det är ju mycket viktigare än vad jag tror.

      Radera
    3. Lisa,

      Vilket fint och ödmjukt svar du skrev tillbaka, det syns att du förstår att HM svarar ur sin situation och av sorg läste in något annat än det du menade i ditt ursprungliga svar.

      Radera
  7. Det gör så jävla ont att läsa dina ord. Tyvärr inte bara för din skull utan även för min egen framtid. Mina tankar nuddar ju oxå vid samma beslut som ni har tagit. Det känns bara så ogreppbart det som ni nu har tvingats att göra. Är otroligt ledsen för er skull (även om vi aldrig träffats och allt sånt)

    Jag hoppas verkligen att du kommer att fortsätta med bloggandet, att du kanske kan använda den som ett terapiverktyg i nästa resa, även om du kommer att få proffesionell hjälp? Det finns ju fler än ni som tvingats till detta beslut och det borde finnas några som hittar/hittat hit som kan stötta bättre än dem som fortfarande är kvar i karusellen?

    En stor varm kram

    SvaraRadera
  8. Tack Tack Tack!
    Jag läser fortfarande bloggar, varje dag. Och jag läser vad ni skriver till mig. Jag kommer nog fortsätta blogga... ;)

    KRAM

    SvaraRadera
  9. Hönsamaja, önskar dig all lycka till på din resa mot acceptans och ett liv med färre besvikelser och mindre sorg.

    SvaraRadera
  10. Låter kanske konstigt men jag gillar detta inlägg samtidigt som det smärtar att läsa orden. Så många kloka tankar och reflektioner. Gillar ditt sätt att tänka även om livet känns rent jävligt emellanåt. I ett sånt här läge får man nog tillåta sig att tänka efter och sakta hitta tillbaka. Det är nog enkelt att säga att det finns ett liv utan barn men hur hittar man dit när större delen av livet kanske har handlat om att bli föräldrar? Klart att det finns men jag tror att det finns många hinder på vägen dit.
    Jag hoppas såklart att du fortsätter att blogga för jag tror att du berör många. Du har som sagt många kloka tankar att dela med dig av också :)

    Många kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elle! Du har ju så rätt. Det är enkelt att säga att det finns ett liv utan barn, men hur hittar man dit? Precis så är det!! Jag VET att det går (naturligtvis, jag är ju inte dum), men att hitta en bra väg dit...

      Idag är en tung dag, i förrgår gick det rätt bra. Det är min sorg, och det måste få ta lite tid.

      Många kramar tillbaka till dig!!

      Radera