torsdag 31 juli 2014

En tyst månad.

Varning för långt inlägg.... :)

Jag har varit tyst, en hel månad. Ja, alltså här med bloggandet. Jag tror att jag behövde det.  Vi trillade rätt långt ner, där i början av juni... Vi har det gott tillsammans maken och jag. Men vi behöver också tid. Tid för att vårda OSS.

Inte så att vi haft jobbigt. Eller, jo. Lite tungt var det ett tag. Jag fick säga ifrån. På skarpen. Utan att maken riktigt fattade det.... Hihi... Ni vet, kvinnans list övergår mannens förstånd, eller nåt sånt! Men efteråt tackade han mig, för att jag väckt honom.... Jo, tänkte jag då. Det var ju så....

Vi har haft en go och skön sommar. Vi började i Barcelona. Vad kan jag säga om det? Bra, trevligt, gott, mysigt, charmigt, fantastiskt, mumsigt, varmt, härligt.... Ja, bara positiva ord! På hemvägen försvann en av våra två resväskor. Det var i den vi hade necessärerna (med tandborstar och rakapparat), skorna, jackorna och böckerna vi läste i... Eftersom vi bara kom hem, tvättade och packade om för att sedan åka till Öland en vecka blev det liiite dumt. Väskan levererades till mina föräldrar bara tre dagar senare. Men då hade vi fått köpa nya tandborstar, försöka packa ihop nya necessärer... Ja, ni fattar. Det funkade ju.

Om Öland kan man säga mycket. Jag hade nog tänkt, att vi skulle få vara där själva, maken och jag. I lugn och ro. Sitta ute i solen, läsa. Cykla ner och ta ett dopp när vi kände för det. Äta och dricka gott, sitta ute på kvällarna. Bara vara vi. Men. Nu ville två av våra syskonbarn följa med. Hm. Okej då. En 16-åring och en 11-åring. De skötte sig själva, visst. Men, det är två till att ta hänsyn till. Den tredje natten fick 11-åringen hemlängtan. Jag har aldrig sett nån så... nästan panikslagen! "Det är pappas fel!" fick vi höra. Och vi höll med. Om man inte låter sitt barn sova borta mer än en enda natt i taget, och då hos grannkompisen.... då blir man inte van vid det... Men som 11 år...???!!! Ja ja. Enkelt att döma och uppfostra andra, eller ur? ;) Hur som helst, fjärde dagen körde vi hem dem. Eller, vi mötte barnens föräldrar nästan halvvägs.

När vår vecka på Öland var slut, åkte vi hem och firade födelsedag. Varmt och hett var det! Men makens släktingar är vana...  Vi satte "gamlingarna" inne, det var svalare där (alltså "bara" 26-27 grader). Jag satt inte ner många minuter denna dag.... Jag hade ju förberett och bakat och fyllt frysen, innan vi åkte till Barcelona. Smart och klokt gjort. Därför kunde jag ha sex sorters kakor. Och jordgubbstårta. När alla åkte hem sent på kvällen, kom jag på, att jag nog aldrig åt nån tårta.... Men, vi hade ju kvar (naturligtvis, man gör ju alltid för mycket). Så vi fick en sån där mysig kväll, då vi satt ute länge, och mumsade på jordgubbstårta...

När det varit så här hett och varmt, har vi varit hemma... Och jag med riklig mens. Och nu snackar vi riklig. Så jäkla typiskt. Man känner sig ju så ofräsch, hela tiden. Inte kan man bada och svalka sig heller....

Sen har vi varit hemma i två veckor. Skördat i trädgården, och tagit hand om. Gjort saft och sylt, frusit in och sparat. Vi har gjort dagsutflykter som varit helt under bara!! Makens kompisar har varit här för en lokal-spansk-ölprovning. Trevligt, och vi satt ute länge den natten... Vi har badat ensamma i en stilla skogssjö, en sen kväll, i solnedgången. Vi har umgåtts med vänner och släktingar. Vi har varit hos svärföräldrarna i deras sommarstuga.

Och jag har sagt, vad vi har det bra... vad gott  vi har det.... Och jag har sagt, att det här ska vi minnas i höst och vinter.... De varma, sköna ljuvliga dagar och kvällar....

Tanken på barn, har kommit och gått. Precis som vanligt. Men den har varit ganska långt borta. Jag har kunnat le och fnissa åt barn vi har mött. Jag har också varit den bittra surkärringen som ilsket blängt på gnälliga barn. Det beror väl på dagsformen, kan jag tro.

Vi hade en cykelolycka med 11-åringen. Det var JAG som var lugn, och fick sakta men säkert tvätta och plåstra om. Ett sår i taget. Vi började med foten, kunde gå upp mot ena knät, andra knät och så vänster hand och till slut höger hand... Det var inte mycket blod. Nej, det rann inte ens. Men, grus gör ont! När h*n dagen efter var trött trött och klagade över blodförlusten gick 16-åringen i taket, och vi bara fnissade....

Idag har jag varit med maken på sjukhuset. Han har ont i sidan. Kan sällan sitta, utan att han känner det. Han var hos läkare i våras. Då fick han penicillin för utslag på benet, som var borelia. Eh...? Han skulle återkomma om värken i sidan inte gav med sig. Efter tre veckor skickade jag tillbaka honom. Då fick han göra ett ultraljud. Alla blodprov mm har inte visat nåt. Idag tog läkaren över 50 bilder på UL som hon ska skicka för syn. Svar kommer i morgon eller på måndag. Så snabbt?? Varför? undrar ju den oroliga frun. Såg läkaren nåt?? Vad ÄR det? Levern? Gallan? Nåt bråck??

I morgon ska vi hjälpa en kompis att flytta. Han har hjälpt oss, och vi har hjälpt honom. Nu ska han flytta igen. Men klart att man ställer upp. SEN - åker vi till Öland igen. Vi har nästa vecka ledigt också. Innan allvaret börjar... jobba.... Suck. Är inte alls sugen på det NU. Vill vara ledig länge  till!!

Så, nu vet ni lite vad som har hänt i sommar!! Och jag ska inte vara tyst så länge igen. Jag tror jag kan lova det. Tack för att ni undrar och funderar på hur jag har det!!

KRAM

2 kommentarer:

  1. Åh så skönt att höra från dig! Ni verkar haft en underbar sommar. Var inte borta så länge från bloggen igen! ;) ❤️

    SvaraRadera
  2. Härligt att du är tillbaka igen! Låter som en bra sommar ändå. Njut av sista lediga dagarna!

    SvaraRadera