Jag är ensam hemma. Nästan en hel vecka. Eller i alla fall fem dagar. Maken är borta med jobbet. Och de stackarna hade visst nån föreläsning en förmiddag... Oj oj oj. :) Näe då, jag är inte alls avundsjuk. Hm. Eller jo.
Jag är inte van vid att vara ensam längre. Jag har vilat och slöat, kollat på teve sånt som jag spelat in för länge sen men inte hunnit kolla på. Jag har städat och tvättat, bakat bröd och så har jag sjungit. Min ena kör hade stor konsert i går kväll. Så vi övade hela fredagen och större delen av lördagen. Lika skönt att maken ändå inte är hemma. Men han missade en fin konsert....
När jag är ensam kommer tankarna. Det är som om de inte har tid och plats i vanliga fall. Det är liksom fullt upp med allt då. Nu kommer de, och tränger sig på. Jag såg också ett program som sändes på tv4 för ett tag sen, som handlade om IVF i England. Nu gör vi barn, eller nåt sånt hette den. Jag kände igen mig i det allra mesta. Det var ju faktiskt inte i går som vi gjorde våra IVF, och man hinner glömma en del. Men här kom namnen på läkemedeln. Rum 21. Ja, allt det man känner igen.
Läkaren där var en go man. Han visste vad han pratade om, tyckte jag. Han sa att han (och hela sjukhuset) inte kan lova graviditet, men de ger alla hopp. Och han låter paren få känna att de verkligen har gjort allt de kan. Och så kände vi, när vi bestämde oss för att vi var färdiga. Vi har verkligen försökt. På alla sätt och vis. Det finns inget vi kunde ha gjort annorlunda.
Varför känner jag då nu, att jag/vi kanske skulle försökt en gång till? Det var ju så nära sist...
Dumma, dumma tankar.
Det är som om inte nån del av mig vill ge sig. Om det är huvudet, kroppen, hjärtat eller själen vet jag inte. Men jag vet att HELA jag måste acceptera att vara barnlös för alltid. Och det har jag nog inte gjort än. Tyvärr.
Jag skulle jobbat nu på söndagkvällen. Men jag får inte igång datorn som jag kan sitta vid och skriva (och ha rätt program), så jag får väl fortsätta slöa och vila mig då....
Kram på er!
Min make reser i jobbet oxå, samtidigt som det är skönt att vara ensam så saknar man sin älskling! Jag såg oxå den dokumentären och många känslor kom tillbaka! Tänk så många vi är som gjort ivf! Sköt om dig gumman! Kram
SvaraRaderaJa det är verkligen inte lätt att acceptera barnlöshet. Det är en sådan sorg och det skapar känslor av att vara annorlunda och utanför. Jag upplever ofta att man som barnlös inte riktigt räknas som "vuxen" på nåt sätt och jag har svårt att veta hur jag ska hantera alla kommentarer och sånt som folk säger. Jag vet att det oftast inte är illa menat och att folk inte vet att det sårar men jag blir så arg och ledsen i alla fall, som att bli få salt i ett öppet sår. Ibland kan jag se fördelar med att det bara är jag och mannen men vissa dagar är det svårt att tänka positivt. Vissa dagar känns det bara förjävligt helt enkelt. Jag uppskattar den här bloggen väldigt mycket. Kram
SvaraRaderaSaknar dina inlägg. Hoppas allt är bra. Kram Jenny
SvaraRaderaJodå, jag lever i alla fall... :)
RaderaLite tuff period just nu... Ska försöka skriva ihop nåt. Snart! Lovar :)
Kram!