Äktenskap.

För mig är äktenskapet heligt. Det är viktigt och okränkbart. Min man och jag är gifta. Jag ville det. Han frågade, utan att jag tjatat faktiskt!! Han säger att det betyder ju mycket för mig, och det är inte så viktigt för honom. Men för mig gjorde det stooor skillnad! Det är annorlunda att vara gift! Han tycker inte det spelar nån roll, han älskar mig ändå, säger han. Kanske är det större skillnad för mig, som fick byta efternamn?? På nåt sätt, var det ju faktiskt en del av min identitet som ändrades...

Mina föräldrar har alltid haft ett stadigt och stabilt äktenskap. Liksom mina syskon. Även mina mor- och farföräldrar. I släkten är det en kusin som skiljt sig. Det är med andra ord, ganska ovanligt. Och likadant är det på makens sida av släkten. Inte många skilsmässor.

Men just nu är det som om det exploderar. Smittar det? undrar man ibland. En av mina nära vänner ska lämna sin man. En annan av mina nära vänner, hennes syster har blivit lämnad. En granne på gatan, delar på sig i samförstånd. Det känns som om det kommer på en gång!

Min vän som lämnar sin man har träffat en annan man. Hennes äkta man är helt förtvivlad. Vad hände, säger han. Vi hade det ju så bra? Jag vet inte om det är vanligt, att den ene inte förstått vad som hänt. Men i det här fallet, säger även hon, att de hade det bra. Jag älskar ju honom, säger hon fortfarande. Fast kärleken, eller passionen, till den andre blev större... Från båda håll är det barn inblandat. Min vän har berättat för mig, att hon drömde om den andra mannen först. Alltså i drömmar på natten. Hon ville inte, men det blev så i alla fall, säger hon.

Jag har lite svårt att förstå det. Jag är gift med min man. Vi har bra dagar, vi har dåliga dagar. Vi är inte alltid överens. Men det är han och jag. För alltid. Han är min bästa vän. Han är min älskare. Han är den jag jobbar rätt bra ihop med (hm... lite varierande där, men jag vill inte göra det med nån annan). Visst har vi trötta och jobbiga dagar, vi också! När han kommer hem sent, är trött, grinig, har ont i ryggen, stressad över jobbet, över privata saker - och så kanske jag vill berätta nåt kul jag varit med om under dagen... Krock.

Vi har inte varit gifta så länge, min man och jag. Tre och ett halvt år. Det är snart sex år sen vi träffades. Men det har varit så rätt, hela tiden. Och min mamma bara älskar honom!! "Hur fick du tag på honom?" undrar hon. "Vad är det för fel på honom, eftersom han var ledig?" Det händer att hon ringer, jag svarar, och hon ber att få prata med honom.... Hallå - du är min mamma, fnissar jag då.

Hur som helst, jag blir så ledsen när jag hör äktenskap som förstörs, som går sönder. När det blir bråk och tjafs, vuxna människor som inte kan hålla sams, yngre barn som får medla mellan sina föräldrar...

Men, jag kanske säger nåt annat, om jag drabbas av en passion. Eller nåt. Förnuft och känsla, ni vet. Förnuftet säger en sak, Känslan vill nåt helt annat.

Maria Lundqvist pratade om det, på teve nån gång. Hon lämnade ett bra och kärleksfullt äktenskap och gick till en yngre man. Mycket yngre. Hennes barn tog (tillfälligt) avstånd från henne. Hon är livrädd varje dag, att den nya kärleken ska ta slut, att han ska lämna henne för en yngre kvinna. Men hon älskar. Hela tiden.

Inga lätta frågor. Lite sådär en torsdagsmorgon... ;) Var nog bara tvungen att skriva av mig mina obehagliga tankar...


Förresten var jag arg och sur på jobbet hela dagen i går. En kollega är tillbaka. Mobiltelefonen full av de tre fantastiska barnen. Alla ska kolla, det ska ojas, och åååå så söt, men guuu så gullig.... Ja, ni vet. Och igår klarade jag inte det. Min sorg blev ilska i stället. Tyvärr. Lågt av mig kanske, men jag klarade inte av det. Försökte att inte säga nåt, och höll mig undan.


Så. Nu ska jag sätta på lite kaffe!!

Födelsedag.

Idag har jag födelsedag. Är det nåt att fira? Jag blir 44 år nu. Oj oj oj. Eller 16 071 dagar som en kollega berättade för mig....  Ännu ett barnlöst år har gått. Det är nu mer än fem år sen vi började försöka och undersöka oss. Jag var nämligen fortfarande 38 när jag sökte hjälp. Men det var en vecka kvar tills jag skulle fylla 39. Vårt landsting ger hjälp tills man är 38....

Så, en lite ledsen dag. Men ändå fin! Många elever har sjungit för mig idag! Och jag har fått kramar och grattis. Maken väckte mig med "sång" ;) Nåja, han gör ju så gott han kan!! Älsklingen fina.

Jag är fortfarande inte riktigt pigg. Seg sjuka det här!!

Men, här kommer ännu en barnlös kram till er alla!!
<3 <3 <3

En trött onsdag.

Ja, mina vänner. Jag är fortfarande inte pigg... Jag är ledig några dagar nu, och det är ju skönt det! Hostar mycket och konstigt fortfarande. Igår tisdag och idag onsdag har jag O N T i halsen igen. Märkligt. Och så ögoninflammationen. Feber då? Nja, det ligger kring 37,8... = jag är inte frisk, men ändå inte så sjuk...

Vad ska man göra då?? Jag vilar ju hela tiden. Och dricker mycket ;)

Längtar lite efter jobbet, faktiskt. Men bara lite. Jag hade ju kommit igång så bra efter julledigheten. Typiskt. Och inte kan jag hälsa på svärfar heller, när jag fortfarande inte är pigg. Känns ju lite dumt. Maken är där, och det är ju faktiskt viktigare. Han är hemma nu, svärfar. Men långt ifrån bra. Läkarna har sagt, att han har haft flera stycken små s k tior. Jag har ju hela tiden undrat om det var därför han föll... Men, de här var äldre, påstår de. Ett stämband är förlamat på honom, därför är han hes hela tiden nu. Sjukhuset hävdar att det har varit så länge, men alla vi andra påstår att så här hes har han inte varit tidigare. Dumt, när det blir så. Hoppas det går bra hemma nu i alla fall. De bor i en bra lägenhet, som tur är.

Idag gör jag inte så mycket. Funderar. Kollar på OS.    V I L A R !!! :)

Nu har det varit en del i media om familjehem igen. De (nån utredning) vill ha nya tag, t ex registerutdrag från polisen och att alla ska genomgå utbildning. Och? Båda dessa har varit självklara inslag för oss, i alla de tre kommuner vi varit i kontakt med. Och det är socialen i kommunerna som utrett oss, inga andra företag, mer eller mindre seriösa. Är det kanske ett storstadsfenomen?

Det här sliter på mig. Den här väntan, som det är. Jag trodde ju nån gång i början, i min enfald, att eftersom behovet av familjehem är så stort, så blir det snabbt en placering. Inte som det varit för oss, fram och tillbaka - hela tiden. Nu verkar det ju som om vi haft otur, och bara råkat på såna där ovanliga och knepiga fall. Men ibland vill jag bara strunta i det. Trots all jobbig utredning, utbildning och kurser som vi gått.... Vi har ju satsat en hel del i det här, vi också. Vi får väl se.

Och ner igen....

Och så fick vi då prata med soc igen. Vi hade ju tidigare bestämt att de skulle komma hit, vi bokade torsdagen den 6 februari (igår) och hela nästa vecka. Sen skulle de höra av sig, när de kunde bestämma tiden närmare. Men de hörde inte av sig. Och eftersom jag varit/är sjuk, gick det ju inte, som i går. Så jag ringde i onsdags. Då var ju vår handledare på kurs hela dan, men jag kunde i alla fall lämna ett meddelande. Sen ringde hon upp, sent i går eftermiddag.

När vi inte hör nåt från soc, är det egentligen varken bra eller dåligt. Nu kändes det dåligt. Och så var det. Det har strulat, nämligen.

Det finns en utredning, som egentligen redan är klar. Den säger att mamman inte kan ta hand om sitt barn, socialtjänsten vill placera barnet i ett familjehem. Så långt är väl allt okej.

Nu visade det sig, att mamman varit gift en kort period för länge länge sen. Men de var inte formellt skilda. Alltså är den mannen pappa till barnet (enligt lag är man det automatiskt när man är gifta). Nu är ju inte han pappan, så han hade fått avsäga sig faderskapet. Så långt okej. Men det finns ju ändå en pappa. Och det ska avgöras i ett faderskapsmål. Tidigare har han inte varit alls intresserad av det här barnet. Han har en ny relation, och väntar ett barn där (en del är snabba). Hans jobb  (mycket speciellt jobb) gör att han inte kan vara hemma heltid och vara föräldraledig. Om han vill ha vårdnaden om barnet, så är det han (inte hans nya sambo) som måste ta ut föräldradagarna. Barnet får inte lämnas på förskolan före ettårsdagen. Frågan är om han kan och vill det? Och även om han tar på sig vårdnaden, så kan mamman bestrida det, och då blir det en vårdnadstvist. Pappan kan också ta på sig vårdnaden, men gå med på en sol-placering (frivillig placering i familjehem).

Låter det rörigt?? Ja, det är det! Vår socialsekreterare berättade att såna här situationer, som är så röriga, är mycket ovanligt. Hon kan inte förstå, varför just vi drabbas av alla konstiga och röriga och oklara fall... Jaså, är inte sånt här normalt då? undrar vi med en suck.

Hon frågade om hon får lämna våra namn till andra socialtjänster, och hon tipsade oss om två andra kommuner. Har hon gett upp nu då?

Samtidigt, så sa hon, att inom en månad så vet vi. Utredningen är ju klar, de väntar bara på faderskapsutredningen. Så just idag, har barnet bara en förälder. Knepigt, det här. Dessutom hade mamman ändrat sig, och ville absolut behålla barnet. Detta trots att hon i 2,5 månad inte klarat att ta hand om sitt barn ensam, hon har haft stöd på boendet 24 timmar varje dygn, 7 dagar i veckan. Insikt?? Soc sekr försäkrade oss, att personalen där är duktiga att prata, och kan få henne att förstå att det inte går. Det är nämligen alla inblandade överens om. I början ville hon inte ens se sitt barn, och ville ge upp det till adoption utan att träffa det efter födseln. Så det har varit en lång resa för henne. Stackarn. Varför försätter sig en del människor i såna här jobbiga situationer?

Vi får alltså lugna ner oss i en månad till, ungefär. Om det sedan skulle visa sig att det blir ett LVU, tar det ju längre tid. Då ska det upp i förvaltningsrätten, väntan dit, domen ska vinna laga kraft, ev överklagan osv osv osv. Den biten kan vi. Tyvärr.

Och min dumma dumma hjärna som precis hade börjat fundera och hoppas lite grand. Fast jag ändå visste att det kunde bli så här. Vi har haft den där handen på vår axel, som varnat oss, påmint oss om att inget varit klart än. Men det hade ju känts så bra, att få hjälpa till...

Nu slogs vi ner i skorna igen. Upp och ner. Hela tiden. Återigen slås jag av namnet på bloggen. Så rätt det är!

Nu är jag ledig en hel vecka. Hoppas jag är tillräckligt frisk för att vara ledig... höhö... Jag ska passa på att gå till tandläkaren, klippa håret. Och så ska lilla mamma och jag åka till Kalmar och Öland en dag. Shopping och titta till huset. Det tar en hel dag! Vi åker tidig morgon, och är hemma ganska sen kväll... Men vi hinner prata under många timmar i bilen. Det är värdefulla stunder!

Mina brorsbarn har sportlov veckan efter jag är ledig, typiskt, va? Men kanske kan jag åka ner till dem, och hämta dem efter skolan för en fika eller nåt?? Kan man gå på bio en vanlig eftermiddag? Men de har ju skola nästa dag, så det får inte bli sent. Snön smälter bort i regnet, även om det är snöblandat regn ibland. Annars kunde man varit ute och lekt i snön, åkt i backen, eller åkt skridskor eller nåt... De är för små för shopping (tack och lov). Vad kan man mer göra, än fika på stan??

Tur att jag har ögoninflammation, då syns det inte att jag egentligen är rätt ledsen i ögonen...

KRAM på er!


PS - för att inte nån ska gå att känna igen, så har jag ändrat en del i beskrivningarna. Men jag tror ni förstår principen i vad som händer....

Tid att tänka.

Jag är fortfarande sjuk. Och jag är fortfarande hemma. Maken har också varit hemma ett par dagar, men idag har han jobbat. Han har inte trillat dit lika hårt som jag. Jag får se hur jag mår på fredag, om jag kan jobba två timmar på morgonen... Eller inte...

När jag har varit hemma ensam idag har jag börjat tänka och fundera. Vi har ju ev en placering av ett fosterbarn hos oss. MEN vi vet inte om det kommer bli så än. Allt är så jäkla osäkert hela tiden. Soc ska komma hit, preliminärt nästa vecka. Då får vi veta mer. En utredning ska vara klar i veckan efter, typ 18 februari. Då bör vi väl få veta, hoppas jag.

När vi har gått på handledning, så hjälpte vår handledare mig, med mina tankar. Jag berättade att jag inte kan låta bli att hoppas, att tro, önska och planera. Han sa, att jag fick det. Men inne i mitt huvud. Vi har tre möjliga alternativ (hade då). Alla tre ska jag tänka på. Inne i mitt huvud. Jag tyckte det funkade bra i början. Men sen har jag glömt bort det. Tills maken sa det nu ikväll. För jag har nog inte tänk så många alternativ. Tyvärr.

Det finns ett fåtal personer runt om oss, som vet om vad som kanske kan hända. Och alla säger, att när det gått så här långt, så blir det nog av, ska ni se... Nja, jag vet inte jag.

Vad händer om det inte kommer nåt barn till oss nu? Flickorna som bodde hos oss i somras, deras nya fostermamma ringde häromdagen. Hon hade fått frågan från en annan socialtjänst, och undrade om hon fick rekommendera oss. Ja, om det inte blir nåt med det här så. Och så nämnde hon två andra kommuner, som de har bra erfarenhet av.

Flickorna, ja. Det strular i livet för dem igen. Det är ju en sol-placering, alltså frivillig. Och mamman är nu inne på ett behandlingshem, är övertygad om att hon ska ta hem flickorna när hon kommer ut. Hur blir det då? Soc lovade oss, att då skulle man göra ett omedelbart LVU. Så säger de inte nu, tydligen. Tänk då på, att först sa förvaltningsrätten nej till ett LVU, sen sa kammarrätten nej till ett LVU (utom två jurister). Vad säger att det blir ett LVU nu? Jag vet bara, att de här två små flickorna inte ska behöva flyttas nånstans. De har varit med om så mycket, och är så skadade (på olika sätt). De har just börjat på sin "behandling", att få sin "rehabilitering". Jag kan ju inte skriva vad de varit med om, men det är fruktansvärda saker... Vilket märks i deras beteende... Den nya fostermamman var lite ledsen, och menade på att det är jobbigt när det blir bråk och tjafs. Jo... Skönt för oss att slippa. Det var inte två små enkla flickor, som soc pratade om vid den första informationen, precis... Huvudsaken är att flickorna får det bra.

Jag tar mitt rävgift till hostmedicin. Det snurrar i huvudet, men - jag får sova!!  Jag blir hes, men det kan jag ta. Jag får sova, och hostar inte alls mycket. En kortsiktig lösning, ja visst. Men, blir jag inte bättre snart måste jag väl ändå tillbaka till sjukhuset.

Nu ska jag faktiskt krypa ner i sängen! G'natt!

Fortfarande sjuk.

Jag är fortfarande sjuk.

Jag jobbade förmiddagen i fredags, sen var jag lektionsfri, och då tog jag ut lite kompledigt. Det funkade bra att jobba. Men sen.... Jag var helt slut!

Och nu har jag mest ONT i halsen. Alltså, vi snackar O N T i halsen... :( Jag får nästan tårar i ögonen när jag ska svälja. Typ hela tiden. Det är faktiskt sant! Jag har haft ont i halsen hela veckan, men då har det mest varit på natten. Natten som gick var gräslig!! Kunde inte sova för det gör så ont. Äter glass. Dricker kallt bubbelvatten. Dricker varmt te, honungsvatten. Sitter med vetepåsen. Tittar på teve (blir distraherad). Tar Alvedon. Inget som hjälper.

Och idag har det varit ännu värre. Det gör fruktansvärt ONT hela tiden. Om det nu är halsfluss borde inte penicillinet ta det också?? Jag tog halsprov i onsdags, men det visade ju inget. Och hann med två penicillindoser i onsdags, så nu är det mer är fyra dagar.... När ska det vända??

Det är lite synd om mig, tycker jag nog.

Igår var jag så ynklig att jag grät. Och maken bara ler åt mig och så får jag en kram. Och kanske en puss i pannan....

Men det är faktiskt synd om mig.

Och denna förbannade hosta.....