Mörkt.

Ja, det är mörkt. Och jag vet att ni inte vill läsa om mitt elände. Men jag måste få skriva av mig också.

Jag anklagar mig själv. Det har jag inte gjort de andra gångerna. Jag vet ju egentligen att det inte är mitt fel, att jag inte kunde ha gjort nåt annorlunda. Men... jag styr inte över de irrationella tankarna....

Det finns en go vän nära mig. Jag var hos henne idag, drack kaffe, pratade, kramades... Min man erbjöd sig jobba hemma idag eller vara ledig. Men jag skickade iväg honom till jobbet. Han behöver nog distrahera sina tankar också! Nu kommer han ju snart hem, och vi har kvällen tillsammans.

I morse låg jag kvar i sängen när han gick. Jag hade varit vaken sen kl 4. Och jag frös. Så halv 6 kröp jag intill honom, låg nära, nära. Fick lite värme också. När han gick upp kl 6 låg jag kvar på hans (varma) sida, och fick både mitt och hans täcke. När han ätit frukost och skulle åka iväg, la han sig jämte mig och höll om mig en stund till... Goa fina.... Jag älskar honom.

Hela min hud är som ett stort så som blöder. Det gör ont. Jag vet att det kommer läka, kvar kommer bara finnas ett ärr i mitt hjärta. Men jag är inte där än, inte riktigt än.

Kramas och ta hand om varandra!!