Trött och less...

Så var det måndag, och jobbdag igen. Jag har oftast trivts med mitt jobb, och de senaste åren har det varit riktigt roligt. Men nu har nåt ändrats. Och jag skyller faktiskt mina kollegor för det.

Jag är bara så trött. Jag är för trött. Jag kan helt enkelt inte sova.

Tidigare ruvningar har jag inte vaknat till förrän efter dag 7-8 nån gång. Den här gången har jag räknat dagarna från start, oroat mig och funderat. Men vi har så mycket som har hänt bara sen äggplocket... Tråkiga saker. Jag borde vara glad och skratta. Inte behöva prata begravning, bouppteckning, omsorg om efterlevande och annat sorgligt. Min man är väldans involverad i det här. Och jag är så stolt över honom för det! Men har gör det motvilligt. Det är inte hans jobb, tycker han. Jo, säger jag, det är det.

I dag ha i alla fall sju ruvardagar gått. Snart dags att börja kika efter blod i trosan då... :( Det har hänt mig en gång förut. De andra två gångerna fick jag ju plus från början. Undrar hur det ska gå den här gången.... Jag vågar knappt hoppas och tänka....

Vi trodde vi skulle fått brev från kliniken idag, om hur många små embryon som överlevt, hur de mår och om nån blivit nedfryst. Men vi har inte hört nåt idag. Vi hade bestämt att de skulle skicka brev. Men det kommer väl i morrn.

Nähä. Måste nog sova lite nu. Väldans trött, egentligen.

G'natt!!