Ett utbrott....

Ja, jag har fått ett utbrott. Ett mer offentligt den här gången. Och ja, det var på själva julafton...

Det är egentligen inget som jag är stolt över. Men jag tänker INTE be om ursäkt. Inte en chans.

Så här var det.
Julafton började bra, mysigt här hemma, bara maken och jag. Vi har skapat oss små egna traditioner. T ex så äter vi vår egna julmat, kvällen före julafton. På julaftonsmorgon äter vi mysig frukost ihop (samma som jag ätit sen jag var liten), och öppnar paket - som tomten lämnat under granen!! :)

Jag tycker att julgranen och ljusstakarna ska lysa hela dagen, och hela natten, under själva juldagarna. Så det får de göra. Vi åker sen iväg för att hämta mina föräldrar och sen går vi på julbön. Därefter åker vi hem till min bror. Där träffas vi, mina föräldrar och syskon, men även min svägerskas föräldrar och syskon med familj. Alla är inte med alla år, i år är min syster utomlands (till hennes och min stora sorg....).

Jag tycker inte att julen är barnens högtid. Alla säger det, men jag håller inte med. Den är faktiskt viktig för oss alla!! Vi behöver stanna upp och tänka lite ibland. Få andas lite. Mysa. Vara med familjen. Njuta. Vila och ta det lugnt. Och det brukar funka så bra.

Jag skickade några sms om önskan om en god jul. Bland annat skickade jag till det familjehem dit flickorna som var hos oss kom. Vi visste inte riktigt om de var kvar där, men det visade det sig, att det är de. Jag tror att det satte igång en massa tankar, utan att jag egentligen var medveten om det. Mamman skrev, att hon varit övertygad om att vi var tre nu. Men det är vi ju inte.

Dessutom har det funnits en massa tankar på barn, under hela december månad. När jag gjort olika jul-saker, så har tanken på barn funnits där. Det har stört mig lite. Och jag har funderat på varför dessa tankar kommit nu. Men, man styr ju inte över dem. Eller hur?

Nåväl. Hos min bror var allt som vanligt. Alltså tills min svägerskas föräldrar kommer. Eller rättare, hennes mamma, styvpappa, halvbror med sambo och barn (1,5 år). Jag kan ha lite svårt för  små barn. Andras barn. Så blev det här. Men jag försökte att inte låtsas om det!! I min familj är vi nog mer lugna, lite avvaktande kanske.

Allt var så märkvärdigt som de gjorde. Maten till julbordet som de tagit med. Sättet de tillagat det på. Jag gissar att jag blev lite irriterad redan där. Men, jag låtsades inget om. I år skulle vi göra ett julquiz, och delades in i lag. Jag och min man kom i samma lag som min bror. Mina föräldrar kom i samma lag som svägerskans styvfar. Jag föreslog att vi delade lite på oss. Frågorna var av den typ att vi tre tillsammans enkelt kunde svara. Våra föräldrar kunde det inte. Om då min man bytte plats med min pappa, skulle det bli jämnare lag. Men nej, det gick inte....

Och plötsligt var det dags för Kalle Anka! Som de vuxna började prata om detta!! Och vilka satt sen vid teven då? Jo jag,  och de tre största barnen. Minstingen ropade förtvivlat på de andra att komma och kolla.... "Kom nu gästerna!" ropade han, sötingen. Min man kom, och även svägerskans bror med sambo. Men barnen var lite besvikna och undrande....

Efter Kalle brukar maken och jag gå ut med barnen, och med ficklampor leta efter spår i snön efter tomten. Den mysigaste stunden på hela året!! Då är det bara VI! Nu tyckte inte svägerskan att äldste skulle följa med, mittenbarnet ville cykla och den lille hittade varken stövlar eller jacka. Det blev tjafs och lite hårda ord mellan barn och vuxna. Där stod maken och jag och bara tittade på varandra.

Då rann det över för mig. Jag fräste till, tog av mig jackan, gick in och satte mig i soffan och berättade att jag struntar i det här. Fick naturligtvis fräsande tillbaka. Satt där med tårarna brännande i ögonen. Skulle vi inte gå nu då? Men nu fick jag ju skärpa mig.... och mer sånt. Då blev jag ledsen, men mest förbannad. Reste mig, klädde på mig, tog mina saker och talade om att jag tänkte åka hem. Jag körde nämligen.

Maken blev nu arg på mig. Sa till mig på skarpen. Tårarna rann. Jag var så arg. Besviken. Sen vet jag inte vad som hände. Men maken tog ut mig, brorsan stängde dörren och vi "skulle prata". Jag var fortfarande arg. Talade om det för maken, och sa att han inte kan hindra mig. Jag vet inte vad han sa. Men till slut grät jag i förtvivlan över vår barnlöshet, och vi bara stod där ute på trottoaren och kramades..... <3 <3 <3

Plötsligt öppnades dörren och alla tre barnen kom ut. Med ficklampor. Och vi hittade spår!! Nedanför deras trappa låg lite skägg som tomten tappat!! Jag fick samla ihop mig själv, och så gick vi en underbar liten sväng och spanade med våra ficklampor... Som det brukar vara. Bara vi fem. Mittenbarnet frågade varför vi gick ut ensamma. Jag berättade att jag var lite ledsen. Då fick jag en lång, varm och hård kram.... Detta barn är så inkännande och underbar!! Älskar!!

När vi kom in igen fick jag världens längsta kram av min bror. Jag grät igen, och sa att den här längtan inte går över. Och julen är den en jobbig tid. Han sa att han förstår, och att vi får låna deras barn när vi vill och hur mycket vi vill....

Sen blev jag tomte.... Det var inte planerat. Men, vi har ju inga barn, så det blir ofta så. Antingen maken eller jag. De två stora barnen kramade tomten hårt och länge. Den minste filuren ville inte krama en tjej-tomte..... Och så hade han beundrat skägget...? Söt är han i alla fall.

Resten kändes lite matt, för min del. Maken höll sig nära mig hela tiden. Tårarna fanns där. Nära. Men det gick bra.

Och nu, precis som jag började. Jag tänker inte be om ursäkt för mitt utbrott. Nej. Jag är oförklarligt ofrivilligt barnlös. Jag har rätt att bli ledsen och förtvivlad ibland. Kan man inte förstå det är man bra dum. Tycker jag. Man kan låta bli att provocera. Man kan förstå att jag blir ledsen ibland.

Eller har jag fel??

Jag tror att svägerskan är lite sur på mig, för hon var inte sig själv sen. Kan ju ha med den alkohol hon drack att göra också....

Jag hoppas ni alla hade en fin jul. Vår jul har varit fin i alla fall. När jag blir ledsen har jag alltid maken att gå till. Så får jag en KRAM, och kanske får gråta lite.... Jag älskar honom, och jag vet att han älskar mig.

Ha nu ett gott slut, mina läsare. Hoppas ni får ett bra 2015...

KRAM