Oj vad tiden går fort ibland.
Om två veckor är typ julen över.... Nä, inte riktigt, men då är det juldagen. Jag älskar faktiskt julen, och vill ta vara på den så mycket det bara går.
Men, som ni alla vet, julen är barnens högtid.
Eller inte.
Jag är i alla fall helt slutkörd. Som musiklärare är detta en av de värsta (och bästa) perioderna i yrket. Förutom betygen, så är det Lucia, julavslutning, Nobelfest, jultemadag och annat jul-igt. Alltså massor att göra. Hela tiden. Men, samtidigt är det ju roligt!! Jag får ju rätt mycket tillbaka av eleverna, om man säger så. Sen kan man ju önska lite mer uppskattning av chefer och kollegor, kanske? Undrar om de fattar hur mycket jobb man lägger ner. Extra, alltså.
Och kanske för att jag är så trött hela tiden, går jag typ runt med tårarna inte långt borta. Och så det här att julen är barnens högtid... Ja, ni vet.
Vi kommer, som vanligt, fira julen med min bror och deras barn. Det är klart att jag vill vara där! Tomten kommer och mys med barnen. Självklart vill jag vara där!! Men, jag hade så gärna haft lite sånt mys här hemma också.... Ett snett och vint pepparkakshus, en julkalender med små paket varje dag, önskelista till Tomten, julpynt som inte är perfekt gjorda.... Äsch, ni fattar vad jag menar.
Min syster åker till USA över jul och nyår. Hon och hennes sambo har inga barn ihop. Ett medvetet beslut, han är 15 år äldre. Men de är ju fria att göra som de vill. Fast.... USA? Nä, dit vill jag inte, inte över jul. Florida är varmt! Jag vill ha snö på julen. Som det alltid var när man var liten.... ;)
Idag har jag fixat klart julklapparna. Typ. Ett syskonbarn kvar. Vet inte vad han vill ha, och har bett om förslag. Men, det är ju flera dagar kvar till jul.... Suck. Tänk om man kunde få göra saker när det passar en själv. När JAG har tid och lust. För så var det i dag. Men, men. Jag är inte stressad. Bara lite irriterad. Hade varit skönt att ha det klart nu. Från och med i morgon bitti är det fullt ös varje minut fram till söndag 21 december, på kvällen. Med en liten paus på lördagen den 20. Förmiddagen alltså..... Men, jag säger det igen, det är ROLIGA saker!
Och inget hör vi från någon av socialtjänsterna....
Fick foton på den stora flickan som bodde hos oss förra sommaren. Hon är så stor nu. Och söt!! Jag kan sakna dem riktigt mycket fortfarande. Även om jag vet att de hade så stora problem, som vi inte kunde klara av. De behövde professionell hjälp. Vi vet att styvpappan är ute ur bilden, och att mamman gått ner sig ordentligt i missbruket. Så oerhört sorgligt.
Min brorsdotter var i alla fall här och bakade pepparkakor med mig förra helgen.... Mys, mys, mys! Hon sover då bredvid mig i makens säng. Hon går med bestämda steg och väljer ut fyra böcker som jag ska läsa högt för henne på kvällen. Hon vet så väl vad hon vill. Vi läste och hade lite mysigt, innan vi somnade. På söndageftermiddagen var vi på julbord med släkten, och då ville hon att jag skulle locka hennes hår. Vilket jag gjorde. I en hel timma...... Säger bara OJ vilket tjockt hår den flickan har.... Söt är hon i alla fall!!! Och lite min, är hon också. Jag är gudmor. Hon kommer så gärna till mig, vilket hon så klart får! Nu var maken i London, och hon brukar faktiskt komma och "ta hand om mig" när han är borta..... <3
Idag är han sen hem från jobbet. Så jag väntar lite med maten. Vad ska jag göra nu? Antingen slår jag in lite julklappar (fotokalendrar till mostrar och fastrar bland annat) eller så kollar jag på gårdagens avsnitt av julkalendern på teven..... Hm.....
Ibland hjälper det att bara får skriva av sig lite. Hade en kollega som fick barn förra veckan. Ännu en kollega, alltså. Inte enkelt.....
KRAM till er.....
Ja tiden går väldigt fort och ändå tycks livet stå stilla ibland...Jag känner som vanligt igen mig i det du skriver, det där med att julen är barnens högtid och att tårarna finns där precis under ytan. Det går verkligen upp och ner detta med att leva utan barn. Ibland går det rätt bra, vi lever ett bra liv, jag och maken och husdjuren. Men så räcker med nåt litet som en fika hos vänner som har barn och att alla andra (alla vuxna) som är där har barn och så fort männen försvinner för att bygga lego med barnen så är det kvinnorna kvar...och då så pratas det barn, barn, barn bara barn, inget annat och så sitter jag där som den enda kvinnan som inte har barn och jag lyssnar,lyssnar och lyssnar och försöker flika in nåt om mina syskonbarn och mitt gudbarn men det försvinner ju i mängden, det "duger" ju inte som erfarenhet riktigt,det är tydligt....Och sen till slut ursäktar jag mig och går på toa och andas och går sen ut igen och fortsätter hålla masken. Jag VET att gravida helst vill umgås med andra gravia, småbarnsförsäldrar vill helst umgås med andra småbarnsföräldrar osv. Jag förstår att det blir så, att det är svårt att orka, hinna och vilja umgås med de som inte har barn men OM det råkar finnas något par utan barn i bekantskapskretsen som ändå får komma på fika så vore det uppskattat om de som är gravida och/eller har barn skulle kunna försöka att komma ihåg att försöka att inte enbart prata barn,detta gäller speciellt kvinnor. Jag säger inte att jag och maken är perfekta människor vi heller och vi skulle kanske vara likadana själva om vi hade barn, men jag hoppas att vi skulle försöka komma ihåg att försöka anstränga oss så att alla inbjudna skulle ha det hyfsat trevligt och att ingen skulle känna sig bortglömd,ledsen och utanför. Jag tycker att julen är allas högtid, barn och vuxna. Ta hand om dig Hönsamaja. Kram
SvaraRaderaJag har snubblat in på din blogg av oklara orsaker, eller jag minns inte riktigt hur jag hamnade här från början. Drabbades av ett sent missfall en gång och fann tröst i att läsa bloggar där andra skrev om sin barnlängtan och sorg. Idag har jag två barn, är en av de lyckligt lottade. Jag har dock fortsatt läsa vissa barnlängtanbloggar, som din välskrivna. Jag försöker ofta tänka på den där kvinnan i sällskapet som inte har barn när vi pratar på jobbet, eller på fester. När någon envist hävdar att barn är livets mening menar jag att livet kan ha många meningar, barn behöver inte vara allas mening. Kanske kan det stötta någon som kämpar i tysthet eller som är frivilligt barnlös utan önskan att ständigt försvara det valet.
SvaraRaderaJag förstår din sorg såhär i jultider, att vara så nära men ändå inte... Gillar verkligen att läsa din blogg!
Tack!
RaderaVad roligt att du talar om det också, det gör mig glad!!
KRAM!