Oj vad det satte igång en massa tankar igår! Maken och jag är aktiva i en förening, som har sitt absolut mesta att göra den här helgen. Och naturligtvis är vi väldigt engagerade... På sätt och vis bra, för då slipper jag grubbla och fundera.
Maken kom hem sent i går, men vi pratade ändå en god stund. Det är många frågetecken. Visst vill vi!! Men, samtidigt.... Det finns frågetecken. Dessa ska vi räta ut, så jag har mejlat soc idag. Vår soc sekr kommer hit nästa vecka och pratar. Hon har full förståelse för att de snurrar i huvudet på oss :)
Under tiden gäller det att samla information. Visst låter jag nästan ruggigt effektiv och rationell?? Ha! Det är bara ett spel för gallerierna.... ;)
Jag har skickat ut lite förfrågningar till släkt och vänner, främst om en barnsäng. Jag har letat listor på nätet om vad man behöver den första tiden. Jag har kollat upp bilbarnstol, var man kan hyra det, och hur man gör.
Och jag har tänkt. Undrat. Funderat. Grubblat på hur det kommer att bli.
Och. Jag har pratat med min chef. Suck. Det är lite jobbigt. Jag kan ju fortfarande inte säga, att det är helt säkert, till 100% klart att jag är hemma i höst... Men nästan säkert?
Trött blir jag. Det är väl för mycket känslor helt enkelt. Jag tänker också på barnets föräldrar. Vad gör de, som är så klart och tydligt att de inte kan ta hand om sina barn? Vi har fått höra att det inte är nåt missbruk i alla fall. Men vem vet hur mamman skött om sig själv när hon varit/är gravid?
Vi ställer nu in oss på helgens aktiviteter, och väntar tills på tisdag, då vi träffar soc igen.
(Men fortsätter nog drömma och hoppas lite....)
Kramelikram
Man behöver inte särskilt mycket den första tiden - egentligen. Flaskor och mjölkersättning. Blöjor och en skötplats - ett skötbord eller en väska att vika ut på sängen. Bilbarnstol om ni har bil. Kläder. Någonstans att sova. Det kommer säkert att gå bra :-).
SvaraRaderaTack :) Jag är egentligen inte så orolig. Det där med saker löser sig. :)
RaderaPrecis! Mat och en kärleksfull famn är det som verkligen är viktigt!
RaderaFöräldrarna kan kanske ha ett psykiskt/mentalt funktionshinder som gör att de inte kan tillgodose barns behov?
SvaraRaderaJo, det är ju så. Men vi vet inte alls (ännu) hur mycket. Soc är väldigt tydliga med, att barnet inte ska vara hos föräldrarna. Det kan ju inte vi bedöma.
RaderaDet är alltid sorgligt när ett barn måste placeras hos någon annan. Men, vi finns ju här, och kommer försöka göra vårt allra allra bästa för att det här ska bli bra. För det här barnet.
:)
Visst är det sorgligt. Men bra när soc vet det redan från början så att barnet inte måste ha det eländigt först. Det kommer att få det bra hos er!
RaderaTack!! Som sagt, blandade känslor.
Radera:)
Åh vad spännande. Denna gång ska det väl ändå gå igenom?
SvaraRaderaHåller tummar o tår!
Kram
Upp och ned!
SvaraRaderaOm barnet placeras hos er kommer det bli fantastiskt väl omhändertaget!
Vilken tillgång att ni står där med öppna famnar!
Kram
ps. Försökte skriva igår, men gick inte.
Vad spännande! Jag ska också hålla tummarna för att det går bra den här gången. Och alla tankar "klarar vi det?" har ju precis alla föräldrar inför att skaffa barn. Skillnaden är väl mest att man har 9 månader på sig att vänja sig vid tanken istället för typ 1 månad. Lycka till!
SvaraRaderaÅh, grattis! Det låter helt underbart och när jag läser vad du skriver så låter det helt klart som du vill. Och du kan!! Alla är ju nya mammor i början, man lär sig av barnet. Kör hårt och jag håller tummarna för att ni snart är föräldrar! Kram Jenny
SvaraRaderaFörstår inte vad ni tvekar om?
SvaraRaderaOm jag får fråga..
Det är ju det här ni velat så länge nu. Så varför tveka?
Jo, vi tvekar.
SvaraRaderaOm jag blivit gravid hade det varit självklart att behålla barnet? Ja, antagligen.
Det här är annorlunda. Vi ska ta hand om någon annans barn, uppfostra det. Vi kommer dela föräldraskapet tillsammans med biologföräldrar och socialtjänsten. Vi kommer inte vara bara "vi" längre, vi granskas och kontrolleras och undersöks hela tiden. Ev kan påverkade missbrukande föräldrar ringa vilken tid som helst på dygnet, knacka på dörren eller tälta i vår trädgård.... Nu tror vi inte det blir så. Men....
Det måste kännas bra i magen!
Vi är heller inte unga längre. När detta barn slutar gymnasiet är vi pensionärer (kanske, beror på politiken ju). Är vi för gamla? Behöver inte barnet nåt syskon? Räcker vi till? Orkar vi? Samma frågor som föräldrar som väntar barn ställer sig, antar jag...
Jag tror det är bra att tveka lite. Då har vi ifrågasatt vara tankar, vi är mer säkra på vad vi vill. För, om de ringer idag och säger att vi får hämta ett barn på BB, då gör vi ju det. Så är det bara.
Klart du får fråga. Räcker mitt svar?
Klart ditt svar räcker. Även om jag inte förstår ändå.
SvaraRaderaNi vet ju vad det är ni gett er in på.
Ni vet ju vad det innebär.
Ni har ansökt att få vara familjehem. Nu får ni vara det.
Att "vara familjehem" är inte en enkel sak. Det handlar om barnets ålder, på vilket sätt barnet placeras (sol eller lvu), problematiken hos föräldrarna och mycket mycket mer. På socialen använder man ordet "matcha", vi tycker det låter hårt. Men forskningen visar att det är just denna "matchning" som är så viktig, för att det ska bli en bra placering - för barnet och för oss.
RaderaVisst vet vi vad vi gett oss in på, och vi vet vad det innebär. Men vi vet inte om det här är det bästa för just detta barnet... Är vi rätt matchade? För det vet ju ingen helt 100%....