Ett par dagar senare...

Tack för de fina kommentarerna vi har fått. Några här, men också flera mejl. Det värmer! Många har frågor, så jag ska förklara lite mer, och försöka svara lite...

Nej, vi känner oss inte misslyckade! Det här var ingen misslyckad placering, inte alls. Vi har inte gjort nåt fel.

Självklart kan vi ta emot något annat barn, som behöver placering. Vi har en fortsatt mycket bra kontakt med den här kommunen, och vi har fått tips om två mycket bra andra kommuner (en liten bit bort) som vi ska ta kontakt med nu. Vi tror inte det blir aktuellt nu i sommar, men vi är laddade igen när det väl blir höst!

Man är alltid sig själv och sin egen familj närmast. När det kommer allvarliga hot med i bilden, då tänker man efter en gång till. Så är det bara.

Flickorna har kommit till ett nytt familjehem. Vi var deras första placering, och ser oss nu som ett jourhem. Och JA vi gjorde faktiskt ett enormt arbete. Nu kunde vi inte fortsätta, men vi har tät och bra kontakt med det nya familjehemmet, så det känns mycket bra för tjejerna.

Vi har inte pratat än med tjejerna, men vi har pratat med familjehemmet. Vi ska träffas nästa vecka, hemma hos dem. En enkel fika. Sen ska vi dra ut lite på kontakterna. Tror vi, vi får väl helt enkelt se vad som händer...

Här hemma är det nu, naturligtvis, tyst och tomt. Det kommer bli enklare, det vet vi. Men vi har varandra, och vi är överens. En viktig sak i det här, är just, att vi är överens! Det hade inte fungerat om en av oss hade velat släppa iväg flickorna, och den andra hade velat hålla kvar dem. Jag var den som ville försöka längst. Men, det skulle kosta för mycket att göra det. Och vi måste vara överens maken och jag. Jag skyller inte på honom, för jag vet ju, att det var så här det tvunget måste bli.

Vi ser det som om vi är en erfarenhet rikare, och bättre rustade inför nästa placering. När, var och hur den nu blir. Men alla inblandade, inklusive vår fantastiska socialsekreterare, säger att det blir nog ganska snart.

Flickorna har kommit till ett bra ställe, det är vi övertygade om. Där finns djur, och där finns syskon. Där finns närheten och möjligheten till den professionella hjälp som de båda behöver. De har olika behov, men behöver båda hjälp. Som jag skrev tidigare, det finns massor av sekretess runt det här. Men så länge det finns dödshot inblandat är det väldigt allvarliga saker.

Det är sorgligt att man inte kunna ingripa tidigare, för att hjälpa de här flickorna. Trots många anmälningar (varav några tagits tillbaka efter hot, vittnesmål strukits pga hot), har nog ingen sett hur allvarligt det var för de här tjejerna. Vi har levt med dem dygnet runt i en månad, och sett och hört många hemska saker. Man blir så oerhört ledsen och förtvivlad... Men mitt i sorgen känner vi, att vi kunde göra mycket gott för de här tjejerna.

Vi har ätit frukost varje dag. Vi har dansat kring midsommarstång. Vi har lagat mat tillsammans. Vi har badat i en liten pool i trädgården. Vi har varit ute och lekt varje dag, i trädgården, i skogen, i lekparken. Vi har köpt varsin cykel och cyklat, cyklat och cyklat. Vi har läst sagor. Vi har myst i soffan. Vi har kramat god natt. Och mycket mycket mer. Det mesta har varit nytt för tjejerna, saker som de aldrig gjort förut, eller bara vid nåt enstaka tillfälle.

Vi kan se, att de nu sitter på sin stol och äter, och väntar tills alla är färdiga. Användandet av händerna har minskat, nu är det bestick som gäller. Vi kan se, att den lilla slutat bitas och morra hela tiden. Hon kan säga, att hon är ledsen, när hon är det, och så kramas vi och pratar om det. Vi kan se, att det fungerar med fasta läggtider. Efter en del tjat i början, så fungerade det mycket bättre så småningom. Förhandlingarna och tjurandet började försvinna mer och mer.

Ja. Igår städade vi här, ordentligt. Och så tvättar jag, bl a deras sängkläder, handdukar och sånt som varit vårt och stannar hos oss. Det känns som om vi städar bort dem... Men de kommer alltid finnas kvar hos oss, en liten bit i alla fall...

Sommaren har ju bara börjat, så nu ska vi vara lediga tillsammans. Vi kommer göra den planerade resan, till Skottland. Vi kommer åka till vår huvudstad, och vi kommer vara en del på Öland. Och så hemma förstås! Kanske inte så ofta uppdaterat här, men... Jag försvinner inte härifrån. Inte än.