Funderingar.

Idag fick jag lite sovmorgon. Det behövdes. Känner mig redan piggare, vilket säkert hjälps upp av att solen skiner igen!

Jag har funderat. På det här med anonymitet, och att inte vilja berätta för nån vad man håller på med. Vi har varit ganska öppna med våra IVF-försök. Våra familjer vet om det, helt klart. Inte några fastrar eller mostrar, eller kusiner. Några på mitt jobb har hängt med i de senaste turerna (när jag blev överstimulerad första gången berättade jag för alla på jobbet). Någon på makens jobb vet också om det. Några av våra vänner vet. Det öppnar upp! En vän till mig berättade att han och hans fru försökte. Deras (enda) barn kom till med IVF, sen har de gjort ett misslyckat försök, och håller nu på igen. Så i en ganska liten krets på 12 personer är vi tre stycken som kämpar/har kämpat med IVF. Då är det inte helt ovanligt!

Min vän och hans fru har inte berättat för nån. Bara deras föräldrar, jag var den första utanför som fick veta. Och jag har hållit tyst.

Är det skamligt? Fult? Skäms man över att man inte kan få barn "av sig självt"?

De som har frågat oss, har vi svarat. Ärligt. Det är skönt att några vet, vad vi går igenom, när sen missfallet kommer.... En förståelse. Det har hjälpt oss.

För jag är väl en "sån". En sån som får missfall... Jag lyckas ju inte behålla de små liven. Fyra gånger har vi fått ett plus, och fyra gånger har jag varit gravid. Fyra gånger har det blivit missfall. Naturligtvis ställer man sig frågan: Vad gör vi för fel?

Nu är det vårt sista försök som snart börjar. Det allra sista. Vi börjar bli för gamla. Inte för IVF, det är inga problem än. Men vi vill inte vara pensionärer när vårt barn går på gymnasiet... Jag är 41 och min man är 45. Vi kan känna att livet gått ifrån oss. Vi träffades sent, för bara 3,5 år sen. Jag hade många år då jag inte hade några som helst ägg, eller ägglossning. Nu har det kommit tillbaka. Jag blev ju spontant gravid, och då kände vi att vi ville ha hjälp på traven.

Men nu räcker det snart. Vi orkar inte mer. På tre sätt! Fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Så är det bara. Så det här blir sista gången för oss. Jag kan ju fortfarande bli spontant gravid, visst. Men hur stor är den chansen? Inte särskilt stor.

Jag hoppas så mycket på det här, femte försöket. Jag kommer bli sjukskriven, och det känns bara BRA. Slemhinnan ska vara riktigt stor, tjock och fin den här gången (har inte varit nåt fel på den tidigare, men...). Jag kommer börja med Trombyl, för att utesluta proppar till moderkakan. Tänker inte heller dricka nåt kaffe, eller svart te. Möjligen grönt te. Jag ska vara rädd om mig, och verkligen ta hand om mig.

Och vi tänker inte berätta för så många den här gången. Våra närmaste, ja. Och de som vet att vi har ett embryo kvar i frysen, de frågar naturligtvis. Min chef tyckte jag skulle säga att jag ska vara sjukskriven pga ett "mindre kirurgiskt ingrepp"... Ja, då ljuger jag ju inte riktigt i alla fall...

Nu har jag nog funderat klart för en stund. Som vanligt när man tänker, och skriver när man tänker, så blir det lite hoppigt... hahahhaha! Men det hjälper mig, att få klara mina tankar, få formulera mig. Och så får jag goa och kloka kommentarer från er - som läser! Det älskar jag! Då känner jag verkligen att vi inte är ensamma!!

Kramas lite extra idag!