Väntar...

Å vad tiden går sakta ibland.... Väntar och väntar, och hoppas att den där eländiga slemhinnan jobbar på för fullt. Jag pratar med den varje kväll, när jag ska sova. Jag talar om för den att den ska bygga sig stor och tjock, så den verkligen vill hålla fast det lilla embryot.

Tänk nu om inte det lilla embryot klarar upptiningen.... Då kommer hela min värld att rasa. För då är det över. Slut. Klart. Ingen bebis.

Om jag är så här hispig och orolig nu, hur ska jag då bli sen????

Gråter en liten skvätt i kväll. Men det beror nog också lite på hormonerna.

:'(