Söndagkväll.

Söndagkvällar är alltid speciella. Lite små-ångest över veckan som kommer... Vi har haft en lugn söndag, finaste K mår inte riktigt bra, en släng av maginfluensa kanske? Han har sluppit kräkas i alla fall.

Så jag har jobbat en del här hemifrån. Skrivit mina skriftliga omdömen. Jag är inte klar, det blir man minsann inte på en gång, nä nä! Men jag har fått väldans mycket gjort! Mer än hälften!! Och det som är kvar är enklare, inbillar jag mig.

I morrn ska jag till min gyn-läkare igen. Då ska han spana in min slemhinna, och sen ska vi förmodligen börja odla fram den. För den är troligtvis inte så stor just nu. Men den kommer bli! Det känns lite tafatt när de inte har nåt mirakel-piller som kan hjälpa mig att behålla embryona liiiite längre. Jag ökar med två dagar för varje gång, men i den här takten kommer vi vara 75 år innan vi blir föräldrar!!

Allvarligt talat. Den gången jag blev spontangravid, är den gången jag fått behålla embryot som längst. Då fick jag missfall i vecka 8 (ungefär). Nu kommer ju missfallen i vecka 6. Min distansläkare hade faktiskt varit uppe i Göteborg och träffat läkarna där. Då hade de pratat om mig, berättade han. Se där ja, tänkte jag. Aldrig att man kan vara normal på nåt endaste sätt och vis.... Läkarvetenskapen förundras (heter det så?).

Hur som helst, det här är vår sista chans. Så är det bara. Det känns sorgligt. Funkar det inte den här gången, vet jag inte riktigt hur jag kommer att ta det. Då behövs det nog lite hjälp.

Nu ska jag göra klart maten. Potatis och morot står i ugnen, jag ska bara steka lite lövbiff till. Gott. Hoppas det räcker till morgondagens matlåda också!!

Kram på er!